Forsknings- och litteraturgenomgång - Lek och barns motoriska utveckling i förskolan

Jag kommer i detta avsnitt att redogöra för tidigare forskning om barns lek kopplat till barns motoriska utveckling.

2.1 Vad är lek?

Jensen (2013) som är lekforskare, menar att leken är komplext och bred i sig med många betydande komponenter. Han menar att det är många aspekter som spelar en stor roll för hur begreppet lek ska förstås och beskrivas. För att kunna beskriva begreppet lek menar Jensen (2013) att det behövs en uppsättning av flera centrala begrepp eftersom dessa ger en

helhetsbild av begreppet lek. Han hävdar att begreppet lek har olika fokus och tyngd beroende på olika teorier eller teoretiska traditioner. Knutsdotter Olofsson (2003) har forskat om vad lek är som fenomen och hon menar att leken är paradoxal. Hon menar att det som sägs om leken är svår att beskriva och den kan ses som motsägelsefullt. Leken är både på riktigt och på låtsats och den är både på glädje och djupt allvar. Knutsdotter Olofsson påpekar vidare att i leken sker ett möte mellan den inre och yttre världen samtidigt som leken i sig kan vara i en evighet men ändå försvinner tiden hastigt. Vidare menar Lillemyr (1990) att leken är en viktig aspekt för barnets utveckling och socialisation. Han menar att leken är svår att definiera för att den ger många funktioner åt barnen. Leken har en stor betydelse för barnen eftersom det är via leken som barnen får lära känna sig själva. Den stimulerar deras utveckling och inlärning, samtidigt som den återspeglar barnets utvecklings- och kunskapsnivå. Den speglar även barnets socialisation till den närmaste omgivningen, till samhället och kulturen. Lillemyr menar att lek sker oftast i samspel med andra och på så vis lär sig barnet socialt samspel. Det här tyder på att leken är ett mål i sig själv för barnen och den ger en inre tillfredställelse.

Röthle (2006) beskriver vad lek är utifrån fenomenologin i en studie om vad leken innebär i förhållande till förskollärarens pedagogiska ansvar. För att något ska kunna betecknas som lek måste det vara en artefakt inblandad enligt Röthle (2006). När den lekande interagerar med artefakten sker lekaktiviteten med en växlande intensitet, en stigande spänningskurva följd av en spänning. Leken börjar med en rörelse som kan få oanade följder och bär därför med sig ett element av överraskning. Röthle (2006) menar att växlingen mellan spänning och förslösning är ett kännetecken för all lek. Langlo Jagtøien et al. (2002) utgår också från fenomenologin när de beskriver vad lek är. Författarna menar att leken kan ge många olika upplevelser och känslor, samt spänning, avkoppling, glädje och en känsla av att kunna bemästra något.

2.2 Lekens betydelse för barns utveckling

Röthle (2006) menar i sin studie om leken i förhållande till förskollärarens pedagogiska ansvar, att trygghet är en förutsättning för att barn ska kunna ge sig hän i leken. Barnet använder alltid sina sinnen i leken, då det känslomässiga engagemanget alltid finns närvarande. För att nå och komma i kontakt med människor och föremål omkring sig

använder barnen sig av hela kroppen. Hon menar att leken sker i möjligheternas och fantasins värld. Langlo Jagtøien et al. (2002) hävdar också att trygghet är förutsättning för leken. När

barnen har en inre stark trygghet kommer de att våga att gå in i olika situationer vilket ger dem förutsättningarna för att delta och eventuellt utveckla leken vidare. Röthle (2006) menar att vuxnas förhållningssätt till lek är avgörande för hur leken börjar. De vuxna måste kunna se och förstå hur leken kommer till uttryck, annars kan de omedvetet riskera att förstöra den.

Grindberg och Langlo Jagtøien (2000) menar att om den vuxne är med och leker på samma nivå som barnet kan det ge en lugnade effekt och inverkan på barnet. Är den vuxne med och leker på en högre nivå förutsätter det att barnet kan få eftertanke och varsamhet av att kunna finna idéer.

