Utvecklingen saktar ner. Andra fasen 1949-1952

7.2.1 1949

Den 28 januari kom så äntligen propositionen, den hade titeln Kungl. Maj:ts proposition 1949:42.

Departementschefen gjorde i propositionens inledning en sammanfattning av utredningens förslag och det blev ett nej till en treårig utbildning. Istället föreslogs ett försök med en tvåårig utbildning, i första

hand tänkt för att täcka sinnessjukvårdens behov av terapeuter. Departementschefen sade i sitt förslag, att ny inriktning på terapiverksamheten skulle bedrivas försöksvis vid landets sinnessjukhus. Det skulle vara klokt att pröva sig fram, framhöll han och vid kommande om- och nybyggnation av sjukhus, skulle lokaler anpassade för arbetsterapeutisk verksamhet kunna byggas. På så vis skulle det på sikt skapas en bättre och mer omfattande sysselsättnings- och arbetsterapi för de sjuka. Däremot förordade departementschefen ingen utvidgning av personalorganisationen eftersom det rådde brist på sjukvårdspersonal. Ansträngningarna inom sjukvården, skrev han, måste under de kommande åren inriktas på att behålla den standard sjukvården för närvarande hade. Förbättringar skulle kunna komma senare, men de kommer att dröja, skrev han. Den försöksutbildning som föreslogs, skulle förläggas till Göteborg. Utbildning skulle i första hand erbjudas lämpliga skötare och sköterskor som redan var anställda vid sinnessjukhusen. I undantagsfall skulle även utbildningsplatser kunna erbjudas andra sökande. Kursledningen skulle få fria händer, skrev departementschefen, att själv ställa krav på de sökandes förkunskaper och den skulle även få avgöra hur lång utbildningen skulle bli. Utbildningen skulle ställas under överinseende av Överstyrelsen för yrkesutbildning. Ledningen för kursen skulle ligga på en av Överstyrelsen utsedd kursnämnd. Ingen sekreterare/terapeut med undervisningsplikt, en tjänst som i utredningens förslag var tänkt för en arbetsterapeut, skulle anställas utan istället skulle en deltidstjänstgörande kursledare knytas till utbildningen. De studerande som skulle antas och som hade en anställning skulle erbjudas att gå utbildning på betald arbetstid. De skulle få behålla sin lön med ett B-avdrag. Statliga medel till försöksutbildningen skulle anslås för två år i taget.

Utbildningen, med namnet socialmedicinsk-konstteknisk linje startade därefter hösten 1949. Den förlades till Slöjdföreningens skola i Göteborg. Detta blev resultatet och kanske kan det förklaras med följande korta passus ur ett av remissvaren till SOU 1947:44. Så här skrev Medicinalstyrelsen, ”den föreslagna utbildningen är alltför omfattande. Speciellt gäller det de teoretiska studierna. Kravet på terapeuternas utbildning kan utan olägenheter sänkas, den medicinskt-teoretiska utbildningen är överflödig för dessa befattningshavare. De ska utöva instruktionsverksamhet under medicinsk ledning.”

134

På hösten detta år började de första eleverna på skolan i Göteborg. Det blev en tvåårig utbildning och den medicinska utbildningen förlades till Sahlgrenska sjukhuset där läkare ansvarade för den. Det intressanta är att det inte talades om och inte heller undervisades i ämnet arbetsterapi. Istället stod det sociologi på elevernas schema. Ett tecken på att ämnet arbetsterapi ännu inte fanns och att det inte heller fanns någon utbildad lärare i ämnet. Det som utgjorde professionens kärna fanns med andra ord inte.

Däremot var de antagna eleverna väl förtrogna med sjukvården. Enligt Björnsson hade merparten av dem som antogs till den första gruppen sin bakgrund inom ”annan sjukvård” och endast sju var anställda

134 Proposition 1949: 42, s. 36.

inom sinnessjukvården. Antalet utbildade var försumbara 20 stycken som skulle utexaminerades vart annat år.¹³⁵ Behovet inom sjukvården var mycket större än så.

