Vägen mot en profession, exemplet arbetsterapeuterna
De första åren 1944-1964
Författare: Lena Hagelberg Agatin Handledare: Ulla Rosén
Examinator: Malin Lennartsson Termin: VT 20
Ämne: Historia Nivå: Avancerad
Masteruppsats i Historia
Abstract
The purpose of this essay is to study how and why the profession of occupational therapist evolved and what role their association played in 1944-1964. During the first decades of the post-war period, Swedish health care system grew. In particular, rehabilitation health care was developed, in which occupational therapy has a key role. The association of occupational therapists, FAST and later FSA, initially promoted the general development of the area, but after a few years it put more emphasis on the professional perspective itself. Other related professions had developed through the "exclusion" of competing groups in line with sociologist Frank Parkin's theory. However, in this study I find no evidence of FAST/FSA applying that method.
On the basis of empirical sources, such as the Association's meeting minutes, government committee reports, newspaper articles, personal notes, documents from the international organization WFOT's congresses, I describe how FAST/FSA and other key players acted during the studied period. FAST/FSA organized courses, began publishing a member paper, and built a reference library, but also lobbied with the purpose to establish the profession.
After a few years, FSA was expelled from the international organization of occupational therapists, WFOT, whose purpose was to develop the profession internationally by creating a standard of education. Sweden’s education did not meet that standard. After several government committee reports, it was only with a report in 1962 followed by a bill and parliamentary decision in 1964 that education of an acceptable standard was established. Thus, an important prerequisite was in place to regard occupational therapists as a profession in Sweden according to sociologist Magali Sarfatti Larsson's definition.
The Emergence of a Profession, the Case of Occupational Therapists - The first years 1944 - 1964
Nyckelord
Arbetsterapeuter, profession, professionshistoria, intresseorganisation, Föreningen Sveriges Arbetsterapeuter, WFOT, Frank Parkin, Magli Sarfatti Larsson
Tack
Jag vill rikta ett stort tack till min handledare Ulla Rosén som har givit mig ett stort stöd i min möda och tack till vänliga arkivarier på TAM-Arkivet i Bromma. Utan er hjälp hade det inte gått. Samtidigt ett stort tack till Inga-Britt Lindström, tidigare ordförande i FSA som har bistått mig med goda råd samt Gunilla Janlert som varit min datorsupport och mitt stora stöd för att lösa de tekniska problem som så ofta uppstod under mitt arbete.
Innehållsförteckning
1 Inledning 7
1.1 Uppsatsens utgångspunkt och syfte 9
1.2 Disposition 9
2 Historisk bakgrund 10
3 Forskningsläget 14
4 Teori 24
5 Källmaterial och metod 28
5.1 Avgränsningar 31
6 Frågeställningar 31
7 Undersökning och analys 32
7.1 Ett nytt yrke. Första fasen 1944 - 1948 32
7.1.1 1944 33
7.1.2 1945 34
7.1.3 1946 39
7.1.4 1947 44
7.1.5 1948 49
7.1.6 Sammanfattande reflektioner över fas ett 53
7.2 Utvecklingen saktar ner. Andra fasen 1949-1952 53
7.2.1 1949 53
7.2.2 1950 56
7.2.3 1951 58
7.2.4 1952 63
7.2.5 Sammanfattande reflektioner över fas två 66
7.3 Omstart i en ny internationell organisation. Tredje fasen 1953-1962 66
7.3.1 1953 66
7.3.2 1954 68
7.3.3 1955 73
7.3.4 1956 75
7.3.5 1957 77
7.3.6 1958 78
7.3.7 1959 85
7.3.8 1960 88
7.3.9 1961 91
7.3.10 1962 94
7.3.11 Sammanfattande reflektioner över fas tre 96
7.4 Målet anas. Fjärde fasen. 1963 – 1964 96
7.4.1 1963 96
7.4.2 1964 103
7.4-2 Sammanfattande reflektioner över fas fyra 107
8 Sammanfattning och diskussion 107
8.1 Organisationen FAST/FSA:s agerande 109
8.2 Statsmakternas agerande 111
8.3 Forskningsläge ställt mot empirin om arbetsterapeuternas professionella
utveckling 112
8.4 Slutdiskussion om mina resultat 117
9 Källor och litteratur 120
9.1 Otryckta källor 120
9.2 Offentligt tryck 120
9.3 Litteratur 122
Bilagor
125Bilaga A: FAST/FSA Medlemsantal 125
1 Inledning
Det var vid mitten av 1940-talet det hände. En behandlingsmetod som hitintills i första hand hade använts inom mentalsjukvården, men som även hade förekommit sporadiskt på sanatorier och vanföreanstalter aktualiserades i Sverige. Med kriget rasande runt landets gränser utredde en statlig kommitté beredskapssjukvården. Inom krigssjukvård hade sedan länge arbetsterapi och sysselsättningsterapi använts i flera länder. När några grupper av krigsskadade utländska soldater anlände till svenska sjukhus för vård blev det uppenbart för svenska politiker att det även i Sverige fanns ett behov av ett nytt behandlingssätt. Den första gruppen krigsskadade soldater anlände 1942. De var från Finland och de fick vård på ett tillfälligt beredskapssjukhus inrymt i Epidemisjukhuset i Stockholm1. Denna patientkategori var unga män, ofta svårt traumatiserade. De behövde förutom akut vård rehabiliteras tillbaka till ett normalt liv.
