Målet anas. Fjärde fasen 1963 – 1964

7.4.1 1963

Äntligen var den klar, utredningen, och därmed kan vi också säga att professionen äntligen var på väg att både bli uppmärksammad och erkänd. Detta efter nästan exakt tjugo år och till stor del tack vare den internationella organisationen.

SOU 1962:50 1960 års arbetsterapeututredning – Utbildning av arbetsterapeuter. Betänkande avgivet av 1960 års arbetsterapiutredning. Förslaget till en utredning av arbetsterapiutbildningen hade tillstyrkts av Socialstyrelsen, Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet.²¹⁷ Den var alltså tillstyrkt av dem som skulle komma att bli arbetsterapeuternas arbetsgivare. En kommitté hade utsetts och i den ingick en representant från FSA, en landstingsdirektör, en inspektör vid en länsarbetsnämnd och som utredningens sekreterare utsågs en byråchef från Ecklesiastikdepartementet.

Det var med andra ord en expertkommitté som fick uppdraget att genomföra utredningen. Enligt det givna direktivet, skulle kommittén undersöka och ange behovet av arbetsterapeututbildning. Den skulle

217 SOU 1962:50 1960 års arbetsterapeututbildning - Utbildning av arbetsterapeuter, s. 10.

också föreslå lämpliga åtgärder för att uppnå en tillfredställande utbildningskapacitet. Kommittén skulle även undersöka den tänkta utbildningens innehållsmässiga utformning, både vad som gällde kvalitativt och kvantitativt. Därefter skulle ett förslag till nya undervisningsplaner, med en eventuell differentiering och specialisering, läggas fram. Utredningen skulle även beakta lämpligheten och möjligheten av en samordning i större skala mellan terapeututbildningen och någon annan yrkesutbildning, särskilt skulle sjukgymnastutbildningen uppmärksammas. ²¹⁸ De sakkunniga skulle vara ”… oförhindrade att i sitt utredningsarbete ingå på här ej berörda frågor som de finner vara av betydelse för terapeututbildningens ordnande”. Skälet till varför en utredning om arbetsterapiutbildningen hade tillsats, sades beror på att arbetsterapeututbildning, sådan den såg ut när utredningen tillsattes, ”ansågs vara behäftad med allvarliga brister såväl i fråga om innehåll som i fråga om omfattning”. ²¹⁹

Utredarna valde att kalla yrket arbetsterapeut, eftersom det bäst motsvarar det engelska begreppet

”occupational therapist”. Begreppet arbetsterapi säger vad yrket är, nämligen en behandlingsform, en medicinsk verksamhet med syfte att aktivera patienten, skriver de i utredningen. Patientens aktivitet skall initieras, ledas och kontrolleras av vård- och rehabiliterande personal. Arbetsterapeuten skall under läkares ledning välja den aktivitetsform som är lämpligast. Sysselsättningsterapi, däremot, skriver utredarna, är att betrakta som ett tidsfördriv utan egentlig medicinsk eller social målsättning. ²²⁰ Lite längre fram i utredningstexten finns WFOT:s definition på arbetsterapi. ²²¹

För att kunna bygga ut landets rehabiliteringsverksamhet krävdes, säger utredarna, att lämplig personal utbildades. Det rådde brist på såväl läkare som sjukgymnaster, men allra störst var bristen på arbetsterapeuter. ²²² Vid genomgången av de olika medicinska områden inom vilka arbetsterapi som behandlingsmetod skulle kunna används, talades det om träning av händer och utredarna talade också om träning av patienter som led av bristande koncentrationsförmåga.

Ett nytt begrepp fördes in i denna utredning, utredarna talade om ADL, en träning som syftar till att möjliggöra för patienten att på egen hand klara det dagliga livet. ²²³

Sjukgymnaster och arbetsterapeuter krävde i allt väsentligt samma teoretiska medicinska utbildning, bådas huvuduppgift är att åstadkomma en funktionsförbättring av den sjuke, säger utredarna.