Förslaget till den nya utbildningen borde ha gjort föreningens medlemmar nedslagna, de hade hoppats få en aktiv roll i den nya utbildningen genom den tjänst som kurssekreterare som utredningen hade talat om. Det blev ingen sådan och den kursledning som skulle tillsättas av Överstyrelsen för yrkesutbildning, fick fria händer i allt av betydelse för utbildningens utformning. Det var kursledningen som skulle avgöra vilka förkunskapskrav som skulle komma att ställas på de sökande till utbildningen.

Det var också kursstyrelsen som skulle fastställa utbildningsplanen och bestämma utbildningens längd.

Plötsligt hade initiativet tagits ifrån FAST. Föreningen skulle inte få vara med och utforma den efterlängtade utbildningen, istället var det någon som inte var yrkesverksam som skulle bestämma över yrkets innehåll. För Slöjdskolans del innebar utbildningen av arbets- och sysselsättningsterapeuter en sidoverksamhet, skriver Björnsson. ¹³⁶

7.2.1.1 Styrelsearbete och årsmöte under året

Ett stilla år i föreningen, årsmötet hölls i augusti. Något emblem/symbol för terapeuterna fanns ännu inte. På årsmötet höll en representant från Svenska facklärarförbundet ett föredrag om sin verksamhet.¹³⁷

Tidskriften Arbetsterapeuten utkom med ett första nummer i mars 1949. Det var styrelsen som helt på egen hand ansvarade för det. Allt material i tidningen var skrivet av styrelsen och föreningens medlemmar. Den planerades att tidskriften skulle utkomma med sex nummer per år och den kom att präglas av artiklar om utbildningar och kurser.¹³⁸

Föreningens roll var fortsatt kluven, var man en intresseförening eller möjligen en facklig förening eller möjligen en blandning av de två. Inte bara föreningens inriktning var kluven man var även kluven i frågan om till vilken facklig organisation man möjligen skulle närma sig i ett fackligt samarbete. På årsmötet var en representant ett nytt fackförbund inbjuden, en ombudsman från Facklärarförbundet talade om sitt förbunds verksamhet. ¹³⁹ Det står inte i protokollet men kan vi ana att föreningen inte var helt nöjd med SKTF:s hitintills varande insats. Eller var det här ett utslag i den tvehågsenhet som fanns bland medlemmarna, lärare eller terapeut? Slöjdare eller terapeut? Efter fem år fanns fortfarande inte professionen, men föreningen fortsatte att arbeta mot en professionalisering. Den inbrytning man hade hoppats på inom kroppssjukvården var stoppad. Var föreningens medlemmar besvikna? Ur protokollen går det inte att utläsa.

135 Björnsson, 2012, s. 38.

136 Björnsson, 2012, s. 39.

137 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A1 A:2, Årsmötesprotokoll/fullmäktige, 1945-51.

138 Arbetsterapeuten, 2019:1, s.32.

139 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A1 A:2, Årsmötesprotokoll/fullmäktige, 1945-51.

7.2.1.2 Reflektioner över verksamhetsåret

En klar yrkesprofil saknades och därmed borde ingen annan yrkesgrupp känna sig utmanad, det fanns ingen konkurrerande yrkesgrupp som skulle kunna känna sig vara utsatt för ett slags inbrytning.

Gruppen tycks fortsätta att funderar över sin identitet, kanske ett slags lärare trots allt. Den egna professionella kärnan saknades fortfarandet. Den så hett eftertraktade utbildningen skulle inte vara för dem, istället skulle det fåtalet utbildningsplatser som planerades erbjudas redan annan anställd personal.

