Omstart i en ny internationell organisation. Tredje fasen 1953-1962

7.3.1 1953

Den första befattningsbeskrivningen för en arbetsterapeut skrevs det här året. ¹⁵⁸ 7.3.1.1 Styrelsearbete under året

Styrelsen funderade över vad som skulle komma att gälla för den svenska föreningen sedan man hade beviljats medlemskap i WFOT. Skulle Sverige inom fem år kunna ha en utbildning som skulle uppfylla de krav som nu ställdes? Yrkeskårens titel var under fortsatt diskussion. Föreningen hade inte heller, trots flera tidigare försök, kunnat besluta om hur yrkessymbolen, Ankh-tecknet skulle utformas. ¹⁵⁹ Vid junimötet beslutades att styrelsen skulle ta kontakt med en konstnär som skulle få i uppdrag att ge ett slutligt förslag.

Vid septembermötet diskuterades Stockholmskretsens svarsförslag på den fråga som Överstyrelsen för yrkesutbildning hade ställt kring terapeututbildningen. I protokollet står att läsa att Överstyrelsen ville

158 Björnsson, 2012, s. 65.

159 Ankh är ett gammalt egyptiskt tecken för liv och livskraft.

använda denna granskning som ett underlag till den utredning om utbildningen som var på gång. Vilka erfarenheter skulle kunna dras av de utbildningar som hitintills hade funnits i Sverige.

Vid samma möte i september föredrogs Medicinalstyrelsens svar angående registrering.

Medicinalstyrelsen föreslog i det att terapeuten efter avslutad kurs skulle skriva ett personligt brev till FAST för att i det ansöka om registrering. De ansökningar som föreningen sedan godkände, skulle sändas vidare till Medicinalstyrelsen som därefter skulle registrera den sökande.

I avvaktan på en fullgod utbildning beslöt styrelsen att försöka genomföra en något längre utbildning för sina medlemmar. De bestämde sig för att undersöka om de skulle kunna bjuda in en amerikansk expert som föreläsare i ämnet rörelseterapi. Kostnaderna för dennes resa och uppehälle trodde styrelsen skulle kunna täckas av FN-medel. Detta blev också föreningens beslut vid styrelsemötet i december.

Vid samma möte diskuteras om föreningen skulle kunna bidra med föremål till den utställning av tekniska hjälpmedel som skulle visas vid den kommande WFOT-kongressen. Medlemmarna uppmanades inkomma med idéer till den. ¹⁶⁰

7.3.1.2 Årsmöte i Uppsala

Med på årsmötet var representanter från de nordiska grannländerna. Den norska delegaten höll en föreläsning om arbetsterapi i Norge. Vid årsmötet klubbades de föreslagna stadgeändringarna, därmed var föreningen vad gällde stadgarna i stort sett i fas med den internationella organisationen. I de nya stadgarna sades att endast de som hade en accepterad utbildning som terapeuter skulle komma att bli accepterade som medlemmar. Årsmötet utsåg en kommitté som skulle godkänna vilka som i framtiden skulle accepteras medlemmar. ¹⁶¹

7.3.1.3 Reflektioner över verksamhetsåret

Utifrån sett kan sägas, att det här året var ett mellanår, ett år då föreningens stadgar omarbetades och den ständigt pågående diskussionen om Göteborgsutbildningen fortgick. Försöksutbildningen i Göteborg fick fortsatta medel beslutade av riksdagen efter en återkommande debatt. FAST fortsatte sin kamp med kursledningen i Göteborg. Föreningen fortsatte att hävda att det i kursledningen skulle behövas en arbetsterapeut. Likaså fortsatte den sedvanliga brevväxlingen mellan styrelsen och Medicinalstyrelsen. Sedan beslutet från Medicinalstyrelsen hade meddelats, att registrering av terapeuter skulle beslutas av föreningen, kan sägas att föreningen hade fått ett erkännande från högsta instans. De var experterna och det var de som visste vad en terapeut borde kunna för att rätt kunna utföra sitt uppdrag. Det skulle vara föreningen som skulle godkänna vilka som skulle få kalla sig terapeuter. Det samma gällde granskningen av utbildningen, inför den planerade förändringen av utbildningen, var det föreningen som granskade försöksutbildningen i Göteborg.

