Vad har påverkat utvecklingen av ledarens lärambitiösa ledarskap? Jag var nyfiken på hur deltagarnas egen självförståelse kring sitt ledarskap såg ut, och hur denna förståelse eventuellt påverkat och påverkar dem i deras eget görande. Jag blev inspirerad att utforska tillblivelse och identitet (identitet som en process, identitetsskapande som en ständigt pågående bearbetning, som ett sätt att skapa mening), bl a av att en deltagare uttryckte att hens ”görande” var den andra sidan av ”varandet”:
Jag tror att det är två ömsesidigheter i att vara och göra. Jag tror inte bara människan kan vara. Allt som är blir till något, eftersom vi är skapande. Jag tror att det som emanerar ut… eller hur jag ska uttrycka mig… det stannar inte bara som något slags surrande i mig… det blir något i relation till någon annan. Jag tror att det är två sidor av varandra.
Tre typer av formande händelser för den egna identiteten som lärambitiös identifierades: Relationell påverkan (det går inte att utveckla lärambitiöst ledarskap utan andra människor), Teoretisk påklädnad och Utvecklande av egna förhållningssätt:
Relationell påverkan
En deltagare uttryckte i våra samtal att det inte går att utveckla ledarskap med lärambitioner utan andra människor. Detta tog jag fasta på i datasammanställningen. De följande formande händelserna handlar alla om hur den egna identiteten som ledare med lärambitioner påverkats av deltagarens relationer: En deltagare beskrev hur påverkande goda föredömen och andra människors agerande varit för hen:
... daningen från min far - att alltid fundera på hur processer och prestationer kan bli lite bättre.
Mina första förebilder när det gäller ledarskap finns i idrottsmiljöer för barn och ungdom, miljöer som hade ett starkt fokus på lärande och utveckling, tror därför att det för mig alltid varit naturligt att lärandet är en självklar del i ledarskapet och som ledare många gånger använt ett fokus på lärande för att föra en grupp framåt mot uppsatta mål, utan att i någon större utsträckning reflektera över vägvalet.
Tre andra deltagare beskrev hur gott mentorskap och positiv uppmuntran från auktoritet hade utvecklat identiteten som ledare med lärambitioner:
jag fick sitta med de äldre barnen och lära, utan tvång och krav på att svara rätt. Sonja, min pianolärare på mellanstadiet. Istället för att spela ägnande jag lektionerna åt att coacha Sonja kring hennes kärleksbekymmer, vilket för övrigt mina föräldrar tyckte var tveksamt användande av tiden. Jag blev heller inget vidare på att spela piano, men det jag fortfarande minns är att Sonja sa att det var så roligt och givande att prata med mig och att jag klok, trots att jag var så liten. Kanske var det denna positiva uppmuntran som fick mig att se att jag skulle kunna vara till nytta för andra genom att lyssna, ställa frågor och bidra med mina egna reflektioner.
… min chef frågade om jag ville föreläsa om hur vi på Sjukvårdsupplysningen bemöter våra patienter. Det var ett av mina viktigaste ögonblick i livet när jag satt på kammaren och skulle sätta ord på både det konkreta men även det mer osynliga delarna i mitt arbete. Det var en riktig AHA upplevelse, och det jag lyckades med var att ge struktur till min kunskap.
min mammas tro på mig jämt, den har varit osviklig.
46
När jag var 14 år gjorde jag min första prao i en skola hos min egen lågstadielärare. Den andra dagen var läraren sjuk och jag fick själv ta över ansvaret för klassen. Efter detta äventyr var jag länge övertygad om att jag själv ville bli lärare.
Erfarenheter av att leda eller vara i en välfungerande – eller inte välfungerande grupp hade också varit formande händelser för deltagarna:
en grupp som varit mottagliga, de har varit nyfikna och öppna för nya tankar samt haft en vana att reflektera över sitt görande.
en grupp eller individ där man inte upplever en egen vilja framåt eller vana att reflektera.
Erfarenheter, förväntningar och uppskattning att börja göra (inte bara tala om) beskrevs av flera deltagare som påverkande händelser i utveckling av det egna ledarskapet med lärambitioner:
… jag tog med dem ut i samhället och visade på det. Idag tänker jag att jag undervisade nästan som man gjorde när pedagogiken myntades som begrepp. Pie, vid handen. Man gick vid sidan av eleven ute i samhället och diskuterade vad man såg och upplevde. Jag arbetade med att kontera fakturor åt alla förskolor inom barnomsorgen i Södertälje. Det uppstod hela tiden mycket fel kring dessa fakturor så jag lyckades övertala min chef om att få åka ut till varje förskola för att visa dem hur dessa skulle fyllas i samt att etablera en kontakt.
Idrotter. Handgrepp. Att slå hö med lie så effektivt som möjligt. Att metodiskt plocka bär och rensa. Allt sådant premierades i min uppväxtmiljö.
En deltagare beskrev också hur hen började lära av andra som viktig formande händelse, och hur hens nyfikenhet väcktes i det:
Det fanns ingen utbildning att få istället var det att lyssna på och lära av äldre kollegor. Lite senare så förstod jag utifrån att jag reflekterade och var nyfiken på varje samtal att det handlade mycket om både symtom men även mänskliga reaktioner på den situationen den vårdsökande var. Min nyfikenhet hade väckts.
