punkter: »De hopade kritiska utmaningarna å ena sidan, kampen mot tidens naturalistiska tendenser, å den andra«.4 Efter mötet med den his-torisk-kritiska forskningen var någon återgång till en äldre biblicistisk hållning otänkbar för Billing. Den vägen var inte möjlig med mindre än att man kapslade in sig i ett teologiskt revir och blundade för den nya kritikens utmaningar.
Samtidigt var dock Billing inte heller tillfreds med de samtida libe-ralteologiska försöken att ge ett svar på utmaningen genom att fokuse-ra kristendomstolkningen vid det etiska. I takt med att kristendomens centrala dogmer framstod som alltmer osäkra, försökte liberalteologin skala bort sådant som bedömdes såsom rester från en äldre och out-vecklad religiositet. Istället ville man lyfta fram »Jesu enkla lära« om Fadern och om människolivets etik.5 Denna teologi tar fasta på ett antal Jesusord och framställer dem som en sorts sammanfattning av evangeliet. Resultatet blir en etisk idealistisk troslära med fokus på Jesu etiska föredöme och hur Jesus förkunnar sin himmelske Faders försyn. Den bild av Gud som tecknas är den himmelske Fadern som låter sin sol gå upp över onda och goda och som i förlåtande kärlek möter varje sökande människa och har omsorg om varje människa oavsett vad livet för med sig.6
Billing kritiserar en sådan trostolkning för att den i alltför hög grad gör en idealistisk lära av evangeliet, vilket innebär en förvrängning av den historiskt-konkreta karaktär som präglar Jesu Kristi förkunnelse.
Evangeliet är ingen lära, utan ett häroldsbudskap i historien om att Guds rike är nära. Det handlar om »samma historiskt-realistiska storhet om vilken profeterna siat, blott nu vuxen ut från ett blott jordiskt Messiasrike till en hel ny världsordning«.7 Dessutom påpe-kar Billing att såsom lösningsförslag på den utmaning som teologin
4 Billing, Herdabrev, s 46 (min kursivering).
5 Tanken om »Jesu enkla lära« fick brett genomslag genom Adolf von Harnacks berömda föreläsningsserie Das Wesen des Christentums, där von Harnack avdogmatiserar den kristna traditionen till förmån för en fokusering vid det etiska innehållet i Jesu förkunnelse. Adolf von Harnack, Kristendomens väsen: sexton populära föreläsningar hållna vid universitetet i Berlin (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1904).
6 Billing, Försoningen, s 100.
7 Billing, Herdabrev, s 51.
stod för, är en sådan liberal kristendomstolkning inte så enkel och åtkomlig för den moderna människan som den vill göra gällande.
Detta blir tydligt i mötet med det som Billing anger som den andra stora samtida utmaningen, samtidens naturalistiska tendenser. I den kristendomskritik som den radikala naturalismen ger röst åt är det nämligen långt mer än bara den ena eller andra trostolkningen som står på spel:
Det är i våra dagar ej blott enskilda punkter i den kristna läran, som det i striden mellan tro och tvifvel gäller, det gäller den religiösa tron själf, gäl-ler realiteten öfverhufvud taget af något annat än den värld, som vi med våra yttre sinnen erfara. De mellanformer af allmännare ’idealism’, till hvilka man väl förr tog sin tillflykt, försvinna dag för dag allt mer ur räk-ningen, lämnande kvar till slut på valplatsen blott de två stormakterna:
kristendom och materialism.8
När tidens ifrågasättande av kristendomen gått så djupt att det som ifrågasätts är tanken på något som överhuvudtaget transcenderar den strikta materialismen, ställs saken mer på sin spets. Mellanstegen är inte längre tänkbara. Kristendomen måste göra anspråk på allt eller inget. Någon jämkning av perspektiven är inte möjlig. De liberal-teologiska försöken till mellanformer är överspelade och kvar står ett radikalt vägval mellan kristendom och materialism.
Billing söker alltså ett alternativ som når bortom såväl den konser-vativa biblicismens avskärmning från kritiken som det samtida liberal-teologiska försöket att, genom en icke-historisk etisk idealism, anpassa teologin till den moderna tidens premisser. Sitt alternativa förslag fin-ner Billing i sin grundliga undersökning av den historisk-dramatiska uppenbarelsen, en undersökning som utmanar varje teologi som nöjer sig med att arbeta i ett avgränsat religiöst rum.