160 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A2 A:1, Styrelseprotokoll 1950-1969.

161 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A1 A:3, Årsmötesprotokoll/fullmäktige 1950-1969.

Titelfrågan fortsatte också att dyka upp i styrelseprotokollen, men ännu hade inte styrelsen formulerat ett förslag.

Debatten om terapi som vårdform fortsatte alltså ytterligare ett år. Föreningen hade sina lobbyister och debatten om medlen till försöksutbildningen fördes i riksdagen, ett intressant sätt att hålla en debatt vid liv. Folkets valda representanter tvingades att återkommande debattera vårdformens vara eller icke-vara.

Ännu var styrelsen inte beslutsfähig angående yrkestiteln, men efter flera år hade medlemmarna kunnat ena sig runt en symbol, Ankh-tecknet och årsmötesprotokollet är skrivet på ett brevpapper som pryds av professionens nya symbol.

Anpassningen till de krav som ställdes av WFOT gick snabbt och som det verkar helt utan besvärliga interna debatter. De nya stadgarna hade accepterats av årsmötet och den ganska knixiga skrivningen kring medlemskraven accepterades också. Inga av de tidiga medlemmarna skulle komma att uteslutas, däremot skulle föreningen fortsätta att arbeta med frågan om en kompletteringsutbildning. Om staten inte kunde bekosta de utbildningsinsatser som föreningens styrelse menade behövdes kunde de nu genom sitt medlemskap i WFOT hitta alternativa lösningar. Genom åren hade FAST arrangerat flera utbildningsdagar i samband med sina årsmöten, från och med nu kunde de även arrangera längre utbildningar med internationella lärare. Till dessa kurser skulle samtliga medlemmar komma att hälsas välkomna.

Antalet utexaminerade från den statligt finansierade utbildningen i Göteborg var litet, årligen utbildas ca 20 elever till ett yrke där bristen på utbildad arbetskraft var stor. Nästan samtliga som genomgick utbildningen tycks ha blivit medlemmar i FAST. Föreningen rekryterade nästan lika många nya medlemmar per år.

Föreningen stärktes genom sitt internationella samarbete och den blev genom det allt mer institutionaliserad. Styrelsen gav medlemmarna ett löfte om att kampen för en bättre utbildning skulle gälla alla, kompletteringsutbildningen var viktig. Arbetet med att förverkliga en utbildning var på gång, Överstyrelsen hade startat sitt arbete. Och framförallt det fanns en av Socialstyrelsen godkänd befattningsbeskrivning.

7.3.2 1954

På våren detta år presenteras en ny statlig utredning som berörde terapeuterna.

SOU1954:28 Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. Riktlinjer för organisation mm av ortopedi- och spastikervården samt viss arbetsvård för partiellt arbetsföra. En utredning beslutad av regeringen och tillsatt av inrikesdepartementet. I utredningskommittén ingick enbart administratörer som landstingsdirektör och landstingförbundets sekreterare. I direktivet talas om att utredningen var tillsatt

för att utreda hur kostnaderna ska kunna nedbringas på de fem vanföreanstalter som var i drift.

Utredarna skulle därför analysera drift- och personalförhållanden vid dem. ¹⁶² Efter vad som framgår av utredningens inledning, hade utredarna inte haft någon kontakt med vare sig läkare, sjukgymnaster eller terapeuter. Dessa grupper hade inte heller ingått i den sedvanliga remissgenomgången.

Sedan slutet av 1930-talet hade staten tagit ett allt större ekonomiskt ansvar för de fem vanföreanstalter som fanns i landet. En viktig del av verksamheten vid institutionerna var att ge de vårdade ungdomarna en yrkesutbildning. Det var som arbetsskolor vanföreanstalterna en gång hade startats och den yrkesutbildning som gavs vid dem var till viss del en form av sysselsättnings- och arbetsterapi. Ofta kallad arbetsvård och det var terapeuter som ansvarade för den. Terapin hade blivit ett viktigt inslag i vården. ¹⁶³ Vid vanföreanstalterna hade också ortopedin kommit att utvecklas allt mer. Denna specialitet var vid början av 1950-talet även på väg in på landets länslasarett som en ny verksamhetsgren.

