Eftersom MSMT består av två olika behandlingsformer, krävs att personalen har god utbildning inom båda. På hagen och Bergiusgården har man tidigare arbetat miljöterapeutiskt. Flertalet har gått en längre sådan utbildning, och därför anser man att utbildningsbehovet inom detta område i stort sett är täckt. Med MSMT har dock ett stort behov av kunskap i MST-metoden tillkommit. Dessutom krävs, enligt personalen, ytterligare metodkunskap för att kunna tillämpa MST: s behandlingsprinciper i institutionsmiljö. För att tillgodose detta nya kunskapsbehov utbildades all personal i MSMT under två dagar innan man började arbeta på det nya sättet. Dessutom fick fem personer i respektive arbetsgrupp gå en femdagarsutbildning i MST.
För att få reda på i vilken utsträckning personalen uppfattade den metod-utbildning de fått fram till intervjutillfället som tillfredsställande, fick de ta ställning till följande påstående: ”jag har fått tillräcklig utbildning i MSMT för att kunna sköta mitt arbete”. På detta svarade sex av sju på Bergiusgården att påståendet stämde delvis och en person att det inte stämde alls. På hagen svarade samtliga fyra intervjuade att påståendet stämde helt.
En trolig orsak till skillnaden i svar mellan de båda arbetsgrupperna är att antalet personer med MST-utbildning då var färre på Bergiusgården än på hagen. Sedan MSMT-starten hade fyra av fem av de MST-utbildade på Bergiusgården slutat sin anställning, och dessutom hade flera nya personer tillkommit i arbetsgruppen. Man fick därför till stor del prova sig fram i vardagen för att i sedan efterhand kontrollera om arbetssättet varit förenligt med MSMT. En annan kritisk synpunkt som framhålls av flera på Bergius-gården i förhållande till MSMT-utbildningen är att den var på norska. Utan den teoretiska förförståelsen från MST-utbildningen tyckte man det var svårt att förstå och ta till sig alla nya begrepp och arbetsmetoder.
Nej det tycker jag inte. jag tycker den utbildningen var för kort. Så det stämmer inte alls. Nej det tycker jag inte är tillräckligt. Det borde ha varit en längre innan vi startade. Men av erfarenheten här och av arbetet under tiden så har man ju lärt sig, så därför känner jag att jag har bra kläm på det nu. (Behandlingspersonal Bergiusgården)
På hagen, å andra sidan, framhålls som en av anledningarna till att man uppskattade MSMT-utbildning i så hög grad, att man redan hade lärt sig grunderna i tankesättet genom MST-utbildningen. Utan denna tror man att MSMT-utbildningen skulle ha upplevts som fragmenterad och svårbegriplig. även på hagen menar man att MSMT-utbildningen var väldigt kort men ser också fördelar, som till exempel att man till följd av detta mer utvecklat sitt eget sätt att tillämpa metoden och inte helt och hållet har kopierat det norska arbetssättet.
Det stämmer helt. Men det är ju så att MSMT-utbildningen var bara två dagar med våra vägledare från Norge. Om man bara ser till den så hade det ju inte räckt, men den tillsammans med MST-utbildningen på sju dagar, gör att jag kän-ner att jag definitivt har fått tillräcklig med kunskap. Den hade jag inte klarat mig utan. MSMT-utbildningen var ju bara två dagar och den hade inte räckt. (Behandlingspersonal hagen)
även om personalen på hagen känner sig betydligt nöjdare med MSMT-utbildningen är de eniga med personalen på Bergiusgården om att det behövs kontinuerlig påfyllning av kunskap. Exempelvis finns önskemål om regelbund-na uppföljningsdagar där man utöver generell metodkunskap kan uppdateras kring nyheter inom MST- och miljöterapiområdet samt kan fördjupa sig i vissa frågor. Ett förslag är att ordna regelbundna träffar för erfarenhetsutbyte mel-lan de institutioner som arbetar enligt MSMT. Det råder också stor enighet bland personalen om att samtliga MSMT-medarbetare bör ha en gemensam grund att stå på, och att det därför bör anordnas en särskild basutbildning som innehåller alla tre delarna av MSMT – MSMT, MST och miljöterapi. Detta är viktigt för att personalen på ett djupare plan skall förstå teorin bakom arbetsprocessens olika delmoment. En sådan gemensam kunskapsbas tror man underlättar kommunikationen i personalgruppen samt stimulerar till fortsatt metodutveckling. Ett flertal efterfrågar också mer litteratur om MSMT.
Vägledning
Varje vecka får personalgruppen vägledning via högtalartelefon från Stif-telsen hvasser i Norge. Vid dessa tillfällen står veckorapporterna i centrum och innan telefonmötet faxas dessa iväg till vägledaren, så att han eller hon har möjlighet att förbereda sig. Vägledaren erbjuder sedan stöttning till behandlingspersonalen i metodfrågor samt kan komma med nya idéer och
infallsvinklar om hur man kan gå vidare i arbetet med en elev. Ett sådant råd kan till exempel vara att behandlingspersonalen skall göra en fit circle för att undersöka vad det är som upprätthåller problembeteendet. Vägledaren hjälper också till att formulera nya mål för nästkommande period samt kontrollerar att alla mål är mätbara och möjliga att uppnå. En tydlig avgränsning i väg-ledningssituationen är att det handlar metodtrohet och inget annat. Det är själva metoden som fokuseras på, vad som konkret har gjorts och vad som skall göras framöver i de enskilda fallen. Vidare koncentrerar man sig bara på ungdomarnas synliga beteende och undviker att tolka intentionerna bakom beteendet. Man tar heller inte upp rena processfrågor, som till exempel vad som händer i mötet mellan behandlare och elev, relationerna i ungdomsgrup-pen eller hur personalen känner sig.