Det fåtal terapeuter som fanns inom sjukvården, arbetade oftast ensamma. Till skillnad från kollegorna sjuksköterskorna och sjukgymnasterna skulle terapeuterna inte skapa sin profession genom att utmana en annan yrkesgrupp. Istället skulle de på slingrande vägar komma att söka sig fram mot sitt mål, den egna professionen. De skulle tvingas fortsätta att arbeta för att introducera ett helt nytt verksamhetsområde och i det arbetet måste de ta hjälp från andra yrkesgrupper. De hade vid den här tiden ingen anledning till att använda sig av vare sig ”exclusion” eller någon annan av de metoder som forskningen har visat att bland annat sjuksköterskor hade använt när de utvecklade sin profession.

Terapeuterna måste istället skaffa sig allierade.

7.2.2 1950

Så var läget när ett nytt decennium inleddes. En avvaktande, kanske rent av en trött stämning, kan tänkas ha rått i föreningen.

7.2.2.1 Styrelsearbetet under året

Fram till dess att brevet från den amerikanska organisationen AOTA adresserat till FAST:s ordförande anlände, var det fortsatt stillsamt i styrelsen. Detta brev anlände i slutet av sommaren och i det presenterade den amerikanska föreningen sin idé för de svenska kollegorna. Den amerikanska organisationen ville skapa en internationell sammanslutning där alla nationers organisationer skulle kunna bli medlemmar. Därför undrade AOTAs ordförande om den svenska föreningen skulle kunna tänka sig att ta på sig värdskapet vid ett möte för enbart terapeuter. Detta var planerat att ske i samband med den internationell kongress som skulle gå av stapeln i Stockholm kommande år, till den kongressen var ett stort antal terapeuter inbjudna. Många hade tackat ja. Den kongress som brevskrivaren syftade på var en internationell kongress som ISWC, ”International Society for the Welfare of cripples” skulle arrangera tillsammans med den svenska föreningen, SVCK, ”Svenska vanförevårdens centralkommitté.¹⁴⁰

7.2.2.2 Årsmöte i Göteborg

I oktober var det dags för årsmöte, med på det var inbjudna gäster från USA, Danmark och Norge.

Årsmötet överlät till föreningens styrelse att fatta beslut om ett eventuellt värdskap vid den kommande

140 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A2 A:1, Styrelseprotokoll 1950-1969, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.

internationella ISWC kongressen. Detta beslut fattades senare vid ett efterföljande styrelsemöte.

Styrelsen beslöt samtidigt att bjuda in sina nordiska kollegor till ett förmöte.

Vid årsmötet valdes på sedvanligt vis nya medlemmar in i föreningen.

Utbildningen stod åter på dagordningen, men den här gången som en fråga riktad till föreningen från sjukgymnastförbundet. En skrivelse från dem blev uppläst och i den diskuterades möjlighet av en samordning av sjukgymnast- och terapeututbildningen. Hur var det, hade de två yrkena några gemensamma ämnen som studenterna från de två olika utbildningarna skulle kunna samläsa?

Läkarförbundet hade i sitt remissvar till SOU 1947:44 väckt frågan. Vad ansåg FAST? Årsmötet beslutade att skrivelsen skulle sändas till samtliga kretsar för en fortsatt diskussion där. På årsmötet framfördes ett nytt utbildningsförslag; varför fortsätta det tröstlösa arbetet för att skapa en svensk utbildning. Vore det inte bättre att arbeta för en internationell utbildning. Skulle en gemensam utbildning för alla terapeuter oavsett nationstillhörighet kunna vara ett alternativ? En av föreningens medlemmar hade genom sina kontakter med kollegor i USA hört att dessa idéer diskuterades där. Med en sådan lösning skulle terapeuterna kunna utöva sitt yrke i vilket land som helst.