Tillsammans med ortopedin följde också utvecklingen av tekniska hjälpmedel.

Under 1900-talet, skriver utredarna, hade utvecklingen inom samhällets socialvårdande verksamheter varit revolutionerande. Sjukvården hade byggts ut och flera lasarett hade, när utredningen skrevs, specialkliniker för ortopedi. En fortsatt stark utbyggnad av ortopedivården var att vänta, skriver utredarna. ¹⁶⁴ Med fler ortopediska avdelningar vid landets lasarett, skulle även terapeuterna som yrkesgrupp komma att efterfrågas. De hade arbetat tätt tillsammans med ortopediläkarna på vanföreanstalterna och tillsammans hade de utvecklat vårdmetoderna som tillämpades där. Inom arbetsvården som bedrevs för partiellt arbetsföra hade prövnings- och träningsmomenten fått en större betydelse vilket i sin tur medförde att några regionala träningsverkstäder hade vuxit fram. Också här vid träningsverkstäderna fanns terapeuter anställda. I Stockholm, Göteborg och Norrköping fanns speciella arbetskliniker, redan i bruk och utredarna förväntade sig att i framtiden fler sådana träningsverkstäder skulle komma att etableras. Dessa borde samordnas med centrallasarettens rehabiliteringsverksamhet. ¹⁶⁵ Och det var vid ortopedklinikerna som hjälpmedelshanteringen skulle placeras.¹⁶⁶ Här fanns plötsligt en ny och utvidgad arbetsmarknad för terapeuterna, om det bara funnes några att tillgå.

7.3.2.1 Styrelsearbetet under året

Vid januari månads styrelsemöte gick styrelsen igenom Överstyrelsen för yrkesutbildningens förslag på en ny utbildningsplan för utbildningen i Göteborg. Utbildningen skulle göras om och omvandlas till en ettårig utbildning ¹⁶⁷ Den nya ettåriga utbildningen måste koncentreras och de ämnen som då

162 SOU 1954:28 Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. Riktlinjer för organisation mm av ortopedi- och spastikervården samt viss arbetsvård för partiellt arbetsföra, 1954, [s.3].

163 SOU 1954:28, s. 57.

164 SOU 1954:28, s. 64.

165 SOU 1954:28, 168.

166 SOU 1954:28, s. 217.

167 Björnsson, 2012, s. 60.

försvann från utbildningsplanen, skulle kompenseras genom nya högre inträdeskrav. Av de sökande krävdes minst 870 timmars utbildning i slöjdämnen och minst åtta månaders sjukvårdspraktik.

Förkunskapskraven till utbildningen ställde föreningen sig bakom, men föreningen föreslog i sitt svar, att den sökande skulle ha lägst realskoleexamen och att utbildningen även fortsättningsvis skulle vara tvåårig. Därtill ställde föreningen krav på att de redan yrkesverksamma terapeuterna som saknade den medicinska delen av utbildningen, de skulle erbjudas en kompletteringsutbildning. I samma svar ställde föreningen åter krav på att i kursledningen för utbildningen vid Slöjdskolan skulle två terapeuter ingå.

I juni pågick för fullt förberedelsearbetet inför den kommande egna utbildningsinsatsen. Den kurs i rörelseterapi som de skulle arrangera och där läraren var en inbjuden brittisk terapeut var på väg att förverkligas.

