Forskningsläge ställt mot empirin om arbetsterapeuternas professionella utveckling

I detta avsnitt gick jag igenom de i avsnittet Forskningsläget redovisade doktorsavhandlingar om parallella professioner, såsom sjukgymnaster, sjuksköterskor och lärare. Jag ställde de forskningsresultat dessa forskare hade funnit mot mina iakttagelser kring arbetsterapeuter. Forskarna Ottosson, Emanuelsson, Florin och Bellner använde sig av en och samma teori om organisationers strategier. Den är formulerad av Frank Parkin. Enligt den är ett vanligt handlingsmönster för grupper att agera genom ”exclusion” eller ”usurpation” för att få makt, men också hålla samman gruppen mot andra konkurrerande grupper.

Parkins teori har fått några tillägg av Selander. Han säger att de professionella yrkena är akademiska och att deras strategi med ”exclusion” är fullt ut accepterad av samhället. Det är samhället som ger sitt godkännande eftersom det är samhället som ansvarar och bekostar utbildningen och oftast anställer de utbildade. Utifrån detta, anser jag, att på så vis styr samhället både tillgången på professionen och professionens kunskapskärna samt professionens arena. Vid tidpunkten för min och de nämnda forskarnas undersökningar var inget av de undersökta yrkena akademiska, men den barriär som fanns mellan de professionella och samhället, den var accepterad. Inom några år skulle de alla vara akademiska yrken.

Torstendal gör även han ytterligare ett viktigt och intressant tillägg till Parkins teori. Han säger att professionaliseringen i de tysktalande länderna går uppifrån och ner. I de anglosaxiska länderna är det tvärtom, där går professionaliseringen nerifrån och upp. I mina empiriska resultat tycks det som om arbetsterapeuterna professionaliserades underifrån och upp, det var från patienterna önskemål om en bättre rehabilitering kom, det framfördes i riksdagsdebatten. I det avseendet följde den svenska utvecklingen den anglosaxiska modellen. De svenska arbetsterapeuterna utvecklade sin profession i samklang med de krav som ställdes från en amerikansk systerorganisation. När sjukgymnasterna utvecklade sin profession gällde det omvända förhållandet.

I de avhandlingar jag har läst har ”exclusion” varit vanligt. De undersökta organisationerna har strävat efter att få makt och behålla den genom en uteslutning av andra grupper. Makten har de tillskansat sig genom att skaffa sig monopol på sitt kunnande. Därmed har de fått ett kunskapsmonopol och andra grupper har därefter kunnat uteslutas. ”Usurpation”, där en grupp med våld tar makten från någon annan, har inte använts av de här grupperna. Möjligen skulle man kunna säga att sjukgymnasterna utsattes av ”uspuration”, när läkarna övertog vissa delar av undervisningen på gymnasternas institut.

Det har varit naturligt för mig att försöka tillämpa samma teoribildning för att se huruvida FAST/FSA har valt samma metod som övriga professioner. Mitt svar är, nej det har man inte. Orsaken tycks vara att FAST/FSA inte initialt hade något revir att försvara och därmed fanns inga grupper som utmanade dem. FAST/FSA organiserade en allt för liten grupp, de kunde inte utmana någon annan grupp. De var för få till numerären för att uppfattas som ett hot. Under de år jag har följt organisationen och försökt se hur den har agerat har den inte haft ett eget revir. Istället var det deras mål, att skaffa sig ett revir, eller i vart fall ett delat revir.

Arbetsterapeuterna engageras i ett nära nog nytt vårdområde, rehabilitering, och där kom de att samarbeta med och knappast konkurrerar med, en sedan länge etablerad professionell yrkesgrupp, dvs.