Teoretisk påklädnad
Två deltagare tog också upp hur teoretiska begrepp och idéer inspirerat dem i– och ökat deras förståelse av- sina läraktiviteter. Exempel:
På 90-talet kom jag dock i kontakt med begreppet lärande organisationer, Kolbs lärteori och i sociologin som jag läste fanns modeller av Argysis (singel och dubbel loop) med flera. Dessa inspirerade mig i utvecklingen av X.
Under min utbildning till friskvårdpedagog i början på nittiotalet kom jag i kontakt med Antonovskys KASAM-teori där fokus ligger på vad som leder till hälsa, snarare än vad som leder till sjukdom. Detta förhållningssätt har jag sedan försökt att översätta till andra sammanhang. Det handlar om att lyfta och utveckla det som fungerar och inte bara gå på jakt efter problem.
Utvecklande av egna förhållningssätt
Alla deltagarna uttryckte att formulerandet av egna förhållningssätt var viktigt som en subjektiv handling, som ett sätt att forma det egna ledarskapet med lärambitioner. Dessa förhållningssätt handlar både om hur deltagarna förhåller sig till sig själva och sitt eget lärande, men även relationellt till andra människor.
47 Det finns andra sätt att leva och vara på:
Jag fick tillgång till världar som var fantastiska. I den familj jag växte upp i och den värld som tilldelats mig, var det också en flykt in i världar som inte jag hade tillgång till. Det gav mig tidigt visshet om att det fanns andra sätt att leva och vara på.
Börja tro på mig själv, och ta de egna insatserna seriöst:
jag kände att jag hade en slags förmåga att göra saker begripliga – genom att skala av och få fram kärnan - och det som var viktigaste för mig var att jag förstod både med huvudet och med magen – då först kunde jag sätta ord och förmedla kunskapen. Min känsla var att det var totalt kaos i huvudet när jag grep mig an området – jag fattade ingenting men jag fick ihop det på slutet och det gav mig en tillit till mig själv.
Men jag har alltid haft kravet på mitt själv att vara förtroendeingivande i så måtto att leva som jag lär. Vara påläst och verkligen ta de insatser jag ombeds göra mycket seriöst. Det innebär förarbete, genomförande och efterarbete och omvärldsbevakning.
Säga ja utan att veta om jag klarar det:
Jag kunde ingenting om data, men jag räckte upp handen och sa – det kan jag göra. Jag hittade en kurs i ABC – data kunskap som landstinget erbjud anställda. Jag gick fem gånger på denna kurs – och skrev ner ordagrant vad läraren sade – sen satte jag mig och tränade själv och lärde mig hjälpligt och så skrev jag om utifrån egna ord vad jag skulle lära ut och hur.
Ödmjuk i min överlägsenhet:
En annan person som betytt mycket är Anders Engquist, psykolog, författare och min handledare då jag skrev uppsats i pedagogik. Jag vet hur jag och min skrivarkompis kunde komma till handledningen förvirrade och eländiga och sedan gå därifrån och känna oss kloka och med en bra bild om hur vi skulle ta oss vidare. Det han gjorde var många gånger att byta perspektiv eller att byta abstraktionsnivå för våra diskussioner. Han hade ett sätt att ställa frågor som gjorde att vi själva såg lösningarna. Med sin erfarenhet kunde han ha talat om för oss hur vi borde göra, men han ville att vi skulle komma fram till detta själva. Han hade en sällsynt förmåga att vara ”ödmjuk i sin överlägsenhet” och detta coachande förhållningssätt var mycket inspirerande för mig och något som jag sedan dess själv försöker tillämpa.
Börja i den andres värld, och försöka stödja individens inre motivation:
Jag började i deras värld. Istället för skolans litteratur läste vi i början motortidningar och Veckorevyn, pratade om deras erfarenheter av livet och relationer. De upplevde att de också var viktiga för den värld och samhälle de som vuxna skulle leva i.
för att kunskap ska bli begripligt för människor, speciellt vuxna som har tillägnats sig en livsvärld och ett språk för den, är att lärandet börjar där de är och hur de förstår världen. Jag minns att jag tyckte att det var extra stimulerande att samarbeta med vår psykolog Annica. Tillsammans byggde vi lektionspass och pedagogiskt material där vi på olika sätt försökte få fatt i deltagarnas inre motivation. Vår ambition var också att stödja dem i att hitta strategier för själva kunna fortsätta arbeta med sin egen hälsoutveckling efter rehabperiodens slut.
Börja lita på gruppens erfarenhet:
då började min utveckling att våga lita till gruppen – istället för att jag förmedlade en kunskap vågade jag låta gruppen själva sätta ord och formulera sin erfarenhet Men oj det tog tid innan jag blev trygg med att gruppen kan själv… varje gång fick jag lite oro och fick kämpa med att inte ta över och börja ”föreläsa”
48 Stödja reflektion, att själv fungera som ramhållare:
Något som jag också stötte på under min friskvårdspedagogiska utbildning var ”värderingsövningar” som ett verktyg för att få till reflektion och bra diskussioner i en grupp. Jag minns att jag tyckte mycket om denna form att arbeta. Att skapa
förutsättningar för att en grupp ska få syn på sina egna tankar i en fråga och att jag själv mer fungerade som katalysator och ramhållare.
Ha ett utforskande och eget lärande förhållningssätt, och bottna i det man tror på:
… en lärorienterad ledare… det är en person som är nyfiken, på världen, på människor och på sig själv.
… är det inte något man gör, är det något man är? Jag tänkte vi skulle prata om det här med förhållningssätt… så att det inte blir för mycket av metod tänker jag. Det här är inte en metod, man kan inte gå på kurs i det här. Det är mycket mer än så, bottna i något man tror på..