Under och efter andra världskriget blev flyktingpolitiken ett medel för rekrytering av arbetskraft till bristyrken, bland annat till husligt arbete. När flyktingströmmen till Sverige ökade under kriget blev försörjningssituationen ohållbar.154 Man beslutade att alla manliga flyktingar i arbetsför ålder måste ta skogsarbete eller jordbruksarbete och alla kvinnliga flyktingar anvisades
147 Befolkningsutredningens förslag, prop. 1944:217, s. 36. Särskilda förmåner för hembiträden
som tog plats i barnrika familjer hade diskuterats.
148 I SOU 1939:15, s. 62, förväntades den allmänna meningen ”med synnerlig skärpa vända sig
mot ett system som förutsatte en statlig övervakning av förhållanden som rörde hemlivet och hemmen”.
149 Kerstin Moberg, s. 228. 150 A. a., s. 226.
151 A. a., s. 150. 152 A. a., s. 9.
153 Friberg, Olli & Wadensjö, 1999, s. 49 f. Sjukvårdspersonal förmedlades främst via särskilda
sjuksköterskeförmedlingar.
154 Vid andra världskrigets slut fanns det i Sverige över 30 000 flyktingar från de baltiska
länderna och långt över 100 000 flyktingar från de nordiska länderna. De flesta flyktingar från de nordiska länderna återvände till sina hemländer under sommaren 1945 (SOU 1982:49, s. 43).
hushållsarbete. Bara de som kunde styrka med läkarintyg att de var olämpliga för dessa yrken kunde få tillåtelse att arbeta med annat.155 För nordiska flyktingar utfärdades ett generellt arbetstillstånd och övriga flyktingar fick utan tillstånd arbeta med jord- och skogsbruk, torvhantering och husligt arbete, områden där det rådde stor brist på arbetskraft.156 Svenska lantarbetarförbundet accepterade flyktingpolitiken på villkor att flyktingarna inte anställdes på sämre villkor än de svenska arbetarna.157
Det har hävdats att flyktingarbetet gav impulser till hur
arbetskraftsproblemet kunde lösas genom invandring.158 När industrin började expandera efter krigsslutet, rådde det brist på arbetskraft och bristen löstes genom att arbetskraft importerades.159 Under slutet av 1940-talet inleddes en arbetskraftsinvandring som ökade under 1950-talet och första hälften av 1960- talet och som möjliggjordes genom förändringar i invandringspolitiken. En överenskommelse ingicks år 1954 om en gemensam nordisk arbetsmarknad, som innebar att medborgare i de nordiska länderna blev befriade från skyldigheten att ha uppehålls- och arbetstillstånd. En liberalisering av utlänningslagstiftningen och av praxis i handläggningsärenden öppnade så småningom vägen för en “turistinvandring“ från Europa.160
Mellan åren 1930 och 1950 hade omkring 300 000 kvinnor i Sverige lämnat jordbruks- och hushållsarbete till förmån för fabriks-, kontors- och affärsarbete161 och enligt folkräkningarna hade det totala antalet anställda i husligt arbete minskat till 90 000 år 1950.162 Situationen var inte unik för
155 Lars Olsson, På tröskeln till folkhemmet. Baltiska flyktingar och polska
koncentrationslägerfångar som reservarbetskraft i skånskt jordbruk kring slutet av andra världskriget, 1995, s. 52.
156 A. a. s. 56 f. Se även Joachim Nelhans, s. 43, som menar att kvinnorna, särskilt de judiska,
kunde beredas arbete i hushåll, där det rådde stor brist på arbetskraft.
157 Lars Olsson, s. 79. 158 A. a., s. 165.
159 Man diskuterade en snabb daghemsutbyggnad för att kvinnor med småbarn skulle kunna gå ut
på arbetsmarknaden. Men när regeringen år 1949 lade fram ett förslag om utbyggnad, mötte det starka protester (Ann-Katrin Hatje, Triangeldramat mor, barn och industri. Synen på kvinnans
arbete på 1940-talet, Annika Baude & Cecilia Runnström (red.) Kvinnans plats i det tidiga
välfärdssamhället, 1994, s. 64).