2.3 Miljöns betydelse för barns motoriska lek

Brodin och Lindstrand (2008) menar sin studie om miljöns betydelse för leken,

att barngrupperna är ofta förstora, lokalerna är ganska små och personalbristen är stor. Rutiner och begränsningar i miljön styr förskolans vardag och rutin som leder till att leken måste avbrytas för att barnen ska gå ut eller göra någon annan aktivitet. Grindberg och Langlo Jagtøien (2000) menar att det skiljer sig mellan inomhusmiljön och utomhusmiljöns lekar eftersom leken utomhus bidrar mer till fysisk aktivitet. Inomhusmiljön är mer tillför lekar som ålar, smyger och lekar som kräver balans, tystnad och lättare ansträngning. Det ges mer plats för sånglekar och ringdanser i inomhusmiljön. Författarna menar att tomma golvytor är ett fungerande verktyg för barns lust att springa, rulla, hoppa, ligga, sitta, gunga etcetera. Brodin och Lindstrand (2008) hävdar att leken i utomhusmiljöer ger många förutsättningar att utforska omgivningarna och att barn utvecklas utifrån sin utvecklingsnivå. De barn som är de mest kreativa anses ha goda chanser för att prova sina förmågor, söka utmaningar och prova nya idéer som inte kan göras i andra miljöer. Leken i utomhusmiljön gör att barnen kan dra sig undan från vuxna. Den ger barnen också en mer frihetskänsla, exempelvis att det finns plats för att hoppa, springa och klättra. Utomhusleken i sig gör att barnen leker och kopplar på sina sinnen eftersom det använder sig ofta av naturmaterial när de leker som sand, vatten och lera. Kathrine Bjørgen (2012) har gjort en studie om 5 åringars kroppsupplevelser i fysiska utomhusspel. Resultatet visar att barn uppskattar att leka i utomhusmiljön eftersom barnen blir mer begränsade i inomhusmiljön. Barnen i studien beskriver att de får mer frihet ute. Barnen får mer kroppslig användning som att springa och hoppa i utomhusmiljön. Vilket barnen även upplevde en frihet av att använda rösten som att skrika och ropa. Barnen i studien lyfter vikten av att vuxna inte är lika närvarande i utomhusmiljön. Barnen föreslog i studien att de tycker att de vuxna ska vara mer med i leken som är fysisk som att springa.

Faskunger (2008) skriver om hur samhällsplaneringen är en förutsättning för att främja barns lek, fysiska aktivitet och rörelsefrihet i bostadsområden, lokalsamhällen och städer. Faskunger menar att barnvänliga miljöer innebär att barn kan uppleva och utforska sin närmiljö på ett tryggt och säkert sätt. Förskolegården är en viktig plats för barnen på förskolan eftersom den främjar barns fysiska aktivitet, utomhusvistelse och lek. Lekplatser och parker är några av det viktigaste mötesplatserna i en stad eller tätort för att främja barns sociala relationer. Ur ett samhällsperspektiv tas lekplatser bort för att det råder bostadsbrist samt att budgeten inte räcker till. Detta har enligt Faskunger lett till att barn och deras lekrevir och rörelsefrihet har begränsats. Faskunger poängterar vikten av att förskolegårdar och lekplatser som är väl formulerade kan ge många positiva effekter på barns hälsa och välbefinnande, däribland förbättrad motorik, inlärning, mognad, social kompetens och ökad koncentration. Till skillnad

från förskolegården och skolgården, har förskolegården mer fysiska gårdar med relativt stor yta som är utformade med naturinslag som träd, buskar, ojämn och regelbunden och kuperad terräng.

2.4 Motorisk utveckling

Langlo Jagtøien et al. (2002) menar att motorisk utveckling handlar om färdigheter som att kunna krypa, gå, springa, hoppa, klättra, rita och skriva. För att kunna göra det krävs processer som har betydelse för hur mognad i samspel är. Motorik är en definition som ingriper alla funktioner och processer som hjälper till att styra och kontrollera våra kroppsliga rörelser. För att det ska ske en motorisk utveckling anser författarna att det sker en förändring i motoriskt beteende över tid. Det krävs att barnen har grovmotorik, som innebär rörelser som sker mellan de stora muskelgrupperna i armar, ben, mage och rygg. Till skillnad mot

finmotorik, då de är rörelser med händerna, i ansiktet och med fötterna. Vidare nämner

Sigmundsson och Pedersen (2004) vikten av att alla barns motoriska utveckling vanligtvis kan antas vara lika för alla barn, så finns det skillnader mellan barns motoriska utveckling.