I personalintervjuerna framkommer från båda institutionerna många syn-punkter på vägledningen – positiva såväl som negativa. Den främsta kritiken handlar om att man tycker att vägledarna är för tillbakahållna i sin återföring till behandlingspersonalen. Många berättar att reaktionen från vägledaren ofta bara blir: ”det var bra gjort” och sedan inget mer, vilket upplevs som ”lamt”, ”tunt” och ibland till och med ”meningslöst”.
Ibland kan jag tycka att det är lite tamt. Vi får inte så himla… Vissa gånger känns det jättebra. Vi får bra tips och idéer, men ibland känns det som… som att det inte ger någonting… alls. Vi skulle kunna sitta här och ha vägledning med oss själva lika bra utan att ha konferenstelefonen igång, känns det som. Det som är bra är att det kommer lite frågor, så att man får tänka till lite. Och det är ju det som är meningen egentligen – att det är vi som skall komma på det själva och tänka kring det så. Men ibland så tycker jag att det är lite tunt. Som att: ’ja, ja nu är det vägledning igen. ja, ja, det tar en timme, men det är lugnt’. Det blir lite så ibland. Det känns som att det inte ger så himla mycket. (Behandlingspersonal Bergiusgården)
Ifrån personalen framförs också önskningar om ett större helhetsperspektiv runt de enskilda ungdomarna och familjerna i vägledningssituationen. Exem-pelvis måste kontaktpersonen uppdatera vägledaren om ungdomens bakgrund nästan vid varje vägledningstillfälle, vilket uppfattas som frustrerande. Ett förslag är att lägga till en rubrik för historik i dokumentationen, så att väg-ledaren har möjlighet att förbereda sig bättre på egen hand.
En annan sak man uttrycker ett visst missnöje kring är att tiden inte alltid räcker till, att man inte hinner med alla ungdomar varje gång. Det händer också att tiden blir förkortad eller att mötet ställs in helt. Dessutom har vägledaren vid några tillfällen uppfattats som oförberedd inför samtalet.
ytterligare ett område där det framförs en del kritik, är att vägledningen sker per telefon och dessutom är på norska. Kommunikationen upplevs bli ganska ”korthuggen och stel”, och ingen vill säga något i onödan. För att
få igång en djupare och mer levande diskussion, vore det enligt personalen optimalt om vägledaren hade kunnat vara fysiskt närvarande i rummet, och allra helst ser man att samtalet hade förts på svenska.
För att kunna utvecklas vidare i sin metodskicklighet efterfrågas högre krav från vägledarna, mer ifrågasättande och större utmaningar. Många öns-kar att vägledningen även skulle kunna fungera som ett pedagogiskt forum för metodutveckling och inte bara vara en genomgång av veckorapporter på individnivå. Man vill kunna diskutera metodfrågor i ett större perspektiv och gå djupare in på hur olika interventioner är kopplade till teorin bakom MSMT. Ifrån båda institutionerna påtalas att vägledningen har förbättrats något efter att man framfört sina kritiska synpunkter. Vägledarna ifrågasätter mer nu och ställer fler följdfrågor.
I början tyckte han säkert att vi var väldigt duktiga, att vi fattade vad de menade. Och då sa vi det att du kan inte bara hålla på och säga ’väldigt bra’ hela tiden för det är inte seriöst, utan nu vill vi att du hugger emot här och säger: Vad? har ni inte gjort det här på tre veckor? Du måste börja utmana oss, för annars kän-ner vi bara att ’åh vad duktiga vi är’. Men hallå! Vi måste lära oss någonting! Vi orkar med mer motstånd nu! Det är ju också det, att inte bara nöja sig med någonting som man tycker är halvdant, utan då får man ju säga till. Så om man ställer frågan rakt ut så kan man få verktyg. Man kan också bromsa rätt mycket och ifrågasätta honom eller ställa frågor om man inte förstår vad han menar. (Behandlingspersonal hagen)
åsikterna om vägledarnas sätt att återföra är dock inte enbart negativa. Några menar att det ibland kan vara bra att vägledaren är tyst och att gruppen får komma fram till lösningen på egen hand. De tycker att vägledarna ställer bra frågor som får personalen att tänka till, göra egna prioriteringar i vad som är viktigast och vad som kan arbetas med vid ett senare tillfälle. Man anser också att vägledarna kommer med bra tips på hur man kan gå vidare i arbetet. Vidare framförs att vägledarna är duktiga på att påpeka när målen behöver förtydligas och konkretiseras samt att de är bra på att bekräfta personalen när de är på rätt väg i behandlingsarbetet. Dessutom uppskattas att de hela tiden driver på personalen i att stärka kontakten med föräldrarna och att involvera nätverket i större utsträckning.