Arbetsterapeuten bör ingå bland övrig sjukvårdspersonal. ²²⁴

218 SOU 1962:50, s. 12.

219 SOU 1962:50, s. 13.

220 SOU 1962:50, s. 20.

221 Se bilaga A.

222 SOU 1962:50, s. 22.

223 SOU 1962:50, s. 33.

224 SOU 1962:50, s. 43.

Den utbildning utredarna föreslog skulle vara tvåårig och att den skulle kunna starta 1964. För att kunna antas till den skulle den sökande ha gått en förberedande utbildning i det som kallas de tekniska ämnena.

Tekniska ämnen är en samlingsbeteckning för en rad hantverkskurser. Denna förberedande utbildning föreslås vara ettårig. ²²⁵ Därtill skulle de sökande ha en sjukvårdsutbildning och en grundläggande huslig utbildning.²²⁶ Kärnämnet i utbildningen skulle vara arbetsterapins teori och teknik. I det skulle bland annat definitioner, historik och arbetsformer, orientering om rehabilitering och arbetsterapi ingå.

Den arbetstekniska delen skulle omfatta även tillverkning av hjälpmedel, hjälpmedelsteori och -teknik.

227 Sammanlagt räknade utredarna med att utbildningen under de två åren skulle omfatta 3 515 lektionstimmar teori och 1735 lektionstimmar med tekniska ämnen. För den största delen av undervisningen skulle arbetsterapeuter med lärarutbildning ansvara. Läkare skulle ansvara för knappt en tredjedel av den teoretiska utbildningen. ²²⁸ De krav som ställdes på de sökande till arbetsterapeututbildningen motsvarade de krav som ställs på de sökande till sjukgymnastutbildningen.

229 Undervisningen i arbetsterapins teori och metod krävde, skriver utredarna, resurser för forskning.

Detta gällde inte bara lärarnas kompetens utan även konstruktionen av lärarbefattningarna. Det resultat som skulle kunna nås inom medicinsk rehabilitering var beroende på om dessa behandlingsformer skulle komma att bli allt mer rationaliserade och målinriktade. Forskning på området skulle kunna ersätta inadekvata behandlingsmetoder med nya och bättre metoder. ²³⁰ Eftersom den medicinska utbildningen för arbetsterapeuterna i stort sett skulle vara den samma och motsvara den som sjukgymnasterna hade, föreslogs att de två utbildningarna skulle samordnas till vissa delar. Liksom sjukgymnastutbildningen var statlig skulle även utbildningen av arbetsterapeuter bli statlig och ställas under överinseende av Universitetskanslersämbetet. Det föreslogs att den skulle tillhöra en medicinsk fakultet. Professurer inom ämnet medicinsk rehabilitering föreslogs bli inrättade och de första av dessa tjänster borde förläggas till Göteborg och Stockholm. ²³¹ Utredarna konstaterade att det för tillfället inte fanns några utbildade arbetsterapeuter som skulle kunna fungera som lärare, alltså måste sådana som en första åtgärd utbildas. Därför föreslog utredarna en utbildning av 20 arbetsterapeuter till undervisningsterapeuter och 40 arbetsterapeuter som skulle utbildas till handledare. De första skulle kunna vara färdigutbildade 1963. Denna utbildning skulle kunna förläggas till Stockholm och Göteborg.

Som utbildare av dessa första svenska lärare menade utredarna att utländska arbetsterapeuter skulle kunde engageras. Det fanns, skriver de, flera med kunskap och med praktisk erfarenhet från igångsättandet av arbetsterapeututbildningar i andra länder. ²³² Om inte detta förslag gick att genomföra,

225 SOU 1962:50, s. 79.

226 SOU 1962:50, s. 100.

227 SOU 1962:50, s. 114.

228 SOU 1962:50, s. 121.

229 SOU 1962:50, s. 125.

230 SOU 1962:50, s. 139.

231 SOU 1962:50, s. 167.

232 SOU 1962:50, s. 173.

föreslog utredarna som alternativ, att svenska arbetsterapeuter skulle kunna utbildas till lärare i Danmark. När det gällde de arbetsterapeuter med den äldre utbildningen och som saknade viss teoretisk kunskap, skulle de erbjudas en kompletteringsutbildning. Denna skulle initieras av Medicinalstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen. ²³³ Den skulle däremot inte vara en statlig utbildning. När det gällde legitimation menade utredarna att de i nuvarande läge inte kunde formulera något förslag. Frågan kan, skriver utredarna, aktualiseras senare och då av arbetsterapeuternas fackorganisation. Förslagsvis skulle det kunna ske efter några års verksamhet vid den nya arbetsterapeututbildningen respektive när vidareutbildningskurser för hittillsvarande utbildade arbetsterapeuter hade genomförts. Frågan om legitimation skulle kunna återupptas när det fanns tillräckligt många arbetsterapeuter med fullgod utbildning. ²³⁴