Förutom att det finns individuella skillnader så förekommer även skillnader mellan, kulturer, sociala grupper och samhällsklasser.

Ericsson (2005) skriver att motorisk utveckling är något pågående under hela livet, från fostertiden tills vid dör. Med hjälp av motoriken kan vi förflytta oss och rikta våra sinnen mot det vi vill undersöka. Perceptionen är nära bunden till motoriken och dessa påverkar olika förmågor som kroppsuppfattning, riktningsförmåga, rumsuppfattning och balansförmågan.

Vidare påpekar Løge Hagen och Bjarne Lysklett (2006) att utvecklingen av motoriska färdigheter kan ses som en kontinuerlig process som är nära knuten till utvecklingen av sinnesapparaten, där barnen hela tiden måste förhålla sig till nya rörelseproblem som de får.

Hur barnen utvecklar sig sker i olika takt och i en viss ordningsföljd, men är beroende av olika faktorer som är nära förbundna med varandra. Den kan ses utifrån två stycken begrepp, den strukturella grunden eller den fysiska grunden, som har betydelse för den motoriska utvecklingen. Løge Hagen och Bjarne Lysklett (2006) hävdar att för den strukturella grunden eller den fysiska grunden, är avgörande för hur vilka fysiska rörelser barnet klarar att utföra.

Med den strukturella grunden menar författarna att det sker en utveckling av nervsystemet, sinnena, muskelstyrka och rörlighet samt koordination av de olika kroppsrörelserna. Den funktionella grunden eller summan av barnets rörelseerfarenenheter, är vilka rörelser barnet är i skick att kunna utföra. Detta bestäms bland annat av hur mycket tid barnet har tillbringat i en miljö som inspirerar till och lägger tillrätta för allsidiga rörelser. Både den strukturella och funktionella grunden är ömsesidigt beroende av varandra. Den strukturella grunden är en förutsättning för att få rörelseerfarenheter, men samtidigt är att röra sig en förutsättning för vidare utveckling av nervsystemet, sinnena och musklerna. Författarna menar att rörelserna har sin utgångspunkt i här och nu och menar på att situationen är beroende av tre faktorer hos individen; psykiskt, fysiskt och social utveckling, samt omgivningen det vill säga den fysiska miljön (ibid, 2006).

2.5 Lekens betydelse för barns motoriska utveckling

Lillemyr (1990) skriver att leken är en aspekt för barn som hjälper dem att utvecklas och som stärker deras identitet och självkänsla. Grindberg och Langlo Jagtøien (2000) menar att genom att delta i lek utvecklar individen hela tiden nya färdigheter som motoriskt, socialt, emotionellt och kognitivt. Att inte få vara med och lek kan innebära en allvarlig riskfaktor när det gäller utvecklandet av inlärningsproblem, beteendeproblem och sociala och motoriska problem. Sigmundsson och Pedersen (2004) nämner att motoriska problem kan associeras med en rad andra problem såsom dålig självkänsla, sociala problem, koncentrationsproblem, samt ångest och nervositet. De nämner också att detta inte får missförstås på så sätt att det är de motoriska problemen som orsakat dessa problem, eftersom det inte finns något

dokumenterat som styrker detta.

Langlo Jagtøien et al. (2002) menar att barn utvecklar hela tiden sin rörelseförmåga och blir allt kunnigare på att kontrollera kroppen i vardag och lek. Genom ett samspel mellan fysisk tillväxt, mognad och lärande, då vi försöker behärska omvärlden utvecklas grov- och

finmotoriska rörelser. Grindberg och Langlo Jagtøien (2000) hävdar att barns värld är präglad av fysisk aktivitet. Att delta i en livlig lek som att hålla på med bollspel ger många

erfarenheter tillsammans med andra. När barn gör något tillsammans med andra bidrar det till olika sätt att leka på. Barnen får uppleva sig själva i olika roller och funktioner och kan få möjlighet att utveckla en social trygghet när det gäller att möta nya mönster. De barn som känner sig trygga i sin egen kropp har lättare att känna tillit till andra än de som är