8 Billing, Försoningen, s 98.
Den historisk-dramatiska uppenbarelsen
Hur kristendomen förhåller sig till historien är det teoretiska grund-problem som Billing kom att ägna mest uppmärksamhet i sin teolo-giska gärning. Utifrån ovanstående beskrivning av det problem som i hans ungdom drabbat honom framstår hans val att arbeta med just detta som helt följdenligt. Det var ju bibelns historiska sanning som var satt ifråga av exempelvis Wellhausen. Det som vidare förenade de två teologiska alternativ som Billing underkände – biblicismen och den liberalteologiska etiska kristendomstolkningen – är att båda förflyttar kristendom ut ur historien och på så sätt slipper att konfronteras med de frågor som det historisk-kritiska perspektivet väcker. Biblicismen gör det genom att kapsla in sig i ett religiöst rum och liberalteologin genom att presentera kristendom som en tidlös och allmängiltig etik.
Men för Billing kunde svaret omöjligt vara att vända sig bort från historien, vare sig det sker med hjälp av biblicistiska skygglappar eller etisk idealism. Det bedömde han som en flykt från problemet, snarare än en lösning på det. Därför blev hans huvudproblem frågan om hur trons sanningar skall relateras till historiens sanningar, alltså med an-dra ord frågan om uppenbarelse och historia.9
Som ett alternativ till varje a-historisk kristendomstolkning blev Billings lösning att ta ett kliv in i historien och genom ett historisk-dramatiskt uppenbarelsebegrepp ställa hela historien i ett nytt ljus så-som uppenbarelsehistoria. Uppenbarelsehistorien är i Billings teologi ett stort drama, en kamp mellan ont och gott, där Gud bekämpar det som står honom emot i historien. Historien är varken ett kretslopp eller en jämn kausalstyrd utveckling utan en strid, ett drama på väg mot ett gudomligt mål, Guds rike.10 Med sitt historisk-dramatiska uppenbarelsebegrepp formulerar Billing en teologi med anspråk på att tolka hela tillvaron, inte bara en friliggande religiös del av livet.
Billings grepp i framställningen av den kristna uppenbarelsen och dess relation till historien, är att ställa en biblisk dynamisk syn på
9 Jfr. sammanfattningen av Billings teologiska huvudproblem i Aulén, »Einar Billings teologi«, s 49f.
10 Se exempelvis Billing, Herdabrev, s 51.
historien i kontrast till en statisk hellenistisk historiesyn.11 Idén är alltså att renodla en sorts urkristen hållning genom att bryta den mot den bibliska tidens viktigaste rivaliserande motiv, nämligen hel-lenismen. Kännetecknande för en hellenistisk världsåskådning är för Billing en statisk syn på världen såsom ett färdigt vilande kosmos.12 Tillvaron är som den är och så kommer den att förbli. Det betyder dock inte att världen i någon enkel mening erbjuder sig empiriskt, såsom den är, för människan. Istället måste människan genom intel-lektuell urskiljning lära sig att förstå världen. Högt måste skiljas från lågt, verkligt varande från skenbart varande osv. Billing finner denna hellenistiska intellektualism på en första nivå problematisk, eftersom den bara kan fungera som etisk grund för en upplyst intellektuell elit och därför »lämnar stora skaror, ja de största, efter sig på vägen, utan sedlig omvårdnad«.13
Huvudproblemet med den hellenistiska historiesynen är dock inte för Billing dess intellektuella elitism, utan dess brist på historisk rö-relse, dess avsaknad av dramatisk kamp. I den mån det finns något kampmotiv inom det hellenistiska schemat, handlar det enbart om en förnuftets kamp för att stärkas och renas från sinnliga fördunk-lingar. Men en sådan kamp innehåller ingen verklig rörelse, eftersom
11 De två arbeten där Billing mest utförligt presenterar sitt historiskt-dramatiska uppenbarelsebegrepp är hans bibelteologiska huvudverk De etiska tankarna i urkristen-domen från 1907 och boken Försoningen från 1908. I båda dessa arbeten är kontras-terandet mellan biblisk och hellenistisk historiesyn bärande. Med Edvard Rodhes formulering, kan den ofullbordade framställningen i De etiska tankarna ses som »blott en torso«, där fokus ligger på Gamla testamentet och på Jesu förkunnelse. Den tänkta fortsättningen, där linjerna skulle fullföljas in i den tidiga kristna kyrkan, så att boken mer svarar upp mot titelns löfte om att behandla urkristendomen, lyckades aldrig Bil-ling fullborda. Detta trots att han, enligt förordet till den andra upplagan av boken, hade stora delar av manuskriptet till den planerade fortsättningen färdigt, redan vid tiden för den första upplagan. På den uteblivna fortsättningens plats finns dock skrif-ten Försoningen, som i viss mån kompletterar bilden. De teologiska implikationerna av Billings övervägningar vad gäller uppenbarelsebegreppet är dock inte isolerade till dessa två verk. Perspektivet är så fundamentalt för Billings teologi, att de kan spåras som mer eller mindre uttalade motiv i så gott som alla Billings skrifter. Se exempelvis Billing, De heligas gemenskap, s 1–4 och Billing, Herdabrev, s 51–56. Referenser till fot-notstext: Billing, De etiska tankarna i urkristendomen, s 5, Rodhe, Svenska kyrkan omkring sekelskiftet, s 208.