Samtidigt började styrelsen fundera över sin roll, kanske skulle de påbörja arbetet för att på sikt bli en ren fackförening. Detta trodde styrelsen skulle kunna ske sedan registreringen av verksamma arbetsterapeuter var avslutad. Detta arbete räknade man skulle vara klart inom kort, senast 1956. Om föreningen omvandlades skulle även föreningsnamnet kunna bytas. Omdaningen av föreningen och namnfrågan skulle komma att diskuteras på det kommande årsmötet. ¹⁶⁸

7.3.2.2 WFOT

I augusti 1954 anordnades den första världskongressen för terapeuter i Edinburgh. Därmed var WFOT formellt bildat och Sverige hade varit medlem sedan dess begynnelse. Detta trots att landet inte klarade alla medlemskriterierna. Sverige skulle före den 10 april 1957 ha standardiserat utbildningen enligt den norm som WFOT stadgade. Om detta inte var genomfört, skulle FAST komma att uteslutas. Det var om tre år.

Från delegaten Ingrid Nyström finns en kort rapport samt kongresshandlingar placerade på TAM-Arkivet.

Sverige, ett av de 21 deltagande länderna, hade sänt 11 deltagare. Grundarländernas delegater höll alla ett kort anförande om den aktuella verksamheten i respektive land. Nyström berättade att terapin var under utveckling i Sverige, det fanns en utbildning till vilken 22 elever årligen antogs. Efterfrågan på terapeuter var stor och en statlig utredning arbetade med frågan, den skulle försöka fastställa behovet av terapeuter men även se över utbildningen i dess helhet. Den svenska föreningen hade lämnat förslag på utbildningsplaner och föreningen arrangerade själv årligen återkommande kurser för sina medlemmar. I sina kontakter med staten hade FAST förmedlat budskapet från WFOT, nämligen att terapeuterna behövde en fördjupad medicinsk utbildning. I sitt anförande sade Nyström att flera svenska terapeuter hade sänts till USA för att där skaffa sig erfarenhet och därefter skulle dessa kunna utveckla professionen i Sverige. Föreningen hade diskuterat med berörda parter om en yrkeslegitimation och den

168 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A2 A:1, styrelseprotokoll 1950-1969.

diskussionen var fortsatt pågående. Liksom kollegor från andra länder hade de svenska terapeuterna stött på problem när professionen skulle introduceras. Något hon förklarade med att landet hade varit förskonat från krig under en lång tid och därmed hade behovet av rehabilitering av unga krigsskadade inte funnits. ¹⁶⁹

Det blev åter vardag och styrelsen samlades igen. Vid novembermötet var styrelsen oenig, ordförande ville avgå. Stockholmskretsen delade inte styrelsens uppfattningar i utbildningsfrågan. Denna fråga fortsatte att vara het i föreningsarbetet, ständigt under debatt. Någon i styrelsen hade uppsnappat att i den pågående utredningen om en ny sjukgymnastutbildning, att det i den skulle det finnas ett förslag om att utbildningen av sjukgymnasters och arbetsterapeuters till viss del skulle samordnas.¹⁷⁰

7.3.2.3 Årsmöte i Oslo

Medicinalstyrelsen hade accepterat de fordringar som föreningen hade föreslagit skulle gälla vid registrering av terapeuter. Därmed kunde föreningen överlämna de första listorna över medlemmar för registrering hos Medicinalstyrelsen. Därefter var tanken att föreningen årligen i juni månad skulle anmäla de terapeuter som hade inhämtat erforderlig kunskap till Medicinalstyrelsen. De som kunde accepteras som terapeuter. ¹⁷¹

Föreningen hade erhållit de ekonomiska medel den hade sökt och därmed kunde en längre kurs för medlemmarna komma till stånd. En Ms. MacCaul ledde kursen och den fick titeln ”Arbetsterapi för fysiskt handikappade”. Den hölls på Karolinska institutet och 35 svenska terapeuter undervisades i 60 timmar i vad som kallades funktionell träning. En värdefull kurs om något som hade varit en försummad gren inom arbetsterapin, skrev en kursdeltagare i ”Arbetsterapeuten”.¹⁷² Det här var första gången som föreningen kunde arrangera en mer omfattande kurs. Det var också första gången föreningen arrangerade en längre kurs i ett av professionens kärnämnen och det möjliggjordes genom det internationella stödet föreningen hade och genom att omkostnaderna för föreläsaren betalades med FN medel.

