Ett nytt yrke. Första fasen 1944 - 1948

Under det pågående kriget (1942) hade en grupp finska krigsinvalider kommit till Stockholm. De vårdades vid beredskapssjukhuset inrymt på Epidemisjukhuset. Där fick de arbetsvård/

sysselsättningsterapi under ledning av barnträdgårdslärarinnor och slöjdlärare.⁷⁵

Om det var deras ankomst eller om det hade med kriget och en allmän mobilisering att göra, är svårt att säga, men 1944 kom ett betänkande med titeln ”Betänkande angående arbetsvård åt krigsskadade.

Avgivet särskilt tillkallade sakkunniga”. Utredningen var tillsatt två år tidigare och den var skriven av sju experter, av dem var två läkare. Uppdraget var att föreslå åtgärder för att kunna ge krigsskadade arbetsvård på beredskapssjukhus. I texten talas om arbetsterapi för krigsskadade.⁷⁶ Arbetsterapi och sjukgymnastik föreslogs tillsammans bilda och utgöra en ny och viktig vårdform på den planerade beredskapsvården.. Den arbetsterapi utredarna tänkte sig var ett slags yrkesutbildning, utredarna kallade den en förberedande arbetsvård. ⁷⁷ Enligt utredningens förslag skulle lärare vara ansvariga för arbetsterapin, men om inte lämpliga lärare fanns att tillgå skulle även medlemmar ur lottakåren eller slöjdare med bakgrund i Hemslöjden kunna anställas. En tryckt handledning i arbetsterapi skulle kunna utarbetas till stöd för denna blixtinkallade personal. ⁷⁸

75 Nyström, 1969, s. 8.

76 Betänkande angående arbetsvård åt krigsskadade. 1944.

77 Betänkande angående arbetsvård för krigsskadade, s. 31.

78 Betänkande angående arbetsvård för krigsskadade, s. 32.

Sysselsättning- och arbetsterapi var att betrakta som ett led i läkarvården, menade utredarna. Den skulle planeras av Medicinalstyrelsen. ⁷⁹ I utredningens står att läsa ”[…]genom arbetsvård kan vinnas icke enbart att tillgänglig arbetskraft i större utsträckning[…]kommer att stå till samhällets förfogande[…]att utan anlitande av den understödsform, livräntan, utgör försörja sig och sin familj, något som måste innebära en avsevärd fördel.” Man fortsätter, ”[…]huruvida arbetsvård bör eller kan komma till tillämpning även vid andra skador än krigsskador är ett spörsmål, som icke faller inom ramen för de sakkunnigas uppdrag.” ⁸⁰

7.1.1 1944

Samma år som detta betänkande om arbetsvård för krigsinvalider presenterades drogs en frivillig kommitté igång, den kallades ”Kommittén för kurser i sysselsättningsterapi”, och den hade som syfte att få till stånd en kurs för att utbilda terapeuter. Denna kommitté var, även om den var självutnämnd, mobiliserad av ”Kommittén för partiellt arbetsföra”. ⁸¹ Till ordförande i kommittén utsågs en medlem av kungahuset, grevinna Estelle Bernadotte af Wisborg, en kvinna med amerikanska rötter. I kommittén fanns även en representant från ”Beredningsgruppen för arbetsvård för krigsskadade” och flera läkare.

Därtill ingick även ordförande för Svensk sjuksköterskeförening och ordförande i Röda korset.

Ytterligare ett namn att notera är Gertrud Ramberg, föreståndare för den nya arbetsterapiverksamheten vid S:t Görans sjukhus samt Sigrid Höjer, föreståndare på Vanföreanstalten Eugeniahemmet. Kursen som var tänkt som en propagandakurs pågick under sex dagar och för att söka till den krävdes vävlärarinneexamen eller liknande. ⁸²

