När jag nu vill förbinda Billings folkkyrkosyn med hans uppenbarelse-begrepp, är det just med tanke på kombinationen av en individualistisk och universalistisk betoning, som jag menar att Billings folkkyrkosyn är tätt relaterat till hans uppenbarelsebegrepp. Folkkyrkotanken är Billings försök att dra de kyrkoteologiska konsekvenserna av sin egen uppenbarelsesyn.65 Folkkyrkan är för Billing en gestaltning av evang-eliets individuella och universalistiska natur – den famnar universa-listiskt hela territorialförsamlingen ända ut till dess profana gränser samtidigt som den individualistiskt riktar sitt nådeserbjudande till var och en enskilt.
Det teologiska sambandet mellan uppenbarelsebegreppet och kyr-kosynen skall inte bara tolkas så att Billing i en parallell diskussion om kyrkan söker formuleringar som skall harmoniera med hans hållning i en annan avgränsad diskussion om uppenbarelsen. Istället menar jag att Billings folkkyrkosyn kan ses som ett direkt försök att mer radikalt dra in kyrkan i det historiskt-dramatiska uppenbarelsedramat. Folk-kyrkans häroldsbudskap om syndernas förlåtelse är det budskap som förmedlats genom profeterna och som, efter att ha individualiserats i Kristus, nu erbjuds var och en enskilt i folkkyrkan. Billing placerar därmed folkkyrkan som en följdenlig förlängning av sitt uppenbarelse-begrepp med dess tillhörande individualistiska teleologi.Från Exodus och den profetiska traditionen går en obruten linje till den svenska folkkyrkan.66 Bibeln är för Billing i första hand en beskrivning av
up-65 Texternas kronologi inbjuder också till en sådan bedömning. De verk där Billing mest koncentrerat arbetar med sin uppenbarelsesyn (De etiska tankarna i urkristendomen och Försoningen) publiceras 1907 respektive 1909, medan hans kyrkotanke framför allt artikuleras i skrifter som har senare tillkomstdatum. De olika texter som samlats i boken Den svenska folkkyrkan är exempelvis tillkomna mellan åren 1911–1929.
66 Jfr Wrede, Kyrkosynen i Einar Billings teologi, s 130.
penbarelsens historia och folkkyrkan står som en förlängning av den levande utkorelsehistoria som uppenbarelsen består av. I herdabrevet beskriver Billing hur vår kyrkas historia förenas med hela historien och blir till en enda Guds gärning, när den betraktas på profetens vis:
Såsom hela historien, när vi sågo den på profeternas sätt, till sin innersta halt blev till en räcka Guds gärningar, så blir nu också hela vår kyrkas historia, bakom och trots allt människoverk, till en enda Guds gärning, en hans utkorelse- och förståelse-gärning mot vårt folk.67
Det handlar inte om någon annan historia, utan en uttolkning av den enda historiska verklighet i vilken vi lever våra liv, alltså just den verk-lighet som uppenbarelsehistorien visar oss att Gud verkar i. Att folk-kyrkans gränser sammanfaller med de rent profana sockengränserna blir då inte religiöst sett en svaghet, utan tvärtom en styrka som gör att folkkyrkan i högre grad än föreningskyrkan gestaltar den historisk-dramatiska uppenbarelsen. Folkkyrkans uppdrag är att stå i kontinui-tet med den utkorelse av folket som skedde i Exodus och som i Jesu förlåtelseord radikaliserades till att universellt gälla varje människa enskilt. Folkkyrkan skall vara en härold för nådesbudskapet från den uppståndne Kristus. Så beskriver Billing kyrkans nådesförkunnelse
»som såge man Herren Kristus själv vandra från land till land för att så uppfylla sitt löfte att uppsöka och ’draga till sig’ också de ’andra får’, som han under sitt jordeliv ej nådde fram till, att det måtte bliva ’en hjord och en herde’.«68
Det historisk-dramatiska uppenbarelsebegreppets funktion såsom bakomliggande teologisk drivkraft för Billings folkkyrkoteologiska huvudpoänger kan förtydligas genom en återkoppling till den fram-ställning av Billings folkkyrka som gjordes i första delen av kapitel 2.