rörelsemässigt osäkra i de flesta situationer. Ericsson (2005) skriver att barn som har bra kroppskontroll och en tilltro till sin egen rörelseförmåga har bra förutsättningar för att barnen ska kunna delta i lekar tillsammans med andra. För de barn som har motoriska svårigheter kan det skapas en ond cirkel som leder till att barnen leker mindre och får en dålig gemenskap, dålig självkänsla, vag inställning till aktiviteter av rörelselekar. Vilket ger en ännu sämre motorik som bidrar till en negativ inställning av sin kropp och mindre chans till en aktiv livsstil under senare år. Det är framförallt i grupp lekarna som barnen utvecklar rörelserna, vilket barnen som har sämre motorik går miste om när de är dem som behöver det som mest.

2.6 Pedagogers roll i barns lek

Läroplan för förskolan som är förskolans styrdokument lyfter att förskollärare har ansvar för att barnen ska få stöd och stimulans i sin utveckling (Skolverket, 2016). Bjørgen (2012) menar i sin studie att pedagogerna behöver kunskap om barns behov till rörelse för att kunna ändra attityden till hur de kan motivera för kroppsrörelse. Studien visar att de flesta barnen tycker att det är roligare om de vuxna är med i leken vilket gör att fler är med och deltar.

Knutsdotter Olofsson (2003) menar också i sin studie att barn älskar när vuxna är med i leken.

Genom att barnen leker får de tillgång till många världar som glädje och sorg vilket gör att de kan bearbeta händelser. Grindberg och Langlo Jagtøien (2000) lyfter aspekten av hur

pedagoger är som ledare. Författarna menar att ledaren ska stödja barnen i deras utveckling så att de utvecklar en positiv inställning till sig själva. En av de svåraste utmaningarna inför det här arbetet är att varje barn ges lagom svåra utmaningar, som ska vara både ansträngande men också möjliga att lösa. När de vuxna deltar i leken bidrar det till att leken blir rikare och mer varierad, vilket skapar en bättre lekatmosfär. Författarna hävdar även när vuxna är med och leker på samma nivå som barnen bidrar det till att barnet kan känna ett lugn. När de vuxne

leker på en högre nivå än barnen kan det leda till att barnen får idéer och inspiration till ytterligare lek. Ericsson (2005) menar också på att vuxnas roll har en avgörande betydelse för hur barn ser på sig själva och vad de har för självbild. Hon menar att barn upplever att vuxnas aktiva deltagande i lekar är viktigt och en förutsättning för utveckling i leken. Genom att pedagoger kan delta i barns lekar kan det ge barnen positiva rörelseupplevelser som samtidigt kan bidra till barnens sociala utveckling. Grindberg och Langlo Jagøien (2000) påpekar aspekten av att när pedagoger är medvetna om sin roll om att vara förebild eller lekkamrat, faller det sig naturligt för barnen att vuxna deltar i leken. Därför måste pedagoger som ledare vara uppmärksamma på när de ska delta i leken och när barnen leker bäst på egen hand.

2.7 Kroppens betydelse för leken

Grindberg och Langlo Jagtøien (2000) skriver att barnet aldrig är ifrån skild sin kropp, utan kroppen för barnet är en början till leken. Världen som vi lever i präglas av vår kroppsliga existens och barnets kropp och barnets värld är aldrig helt åtskilda. Barn som känner och kan behärska sin kropp har tillit till sin rörelseförmåga, ligger leken tillgänglig på alla plan. De barn som har bristande och osäkerhet kring kroppsmedvetande bidrar till att barns lekvärld och lekmöjligheter begränsas. Langlo Jagtøien et al. (2002) påpekar att de barn som inte kan bemästra samma färdigheter som kamraterna blir konsekvenserna att barnet förlorar sin sociala utveckling som är beroende av samspelet med andra och självkänslan kan bli sämre.

