utveck-las på ett behandlingshem. Ett flertal forskningsstudier har visat att kontakten med andra avvikande ungdomar på en institution är en betydande orsak till negativ utveckling hos en ungdom – en slags smittoeffekt. Att samla ihop ungdomar med problembeteende är en av skillnaderna från andra behand-lingsformer och genom att göra på detta sätt ”bidrar man till att etablera ett samspel i en avvikande ungdomsgrupp, vilket ökar risken för negativ kam-ratpåverkan” (Andreassen 2003 s.137). I en studie från 1998 påvisas att när kriminella ungdomar samlas i grupp skapas modeller, förstärkare och bestraf-fare som gynnar prokriminella attityder (45). Ungdomarna i undersökningen förmedlade kriminella erfarenheter till varandra och skolade in nyanlända ungdomar i dessa värderingar och kunskaper. När avvikande samtal utlöste positiva reaktioner hos övriga i gruppen, påverkades de kraftigt i negativ riktning. De socialiserades in i ett ännu mer avvikande värdesystem, vilket
skapade motstånd mot behandlingsåtgärderna och gjorde att dessa inte fick avsedd effekt. ju starkare ungdomarna identifierade sig med den avvikande kulturen, desto svårare blev det för dem att återvända till det vanliga samhäl-let. Utifrån sina iakttagelser drar man slutsatsen att den ungdomskultur som skapas på institutionerna är en kärnpunkt i institutionsbehandlingen, som i sämsta fall går stick i stäv med institutionens teoretiska och metodologiska behandlingssätt.
Forskare har i ett flertal studier identifierat förhållanden som motverkar att en negativ ungdomskultur utvecklas på en institution. En sådan faktor är om de placerade ungdomarna har kontakt med andra välintegrerade ungdomar utanför institutionen. Det är också viktigt att inte föra ihop ungdomar med olika grad av beteendeproblem. Ungdomar med måttliga beteendeproblem som startat först i ungdomsåren påverkas allra mest av sina jämnårigas at-tityder. De löper därför också störst risk att drabbas av smittoeffekter, varför de inte bör placeras tillsammans med ungdomar som redan i tidiga år upp-visat ett allvarligt antisocialt beteende. Gruppen med tidig problemdebut är inte i lika hög grad mottagliga för kamratpåverkan och för dem har därför gruppsammansättningen mindre betydelse (Andreassen 2003).
Utöver individuellt inriktade behandlingsinsatser är det viktigt eller rent av avgörande för behandlingsresultatet om personalen också förmår påverka ungdomsgruppen som helhet i en positiv riktning. Om inte, kommer övriga behandlingsansträngningar att ha betydligt svagare inverkan. En möjlig väg till kulturpåverkan är att inte ta in nya ungdomar med allvarlig beteende-problematik om inte den befintliga eller dominerande ungdomskulturen är prosocial och en annan att ungdomsgruppen förhindras att föra ”antisociala diskussioner” genom att de inte får prata med varandra utan att personal är närvarande (46).
Vilken ungdomskultur som utvecklas på en institution beror inte enbart på ungdomarnas egenskaper. Viktigt är också personalgruppens sätt att fungera
tillsammans. Att arbeta med ungdomar med ett problematiskt och utmanande
beteende är emotionellt krävande för institutionspersonalen och försvårar för dem när det gäller att etablera en enhetlig personalkultur med god struktur. Därför är gruppdynamiken på dessa ställen av särskilt stor betydelse.
I en undersökning från 1998 (47) framhålls hög moral och enighet i perso-nalgruppen om hur institutionen skall fungera, tydlig rollfördelning och att arbetsgruppen inte präglas av stora konflikter som viktiga kännetecken på institutioner där man lyckas få till stånd en positiv ungdomskultur och goda behandlingsresultat. På de ställen där personalen präglas av hög moral fann man färre avvikande normer i ungdomsgruppen och att programmet accep-terades i större utsträckning. Det fanns också mer gruppautonomi och större
gemenskap. Tydliga planer för beteendeförändring, engagemang i skola och arbete samt en god förmåga att hantera emotionella problem är ytterligare några drag som utmärker dessa institutioner. Författarna fann inga skillnader mellan dessa behandlingshem och mindre välfungerande institutioner vad det gäller antal anställda per intagen eller andelen utbildad personal. Mest utmärkande var istället en ovanligt stark personalsammanhållning.
Vikten av att personalgruppen säkerställer gemensamma behandlings-idéer, förhållningssätt och tillämpning framförs även i ett flertal andra un-dersökningar. Vissa forskare menar att en enighet hos personalen om vilken metod som skall användas är direkt avgörande för om behandlingen skall fungera (48). Frånvaron av en bestämd organisation som vägleder valet av intervention ser man som detsamma som att välja ut insatser med förbundna ögon. En av de värsta fallgroparna i detta sammanhang är när personalen gör ”det som känns naturligt” (49). När det inom en personalgrupp används flera olika behandlingsmodeller uppstår konflikt och kaos, och en sådan or-ganisation stämmer väldigt dåligt med ungdomarnas behov. I program där de vuxna är förvirrade och inkonsistenta blir antisociala ungdomar än mer manipulerande. För att få till stånd en enighet runt metoder och responser gentemot ungdomarna krävs, enligt Andreassen (2003), att institutionen väljer en bestämd inriktning och att det inte finns utrymme för individuella åtgärder som grundar sig på egna åsikter om vad som har effekt. Enighet om metoderna hindrar dock inte att det finns individuella skillnader mellan de anställda, som naturligtvis har olika personlighetsdrag. Dessa bör emellertid inte stå i motsats till den valda metoden.