12 Billing, Försoningen, s 7 och Billing, De etiska tankarna i urkristendomen, s 19–76.
13 Billing, De etiska tankarna i urkristendomen, s 74.
det inte handlar om en kamp i historien, utan bara en kamp för att tränga igenom det som grumlar det rena förnuftet. Inom förnuftet självt finns dock »ingen motsats, som måste upphävas, ingen strid, som måste utkämpas, ingen orenhet, som måste utrensas«.14 Denna statiska världsåskådning gör att den för det hebreiska tänkandets ty-piska striden mot orenhet och destruktion som sker såväl inom som utanför individen, lyser med sin frånvaro.Varje yttre rörelse i historien är omöjlig, eftersom det inte finns utrymme för någon högre vilja, som med sina krav möter människan.15 Billing sammanfattar den hellenis-tiska världsåskådningens dilemma med orden:
Tanken på något i egentlig mening nytt, som kunde och borde uppbyg-gas på den gamla grunden: på något väsentligen nytt samhällstillstånd
… en nyskapelse inom individens lif, i någon mån analog med kristen-domens »omvändelse« och »pånyttfödelse«, ett genombrott genom kriser och strider i det mänskliga väsendets innersta andliga kärna fram till en ny art af personligt lif, »en ny människa« – kort sagdt: tanken på en individens och mänsklighetens historia i vår mening – den saknas så godt som fullständigt. Ingen lära är inom hellenismen mer utbredd och ingen för den mera karaktäristisk än den om det eviga kretsloppet, om hur allt, som nu är, förut varit och skall återkomma från tid till tid, sig alldeles likt.16
I kontrast till denna statiska intellektualism tecknar så Billing den he-breiska synen på tillvaron som ett drama, en levande historia där Gud själv verkar i och genom sitt folk: »Historiens Gud är den lefvande Guden – den lefvande Guden är historiens Gud.«17 Skillnaden mel-lan det hebreiska och det grekiska är i Billings läsning närmast total.
I inledningen till avsnittet om Gamla testamentet i De etiska tankarna i urkristendomen, ställer Billing den gammaltestamentliga etiken mot hellenismen med orden: »En starkare kontrastverkan låter sig näp-peligen inom hela etikens historia ernås … Här finnes vad hellenismen
14 Ibid.
15 Billing, Försoningen, s 7f. och Billing, De etiska tankarna i urkristendomen, s 75.
16 Billing, Försoningen, s 7–8.
17 Ibid, s 9.
saknade, och här saknas vad där fanns.«18 Skillnaden som förvandlar allt är just historiens roll som arena för Guds uppenbarelse. Det är i mötet med Guds vilja och Guds handlingar i historien, som israeliten lär känna Gud, inte genom filosofiska spekulationer över Guds vara.
»Ville man ställa saken på sin spets, kunde man säga: vad upptäckten av begreppets kunskapsvärde betydde för hellenens, betyder tåget ge-nom Röda havets vågor för israelitens etiska tänkande.«19
Om hellenismen alltså vilar på en intellektuell lära om det sant va-rande, vilar den israelitiska världsbilden på yttre historiska händelser, där Guds vilja att rädda sitt folk manifesteras.20 Den främsta av dessa gärningar där Gud uppenbarar sig är just Israels räddning ur Egyp-ten.21 I uttåget ur Egypten, liksom i befrielsen från den babyloniska exilen, gav Gud upprättelse till sitt orättvist förtryckta folk och gjorde befrielse till en del av folkets konkreta historia.22 Genom att ständigt återvända och levandegöra denna historia blir exodushändelsen till en förståelsehorisont, mot vilken de religiösa och etiska tankarna tar form.