Avslutningsvis sa utredarna att det fram till 1974 fanns ett uppskattat behov på 1700 nya arbetsterapeuter och fram till dess behöver ca 600 redan utbildade arbetsterapeuter vidareutbildas. ²³⁵ Detta för att fylla de behov som fanns inom flera av den medicinska sjukvårdens områden. Terapeuter skulle också komma att behövas inom åldringsvården, alkoholismvården och på fångvårdsanstalter där nya och utvidgade verksamhetsområden för arbetsterapeuter kommer att finnas.

7.4.1.1 Styrelsearbete under året

I januari hölls det första styrelsemötet och föreningens remissförslag till SOU 1962:50 presenterades och slutjusterades. I det framhölls att föreningen önskade en sammanhållen utbildning. Det här ställningstagandet bör ha berott på de krav WFOT ställde på utbildningen för att acceptera ett medlemskap. FSA förordade alltså en utbildning som skulle vara treårig och den skulle vara praktisk-teoretisk-klinisk. Med det menade föreningen att den obligatoriska förberedande utbildningen i de tekniska ämnena skulle ligga inom arbetsterapeututbildnings ram. I utbildningen skulle praktiska ämnen varvas med teoretiska. Ämnen som anatomi, fysiologi och psykologi, pedagogik, arbetsterapins teori och teknik samt socialmedicin skulle ingå. Kärnämnet skulle vara arbetsterapins teori och teknik. I utbildningen skulle även klinisk praktik ingå. Förkunskapskravet för de sökande skulle vara grundskola + fackskola. Den treåriga utbildningen skulle leda fram till legitimation. För att den nya utbildningen skulle kunna startas krävs tillgång på kvalificerade lärare. Föreningen föreslog därför, att ett antal arbetsterapeuter skulle utbildas av utländska kollegor. Den nya utbildningen skulle även erbjuda specialistutbildning inom olika vårdområden, dessa skulle vara en vidareutbildning med fördjupning efter erlagd grundexamen. De tidigare utbildade och redan verksamma arbetsterapeuterna skulle erbjudas kompletteringskurser. Även assistenttjänster skulle komma att behövas inom verksamheterna, därför borde assisterande personal som terapibiträden utbildas. Slutligen sade man att samundervisning tillsammans med sjukgymnasterna i de medicinska ämnena skulle kunna vara tänkbar.

233 SOU 1962:50, s. 177.

234 SOU 1962:50, s. 178.

235 SOU 1962:50, s. 74.

Samundervisning skulle kunna genomföras och etableras på de orter där såväl sjukgymnaster som arbetsterapeuter skulle komma att utbildas. Om inte detta skulle kunna gå att genomföra, föreslog FSA att man vid arbetsterapiutbildningen skulle kunna utnyttja den litteratur som användes vid sjukgymnastutbildningarna.²³⁶

I april hade styrelsen ett styrelsemöte. På det diskuterades förslaget på ännu ett remissvar. Denna gång gällde det SOU 1958:17. I det svarade FSA ja till kompletteringskurser för de redan verksamma arbetsterapeuterna, de skulle erbjudas vidareutbildning i användandet av och utveckling av tekniska hjälpmedel samt kunskaper i ADL-träning. De skrev i remissvaret att tanken med den nya behandlingsformen ADL-träning, var att den skulle påbörjas så tidigt som möjligt. Gärna redan på akutsjukhusens vårdavdelning och den skulle vara avslutad innan patienten var klar för en eventuell fortsättning med arbetsträning.

I maj träffades styrelsen och den kunde då konstatera att medlemmarnas fackliga anslutning var fortsatt svag.

Föreningen beslutade att anmäla sitt intresse till WFOT, FSA om att arrangera 1968:s års WFOT kongress, om man vid det tillfället åter hade accepterats som fullvärdig medlem.