7.3.2.4 Reflektioner över verksamhetsåret

Styrelseprotokollen från årets början visar på en öppen schism mellan dem som kunde acceptera förslaget på den ettåriga utbildningen och de som kämpade emot, de som istället förordade en fullvärdig utbildning enligt de krav som WFOT ställde på sina medlemsländer. Det svar som föreningen lämnade till Överstyrelsen, där föreningen slutligen accepterade förslaget på en förkortning av utbildningstiden,

169TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A5:7, Historiskt material WFOT:s bildande 1950-tal Ingrid Nyströms korr.

170 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A2 A:1, Styrelseprotokoll 1950-1969.

171 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A 2 A:1, Styrelseprotokoll 1950-1969.

172 Arbetsterapeuten, 1954:6, s. 11.

lämnades in tillsammans med en minoritetsskrivelse och i den sa några styrelsemedlemmar bestämt nej till förslaget. ¹⁷³ Denna diskussion redovisades på årsmötet. ¹⁷⁴

Samtidigt var det inom föreningen en orolig tid med flera interna skärmytslingar. Flera stora problemområden för föreningen blossade upp och konflikter kan anas. Det handlade om utbildningen men även om inriktningen på terapin; slöjdare eller terapeut var frågan? Trots detta kunde föreningen fortsätta att på egen hand bygga på professionens kunskapskärna. Den kurs som arrangerades under hösten var uppskattad och välbesökt. Den av årsmötet valde bibliotekarie till föreningens lilla bibliotek med fackböcker fortsatte att köpa in nya fackböcker. Böcker som föreningens medlemmar kunde låna.

Terapeuternas kunskaper fördjupas och de blev allt mer efterfrågade, så pass att myndigheterna ville forcera utbildningstakten genom att förkorta den. Den egna yrkesidentiteten bör också ha fördjupats när FAST blev en del i en världsorganisation. På den första WFOT kongressen deltog 11 svenska delegater, föreningen hade vid det tillfället 127 medlemmar. Från kongressen rapporterades sedan i föreningens tidning. Alla medlemmar kunde därmed ta del av det som hade avhandlats i Edinburgh. Alla medlemmar kunde känna sig som delar av ett internationellt nätverk.

Men samtidigt tog det emot eftersom den internationella federationen betonade vikten av en fullgod utbildning. Trots det föreslog de svenska myndigheterna en förkortning av utbildningen. Detta måste ha varit ett hårt slag för FAST. Trots det fortsatte de sin kamp. Utan att vara en formell remissinstans fick de till uppgift att svara på pågående utredningar och de blev direkt approcherade som sakkunniga i de utbildningsfrågor som berörde dem. De framhärdade stoiskt i sin uppfattning, den utbildningsplan som föreslogs i SOU 1946:65 och som i stort överensstämde med de krav som WFOT ställde, den skulle gälla. Den måste gälla. Det var så utbildningen skulle organiseras. Samtidigt hade föreningen problem med de kollegor som hade en kortare utbildning. De som utbildades under de tidiga åren, de som hade utbildats i de första kurserna arrangerade av Kommittén för kurser sysselsättningsterapi. Enligt föreningen måste de erbjudas en kompletteringsutbildning. För myndigheterna var frågan om studietidens omfattning och längd troligtvis också ett problem. Behovet av terapeuter hade inte minskat, det hade tvärtom ökat. Det fanns planer på en fortsatt utbyggnad av sjukvården, nya specialiteter inom den somatiska sjukvården var under utveckling. Samtidigt kvarstod bristen på utbildade terapeuter inom sinnessjukvården. Om FAST:s krav (WFOTs krav) skulle gälla skulle det ta längre tid att utbilda nya terapeuter. Det skulle i sin tur medföra högre kostnader. Utbildningstakten måste ökas, inte minskas.

Och om de som redan var verksamma skulle sättas på skolbänken, då skulle det bli riktigt problematiskt.

Då skulle antalet praktikplatser för dem som var under utbildning kraftigt reduceras och det skulle i sin tur betyda att de skulle bli en ännu större brist på terapeuter, eftersom de verksamma också var under utbildning. Resultatet av allt detta var att de patienter som behövde arbetsterapi, skulle bli utan.