Yrkessymbolen var ännu inte fastställd, en tävling om den blev utlyst. ¹⁴¹ 7.2.2.3 Reflektioner över verksamhetsåret

Föreningslivet står och stampar, utvecklingen av professionen likaså. Tanken på ett större internationellt samarbete kanske skulle kanske kunna vara räddningen. FAST och dess medlemmar har ännu inte givit upp. Den försöksverksamhet med en utbildning, som precis hade dragits i gång i Göteborg, skulle inte komma att vara tillräcklig. För få utbildningsplatser, och med fel inriktning. I Göteborg användes en utbildningsplan som till vissa delar var lik den som hade använts vid Stockholmsutbildningen, den som ursprungligen skrevs under medverkan av FAST styrelse. Även om de två studieplanerna till viss del var lika, var utbildningen i Göteborg annorlunda. Vid Slöjdföreningens skola ägnades mer tid åt hantverksämnen än vad som var fallet i Stockholm. ¹⁴²

De svenska terapeuterna fortsatte att ha kontakt med såväl nordiska som internationella kollegor. Under det här verksamhetsåret verkar samarbetet att ha utvidgats och fördjupats. Trots nyligen upplevda motgångar i utbildningsfrågan, var föreningen beredd att arrangera det första internationella mötet för professionen. De var djärva och de kände möjligen att de behövde det här för att komma vidare i det de trodde på; att introducera terapin och visa på dess möjligheter som en viktig vårdform. Med beslutet om att ta på sig värdskapet återfick föreningen den energi de så väl behövde. Och föreningens styrelse

141 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A1 A:2, Årsmötesprotokoll/fullmäktige 1945-51.

142 Björnsson, 2012, s. 38.

kände sig starka genom sitt samarbete med kollegor i andra länder. Efter drygt fem år var de accepterade som en jämbördig part i ett internationellt nätverk.

Från och med det här året kan vi säga att terapeuterna valde en ny väg, helt skild från den väg sjuksköterskorna hade valt när de utvecklade sin profession. Sjuksköterskorna kom tidigt i kontakt med riksdagen och dess representanter, de blev tidigt indragna som experter i viktiga utredningar. Detta nära samarbete hade inte terapeuterna även om de medverkade som remissinstans. Däremot kunde terapeuterna som påbörjade sin resa mot en egen profession nästan hundra år senare, välja en internationell väg och den valde de. Från och med det här året kan vi se hur FAST i sitt arbete knyts allt närmare den internationella organisationen.

Terapeuterna fortsatte att arbeta i nära samarbete med kollegor från andra länder. Från och med det här året vidgas deras kollegiala värld, de hade förutom kontakten med sina nordiska kollegor även fått kontakt med sina engelsktalande kollegor.

Det här året hölls årsmötet utanför Stockholm. Det förlades till den nya studieorten Göteborg. Valet av plats skedde säkert med tanke på att föreningen skulle kunna etablera en mer nära kontakt med de studerande där. Samtidigt bereddes möjligheten för fler medlemmar att delta.

7.2.3 1951

Efter en lång debatt i riksdagen anslogs även det här året medel till den tvååriga utbildningen i Göteborg.

Därmed blev det ytterligare en kurs, 1953-1955. I kammaren fortsatte man debatten om terapi och huvudargumentet emot fanns kvar, det skulle vara för kostsamt att införa en förnyad och modern terapiverksamhet samtidigt som behovet av personal inom sjukvården var så stort. Det var inte lämpligt att utbilda nya personalkategorier till sjukvården så länge bristen på sjukvårdspersonal kvarstod. Att dessutom låta redan utbildad personal vidareutbilda sig skulle vara en dålig idé. Röstningen i riksdagen blev jämn, skriver Björnsson och den följde inte partigränserna.¹⁴³

Debatten i riksdagen följdes av flera tidningar. Björnsson skriver; ”Samhället – politiken, ekonomin, förvaltningen och professioner - hade med andra ord fått upp ögonen för vad en rationellt bedriven sjukvård, i den mening som Erik Severin hade formulerat konceptet i sin promemoria, kunde tillföra.

Det var en vård som till alla delar borde vara rationell, förnuftsstyrd, den skulle vila på vetenskapliga rön och erfarenheter från den behandlande verksamheten” Björnsson fortsätter ”de som rehabiliterar andra måste veta vad de gör, de måste kunna utveckla sig själva och sina arbetsuppgifter. De måste liksom samhället i övrigt bli ständigt kunnigare” ¹⁴⁴

143 Björnsson, 2012, s. 40.

144 Björnsson, 2012, s. 46.

Sammanlagt kom drygt 60 terapeuter att utbildas vid Göteborgs slöjdskola.¹⁴⁵ 7.2.3.1 Styrelsearbetet under året och WFOT

Vid ett styrelsemöte som hölls i februari togs frågan om legitimation åter upp. Styrelsen bestämde sig för att åter göra en skrivelse till Medicinalstyrelsen.