I september accepterade styrelsen SKTF önskan, man kommer att undersöka vilka av föreningens medlemmar som var fackligt anslutna. Samtidigt betonade FSA att man inte kunde acceptera att SKTF skulle underteckna några avtal, om inte föreningens representanter först hade godkänt dem.

Den planerade lärarutbildningen bekymrade föreningen som ville få insyn i den. Den var planerad att starta i januari kommande år, men tycktes bli försenad. Möjligen skulle den kunna starta på hösten samma år. Ännu hade vare sig föreningen eller föreningens representant i kursnämnden fått någon närmare information om den. Vare sig föreningen eller dess representant i den utredande kommittén hade inte heller sett något förslag på kursplan för denna utbildning. Därför skrev styrelsen skrev ett brev till de ansvariga och i det ställde föreningen krav på att få vara delaktig i urvalsprocessen av de sökande till den planerade lärarutbildningen. I protokollet formulerar styrelsen vilka krav som borde ställas på de blivande lärarna, De som skulle kunna antas borde ha erfarenheter från olika sjukvårdsgrenar, menade styrelsen. I avvaktan på mer information kring lärarutbildningen, beslutade styrelsen att de skulle skriva brev till samtliga medlemmar och informera dem om den planerade utbildningen.

Utbildningsutbudet för arbetsterapeuterna var fortsatt undermåligt, styrelsen beslutade därför att söka medel för att kunna genomföra en föreläsningsturné till samtliga kretsar.

Det rapporterades om fortsatta problem med utannonsering av lediga tjänster.

236 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A2 A:1, Styrelseprotokoll 1950-1969.

Novembermötet var i mycket ett förberedelsemöte inför det kommande årsmötet. Nomineringsförslag till de representanter som skulle arbeta med undervisningsplanen för den kommande arbetsterapeututbildningen och lärarutbildningen skulle komma att väljas på årsmötet. Styrelsen arbetade även fram namnförslag på de representanter som skulle utse lämpliga elever till lärarutbildningen.²³⁷

7.4.1.2 Årsmöte i Jönköping

Arbetsterapeuternas bibliotek hade förflyttats till utbildningen i Örebro, det omfattade 162 band.

Grevinnans Estelle Bernadotte gav som inbjuden talare bakgrunden till varför Sverige hade uteslutits ur WFOT föregående år. Detta var ett resultat av federationens kritik mot de svenska myndigheterna ansvariga för terapeuternas utbildning, som trots varningar inte hade tagit sitt ansvar. Den svenska utbildningen höll inte godtagbar standard. Därmed kunde Sverige inte längre accepteras som medlem i WFOT, utan föreningen hade blivit suspenderad. Till den kommande WFOT- kongressen, som skulle äga rum i Israel, skulle den svenska föreningen kunna sända en observatör och så snart det fanns en godtagbar kursplan för den svenska utbildningen, skulle FSA åter kunna accepteras som medlem. ²³⁸ Vid årsmötet bekräftades valen av representanter till den kommitté som skulle arbeta med kursplanerna för den kommande arbetsterapiutbildningen och representanter till den kommitté man tänkte sig skulle arbeta fram lärarutbildningens kursplan. Dessutom valdes en liten grupp bestående av två ledamöter med var sin suppleant som skulle gallra fram lämpliga elever till lärarutbildningen.

7.4.1.3 Reflektioner över verksamhetsåret

Det hade tagit många år, men nu var föreningen nära att förverkliga ett av sina mål. Med förslagen i SOU 1962:50 som bakgrund och den pinsamma uteslutningen ur WFOT borde de ansvariga myndigheterna vara mogna för att, efter nära nog 20 års idogt påverkansarbete, äntligen kunna fatta beslut om en utbildning med godtagbar standard. FSA var så säkra på att de nu hade lyckats med allt detta och att de därefter åter skulle accepteras som medlemmar i WFOT. De var så säkra på sin sak, att de beslöt sig för att ansöka om värdskap för kommande WFOT-kongress.