173 Björnsson, 2012, s. 63.

174 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A1A:3, Årsmötesprotokoll/fullmäktige 1950-1969.

Den yrkesgrupp som terapeuterna jämställdes med, sjukgymnasterna, hade 1932 fått sin utbildning förkortad från att ha vara tvåårig till att bli en ett och ett halvt år lång utbildning. Var det inte utredarnas uppfattning att de två yrkesgrupperna skulle ha en jämförbar utbildning? I så fall borde terapeuternas utbildning inte förkortas till ett år. Skulle inte alla tre utbildningarna i så fall ha samma utbildningstid, minst två år? Sedan 1919 var sjuksköterskornas utbildning två årig.

Inom föreningen verkar kampen om utbildningen tära på sammanhållningen. Av något skäl säger ordförande att föreningen kunde acceptera en förkortad utbildning. Majoriteten av styrelsen ställde sig bakom det förslaget. Dock inte hela styrelsen och inte heller flertalet av de kretsar som hade diskuterat förslaget. ¹⁷⁵ Ordförande och hela styrelsen ville lämna sina uppdrag.

Hur tänkte föreningens styrelse när den trots allt accepterade förslaget om den förkortade utbildning?

Det finns ingen förklaring och protokollen från den här stormiga tiden i föreningens historia finns inte på TAM-Arkivet. Bland de handlingar som är inlämnade saknas flera styrelseprotokoll från 1955.

En annan fråga att ställa är; hur kan föreningens nya strategi förklaras; att föreningen skulle omvandlas till en fackförening. Kände de sig klara med sitt upplysningsarbete, skulle de kunna säga att de nu hade introducerat arbetsterapin som en accepterad vårdform? Hade de blivit synliga i samhället? Skulle de kunna övergå till att bli företrädare för terapeuter istället för verksamhetsformen terapi? Var de så många att de kunde bilda en fackförening? Det här är frågor som inte får något svar i föreningens arkiverade dokument.

7.3.3 1955

Vid vårterminens slut utexaminerades de sista terapeuterna från den tvååriga utbildningen i Göteborg.

Samma höst togs den första gruppen in till den ettåriga utbildningen. Den provisoriska utbildningen i Göteborg fick ännu en gång nya medel beviljade av riksdagen och den kunde därmed fortsätta ännu ett år men nu som en ettårig utbildning.

Det här året publiceras inga nya statliga utredningar.

7.3.3.1 Styrelsearbete under året

Föreningsarbetet fortsatte trots motgångarna i föreningens viktigaste fråga, utbildningen. Troligtvis kvarstod splittringen inom föreningen. Under dessa turbulenta år i föreningens historia, 1954-1957 förloras en del medlemmar. Föreningens tillväxt stoppas och det är först 1957 som medlemsantalet åter är på samma nivå som tre år tidigare.

175 Björnsson, 2012, s. 62.

Trots det framställda önskemålet om representation i kursnämnden vid Göteborgsutbildningen hade i februari månad ännu inget svar kommit från Överstyrelsen för yrkesutbildning. I oktober var frågan fortfarande obesvarad.

Styrelsen planerade en ny uppvaktning hos landstinget för att med dem diskutera utannonsering av lediga terapeuttjänster i föreningens tidskrift. I april bestämde styrelsen sig för att bevaka utbildningsfrågans behandling i riksdagen. Den skulle debatteras i maj månad. Vid samma styrelsemöte bestämde man sig för att ta kontakt med Facklärarförbundet för ett eventuellt inträde där. Det senaste

Styrelsen planerade en ny uppvaktning hos landstinget för att med dem diskutera utannonsering av lediga terapeuttjänster i föreningens tidskrift. I april bestämde styrelsen sig för att bevaka utbildningsfrågans behandling i riksdagen. Den skulle debatteras i maj månad. Vid samma styrelsemöte bestämde man sig för att ta kontakt med Facklärarförbundet för ett eventuellt inträde där. Det senaste