En representant till den kommitté som hade tillsatts för att förbereda den kommande världskongressen utsågs. Det blev Ingrid Hildebeck. FAST tänkte presentera sig och sina medlemmars arbete på kongressen med en utställning och styrelsen beslutade sig för att ansöka om statliga medel för att kunna producera den. Vid det planerade särskilda sektionsmötet för de tillresta terapeuterna skulle FAST tillsammans med sin hedersmedlem grevinnan Bernadotte att fungera som värdar. Styrelsen beslutade att det kommande årsmötet skulle hållas i samband med ISWC:s kongress. Alla gästande internationella deltagare skulle vara välkomnas att delta.

I april fick styrelsen beskedet från Medicinalstyrelsen, några legitimationer skulle inte komma att utfärdas till dem som hade genomgått den av Stockholms stads arrangerade utbildningen. I sitt svar skrev Medicinalstyrelsen att legitimation för utbildade terapeuter inte skulle kunna utfärdas förrän utbildningen blev statlig. Vidare ville Medicinalstyrelsen få en förteckning över de krav som skulle kunna ställas på en terapeut.

Debaclet med utbildningen fortsatte, utbildningsfrågan var fortsatt besvärande för styrelsen.

Föreningen var fortsatt bekymrad över studieinriktningen vid utbildningen i Göteborg. De bestämde sig för att kontakta grevinnan Bernadotte för att med hjälp av henne och den kommitté hon var ordförande i (Kommittén för kurser för sysselsättningsterapi), försöka få till stånd en förnyad debatt kring landets terapiutbildning. Skulle det vara möjligt att föreslå att utbildningen förlades till någon av landets sjuksköterskeskolor. Sådana fanns landet runt och de drevs av respektive landsting. Med en decentraliserad utbildning menade föreningen att fler utbildningsplatser troligtvis skulle skapas och därmed skulle bristen på terapeuter kunna lösas.

Bristen på terapeuter gjorde att det på de lediga tjänsterna ofta anställdes outbildade terapeuter. Detta ville föreningen förhindra och därför tog styrelsen kontakt med landets sjukhusdirektörer för att tillsammans med dem försöka finna en lämplig form för kungörande av ledigförklarade tjänster. Enligt föreningen borde dessa utannonseras samtidigt i föreningens tidskrift Arbetsterapeuten, och i dagspressen. För att öka kontrollen över sin arbetsmarknad ville föreningen även förmå arbetsgivarna att kungöra gjorda tjänstetillsättningar i föreningstidningen.

Föreningen fungerade oftast som en intresseförening och informationsarbetet var viktigt. Under en paragraf i styrelseprotokollet står att läsa, att föreningen skulle komma att kontakta Yrkesvägledningen

145 Björnsson, 2012, s. 42.

angående arbetsterapi som yrke. Med fler sökande till utbildningen, borde trycket på att skaffa fler utbildningsplatser ökas. Om söktrycket ökades skulle det kanske kunna leda till att fler utbildningsplatser skulle skapas.

På det sista styrelsemötet inför världskongressen och årsmötet, som hölls i september, diskuterades den skrivelse om legitimation/behörighet/registrering som var efterfrågad av Medicinalstyrelsen.

Styrelsen fortsatte sina försök att få en inblick i Slöjdskolans utbildning. Den bestämde sig slutligen för att vända sig direkt till kursnämnden i Göteborg och omigen ställa samma krav på att en erfaren terapeut skulle ingå i den. En skrivelse skickades till dem. I samma skrivelse gav styrelsen ett förslag på vem som borde ingå i kursnämnden. Valet av representanten hade föreningen redan genomfört.