Den strategi som föreningen hade valt när de lät WFOT aktivt kliva in i diskussionen genom att ställa krav på de svenska myndigheterna öppnade troligen vägen för den utredning som tillsattes. När sedan utredningsdirektiv och val av kommitté gjordes, och FSA fick en plats i kommittén, var framgången nästan säker. Viktigast av allt borde det faktum, att kommittén i stort sett gavs fria händer i flera av de viktigaste frågorna, ha varit. Det utredningsuppdrag de fick var mycket omfattande. FSA fanns med i utredningsarbetet på flera plan, dels aktivt med en representant i kommittén, dels hade föreningen givit

237TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A2 A:2, Styrelseprotokoll 1950-1969.

238 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, A1 A:3, Årsmötesprotokoll/fullmäktige, 1950-1969.

ett underlag till utredningen, SOU 1962:50 vilade i mycket, på en enkät utsänd till ett stort antal arbetsterapeuter. ²³⁹ Och för det tredje FSA var även en remissinstans till den slutgiltiga utredningen.

FSA hade länge arbetat för detta och nu gjorde de sig beredda att fortsätta kampen genom att försöka påverka och bestämma över den planerade lärarutbildningen. De ville vara med och välja ut kandidaterna till den och det är kanske inte en alltför orimlig gissning att säga att om föreningen även skulle lyckas med detta skulle de komma att forma professionen fullt ut. Att äga frågan om kursplan och valet av lärare vad, mer kunde FSA begära? Det intressanta skulle bli om myndigheterna skulle acceptera deras fortsatta krav. Även på denna punkt finns det en likhet med SSF som utbildade sina egna lärare vid sitt Institut för högre sjuksköterskeutbildning.

Utbildning skulle inom kort vara på plats, men föreningen hade misslyckats på en punkt. Den föreslagna utbildningen föreslogs bli tvåårig, men med en ettårig obligatorisk förberedelsekurs i de tekniska ämnena. I sitt remissvar påpekade FSA att man stod fast vid att utbildningen skulle var sammanhållen och treårig. Frågan blev om de skulle lyckas också med detta?

Genom sitt målinriktade arbete och i en ständig pågående dialog med statsmakten, genom ett arbete tillsammans med inflytelserika lobbyister och med den egna genomförda självutbildningen, hade FSA kommit framåt. Målet var i sikte och för att nå dit hade man även haft stor hjälp av WFOT.

Den strategi som föreningen valde när den bildades hade även innefattat tanken att man skulle sträva efter ett gott samarbete med kollegor. Det hade man i stort sett hållit och man kände sig väl sedda av kollegorna sjukgymnasterna. Även de tycktes ha accepterat sina nya kollegor som jämbördiga och inte som en grupp av intränglingar. Det till trots, det fanns trots allt andra som kände sig utmanövrerade.

Med en förbättrad utbildning skulle en del av de skötare som hade verkat inom mentalvården som ett slags terapeuter kunna känna sig utmanövrerade. Björnsson ger ett exempel i sin bok, han citerar en inlaga författad av några manliga skötare och överskötare från mentalvården som skriver att de kände sig hotade. De tyckte sig vara åsidosatta, av som de skriver, ”… flickor ur socialgrupp ett vanligtvis med studentexamen, konstfacksutbildning och utlandspraktik

”.

Trots detta påpekande vågar jag trots allt påstå att professionen arbetsterapeuter formades på ett nytt sätt utan ”exclusion” som metod. Istället mejslade arbetsterapeuterna fram sin profession genom tätt samarbete med den internationella organisationen och genom att söka samarbete med andra professioner.

239 Björnsson, 2012, s. 89.

240 Björnsson, 2012, s. 86.

7.4.2 1964

Till slut kom den proposition 1964:73, den blev framlagd den 13 mars. Dess titel var kortfattad, Utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Den var skriven av Ecklesiastikdepartementet och den antogs av riksdagen. Den utgick från de förslag som utredningen lade i SOU 1962:50 och den var grunden till att FSA kunde ta det avgörande steget i sin långa väg mot professionalisering.