I en studie från 1998 undersöktes den kausala processen mellan insti-tutionsstruktur och kultur samt om sambandet mellan struktur och kultur hade någon effekt på institutionens resultat och ungdomarnas tillstånd (50). Institutionens struktur analyserades med hjälp av mål på tre nivåer. överens-stämmelsen mellan dessa tre måluppsättningar användes sedan som nyckel-variabel för graden av struktur på institutionerna.
• Samhällsmål – mål beroende på lagar och samhällets förväntningar • Formella mål – ledningens lokala anpassning av samhällsmål och hur de utövades i praktiken
• Underförstådda mål – underliggande värderingar hos ledning och personal
I undersökningen fann man att de institutioner som lyckats få till stånd en stark ungdomskultur som stödde de formella målen eller en fragmenterad ungdomskultur som inte underminerade de formella målen, också var de som
uppvisade de bästa behandlingsresultaten. Behandlingshemmen utmärkte sig också genom att personalen där lyckades stå eniga även i hotfulla och våld-samma situationer. De tillbringade mycket tid tillvåld-sammans med ungdomarna samt var uppmärksamma på spänningar och signaler som kunde tyda på att en utagerande episod var i antågande. Man arbetade tillsammans för att förhindra att problemen trappades upp, diskuterade informellt hur man skulle hantera möjliga våldsutbrott och fungerade effektivt tillsammans när sådant förekom. I de flesta fall kunde en upptrappning förhindras genom att ungdomen fick gå till sitt rum eller fick tillfälle att diskutera problemen. Det var också vanligt att man använde sig av humor för att minska spänningarna. Enligt författa-ren ger dessa resultat stöd åt en linjär kausal modell – struktuförfatta-ren bestämmer personalkulturen som i sin tur bestämmer ungdomskulturen. En institution där samhällsmål, praktiserade mål och värderingsmål stämmer överens, ger upphov till en stark personalkultur som stödjer institutionens mål.
Andra forskare har kommit fram till liknande slutsatser. I en studie av 39 institutioner fann man att den unika kultur som utvecklas vid varje institution i hög grad påverkas av de speciella omständigheter som personalgruppen möter och av ledarstilen på institutionen (51). Eftersom arbetet på en ungdoms-institution är emotionellt krävande är också gruppdynamiken viktig. Några av de personalgrupper man undersökte var trygga och kompetenta och andra mer osäkra, i vissa stöttade man varandra mycket, medan andra var mer konfliktfyllda. De institutioner där personalgruppen lyckades hantera sin om-givning på ett bra sätt kännetecknades bland annat av att man hade utvecklat arbetsmönster som var bestående oberoende av förändringar. Mycket energi användes för att utveckla och upprätthålla ett effektivt team som medarbetarna kunde vända sig till för att få emotionellt och praktiskt stöd. På dessa ställen uppvisade också ungdomsgruppen fler prosociala normer och gruppklimatet var positivare. I de fall där det förekom stora konflikter i arbetsgruppen hade personalen mer begränsade möjligheter att påverka ungdomskulturen på institutionen. Samma sak gällde deras möjligheter att bemästra våldsamma utageringsepisoder på ett ändamålsenligt sätt. Dessutom hade man stora svå-righeter i att genomföra behandlingsmetoderna systematiskt. Av dessa fynd drogs slutsatsen att institutionsledningen kontinuerligt bör vidta åtgärder för att förbättra och vidmakthålla en god och positiv personalkultur samt utarbeta strategier för att undvika att alltför stora tvister utvecklas.
En stor del av utvärderingsforskningen av manualbaserade behandlings-metoder visar att behandlingsintegritet eller metodtrohet är av stor betydelse för att man skall nå fram till önskat resultat (se t.ex. henggeler 1996 samt Andreassen 2003). Det räcker inte med att använda ”rätt” metoder om man inte också försäkrar sig om att de genomförs på det sätt som är tänkt. I annat
fall riskeras att behandlingseffekten uteblir helt. Ofta sker detta genom att man använder behandlingsmanualer, genom att personalen på olika sätt tränas i manualiserade tekniker samt genom tät kontakt med en extern vägledare som både handleder i hur metoden skall användas och som kontrollerar att manualen följs.
För att säkra programintegriteten behövs också goda dokumentations- och
utvärderingssystem, både av behandlingsinsatser och av den effekt de har på
ungdomarnas beteende. Sådana metoder bidrar inte bara till att metoderna utövas korrekt utan också till att synliggöra små förändringar hos ungdo-men som kan visa på om utvecklingen går i rätt riktning. Dokuungdo-mentationen kan även understödja en enighet inom personalgruppen kring ungdomarnas utveckling och runt vad som är verksamt i behandlingen.
Goda behandlingsresultat kräver även att hela personalen har relevant
utbildning, träning och teoretisk förståelse av metodens grunder – hur den
påverkar ungdomarnas beteende och sätt att fungera liksom kunskap om de enskilda tekniker som används. Utan relevant kunskap och träning är det svårt att genomföra metoderna tillräckligt systematiskt för att uppnå bästa möjliga effekt. För att institutionen skall lyckas bemästra ungdomar med våldsamt och utagerande beteende krävs att personalen dessutom har god kunskap om hur de effektivt kan hindra våldsamt beteende och upptrappning (Andreassen 2003).