Där lyfte jag fram tre drag. För det första framträdde Billings folkkyrka som »den förekommande nådens kyrka«. Kyrkan är budskapet om Guds nåd, syndernas förlåtelse. Folkkyrkan är med andra ord ing-enting annat än ett instrument för just det häroldsbudskap om den
67 Billing, Herdabrev, s 89f.
68 Billing, I katekesundervisningens tjänst, s 143.
Gud som verkar i historien, som profeterna hjälpt oss upptäcka i den dramatiska historien. För det andra betonades hur det är individen som står som nådens mottagare i Billings folkkyrka. »Syndernas för-låtelse till Sveriges folk«, betyder för Billing framför allt syndernas förlåtelse till var och en enskilt i Sveriges folk. Här återkommer alltså uppenbarelsebegreppets individualistiska teleologi. För det tredje betonades att när Billing hamnar i polemik med frikyrkliga företrä-dare är det inte frikyrklighet i allmänhet som Billing tar avstånd från.
Istället berör Billings frikyrkokritik mer specifikt när den frikyrkliga församlingskärnans anspråk på religiös exklusivitet klyver verklig-heten i en religiös och en profan del. Också denna punkt är möjlig att direkt hänföra till Billings uppenbarelsesyn och hans skildring av hur det är möjligt att foga del efter del av tillvaron till det historiska uppenbarelsedramat.
Ett påpekande angående Billings receptionshistoria kan här vara på sin plats. För trots att jag alltså menar att det finns ett uppenbart samband mellan Billings uppenbarelsebegrepp och hans kyrkosyn – ett sam-band som Billing dessutom själv uttryckligen bejakar69 – har det inte desto mindre funnits några avvikande röster i frågan om huruvida ett sådant samband verkligen existerar. Gustaf Wingren gjorde gällande i en artikel 1944 att Billings kyrkosyn och hans historiesyn är två olika diskussioner som aldrig möts.70 Knappt tio år senare förstärker Gustaf Aulén detta genom att i sin bok Hundra års svensk kyrkodebatt under-stryka det riktiga i Wingrens bedömning.71 Vad som motiverar Aulén och Wingren att för en tid driva denna linje är oklart. Möjligen kan Billings yttranden om att den nytestamentliga församlingssynen inte kan betraktas som en enkel modell för nutida kristna församlingar, gett ett intryck av att hans historiska studium av urkristendomen inte har någon betydelse för folkkyrkobegreppet. En sådan slutsats måste dock i så fall betraktas såsom en missuppfattning av Billings
inten-69 Se exempelvis Billing, »Kyrkotankens genombrott«, s 96f.
