Slutdiskussion om mina resultat

För mitt undersökningsobjekt, arbetsterapeuterna, har den valda professionsstrategin inte kunnat bli den som valdes av sjukgymnaster, sjuksköterskor och lärare. Kunde inte bli den samma. De blev inbjudna till att ta en plats i vårdsamhället, de parallell ställdes med en annan grupp och de kunde skaffa sig ett eget kunskapsområde utan att direkt utmana sjukgymnasterna, eftersom deras kunskapsområde var nytt och skapades av dem själva. De var vid inträdet på de nya behandlingsområdena få till antalet. Deras intresseförening arbetade under flera år för en godtagbar utbildningsnivå och inte för att därigenom utesluta andra grupper. Istället arbetade de för att öka samarbetet med övriga grupper för att på så vis introducera professionen. Parkins teori passar inte för att förklara hur professionen arbetsterapeut växte fram. De val av strategier som organisationen gjorde för att skapa professionen var annorlunda.

Arbetsterapeuternas förening var från början en förening för terapi, inte för terapeuter. Egentligen skulle man kunna säga att de första medlemmarna inte heller var terapeuter, de var ett slags företrädare inom ett nytt verksamhetsområde. Den ursprungliga föreningen och dess medlemmars viktigaste mål var att introducera en ny profession. För att vinna en sådan kamp behöver man vänner och inte fiender.

Var det då organisationen som skapade professionen? Både ja och nej. FAST/FSA var aktivt, organisationen drev frågan, svarade på remisser, propagerade, arrangerade kortare kurser för att vidareutbilda sina medlemmar, men föreningen arbetade under långa perioder i motvind. Om riksdagsbeslutet 1964, där beslutet om inrättandet av den treåriga utbildningen togs, ska tas till intäkt för att arbetsterapeuterna då uppnådde en viss professionell nivå, var det nog WFOT, som var den viktigaste aktören. Det krav på utbildningens standard som WFOT ställde på sina medlemsländer och som även hade föranlett att FSA hade uteslutits ur organisationen var nog så obekvämt för de svenska myndigheterna och i längden svårt att negligera. De svenska myndigheterna upplevde troligen en stor press för att uppfylla den internationella standarden för sin arbetsterapeututbildning. Samtidigt hade FSA som organisation stärkts genom sitt engagemang i federationen. Den svenska föreningen släppte aldrig kontakten med den internationella organisationen. Även under perioden då organisationen var utesluten hade man kontakter med och en observatörsroll i WFOT. Det var förmodligen medlemskapet i WFOT som under stora delen av den undersökta perioden gav FSA styrka att driva på i professionaliseringsprocessen. Uteslutningen kom vid samma tidpunkt som riksdagsdebatter om rehabilitering fördes. WFOT:s roll ska därför inte underskattas.

Det finns också all anledning att tro att den allmänna samhällsutvecklingen i hög grad bidrog till att riksdagsbeslutet 1964 kunde fattas. Välfärdsutvecklingen, synen på medborgarna, satsningen på sjukvård, utbyggandet av rehabiliteringvård gjorde att arbetsterapi kom att bli både en självklar och efterfrågad profession i samhället. Riksdagens ställningstagande 1964 kom sannolikt därmed även som en naturlig följd av den breda samhällsutvecklingen, men att beslutet blev just en treårig utbildning och inte en något kortare, berodde kanske ändå till stor del på WFOT:s utbildningskrav.

Slutligen vill jag göra en återknytning till mina syften, som angavs i början av uppsatsen.

 Hur professionen gradvis utvecklades under perioden 1944 till 1964 är beskrivet kronologiskt i uppsatsens empiriska avsnitt. Jag kan konstatera att den strategi som FAST/FSA valde skilde sig från den som hade valts av ett antal likartade professioner. Dessa grupper arbetade med

”exclusion” i enlighet Parkins sociologiska modell för professionsutveckling.

Arbetsterapeuterna, å sin sida, behövde inte under perioden utestänga andra grupper.