De som deltog i denna första utbildning (13-18 november, 1944) bildade efter kursavslutningen en sammanslutning som de kallade ”Föreningen för sysselsättnings- och arbetsterapeuter”. Dessa, de först utbildade svenska terapeuterna, formulerade vid sitt första möte sammanslutningens målsättning. Enligt den skulle samarbetet mellan kursdeltagarna fortsätta och utvecklas. Föreningen skulle arbeta för att kommande utbildningars studieordningar inte skulle fastställas innan fler stipendiater hade kunnat göra studieresor i utlandet. Förening skulle vidare arbeta för att ingen registrering av terapeuterna skulle göras förrän en studieplan var fastställd. Föreningen skulle också utarbeta en informationsbroschyr om yrket. Denna skulle sedan spridas till landsting, lasarettsläkare, arkitekter med flera, och att artiklar om yrket skulle skrivas för att publiceras i diverse facktidskrifter.⁸³ Föreningen skulle vara en intresseförening som i första hand skulle verka som en påtryckarorganisation.

79 Betänkande angående arbetsvård för krigsskadade, s. 95.

80 Betänkande angående arbetsvård för krigsskadade, s. 40.

81 SOU 1946: 65 Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande Bil. nr 2 Arbetsterapi, ett led i sjukvården:

rapport från en studieresa i USA av Erik Severin, s. [7].

82 Björnsson, 2012, s. 21.

83 Nyström, 1969; s. 15.

I en artikel i tidskriften Arbetsterapeuten, görs under rubriken, 5-års jubileum en tillbakablick på föreningens utveckling. I den sägs att den nybildade föreningens målsättning var, att samla alla terapeuter och få till stånd en allsidig utbildning som överensstämmer med de normer som gällde för den internationella terapeutorganisationen. Att medverka till enhetliga anställningsförhållanden samt en lönereglering som väl motsvarade de fordringar som kunde ställas på en utbildad terapeut. ⁸⁴ Utan att vara helt säker på det uppfattar jag det som föreningen redan vid sin start hade dubbla syften, dels att verka som en påtryckarorganisation dels en intresseförening för utövande terapeuter. Professionen skulle utvecklas genom utbildning. Vid bildandet av föreningen fanns ännu ingen internationell organisation så målsättningen kan knappast ha varit att uppnå normer godtagna av en sådan.

7. 1.1.3 Reflektion över verksamhetsåret

Det som är kärnan i en profession är den unika kunskapen som gruppen besitter. Kunskapen är deras kapital och tillgång, allt enligt Sarfattis Larssons sammanfattande definition på vad en profession är.

När terapeuterna drog upp linjerna för sin yrkessammanslutning, de sa inte yrkesförening, var det mer kunskap de önskade sig. De menade sig inte vara terapeuter, men det var något de ville bli. Den kunskap de behövde i sin yrkesutövning kunde de inte erhålla i Sverige. Därför måste de söka sig till utbildningar i andra länder. När de i sin målsättning sa att ingen studieordning skulle skrivas innan någon av medlemmarna hade kunnat göra studieresor utomlands, pekar det på att någon sådan inte fanns att tillgå, men en sådan måste utarbetas. Och om ingen studieordning fanns så kunde inte heller någon registrera sig som terapeut. Alltså var de inte terapeuter.

Här har vi starten till en framväxande ny profession. Den lilla gruppen nyutbildade hade, kan vi säga, tagit över stafettpinnen från sina föregångare, de som var verksamma inom bland annat sinnessjukvården. Nu skulle de bana väg för ett nytt yrke, en profession med en fastställd utbildningsplan därpå följande examen och legitimation.

7.1.2 1945

I riksdagen lades under våren en motion där motionären ville utreda möjligheten till införandet av sysselsättningsterapi på landets sjukvårdsanstalter och då särskilt inom kroppssjukvården. Motionären skriver att sysselsättningsterapin kan förmodas förkorta sjukhusvistelsen och därmed minska utgifterna inom sjukvården. Som ett resultat av terapin skulle de sjuka troligtvis kunna återgå till ett arbete snabbare efter sitt tillfrisknande. Riksdagen biföll motionen och en utredning tillsattes. Den var klar med sitt betänkande två år senare. ⁸⁵

Terapeuternas egna kunskapskärna började utvecklas redan under detta år. De första läroböckerna skrevs och de utkom samma år som föreningen konstituerades, 1945. Den allra första läroboken är ett

84 Arbetsterapeuten, 1951:1 s. 1.

85 Björnsson, 2012, s. 33.

svenskt original och den är mest att likna vid en handbok för verksamma sysselsättningsterapeuter.