70 Wingren, »Om Einar Billings teologi«, s 294.
71 Aulén, Hundra års svensk kyrkodebatt, s 84.
tioner med dessa yttranden. I sina sammanhang syftar de snarare till att förbinda folkkyrkotanken med den bibliska grundhållningen trots att den första kristna gemenskapen inte kan beskrivas som folkkyrk-lig. Men när så Wingren skriver sin bok om Billing 1968, reviderar han dock sin uppfattning, bland annat med hänvisning till att såväl Ragnar Ekström som Gösta Wrede nyligen hade angett starka argu-ment för ett tydligt samband.72 Här tycks en relativ konsensus i frågan uppstå, vilket innebär att utsagorna om att Billings historiesyn och kyrkosyn inte håller ihop, framstår som en tolkningshistorisk paren-tes. Inte desto mindre kan denna parentes vara av visst intresse. Att två så inflytelserika teologer som Wingren och Aulén, i alla fall för en tid driver tesen att grunden till Billings folkkyrkosyn inte finns i hans uppenbarelsebegrepp, kan nämligen ha ett visst förklaringsvärde vad gäller senare Billingtolkningar. Hundra års svensk kyrkodebatt är en av de mer tongivande skildringarna av svensk kyrkoteologi från 1850–1950. Det innebär att Auléns ord där om att Billings kyrkosyn inte är kopplad till hans uppenbarelsesyn, kan ha förstärkt senare Bil-lingutläggningars behov av att söka drivkraften till Billings kyrkosyn någon annanstans än i hans tidigare teologiska arbeten.73 Kanhända finns här en förklaring till varför så många nutida framställningar av Billing, bär en tendens till att alltför ensidigt se utmaningen från den framväxande frikyrkligheten såsom den viktigaste orsaken till hans folkkyrkovision.74
72 En smula förvirrande i sammanhanget är att Aulén i en tidigare artikel (1940) med viss emfas hävdar att kyrkosynen hos Billing verkligen står »i omedelbart samband«
med hans uppenbarelsebegrepp. Men i den senare Hundra års svensk kyrkodebatt påstår dock alltså Aulén motsatsen och ansluter sig därmed till Wingrens linje. När så Wing-ren i sin tur svänger och hävdar att det trots allt finns ett samband, uppstår det lite egendomliga intrycket att Aulén och Wingren tycks byta åsikt med varandra i frågan.
Aulén, »Einar Billings teologi«, s 66f, Wingren, Einar Billing, s 11, Ekström, Gudsfolk och folkkyrka, s 173 och Wrede, Kyrkosynen i Einar Billings teologi, s 39. Se också Edvard Rodhe, »En blick på de trenne sista decenniernas svenska teologi« Svensk teologisk kvartalskrift, nr. 3:4 (1927), s 319f, Pleijel, Ungkyrkorörelsen i Sverige, s 20f och Wrede,
»Folkkyrkan – ursprung och framtid«, s 15ff.
73 Jfr tecknandet av betydelsen av Auléns Hundra års svensk kyrkodebatt i Cöster, »J.A.
Eklund – Postmodernitetens fyrbåk«, s 180f.
74 Jfr diskussionen om folkkyrka och frikyrka i kapitel 2.
Kallelsen
Jag har nu visat hur profetismens sätt att närma sig historien såsom en dramatisk uppenbarelsegärning blir till en modell hos Billing, på vilken stora delar av hans teologiska övervägningar vilar. Det är utifrån profetismens mönster som Jesus tolkas och bildar den bas som Billing utgår från i utarbetandet av såväl försoningstanken som folkkyrkotan-ken. Men när folkkyrkan sattes in som en del av uppenbarelsedramat, framträdde också en viktig skillnad: Det aktiva bidrag i uttolkningen av uppenbarelsehistorien som Billing tillskriver profetgestalten, får inte något utlopp i hans folkkyrkobegrepp. I folkkyrkans förekom-mande nåd finns inte någon aktivitet hos människan, på det sätt som det finns hos Billings typiske profetgestalt. Gud står visserligen i bägge fallen för den primära aktiviteten genom sin förekommande nåd, såväl i folkkyrkans förvaltning av nådemedlen och syndernas förlåtelse, som i de historiska händelser som profeterna har att tolka. Men profeten tar emot Guds historiska gärningar genom en aktiv tolkning. För att uttrycka vad profetismens aktiva bidrag består i talar Billing, med hän-visning till den tyske, protestantiske teologen Martin Kähler, om »det överhistoriska«.75 För Billing handlar det överhistoriska lika fullt som de faktiska empiriska händelserna om en historisk verklighet. Men det är en verklighet som är beroende av att de historiska händelserna tolkas av profeten.