sjukgymnasterna. Inte heller kunde FAST/FSA utmana sjukgymnasterna med deras väl etablerade utbildningsinstitut och deras långa yrkeshistoria. Kärntruppen i FAST/FSA utgjordes 1964 av arbetsterapeuter med en egentligen ofullständig utbildning, men med en lång yrkeserfarenhet. De uppskattningsvis ca 400 som 1964 utgjorde medlemskadern hade sinsemellan en högst varierande utbildning. Några kan tänkas ha haft en tvåveckors grundkurs, påbyggd med de kurser föreningen själv hade arrangerat, varav två var lite längre. Där fanns även de med en utländsk utbildning, några med en tvåårig utbildning, några med en ettårig utbildning och några med en 9-månaders utbildning. Flera av de äldre medlemmarna, de som hade varit med sedan tillblivelsen av föreningen, var i grunden utbildade förskolelärare, eller konsthantverkare. Det som förenade dem var kampen om ett professionellt erkännande och att få till stånd en godtagbar utbildning. Kunskap var oerhört viktigt för föreningen och det var den frågan som höll dem samman, men samtidigt skapades en viss kluvenhet när det kom till frågan om en treårig utbildning. Kravet på kompletteringsutbildning kom att bli viktig.

Några yttre fiender kan de knappast ha haft från början. De hade inget revir, de var endast ett litet fåtal och när de bjöds in i verksamheten, bjöds de in av de i hierarkin högre stående läkargruppen. De fick inte sitt ansvarsområde genom en kamp med andra, de tilldelades det av en gemensam överordnad som inte alls tänkte släppa sin överordnade ställning ifrån sig. Såväl arbetsterapeuterna som sjukgymnasterna skulle utföra sina arbetsuppgifter efter ordination från en läkare. De två professionerna uppfattades av de överordnade som jämbördiga.

Anders Ottosson använder Parkin för att beskriva hur sjukgymnasterna utmanövrerades av läkarna under 1800-talet. Från början var de två grupperna likvärdiga med varsitt vetenskapligt kunskapsområde. Sjukgymnasternas kallade sin specialitet för den mekaniska läkekonsten. De utmanade läkarna i kampen om diagnosen. Läkarna använde sig av ”exclusion”, efter en seg kamp

”ursupation” övertogs sjukgymnasternas kunskapsmonopol av läkarna och de tvingade in sjukgymnasterna i ett underordnat läge.

Jag ställer mig då frågan om sjukgymnasterna skulle kunna tänkas uppträda som arbetsterapeuternas rivaler. Sjukgymnasterna var sedan länge en legitimerad yrkesgrupp med naturlig hemortsrätt i den

verksamhet som arbetsterapeuterna var på väg att etablera sig inom. Arbetsterapeuter introducerades på bred front av ortopeder. Ortopeder, som enligt Ottosson hade övertagit det som var sjukgymnastikens vetenskapliga kärna, den mekaniska läkekonsten. När arbetsterapeuterna presenteras inom verksamhetsområdet poängteras i flera statliga utredningarna vikten och nödvändigheten för de två yrkesgrupperna att samarbeta. De skulle komplettera varandra, de skulle inte vara varandras konkurrenter. Deras utbildning föreslås bli likvärdig, deras ansvarsområde ska vara likvärdigt och de ska därför ha samma lön. Arbetsterapeuter som ett strategiskt trick för läkarna, att genom ”usurpation”

få ett maktmonopol?

Arbetsterapeuterna som yrkesgrupp hölls samman, menar jag, inte genom kampen om ett revir utan enbart genom kampen för sin egen kunskapskärna. De strävar efter de maktkriterier som sjukgymnasterna och sjuksköterskorna redan hade, en legitimation och en fullvärdig utbildning, men de utmanade dem inte.

Även om de överordnade läkarna och de som gjorde de aktuella utredningarna, var överens om att sjukgymnaster och arbetsterapeuter var likvärdiga, hade de utvecklats på olika sätt. Ottosson visar hur sjukgymnasterna omvandlas från att ha varit ett eftergymnasialt manligt yrke till att bli ett kvinnligt dominerat yrke där inträdeskravet hade sänkts till genomgången realskola. Sjukgymnasterna hade från första början helt kontroll över sin kunskapskärna, den mekaniska läkekonsten. Och därigenom hade de också ha kontroll över sin egen utbildning. De hade, som profession, vetenskaplig status. De hade med andra ord ett väl känt revir och de hade legitimation. Därmed hade de ett bevis på vem som tillhörde gruppen och vem skulle ställas utanför.