Boken är ett tunt litet häfte med titeln Sysselsättningsterapi på sjukhus och vårdanstalter. Den har formen av en praktisk handledning. På Medicinalstyrelsens uppdrag hade Erland Borglund, rektor vid Steneby skolan och Signe Höjer, föreståndare vid Vanföreanstalten i Stockholm skrivit den. Syftet var att föreslå och ge exempel på några hantverk som skulle kunna vara lämpliga former av sysselsättning för såväl sängliggande som uppgående patienter. Författarna säger att på de sjukhus där sysselsättningsterapi hitintills har praktiserats, hade goda resultat uppnåtts. Därför, säger de och hänvisar till Medicinalstyrelsen, bör man vid landets sjuksköterskeskolor undervisa eleverna om sysselsättningsterapins mål och medel. Författarna menade också att vid planering och byggande av framtidens sjukhus och konvalescenthem, bör det planeras så att patienternas behov av sysselsättningsterapi kan tillgodoses. ⁸⁶ Sysselsättning är, säger de, en del av vården, och för att de sjuka ska uppfatta den som ett led i deras behandling bör den ordineras av en läkare. Men för handledningen av denna terapi, och nu använder de begreppet arbetsvård, behövdes lärare, förslagsvis barnträdgårdslärarinnor och slöjdlärare. Även sjuksköterskor skulle kunna leda verksamheten. ⁸⁷ Boken är trots sin litenhet rikt illustrerad med modeller för olika slöjdprodukter. Det är träslöjd som dominerar exempelsamlingen. Som nutida läsare känns boken väldigt ålderdomlig, den visar slöjdprodukter och exemplifierar med hantverk som numera är avsomnade. Den terapi som författarna hade i åtanke låg nära hemslöjden. Den här boken skulle möjligen kunna betraktas som en handbok i de speciella tekniker dåtidens terapeuter förväntades arbeta med. Möjligen kan vi säga att boken speglar ett samhälle och ett samhällssystem som var under avveckling. Ett samhälle där hantverk sysselsatte många medborgare.

Intressant att notera är att som bokens målgrupp utpekas inte terapeuter, utan den föreslås kunna användas vid utbildningen på sjuksköterskeskolor.

Samma år utkom ytterligare en bok i ämnet arbets-och sysselsättningsterapi. Den var en uttalad lärobok.

Den var översatt från engelska och författarna till den var två läkare, NA. Haworth och E.M.

Macdonald. Den svenska titeln är Sysselsättningsterapi. Även till denna bok skrevs förordet av Signe Höjer och i det säger hon, att boken var särskilt tänkt som lärobok för sjuksköterskestudenter och studerande inom ämnet sysselsättningsterapi. Förhoppningen var att blivande sjuksköterskor skulle komma att undervisas i sysselsättningsterapi, så att de i den framtida vården skulle kunna assistera arbetsterapeuten i hens arbete med patienter som hade ortopediska problem. För att arbetet med denna patientgrupp skulle lyckas, krävdes, skriver Höjer, att det skulle finnas välutbildade sysselsättningsterapeuter. ⁸⁸ De två författarna till boken skrev också själva ett förord och i det säger de, att sysselsättningsterapins resultat berodde på sysselsättningsterapeutens förståelse för patientens