Profeten kan nämligen, lika lite som den grekiske filosofen, nöja sig med den omedelbara empiriska historien. Tvärtom ingår det också i profetens uppdrag att söka djupare. Skillnaden ligger i att profeten inte, såsom filosofen, lösgör sin tolkning från händelsen:
75 »Äfven i den historien är ju det ’tillfälliga’, det blott tidshistoriska, öfverallt tätt sammanknutet med det väsentliga; det måste vi stryka bort för att, såsom profeterna, nå fram tillhistorien i historien eller, såsom Kähler brukar uttrycka det, i det historiska gripa det ’öfverhistoriska’« Billing, Försoningen, s 111. Wrede har sammanställt de be-grepp som Billing på olika ställen använder sig av för att beskriva denna överhistoriska historiesyn: »en krets av oförlorbara religiösa och etiska tankar«, »kondenserad his-toria«, »dogmatiska huvudbegrepp (såsom utkorelse och rättfärdiggörelse)«. Wrede, Kyrkosynen i Einar Billings teologi, s 123.
Vad han [profeten] får kvar, sedan han strukit undan skummet på ytan, är ej en summa av allmänna sanningar och tidlösa idéer, som historien på sin höjd kan tjäna att exemplifiera, utan alltjämt en historia: en historia i historien. Guds historia med sitt folk. Hans tankar, hans vägar, hans mål i historien är det profeten vill utläsa och tolka.76
Men denna aktiva tolkningsgärning – profetens uttolkning av den överhistoriska »historien i historien« – har ingen motsvarighet i Bil-lings beskrivning av mottagandet av den förekommande nåden i folk-kyrkan. Just den aspekten av hans historiska uppenbarelsedrama får aldrig något utlopp i kyrkoteologin.
Däremot återkommer profetens aktiva insats i Billings utläggning av den kristna kallelsetanken.77 När Billing angriper kallelsetanken arbetar han nämligen på ett liknande sätt som när han utvecklar sin folkkyrkosyn. Han sätter in kallelsen i ett större teologiskt samman-hang, genom att låta uppenbarelsedramats individualistiska och uni-versalistiska karaktär löpa samman. Vår kallelse är att just i denna enda verklighet var och en enskilt urskilja Guds gärningar, på samma sätt som en gång profeterna visat oss. Genom syndernas förlåtelse – vårt utförande ur Egypten – kan våra ögon öppnas för det nådesbudskap som finns att finna i vår vardagshistoria:
Detta dolda guld gäller det nu att hamra fram ur vår egen lilla historia såsom profeterna ur sitt folks. Och hölle vi blott troget och tåligt ut att låta syndaförlåtelsen räcka oss vår kallelse och denna föra oss tillbaka till syndernas förlåtelse, då skulle även ur det mörkaste – ja, bleve det ock såsom en sjuttioårig exil, där allt hopp synes vara ute – till sist en oanad rikedom springa fram, mest kanske just ur det mörkaste.78
Poängen är att kallelsen finns att finna mitt i det till synes profana och ibland mödosamma vardagsliv som jag fått. I just det liv som är mig givet, är jag kallad till att »hamra fram« en blick för de Guds gärningar som sker där. Konsekvensen av en sådan teologi skulle
na-76 Billing, De etiska tankarna i urkristendomen, s 84.