Arbetsterapeuternas första och under den undersökta perioden viktigaste mål var att få till stånd en adekvat utbildning. De flesta av de tidiga terapeuterna var konsthantverkare med lång och gedigen utbildning i dessa ämnen, men de saknade oftast den medicinska kompetensen. I avvaktan på en fullgod utbildning gjorde organisationen det bästa av situationen genom att själv erbjuda korta kurser och studiedagar i samband med föreningens årsmöten. I sina mer ambitiösa utbildningssatsningar engagerades även internationella lärare. I utbildningssyfte använde FAST/FSA även sin egen tidning och skapandet av ett eget referensbibliotek var led i att utveckla professionen. Vidare strävade organisationen efter att producera ett eget utbildningsmaterial och bidrog med förslag till kursplaner för de utbildningar som fanns.

Utbildning var ett av organisationens viktigaste syften och ett anat viktigt mål var att påverka statsmakten, myndigheter och beslutsfattare för en utbyggnad av rehabiliteringsområdet. Ett flertal remissvar skrevs av föreningen, men också många informella kanaler tycks ha använts.

Slutligen tycks FAST/FSA ha fått avgörande draghjälp av den internationella organisationen WFOT, inte minst när det gäller att få till stånd en fullvärdig utbildning. Riksdagen fattade ett beslut om detta 1964 och därmed är det rimligt att betrakta arbetsterapeuterna i Sverige som en profession även om flera ytterligare steg kvarstod att ta, såsom legitimation och utarbetandet av en etisk kod.

 Beträffande frågan om varför professionen arbetsterapeuter växte fram under den period jag har studerat, kan det förklaras dels med utvecklingen av arbetsterapin som en del av en växande rehabiliteringssjukvård, dels utvecklandet av professionen arbetsterapeuter i sig. Med välfärdsökningarna och en ny inriktning av vården med en ökad betoning på individen växte omsorgssektorn successivt. Den tekniska utveckling skapade nya möjligheter vad gällde hjälpmedelsproduktion. Samtidigt diskuterades om rehabiliteringssjukvård kunde medföra kostnadsbesparingar inom vårdsektorn. Inte minst landstingen hade spjärnat emot. Om kostnadsbesparingar kunde göras inom vården, gavs aldrig något klart svar i de statliga utredningarna, men med tiden utvecklades ett bredare, samhällsekonomiskt synsätt. En ökad satsning gjordes på rehabiliteringssjukvården inom vilken arbetsterapin spelar en viktig roll.

Sjuka och skadade skulle kunna återgå till sina arbeten och därigenom skulle även den rådande arbetskraftsbristen kunna avhjälpas. Därmed behövdes fler arbetsterapeuter. För professionsutvecklingen var dock de kvalitativa aspekterna också centrala, inte minst utbildningens standard. Med riksdagsbeslutet 1964 och efter många års påverkansarbete från bl.a. FAST/FSA accepterades den internationella utbildningsstandarden som fastslagits av WFOT och som var en förutsättning för medlemskap. FSA, en av WFOT:s grundare, hade tidigare uteslutits från världsorganisationen p.g.a. brister i den svenska utbildningen. Slutligen antog riksdagen en motion 1964 där beslutet var uppbyggnaden av en treårig utbildning.

Därmed hade ett avgörande steg i skapandet av professionen tagits.

 Av ovan framgår således att det knappast kan vara korrekt att säga att det var ”organisationen som skapade professionen”, åtminstone inte om man syftar enbart på FAST/FSA.

Organisationen hade stor betydelse, men den hade troligen inte på egen hand nått sitt mål 1964.

För att komma dit behövde organisationen den draghjälp som WFOT kunde ge när organisationen uteslöt Sverige. Vid samma tidpunkt var det ett faktum att samhällsutvecklingen

gjorde det uppenbart att arbetsterapin och arbetsterapeuter behövdes för att den kommande satsningen på rehabilitering skulle kunna genomföras.