86 Borglund 1944, s.[3].

87 Borglund 1944, s. 5.

88 Haworth, N. A & Macdonald, E. M. Sysselsättningsterapi, 1945, [s. 7].

själsliga tillstånd och individuella behov, men också på terapeutens kunskap om hantverk och sysselsättningar. Sysselsättningsterapeuten måste också känna till hur terapeutiska tillämpningar skulle kunna påskynda patientens tillfrisknande. ⁸⁹ Författarna hade erfarenheter från terapi så som den bedrevs i Storbritannien och USA. De säger att terapeuterna måste vara specialiserade, antingen inom sinnessjukvården, inom ortopedin eller inom kirurgin. Boken innehåller exempel på de studieordningar som tillämpades i USA och i Storbritannien. I båda länderna var utbildningen 2,5-årig och den omfattade, anatomi och fysiologi, rörelse, sjukdomar och skador, kännedom om hantverk som exempelvis snickeri, korgmakeri, vävning, sömnad, läderarbete, metallarbete och bokbinderi. Eleverna studerade även symptomlära. ⁹⁰

I den engelska läroboken finns det som saknades i den svenska, ett medicinskt perspektiv. Den är skriven utifrån olika sjukdomsdiagnoser och under de olika rubrikerna (diagnoser) ges förslag på behandling där slöjd kan vara ett exempel på behandling. I den här boken, som jag antar lästes av medlemmarna i föreningen, finns exempel på den studieplan de efterfrågade. Huruvida boken slog igenom som lärobok är bortom mitt kunnande, men i och med att den gavs ut 1945, kan jag säga att det året sattes det första fröet till de svenska terapeuternas speciella kunnande.

Under våren 1945 ordnades genom ”Kommittén för kurser för sysselsättning” ett försök med terapi på Sabbatsbergs sjukhus och på Garnisonssjukhuset i Stockholm. På hösten gjordes samma försök om, men den här gången på ytterligare några andra vårdinrättningar. ⁹¹ De första utbildade terapeuterna gjorde det som troligtvis var förväntat, de påbörjade ett upplysningsarbete genom praktiska försök där den nya behandlingsmodellen användes. De första anställningarna som terapeuterna innehade, kallades oftast försöksverksamheter och de pågick under kortare perioder. Samtidigt som de i praktisk handling visade hur terapi kunde fungera, bör de parallellt ha byggt på sitt eget kunnande. Det långsiktiga målet, inte uttalat, bör ha varit att skapa en ny arbetsmarknad för terapeuter. De skulle enligt sitt eget formulerade syfte sprida kunskap om sysselsättningsterapi och att tillse att en utbildning kom till stånd.

Yrkesföreningen fanns på plats innan yrket fanns!

7.1.2.1 Styrelsearbetet under året

Interimsstyrelsen kunde vid det första årsmötet i juli 1945 lämna över till en nyvald ordinarie styrelse.

Under det första året med en interimsstyrelse diskuterades hur ett medlemsblad skulle kunna produceras och hur en tänkt tjänstedräkt skulle se ut. En annan viktig fråga för styrelsen var den kurs som

”Kommittén för kurser i sysselsättningsterapi” planerade att arrangera inom kort.

Föreningsmedlemmarna var överens om att de sökande till den måste ha praktik. En annan viktig fråga för föreningsmedlemmarna var hur information om lediga tjänster skulle spridas. Under den kommande

89 Haworth, 1945, s. 8.

90 Haworth, 1945, s. 114.

91 SOU 1947: 44 Utredning och förslag angående sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter, s. 23.

våren tog styrelsen upp lönefrågan. Hur skulle terapeuterna lönesättas? Skulle sjuksköterskornas löner kunna fungera som en likare? Eller var möjligen folkskollärarnas löner en bättre utgångspunkt i lönediskussionen. I vart fall skulle styrelsens löneförslag på något sätt spridas till alla medlemmar i ett medlemsblad. Hur dessa frågor skulle lösas, lämnades över till den ordinarie styrelsen. ⁹² Föreningen var från dess begynnelse såväl en intresseförening för professionen och en facklig förening för medlemmarna.

7.1.2.2 Årsmöte i Stockholm

På årsmötet antogs föreningens stadga. En lönekommitté utsågs och styrelsen fick i uppdrag att utarbeta ett förslag till medlemstidning. Föreningens namn antogs och det blev Föreningen för arbets- och sysselsättningsterapi, förkortat FAST.⁹³ På detta första årsmöte startade diskussionen kring tjänstetitel, vilken titel skulle man välja? Var man arbetsterapeut eller sysselsättningsterapeut eller möjligen ergoterapeut som de danska kollegorna titulerade sig.