Desto fler fysiska erfarenheter ett barn har och större kroppsmedvetenhet det har tillägnat sig, desto större spektrum har det att spela på när det gäller alla typer av lek. Jensen (2008) hävdar i sin studie om vilken kognitiv kapacitet som barns måste utveckla för att barn ska kunna låtsats leka att alla som är med i leken har en identitet. I den ligger vem varje individ är och vad hen föredrar att leka med och vad hen kan eller förväntas leka. Identiteten bygger på biologiska, sociala och kulturella förhållanden. Varje deltagare i en lek har en ålder, vikt, längd, kön, både fysisk och biologisk kunskap, olika bakgrunder som etnisk, religiös och socioekonomisk samt kulturella uppfattningar. Bjørgen (2012) visar att kroppens erfarenheter ger barnen möjlighet att reflektera över sig själva. Hon menar att barnen är uppmärksamma på vad som händer i kroppen när de är aktiva.

2.8 Teoretiska utgångspunkter

Valet av teoretiskt perspektiv får konsekvenser för hur resultatet av forskningen kommer att bli. Begreppen i sig påverkar sättet att beskriva och förklara det som studeras och analyseras (Emilsson, 2014). Emilsson poängterar att beroende av vilket perspektiv som väljs och vilka glasögon som forskaren har på sig när hen undersöker så framträder olika saker. Syftet med mitt arbete är att bidra med kunskap om hur förskollärare ser på lekens relation till barns motoriska utveckling. Den här studien har sin utgångspunkt i ett fenomenologiskt perspektiv som innebär enligt Maurice Merleau- Ponty (Løkken, 2006), att människor lär med hela kroppen och det är genom kroppen som vi kan existera i världen. Det är via den levda kroppens rörelser som gör att människor tar emot det som finns omkring oss.

2.8.1 Det fenomenologiska perspektivet

Det centrala inom denna tradition är hur fenomen i världen visar sig för medvetandet. Alla har vi en utgångspunkt om livet och hur vi ser på världen. Det betyder att vi aldrig kan utgå från vad och hur andra ser världen och livet på samma sätt som vi själva gör. Vilket gör att det heller inte kan sägas att det finns ett sant sätt att se världen på (Jensen, 2013). Løkken, Haugen och Röthle (2006) hävdar att det fenomenologiska i allmänhet handlar om beskrivning och tolkning av människans subjektiva upplevelse så som den levs. Løkken (2006) menar att fenomenologin inriktar sig på människokroppens upplevelser här och nu, vare sig vi är små eller stora.

Hildén (2014) menar att livsvärlden som finns när vi föds innefattar även andra människor som vi ständigt förhåller oss till. Därför är livsvärlden i grunden en gemensam värld som är i ständig förändring. Johansson (2011) menar att världen är en upplevelsevärld och en värld som finns oberoende av oss. Den är både objektiv och subjektiv på en och samma gång, vi är delar av den, vi påverkar och påverkas av den. Merleau- Ponty menar att människan till sin natur är intersubjektiv, då vi kastas in en värld vi delar med andra. Vi kan i interaktion med andra möta två delar av samma helhet. Vi går in i varandras världar, bekräftar och korrigerar varandra. Merleau- Ponty hävdar att vi även kan välja att vända oss från den andres livsvärld (Johansson, 2011).

Maurice Merleau- Ponty hävdar att fenomenologin handlar om en värld som alltid finns där och att det handlar om att återvända till tingen och sig själva. Fenomenologin försöker att ge en beskrivning av våra erfarenheter och upplevelser sådana som de är och sådana som de upplevs i världen så som den levs. För att få kunskap om den här världen krävs olika infallsvinklar och utgångspunkter. För att kunna uppfatta något existerar menar Merleau- Ponty att vi måste uppleva oss själva som existerande i den handling som det är att uppfatta något. Maurice Merleau- Ponty står bakom kroppens fenomenologiska teori som även kallas för perceptionens fenomenologi. Han ville påvisa att allt vi upplever sker via perception, alltså att vi är uppmärksamma på kroppen, på vår närvaro både här och nu samt det som sker med oss, medan det sker. Det är via kroppens perception som den mest direkta och omedelbara upplevelsen äger rum. Kroppen har i sin tur behov av rörelser och uttrycker sig med sitt kroppsspråk (Løkken, 2006).

Maurice Merleau- Ponty som ligger till grund för arbetets teoretiska utgångspunkt menar att kroppen är ankare i världen och att det är med hjälp av våra sinnen som vi förstår omvärlden.

In document Lek och barns motoriska utveckling i förskolan (Page 8-15)