Även om utbildningsfrågan och informationsarbetet var förbundets högst prioriterade uppgifter, arbetade den träget vidare med frågor kring medlemmarnas anställningsvillkor. Stockholmskretsen hade diskuterat lön och arbetstid med sina medlemmar, och kretsen hade kommit fram till att arbetstidsfrågan var prioriterat framför lönefrågan.

Förbundets tidskrift hade trots gratisarbetet dålig ekonomi. Ett sätt att förbättra den skulle vara om fler annonser kunde införas. Styrelsen bestämde sig för att omigen uppvakta landstingen för att få dem att utannonsera sina lediga tjänster i tidningen. ¹⁴⁶

7.2.3.2 Årsmöte i Stockholm

På årsmötet, som hölls i samband med kongressen och med många internationella gäster, togs diskussionen om legitimation åter upp. Styrelsens svarsförslag, kravlistan på en terapeut, till Medicinalstyrelsens redovisades. ¹⁴⁷

7.2.3.3 WFOT - en internationell federation i vardande

Den stora internationella kongressen, arrangerad av ISWC, hölls i Stockholm. Med på den som delegater och officiella representanter för FAST var Ingrid Hildebeck och Ingrid Påhlsson, ytterligare nio kollegor till dem deltog. En av dem var FAST:s ordförande. De var inte de enda svenskarna utan med på kongressen fanns såväl läkare, byråkrater, sjuksköterskor och sjukgymnaster samt flera organisationer. Det var, skriver Björnsson ”en väldig uppställning och en påtaglig deltagarbredd”. ¹⁴⁸ Kongressens invigningstalare var statsminister Tage Erlander och i sitt anförande gav han en bild av hur den svenska sjukvården var organiserad, han sa att ansvaret för den delades av offentliga och privata aktörer. Enligt statsministern var frivilligkrafterna nödvändiga för att staten skulle klara sitt uppdrag.

149

146 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A2 A:1, Styrelseprotokoll 1950-1969.

147 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A1 A:2, Årsmötesprotokoll/fullmäktige 1945-51.

148 Björnsson, 2012, s. 54.

149 Björnsson, 2012, s. 55.

Två dokument som skildrar tillblivelsen av den internationella sammanslutningen finns bevarade på TAM-Arkivet. Ett av dem är ett handskrivet dokument signerat av en finsk delegat, Ingvar Ekman. Han skrev att terapeuter var särskilt inbjudna till kongressen av ISWC och tanken var att man för första gången skulle ta upp frågan om bildandet av en internationell organisation för terapeuter.

Representanter från flera länder hade hörsammat inbjudan och de hade samlats till ett förmöte, arrangerat av grevinnan Bernadotte. Hon agerade ordförande och med på detta första möte var terapeuter från knappt tio nationer. En tillfällig kommitté utsågs och den fick i uppdrag att under den pågående kongressen skriva ett utkast till den tilltänkta organisationens stadgar. Namnet på den föreslogs bli, WFOT, World Federation of Occupational Therapist. Ett förslag på sammanslutningens syfte arbetades också fram under kongressdagarna och det antogs innan deltagarna återvände till sina respektive hemländer. Enligt det skulle WFOT:s syfte vara att arbeta för att stärka arbetsterapin och

Representanter från flera länder hade hörsammat inbjudan och de hade samlats till ett förmöte, arrangerat av grevinnan Bernadotte. Hon agerade ordförande och med på detta första möte var terapeuter från knappt tio nationer. En tillfällig kommitté utsågs och den fick i uppdrag att under den pågående kongressen skriva ett utkast till den tilltänkta organisationens stadgar. Namnet på den föreslogs bli, WFOT, World Federation of Occupational Therapist. Ett förslag på sammanslutningens syfte arbetades också fram under kongressdagarna och det antogs innan deltagarna återvände till sina respektive hemländer. Enligt det skulle WFOT:s syfte vara att arbeta för att stärka arbetsterapin och