Samtidigt med årsmötet inbjöd styrelsen medlemmarna till en studiedag.

7.1.2.3 Reflektion över verksamhetsåret

Hur skulle terapeuterna som en ny tjänstegrupp göra sig synliga, jo genom en tjänstedräkt. Inom sjukvården hade personalen sina speciella tjänstedräkter, sjuksköterskorna hade sin och läkarna sin. På arbetsplatsen skulle terapeuternas speciellt funktionellt utformade klänning signalera deras uppdrag.

Det förslag som diskuterades var en rockliknande klänning, tämligen könsneutral. Även män skulle kunna med mindre korrigeringar kunna bära den. Föreningens medlemsmajoritet var kvinnor. Under kommande år fortsatte diskussionen kring hur denna tjänstedräkt skulle se ut och i vilken kvalitet den skulle sys upp. Av något skäl, som aldrig redovisas, blev det ingen sådan utan några år senare började styrelsen att istället diskutera bruket av en brosch som det yttre tecknet på en yrkesidentitet.

Vad fanns på plats år ett när det gällde de professionskriterier som Sarfatti Larsson ställer upp. Ännu fanns inget eget utvecklat svenskt kunskapsområde (diagnos-behandlingsförslag) men föreningen arrangerade vid sitt första årsmöte en studiedag för sina medlemmar. Genom praktiskt arbete på olika vårdinrättningar skaffade sig de första terapeuterna en allt mer fördjupad kunskap. Kunskap som de sedan kunde förmedla till övriga kollegor på dessa årligen återkommande studiedagar.

De var få och de var unika i sitt uppdrag, det bör ha utvecklats en kåranda bland dessa de första terapeuterna. De utgjorde en homogen grupp med ett speciellt uppdrag. De hade utbildats vid ett och samma tillfälle. De kunde knappast arbeta genom uteslutning av andra grupper, det som Parkin benämner, exclusion. Istället bör de ha varit inriktade på att bli så många som möjligt. Ett av föreningens syfte var att hålla dem välinformerade inom deras speciella arbetsområde, de måste utbyta erfarenheter

92 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, Årsmötesprotokoll/fullmäktige, 1945-51, A1 A:2.

93 TAM-Arkiv, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, Årsmötesprotokoll/fullmäktige, 1945-51, A1 A:2.

med varandra för att utveckla sin profession. De kämpade för saken, att etablera arbets- och sysselsättningsterapi inom fler vårdområden. FAST var en förening för sysselsättnings- och arbetsterapi (verksamheten), men samtidigt från första början också en intresseförening för medlemmarna. Vid det första årsmötet diskuterades medlemmarnas löneanspråk. Den första kommitté som knöts till styrelsen var en lönekommitté. De lönerekommendationer styrelsen kom överens om skulle spridas i det lilla enkla medlemsblad styrelsen planerade att ge ut.

Det kan vara på sin plats att stanna upp och även reflektera över det namn på föreningen som medlemmarna valde. Det tycks knyta an till den kommitté som arrangerade deras utbildning.

Föreningens namn, blev det något udda Föreningen för arbets- och sysselsättningsterapi. Föreningen var till för verksamheten, -terapi och inte för dess yrkesutövare. Det torde peka på att medlemmarna uppfattade att deras uppdrag i första hand var att introducera yrket och samtidigt skapa, snarare än att utveckla, en profession. De betraktade sig själva inte ännu som fullvärdiga terapeuter. Deras uppdrag var bland annat att bygga upp det professionella kunnandet och samtidigt skulle de skapa en efterfrågan på sitt kunnande och sina tjänster. De var när de introducerades ensamma i sitt yrke och på sin arbetsplats, de var tämligen okända bland såväl kollegor som patienter. I motsats till sjuksköterskorna, en av de yrkesgrupper jag jämför terapeuterna med, skapade och breddade de sin egen arbetsmarknad och sin specialitet. Detta faktum skiljer de två yrkeskategorierna åt, sjuksköterskorna hade introducerats av läkare redan vid mitten av 1800-talet. De var efterfrågade som läkarnas assistenter på sjukhusens vårdavdelningar. Terapeuterna arbetade vid den här tidpunkten för att utveckla inte bara sin egen profession utan även en hitintills ganska okänd vårdform.