FAST/FSA verkar helt nöjd med att bli parallellställd med kollegorna sjukgymnasterna. Under den period som jag undersöker är de två grupperna nöjda med formuleringen att de skulle kunna ha samundervisning i vissa gemensamma ämnen på de platser där ett sådant arrangemang skulle vara möjligt. När propositionen lades, 1964, fanns sjukgymnastinstitut i Stockholm och i Lund och på ingen av de orterna fanns just då en arbetsterapiutbildning. Ottosson talar aldrig om någon stark intresseförening för sjukgymnasterna, möjligen fanns det ingen innan de kvinnliga sjukgymnasterna bildade sin förening vid början av 1940-talet. Bland sjukgymnasterna fanns professionen långt innan deras yrkesorganisation bildades. Det var inte organisationen som byggde professionen. Däremot kunde professionen använda sig av vapen ur den arsenal som Parkin talar om, de skulle ha kunnat använda

”exclusion”-strategin när arbetsterapeuterna introducerades inom deras verksamhetsområde, men så verkar man inte ha känt sig tvungen att agera. De hade ett annat vapen, de var legitimerade och hade egna institut där de utbildades. Deras motstånd mot arbetsterapeuterna tycks därmed, efter vad jag kan utläsa från Ottosson, ha varit begränsat vid den här aktuella tidpunkten.

Emanuelsson beskriver ingående hur sjuksköterskorna genom sin intresseförening Svenska sjuksköterskeförening, SSF, arbetade för att säkerställa gruppens revir genom att kämpa för utbildning.

De arbetade enligt principen ”exclusion” och de hade en utpekad grupp, biträdena, som skulle trängas undan och bli en underställd grupp till dem. Genom sitt kunnande skulle rivalerna hållas borta från det som utvecklades till sjuksköterskornas egna revir. Det var sjuksköterskornas organisation som drev på i utbildningsfrågan. När yrket introducerades fanns ingen sjuksköterskeutbildning. De byggde därför upp sina första egna skolor, och det tog från begynnelsen ett eget ansvar för utbildningen.

De två föreningarna FAST/FSA och SSF är snarlika varandra, båda byggde på att medlemmarna valdes in och de som beviljades medlemskap skulle ha en adekvat utbildning. Båda yrkesgrupperna strävade efter att monopolisera sin kunskapskärna. Arbetsterapeuterna och sjuksköterskorna byggde långsamt upp den medan den tredje yrkesgruppen, sjukgymnasterna, fick använda sin kraft för att behålla kunskapskärnan.

Det finns ytterligare intressanta beröringspunkter mellan organisationerna FAST och SSF, de var båda vid bildandet intresseföreningar. Som profession stärktes SFF möjligen genom i sin kamp om sitt revir.

Till skillnad från arbetsterapeuterna använde SFF ”exclusion”-strategin för att säkerställa sin makt.

Den avhandling som Florin skrev behandlar en kvinnlig yrkesgrupp som först tillsammans och som jämbördiga med sina manliga kollegor kämpar för sin profession i en professionaliseringsprocess. Snart blev de kvinnliga lärarna utsatta för en feminiseringsprocess. Lärarinnornas intresseförening var helt avgörande för dem när de tvingades skapa ett eget revir i kampen med sina manliga kollegor. I professionaliseringsprocessen, för att skaffa gruppen ett eget kunskapskapital, arbetade lärare och lärarinnor å andra sidan tillsammans. De skulle tillsammans utmanövrera de outbildade som tidigare hade stått för lärandet i samhället. Lärarna och lärarinnorna kunde använda Parkins ”exclusion”-metod mot de outbildade för att med hjälp av sin kunskap hävda sitt revir.

Lärarkåren följde med i den allmänna samhällsutvecklingen, de blev efterfrågade av ett samhälle statt i förändring. Lärarna behövde inte som arbetsterapeuterna initialt fick göra, skapa sin egen efterfrågan.

För lärarna/lärarinnorna skapades efterfrågan på deras tjänster som ett resultat av samhällsutvecklingen.