160 Christer Lundh & Rolf Ohlsson, Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring, 1999, s. 62 f.
Även ett nytt institut – bosättningstillstånd – infördes, som innebar rätt att resa in i Sverige och att vistas i riket utan tidsbegränsning (Joachim Nelhans, s. 58).
161 Kerstin Moberg, s. 25.
162 SOU 1968:67, s. 17. För att en person skulle ingå i folkräkningarna krävdes att hon eller han
Sverige utan var aktuell i de flesta industriländer.163 Husligt arbete i enskilda hem var det minst eftertraktade arbetet bland kvinnorna. Orsakerna sades vara att arbetsförhållandena var ofriare än i andra yrken, att arbetstiden inte var reglerad och den stora bundenheten i privatlivet som följde med att hembiträdet inte hade någon egen bostad. De ekonomiska villkoren ansågs också sämre än i andra yrken och den sociala värderingen av arbetet var sedan gammalt låg.164
En del av bristen på hembiträden i Sverige åtgärdades genom att arbetskraft importerades. Enligt uppgifter från statens utlänningskommission arbetsanmäldes årligen 8 000–10 000 utländska medborgare inom gruppen husligt arbete under åren 1950–1958.165 De flesta var tyska, finska, danska och norska medborgare.166 Kvinnoandelen i efterkrigstidens arbetskraftsinvandring var 55 procent fram till mitten på 1950-talet, men i den offentliga debatten nämndes i princip ingenting om behovet av kvinnlig arbetskraft från utlandet.167
För utomnordiska medborgare krävdes arbetstillstånd och en praxis hade vuxit fram som innebar att de fackliga organisationerna alltid fick möjlighet att yttra sig över förstagångsansökningar om arbetstillstånd.168 I fråga om det husliga arbetet fanns det inte några fackliga organisationer, men LO gjorde inga invändningar emot att kvinnlig arbetskraft överfördes från utlandet till de svenska hemmen, under förutsättning att det skedde under kontroll av arbetsmarknadsmyndigheterna.169 För dem som anställdes i husligt arbete eller i torvindustrin gjordes det emellertid undantag från kravet på arbetstillstånd. I
angående kyrkobokföringen i riket (1946:801) och 8–37 §§ folkbokföringsförordningen (1967:198). Utlänningar som arbetade kortare tider i Sverige kom därför inte med i statistiken.
163 Kerstin Moberg, s. 25. 164 SOU 1952:38, s. 12 f.
165 SOU 1968:67, s. 20. Paulina de los Reyes & Diana Mulinari, menar i Intersektionalitet:
kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap, 2005, s. 103, att den generella välfärden i
Sverige utvecklades hand i hand med en könssegregerad och etnifierad arbetsmarknad där yrkesarbetande kvinnor anlitade hembiträden och barnflickor för att kunna hantera både familjens och arbetslivets krav.
166 SOU 1968:67, s. 20.
167 Wuokko Knocke, Att vara kvinna och invandrare i det svenska arbetslivet, i
Könssegregeringen i arbetslivet, 2001, s. 25.
168 Christer Lundh & Rolf Ohlsson, s. 64. Inom metallindustri-, byggnads- och fabriksförbunden
sköttes yttrandena på central nivå, men annars var det vanligt att det var den lokala organisationen som yttrade sig.
169 LO:s verksamhetsberättelse 1956, s. 264, citerad i Yvonne Hirdman i Med kluven tunga,
och med att det inte ställdes något krav på arbetstillstånd gjordes heller ingen prövning av anställningsvillkoren.
Det har hävdats att hembiträdesfrågan i den värdehierarki som präglade socialdemokratin och fackföreningsrörelsen under 1950- och 60-talen lätt kunde bortdefinieras som uttryck för särintressen utan omedelbar samhällsrelevans. Hembiträdesfrågan rörde den minst statusfyllda av alla hemmamarknader och en tjänstemarknad där såväl arbetsgivare som arbetstagare var kvinnor – och arbetstagarna ibland utlänningar.170