1942 hade en statlig utredning tillsatts, vilken resulterade i ett betänkande med titeln ”Betänkande angående arbetsvård även åt krigsskadade”. De sju sakkunniga som hade studerat frågan fokuserade på arbetsträning som metod för en snabb återgång i yrkeslivet. Skälen var två, dels rådde det brist på arbetskraft, och dels skulle den sjuke i görligaste mån kunna bidra till sin egen försörjning.2 De sakkunniga menade att terapi, sysselsättning och arbete var ett led i vården. Därför skulle också arbetsterapi vara ett ansvarsområde som skulle sortera under Medicinalstyrelsen.3 Den skulle betraktas som en vårdform och behovet av den skulle bedömas och ordineras av läkare eller kurator på det sjukhus där den sjuke vårdades.4 Utredarna talade i sitt betänkande, inte om arbetsterapeuter, men väl om arbetsvårdskuratorer vid länsarbetsnämnder, sjukhuskuratorer vid sjukhusen och om arbetskuratorer vid yrkesskolorna.
Sådant var alltså läget när de vårdansvariga i Stockholm fick en ny patientgrupp att vårda. Det fanns en statlig utredning, men den hade inte givit några konkreta resultat. I betänkandets inledning sägs, ”att medicinalstyrelsen har fått i uppdrag att verkställa utredning om arbetsvård åt krigsskadade redan i samband med deras vistelse å sjukhus”. 5 När gruppen av skadade soldater anlände till Stockholm, fanns inte den yrkeskategori som skulle utöva den arbetsterapeutiska vården att tillgå. Regeringen hade genom utredningen blivit uppmärksammad på det nya problemområdet. Utredarna hade i sitt betänkande lämnat flera konkreta förslag på lösningar, men staten hade inte varit villig att skjuta till de
1 Björnsson, 2012, s. 31.
2 Socialdepartementet, Dnr 2169/1944, s. 51.
3 I denna utredning används begreppet arbetsterapi.
4 Betänkande angående arbetsvård åt krigsskadade, 1944, s. 95.
5 Betänkande angående arbetsvård åt krigsskadade, 1942, s. 2.
medel som behövdes för att möjliggöra utbildningen av de som skulle kunna ge den formen av vård.
Det fanns ännu ingen utbildning för de arbetsterapeuter som efterfrågades.
För att råda bot på problemet, tog Stockholms styresmän kontakt med några inflytelserika personer som bildade en kommitté. De kallade sig ”Kommittén för kurser i sysselsättningsterapi”. Initiativtagare var bland annat Röda korset och de engagerade i sin tur en kvinna med amerikanskt ursprung till att ingå i kommittén. Hon hade personliga erfarenheter från amerikansk sjukhusvård, där hennes far hade tagits om hand av arbetsterapeuter. Hennes namn var Estelle Bernadotte av Wisborg. I denna kommitté, som påbörjade sitt arbete våren 1944, ingick tio män och kvinnor, alla var verksamma i Stockholm. Av de tio var fem läkare och i kommittén fanns även representanter från två aktiva yrkesföreningar, en från Svensk sjuksköterskeförening och en från Sjukhuslärarinneföreningen i Sverige samt Röda Korsets generalsekreterare. Denna grupp lyckades med konststycket att skaffa fram de saknade ekonomiska medlen och kursen kunde genomföras tack vare donerade medel.
Så kom den första svenska utbildningen av arbetsterapeuter till stånd. Till den rekryterades högskoleutbildade konsthantverkare och utbildningstiden var fem dagar.6 Den utbildningsplan som
”Kommittén för kurser i sysselsättningsterapi” utarbetade blev efter överläggningar med sakkunniga läkare godkänd av Medicinalstyrelsen och den följdes vid denna den första kursen för terapeuter. Från allra första början var arbetsterapin förankrad i den medicinska vården även om den från början tog sitt avstamp i hantverks- och hemslöjdstraditionen.
På kursen deltog drygt 20 entusiaster, de blev Sveriges första utbildade terapeuter. Samma grupp av pionjärer bildade efter avslutad kurs i november 1944 Föreningen för Sveriges sysselsättningsterapeuter. Den konstituerades året därpå.