Arbetsterapeuterna fick motsvarande draghjälp efter några år i takt med insikten om ett behov av rehabilitering blev allt mer uppenbart för statsmakten.

Lärarna använde sig av samma strategiska metod som sjuksköterskor och sjukgymnaster, de arbetade med uteslutning av konkurrerande grupper som uteslöts från reviret. De använde sig av den strategiska metoden ”exclusion”. Florin studerar en grupp som samtidigt strävade mot professionalisering och samtidigt feminiserades. Arbetsterapeuterna var från början en kvinnligt dominerad grupp och har så förblivit. FAST/FSA var från början en intresseförening men blev efter några år en yrkesförening.

Lärarna organiserade sig tidigt i sina yrkesföreningar och i båda fallen var ett av de viktigaste syftena med yrkesföreningarna den egen professionella utbildningen och få insyn i den.

En ytterligare observation som förenar de olika yrkesgrupperna, såväl arbetsterapeuter, som lärare och även sjuksköterskorna är att de utvecklas i ett meritokratiskt samhälle, de svarar mot ett framväxande behov på nya tjänster. Och i den processen var staten den viktigaste motparten i professionaliseringsprocessen.

Den sista avhandlingen jag har med i forskningsläget är skriven av Anna-Lena Bellner och den faller egentligen utanför min ram. Den är gjord vid en senare tidpunkt än den jag har undersökt. Den är utförd sedan arbetsterapeuterna har blivit en profession, enligt Sarfatti Larssons definition, men speglar på ett intressant sätt hur det gick på arbetsplatserna där arbetsterapeuterna skulle dela arbetsområde, revir, med sjukgymnasterna. Vilken uppfattning hade arbetsterapeuter och sjukgymnaster om sitt yrke och sin yrkesroll? Slutsatsen som Bellner kommer fram till är att vid mättillfället i början av 1990-talet anser de undersökta arbetsterapeuterna inte att de betraktas som en professionell yrkesgrupp statusmässigt. Det gör däremot sjukgymnasterna, de har blivit ansvariga inom sin specialitet och de har fått ett ökat ansvar inom sitt yrkesområde. Även Bellner använder Parkins teori och hon talar om den status som yrket har. Det förefaller som om sjukgymnasterna har återfått en del av sin tidigare status, de har släppt in arbetsterapeuterna på sitt verksamhetsområde, men inte på sitt kunskapsområde. Med arbetsterapeuterna inom samma verksamhetsområde kan möjligen gränsdragningen mellan de två grupperna ha blivit något skarpare. Bellner säger att arbetsterapeuterna har valt strategin ”go west”. De har skapat sig ett nytt vetenskapligt område. Samtidigt har sjukgymnasterna omdefinierat sitt och åter närmat sig läkarvetenskapen. Sjukgymnaster och arbetsterapeuter konkurrerar inte med varandra, utmanar inte varandra utan de samarbetar för patienternas bästa. När Bellners resultat studeras är det viktigt att göra en distinktion mellan att bygga en profession och att uppfatta sig ha en professionell status eller anseende.

De fyra doktorsavhandlingarna har ett gemensamt, de har arbetat med Parkins teoribildning om ”social closure”, där strategin oftast är att välja ”exclusion”-strategin. Ett utestängande av konkurrerande grupper, där kunskapen är gruppens kapital. För sjuksköterskor och för lärarkåren var strategin framgångsrik, de lyckades bortmanövrera de grupper som saknade kunskap. För sjukgymnasterna kan man säga att de utsattes för ett angrepp, de fick försvara sitt revir i en kamp med en från början i statushänseende likvärdig grupp, läkarna. Sjukgymnasterna degraderades statusmässigt genom att deras utbildningsnivå sänktes och att de förlorade rätten att ställa diagnos. Den förhärskande strategin var för de här tre professionen ”exclusion”. Arbetsterapeuterna hade under den period jag har undersökt inte skaffat sig ett eget revir, de var under den aktuella perioden i full färd med att skaffa sig en plattform i vårdsamhället. Under de aktuella åren var deras kamp inriktad på utbildning, att skaffa sig ett kunskapsmonopol. De hade ingen annan grupp de kunde utmanövrera.