Billing beskriver det som att den historiska händelsens »eget djupaste innehåll« levandegörs som en sorts »kondenserad historia«.23
I denna ständigt pågående läsning av historien, där händelserna får en förtätad betydelse i nuet, är profetgestalterna centrala. Profeterna står mitt i historien och förkunnar i en konkret historisk situation det budskap som de fått. Billing exemplifierar med Herrens lidande tjänare i Jesaja 52–53: »Den bild t.ex. som Deuterojesaja tecknar av Herrens tjänare … är ej blott framvuxen ur exilens erfarenheter utan är exilens historia själv, kristalliserad – måhända med ett stycke indi-viduell historia – till en idé, en oförgänglig idealtanke«.24 Profeten
18 Billing, De etiska tankarna i urkristendomen, s 77.
19 Ibid, s 83.
20 Jfr Wingrens sammanfattning av den roll Billing ger hellenismen i Wingren, Einar Billing, s 28.
21 Ex i Billing, Försoningen, s 9: »Där [i historien] har det mött honom, mött honom i sådana mäktiga historiska katastrofer – såsom framförallt utförandet ur Egypten – att det ej kunnat tvifla därpå: här har Gud, den lefvande Guden handlat.«. Se också, s 16f.
22 Billing, De etiska tankarna i urkristendomen, s 105.
23 Ibid, s 85.
24 Ibid.
arbetar inte med historien på ett sådant sätt att de yttre händelserna bara frambringar idématerial, som sedan i princip kan leva vidare som självständiga idéer. Istället lever de etiska och religiösa tankarna av ett ständigt återvändande till den faktiska historien, till de gärningar där Gud uppenbarar sig för sitt folk. Det handlar om just »kondenserad historia«, inte om en historiskt oberoende lära. Den kontinuerliga kontakt med historien, som levandegör dess händelser upprätthålls av profetismen, men också av den återkommande påskberättelsen och det liturgiska firandet av påkmåltiden.
Som en förlängning av ett sådant förhållningssätt slår Billing fast att det är just i synen på historien som den bibliska profetgestalten skiljer sig från den grekiska filosofen.25 Den grekiske filosofen arbetar utifrån regeln att gudstanken är mindre ren, ju mer levande och betingad av historiska händelser den är. Profeten däremot hämtar självklart sina svar ur historien.26 Gud kommunicerar med sitt folk genom gärningar och profetorden är tillbaka- och framåtblickande tolkningar av dessa historiskt betingade gudsuppenbarelser.27 I jämförelse med en syn på profeten såsom den som framförallt har rollen av att förutsäga hur Guds löften uppfylls, har profeten i Billings tolkning en mycket mer aktiv roll i historien. Profeten griper in i skeendet, genom att i kon-kreta situationer förkunna en budskap. På så sätt tolkar de fram Guds mening i historien.28
Genom den ständiga förbindelsen med historien ges också en be-stämd mening till lagen. Gamla testamentets etiska krav på Gudsfolket höjs nämligen utifrån Guds barmhärtiga gärningar i historien. Detta gör att buden får en bestämd riktning mot barmhärtighet, som bara bibehålls så länge buden hålls samman med historien:
När lagstiftaren vill för den enskilde israeliten göra hans solidaritet med 25 Detta genomsyrar hela den gammaltestamentliga analysen i ibid, s 77–187.
26 »Öfver historiens gåtor är det därför alltigenom, som de män, hvilka i Israel stå, där filosoferna stå i Hellas, som profeterna grubbla; den lefvande Gudens gärningar i historien är det de förkunna, framåtblickande förebåda och tillbakablickande begrunda;
hans historia är det de tolka.« Billing, Försoningen, s 10.
27 Ibid, s 15.
28 Jfr. Wrede, Kyrkosynen i Einar Billings teologi, s 113.
varje sin broder känd, liksom när han för främlingens talan, vänder också han åter och åter blickarna tillbaks till Israels folks historia, till de underbara tilldragelser, varigenom Gud gjorde det till ett folk och gav det dess land. Ur sina egna historiska erfarenheter kunna de själva utläsa sina plikter. ’En främling skall du inte förtrycka; i veten ju huru främlingen känner det, eftersom I själva haven varit främlingar i Egyptens land’
(Exodus 23:9).29
Ett folk med en sådan historia som Israeliterna, kan inte glömma vare sig sin Gud eller sin plikt att visa barmhärtighet mot de människor som befinner sig i samma utsatta situation som de själva en gång gjort.
30 Barmhärtighet och rättfärdighet blir sammanbundna. Om inte Gud i sin barmhärtighet hade räddat israeliterna hade de fortfarande varit förtryckta. Befrielsen från såväl Egypten som från Babylon skedde nämligen inte i kraft av folkets styrka, utan i Guds kraft trots Israels svaghet. Utan Guds barmhärtighet, ingen befrielse. Därför menar Bil-ling att i jämförelse med andra samtida lagsystem, är det ethos som präglar israeliternas religiösa tro kännetecknat av en relativ mildhet, åtminstone i den mån som man tar sin egen historia på allvar.31
Billings tolkning av Exodushändelsens betydelse kan i hög grad kopplas samman med hans betoning av den förekommande nåden, som i kapitel två visade sig vara så väsentlig för hans folkkyrkosyn.