När FAST bildades 1945 hade sjuksköterskorna påbörjat sin lönekamp. Deras intresseförening, som Emanuelsson också beskriver (se uppsatsens kapitel 3), hade när den påbörjade sitt arbete också haft utbildning som sin viktigaste fråga, men vid den här tiden hade SSF börjat strida fackligt för bättre anställningsvillkor. De hade lyckosamt skapat förutsättningarna för en allt bättre yrkesutbildning och deras profession utvecklades genom ”exclusion” från de icke-utbildade sjukvårdarna. Genom sitt särskilda kunnande bildade de en enhet mot de som saknade utbildning. Sjuksköterskorna var sedan länge etablerade som en profession och de var till antalet så många fler än terapeuterna.

Svensk sjuksköterskeförening, SSF, bildades 1910. Avsikten med föreningen var att i linje med Internationella sjuksköterskeförbundet, samla de utbildade sjuksköterskorna och att arbeta för utvecklingen av yrket. Enligt föreningens stadgar kunde endast sjuksköterskor med minst ett och ett halvt års utbildning och erfarenhet från yrket, samt rekommendationer från två tidigare medlemmar i föreningen, bli medlemmar i föreningen. Enligt Emanuelsson var SSF en elitförening, till för ett fåtal.

De med kortare utbildning skulle inte beviljas medlemskap och de som inte var medlemmar skulle inte

heller välkomna att delta på de kurser som SSF arrangerade. ⁹⁴ De som inte uppfyllde kraven blev uteslutna, det handlade om exclusion. Möjligen var SSF en modell för den nystartade föreningen FAST, men några krav på utbildningsnivå kunde terapeuterna inte ställa på sina medlemmar och man skulle komma att välkomna alla till att delta på de kurser som FAST arrangerade.

Trots olikheter finns det uppenbara likheter mellan de två yrkesgruppernas föreningar. De startade båda i syfte att tillförsäkra medlemmarna en adekvat utbildning. Att lönefrågan så tidigt kommer upp på FAST agenda har troligtvis att göra med tidpunkten när föreningen bildades. Vid den tidpunkten fanns en etablerad förhandlingsordning på den svenska arbetsmarknaden och den äldre och väletablerade föreningen, SSF, som möjligen fungerade som en modell för FAST, hade skaffat sig ett förhandlingsmandat genom att utveckla sin tidigare intresseförening mot att också allt mer likna ett fackförbund.

7.1.3 1946

Det här året utkom en utredning som blev mycket viktig för kåren. Den var en reserapport skriven av en ortoped som hade gjort en studieresa i USA några år tidigare för att där studera hur arbetsterapi kunde användas i vården. Den fick ett eget SOU nummer och utgavs med följande titel. SOU 1946: 44 Kommittén för partiellt arbetsföra betänkande Bil. nr 2 Arbetsterapi, ett led i sjukvården: rapport från en studieresa i USA av Erik Severin.

Detta var ett uppdrag som doktor Severin hade fått av ”Kommittén för partiellt arbetsföra”, och den bekostades också till viss del av ”Kommittén för kurser för införandet av sysselsättningsterapi”. Hans direktiv var att utreda de partiellt arbetsföras problem. ”Kommittén för partiellt arbetsföra” hade

Detta var ett uppdrag som doktor Severin hade fått av ”Kommittén för partiellt arbetsföra”, och den bekostades också till viss del av ”Kommittén för kurser för införandet av sysselsättningsterapi”. Hans direktiv var att utreda de partiellt arbetsföras problem. ”Kommittén för partiellt arbetsföra” hade