Propositionen inleddes med följande ord ”förslag om väsentligt förbättrad utbildning av arbetsterapeuter”.²⁴¹ Efter den sedvanliga genomgången av såväl utrednings direktiv som på de inlämnade remisserna föreslogs; att arbetsterapeututbildningen skulle läggas om, att en utbildning av lärare och handledare för arbetsterapeuter skulle startas 1964/65, att antalet utbildningsplatser för såväl sjukgymnaster som arbetsterapeuter skulle utökas, att en professur i rehabiliteringsmedicin skulle inrättats i Göteborg, samt slutligen att under budgetåret 1964/65 skulle statliga medel anslås till både sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningen.²⁴² Bland remissvaren fanns ett påpekande från Medicinalstyrelsen ”angående den av utredningen accepterade allmänna målsättning för utbildningen och arbetsuppgifterna, d.v.s. den som uppställts av arbetsterapeuternas världsorganisation ansluter medicinalstyrelsen sig i princip till denna men framhäver samtidigt att den är så omfattande att den bör erfordras endast för dem som sysslar med egentlig arbetsterapi” ²⁴³ Departementschefen hade ytterligare några invändningar, men han inledde med att säga, att såväl utbildning av arbetsterapeuter som sjukgymnaster bör utökas eftersom vikten av aktiverande behandlingsåtgärder allt mer hade uppmärksammats. Han fortsatte och underströk, att vid planering av sjukhus och vårdkliniker skulle redan nu resurser för den medicinska rehabiliteringens behov avsättas. ²⁴⁴ Tvärtemot utredningens förslag på en tvådelad utbildning av arbetsterapeuter, med en förberedande utbildning som skulle omfatta dels tekniska ämnen dels sjukhuspraktik, förordade departementschefen istället en sammanhållen treårig utbildning. Den förberedande utbildningen som utredningen föreslog skulle vara självständig, menade departementschefen borde istället samordnas med den egentliga arbetsterapeututbildningen. Därmed skulle den treåriga utbildningen bli en sammanhållen, grundläggande yrkesutbildning, ansåg han.

Den nya utbildningens studieplan skulle enligt motionens förslag utarbetas av en särskilt tillkallad expertis, på grundval av det förslag som var lagt av utredningen. För att uppnå målet med 160 utbildade arbetsterapeuter per år föreslogs att fyra utbildningsenheter skulle skapas. Förutom de två som redan fanns skulle det även byggas upp enheter i Stockholm och Linköping. Till utbildningarna föreslogs att statsbidrag skulle utgå men ansvaret för dem skulle ligga på sjukvårdshuvudmännen under tillsyn av den myndighet som utövade tillsyn över yrkesutbildningar. De två statligt drivna

241 Prop. 1964:73, [angående utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster], s. 1.

242 Prop. 1964:73, s. 109.

243 Prop. 1964:73, s. 63.

244 Prop. 1964: 73, s. 98.

sjukgymnastikinstituten i Lund och i Stockholm föreslogs förbli i statlig regi.²⁴⁵ Om det skulle komma att finnas behov av fler utbildningsorter för att på så vis öka utbildningskapaciteten, skulle statsbidrag även utgå till dessa utbildningar. För detaljutformningen av lärarutbildningen hade ett antal experter tillkallats skrev departementschefen.²⁴⁶

Departementschefen lämnade ett förslag på detaljnivå, på hur utbildningen skulle organiseras under de kommande åren. Intagningen till läsåret 65/66 föreslogs skulle ske samtidigt till både årskurs 1 och årskurs 2, av den 3-åriga utbildningen. Till årskurs 2 skulle de elever som på annat sätt redan har skaffat sig utbildning motsvarande årskurs 1 i den nya sammanhållna utbildningen. De förberedande kurserna som fanns i Örebro, Jönköping och på Nyckelviksskolan skulle fortsätta under ytterligare några år. Ett

Departementschefen lämnade ett förslag på detaljnivå, på hur utbildningen skulle organiseras under de kommande åren. Intagningen till läsåret 65/66 föreslogs skulle ske samtidigt till både årskurs 1 och årskurs 2, av den 3-åriga utbildningen. Till årskurs 2 skulle de elever som på annat sätt redan har skaffat sig utbildning motsvarande årskurs 1 i den nya sammanhållna utbildningen. De förberedande kurserna som fanns i Örebro, Jönköping och på Nyckelviksskolan skulle fortsätta under ytterligare några år. Ett