77 Billing, Vår kallelse.
78 Ibid, s 51.
turligtvis kunna vara en tämligen konserverande samhällssyn, där var och en skall nöja sig med sin lott och ägna sig åt att hamra fram Guds mening ur den, oavsett hur liten denna lott råkar vara. Även om en sådan slutsats ligger så pass nära till hands att den är svår att undvika, värjer sig ändock Billing själv för en sådan tolkning. Visserligen vill han inte att evangeliet skall vara politiskt i betydelsen uppmuntra till uppror, men han vill inte heller att evangeliet skall vara politiskt i betydelsen konservering av samhällsordningen. Billing menar exempelvis tvärtom att när kallelsen i hans egen industrialistiska tid utläggs på ett sådant sätt att arbetaren förmanas att förbli vid sin maskin oavsett arbetsvillkor, har man förminskat kallelsen till att enbart handla om arbete. Det är inte arbetet utan syndernas förlåtelse som är i centrum av kallelsen och Billing menar att om den samtida kyrkan haft denna distinktion klar för sig, skulle hon inte så ensidigt ha predikat förnöjsamhet för arbetar-klassen.79 Istället skulle kyrkan i mötet med arbetarnas krav »nödgats erkänna, att också bakom kampen för höjandet av deras klass’ läge en dem av Gud given kallelse kunde dölja sig«.80 Men deras kamp hade då blivit helt annorlunda än den som exempelvis yttrade sig i 1909 års storstrejk, eftersom den skulle grunda sig på en kamptanke som springer ur syndaförlåtelsens evangelium och ur den visshet som Jesus själv bar om »den levande, nyskapande Guden, som ’verkar ännu alltjämt’«.81 Billing slutför dessvärre inte sin tankegång här. Frågan om hur han fak-tisk tänker sig att arbetarrörelsens kamp skulle gestaltat sig annorlunda om den inte hade väckts såsom en politisk klasskamp, utan genom den kristna kallelsetanken, framstår därmed som oklar. Mot bakgrund av Billings betoning av frånvaron av sociala och politiska aspekter i Jesu gestaltande av Guds rike (se sid 156), är det naturligtvis än svårare att tänka sig hur en sådan kamp på den kristna kallelsens grund skulle se ut.
Gösta Wrede ställer frågan om Billings tänkande kring »det
över-79 Björn Skogar påpekar att Billing skriver detta vid tiden för storstrejken 1909, en strejk som inte föll väl ut ur arbetarnas perspektiv. Billings uppmärksammande av arbetarnas situation får därmed en särskild tyngd i förhållande till den samtid som den skrevs i. Skogar, Viva vox och den akademiska religionen, s 69.
80 Billing, Vår kallelse, s 54.
81 Ibid.
historiska« ändå inte tillslut måste tolkas som en idealistisk drag-ning hos Billing. Vari ligger egentligen skillnaden mellan profetens tolkning av »historien i historien« och den hellenistiska filosofins begrepp? »Det måste konstateras att de i båda fallen blir: idéer, s.k.
eviga sanningar!«82 Trots Billings uppgörelse med den idealistiska synen på tillvaron, framträder genom uttryck som »historien i his-torien« ett visst statiskt drag i Billings eget historisk-dramatiska up-penbarelsebegrepp.
Wrede väljer att betona detta som en svaghet i Billings system, en inkonsekvens i en annars osedvanligt sammanhängande helhet. Bil-ling har trots allt tal om historiskt drama inte slutgiltigt övervunnit ett idealistiskt betraktelsesätt.83 Ställd mot Billings egna radikala av-ståndstagande från den grekiska filosofins idealism, framstår visserli-gen detta drag oneklivisserli-gen just som en inkonsekvens. Men det är fullt möjligt att göra en annan tolkning, angående var i denna inkonsekvens som svagheten ligger. I det inledande teorikapitlet betonade jag att också en dramatisk teologi som kännetecknas av osäkerheten av att inom historien vara på väg, samtidigt behöver bedrivas i samklang med den kristna kyrkans tradition(er). Detta är väsentligt för att teologin inte skall förlora sitt dramatiska inifrånperspektiv och förvandlas till ett externt åskådarperspektiv. Om Billings tal om överhistoria tolkas i linje med en sådan diskussion, kan det ses som Billings försök att, inom den dramatiska horisonten, vara trofast mot det som Ward i samma diskussion benämnde »kyrkans språk«. Det skulle då innebära att det inte är Billings införande av en överhistorisk nivå som är det problematiska, såsom Wrede hävdar – särskilt med tanke på hur mån Billing är om att betona att denna nivå aldrig är frikopplad från den kontingenta historiens skeenden. Istället blir det snarare det faktum att Billings avvisande av »hellenistisk filosofi« är så kategorisk, som framstår som förhastat. Detta tankespår kommer jag att få anledning att återkomma till i avhandlingens del II.84
82 Wrede, Kyrkosynen i Einar Billings teologi, s 124.
83 Ibid.
84 Se särskilt diskussionen av Billings föredrag »Idealism och kristendom« i kap 9.