Från accentueringen av att det inte är folket som genom sin styrka frigör sig från förtryck, utan att det är Gud som i sin barmhärtig-het agerar innan folket gör sig förtjänt av en sådan befrielse, kan en linje kan dras till den folkkyrka som vill gestalta den Guds nåd som förbehållslöst erbjuds varje människa. Gud är den aktiva parten i båda fallen.
29 Billing underbygger sitt resonemang med en mängd bibelcitat som på liknande sätt kopplar det etiska kravet på barmhärtighet gentemot flyktingar, främlingar och andra utsatta, till Guds barmhärtiga handlande med sitt folk. Ex. »Du skall komma ihåg att, att du själv varit en träl i Egyptens land, och att Herren, din Gud, har förlossat dig«
5 Mos 15:15. Vidare 2 Mos 22:21ff, 3 Mos 19:34, 5 Mos 5:15, 10:19, 15:4f, 15:15, 16:11f.
24:18, 24:22. Billing, De etiska tankarna i urkristendomen, s 130.
30 Ibid.
31 Billing argumenterar här utifrån en jämförelse med den gammal-babyloniska lagsam-lingen Hammurabis lagar. Ibid.
Med detta sagt finns det dock också en väsentlig skillnad ifråga om hur Billing skildrar den förekommande nådens mottagande i gammal-testamentliga uppenbarelsedramat och i folkkyrkan. I folkkyrkan kän-netecknas nådesförmedlingen av ett passivt mottagande. Med Billings termer är Gud subjekt och människan objekt, alltså det passiva föremål som Gud riktar sin nåd gentemot. I skildringen av folkets befrielse i Exodus är det visserligen också Guds barmhärtighetsgärning som på ett starkt uttalat sätt står i centrum. Men i Billings tolkning av hur fol-ket tar emot denna nådefulla befrielsehandling, får detta mottagande direkta konsekvenser för uttolkningen av lagen, vilket innebär att han samtidigt tänker sig att Guds barmhärtiga utkorelse av folket också är förpliktigande. Genom Guds barmhärtighetsgärning får buden sin särskilda riktning och folket kallas till samma barmhärtighet som dess Gud har visat.
Med andra ord skriver alltså Billing här in en tydligare förväntan på ett aktivt mottagande av Guds barmhärtighetsgärning, än vad som framträder i skildringen av den nådesförmedlande folkkyrkan. Profe-tens uppgift är att aktivt tolka Guds gärningar i historien, så att dess betydelse blir synlig. Denna skillnad ifråga om hur mottagandet av Guds nådesgärning beskrivs, kommer jag att ha anledning att åter-komma till längre fram. Här finns nämligen en möjlig öppning till en viss nyläsning av vilken dynamik i relationen Gud-människa som folkkyrkans förekommande nåd utgår från. En sådan nyläsning skulle, utifrån Billings tolkning av profetismens aktiva mottagande av Guds barmhärtighetsgärning i Exodus, kunna utmana den passivitet som kännetecknar nådesmottagandet i Billings folkkyrkovision. Detta kan öppna för en alternativ och mer komplex förståelse av vem som utgör kyrkans subjekt.
Den mildhet och barmhärtighet gentemot de utsatta, som Billing alltså menar är kännetecknande för Israels tolkning av lagen, gäller dock bara så länge man verkligen låter buden få sitt innehåll fyllt av Guds gärningar i historien. Om däremot historien hamnar i bakgrunden försvinner genast sambandet mellan barmhärtighet och rättfärdig-het. Med Wingrens formulering degraderas då rättfärdigheten till
vedergällning. Buden måste mekaniskt hämtas ur lagparagrafer, is-tället för ur den barmhärtige Gudens underbara gärningar i histori-en.32
Men om så sker har religionen förvandlats från historisk-dramatisk profetism till lagreligion och just denna ödesdigra förskjutning ser Bil-ling såsom kännetecknande för den dominerande strömningen i den efterexilska judendomen. Billing uttrycker det som att den efterexilska judendomens misstag är att »den ej förstår sin egen historia«, utan
Men om så sker har religionen förvandlats från historisk-dramatisk profetism till lagreligion och just denna ödesdigra förskjutning ser Bil-ling såsom kännetecknande för den dominerande strömningen i den efterexilska judendomen. Billing uttrycker det som att den efterexilska judendomens misstag är att »den ej förstår sin egen historia«, utan