Den definition jag arbetar med vad gäller professionen arbetsterapeuter har jag hämtat i Nationalencyklopedin. Där står att läsa ”arbetsterapeut, person som utövar arbetsterapeutiska åtgärder vilka omfattar både individ och miljö och avser aktivitet i det dagliga livet. I yrket ingår att arbeta med utredning, bedömning, behandling, konsultation, handledning och undervisning i förebyggande, habiliterande och rehabiliterande syfte. För de arbetsterapeutiska åtgärderna utformas ett individuellt åtgärdsprogram tillsammans med den person som programmet avser. En legitimerad arbetsterapeut arbetar inom hälso- och sjukvårdens område, inom bl.a. somatisk och psykiatrisk vård, primärvård, äldre- och handikappomsorg, arbetslivsinriktad rehabilitering samt med undervisning och forskning.
Utbildningen omfattar 180 högskolepoäng (tre års heltidsstudier) och ges vid ett flertal universitet och högskolor. Möjlighet finns att avlägga magister- och doktorsexamen i arbetsterapi.”7
6 Björnsson 2012, s. 21.
7 http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/arbetsterapeut (hämtad 2020-04-9).
Ett annat begrepp som jag använder, rehabilitering, definieras i samma uppslagsverk på följande sätt.
”Arbetsterapi, förebyggande och behandlande åtgärder som utförs av arbetsterapeuter vid sjukdom eller skada och som är inriktade på att förhindra att funktionsnedsättning uppstår eller förvärras eller på att begränsa omfattningen av en uppkommen funktionsnedsättning. Insatserna tillhör området rehabilitering respektive barnhabilitering. Målsättningen är att i samverkan med berörda personer medverka till att bästa möjliga funktionsförmåga uppnås. Arbetsterapeuten analyserar de funktionsstörningar som finns eller som visar tendens att uppkomma. Därefter utformas ett träningsprogram som förbättrar funktionsförmågan eller motverkar försämring. Beroende på personens behov kan behandlingen ha sin tyngdpunkt i skola eller annan utbildning, yrkesarbete eller det dagliga livets aktiviteter inklusive förmåga att i möjligaste mån leva ett självständigt liv. Förutom insatserna för individens aktivitetsnivå krävs ofta åtgärder för anpassning av livsmiljöerna, dvs. bostad, skola, arbetsplats m.fl. Dessutom behöver personliga hjälpmedel ofta utprovas.”8
1.1 Uppsatsens utgångspunkt och syfte
Det är utvecklingen av en profession, arbetsterapeuternas långa väg mot en professionell roll och ställning inom den svenska sjukvården, som är uppsatsen ämne. Hur agerade deras intresseförening, vilken roll hade den? Kan en organisation skapa en profession? Hur gick det i så fall till? Vilka metoder använde organisationen? Hur agerade den? Och var det verkligen så att organisationen var den främsta drivkraften för professionens utveckling?
Syftet med uppsatsen är att beskriva 1.) hur professionen gradvis utvecklades, 2.) varför det skedde just då och på det sättet och 3.) huruvida det var organisationen som var den främsta drivkraften till framväxten av professionen.
1.2 Disposition
Undersökningen är deskriptiv och kronologisk. Den grundar sig på studier av officiellt material från organisationer, i förekommande fall även privata noteringar när sådana föreligger i form av korrespondens och annat material, statligt material i form av utredningar och visst material från förbundets tidskrift, Arbetsterapeuten. Även tidningsartiklar kan komma att användas för att belysa skeendet.
Inledningsvis ramas examensarbetets metodologi in genom att relatera till befintliga teorier om professionalisering. Därefter diskuteras den relevanta forskning som finns inom området varefter forskningsfrågorna presenteras. Men först, innan presentationen av uppsatsens material och metoder, ges en kort historisk bakgrund. Därefter följer studiens empiri. I detta avsnitt gör jag korta jämförelse
8 http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/arbetsterapi (hämtad 2020-04-09).
mellan de olika professionerna; arbetsterapeuter, sjuksköterskor och sjukgymnaster. Det visar sig finnas flera likheter, men skillnaderna dem emellan visade det sig vara stora. Terapeuternas uppdykande på scenen, sker nästan hundra år efter de två andra professionerna. En del av grundarbetet för kvinnors rätt till arbete var redan gjort och Fredrika Bremer-förbundet hade varit en murbräcka för att möjliggöra den inbrytning som Svensk Sjuksköterskeförening gjorde inom sjukvården vid mitten av 1800-talet, när professionen sjuksköterska växte fram. I slutdiskussion kommer jag att fördjupa diskussionen och då även återknyta till teori och forskningsläget och diskutera hur arbetsterapeuterna arbetade för att utveckla sin profession.
2 Historisk bakgrund
Min studie rör en kvinnligt dominerad yrkesgrupp som aldrig blev feminiserad, den var från sin begynnelse kvinnligt dominerad. Den utvecklades inom en sedan länge feminiserad och hierarkiskt konstruerad arbetsmarknadssektor, vårdsektorn, och det är inom den sektorn terapeuterna kom att anställas. De tillhörde från första början den offentliga sektorn.
Lärarinna och sjuksköterska var de tidigaste yrken, som var tillgängliga för kvinnor. Under lång tid hade kvinnor inte tillträde till högre utbildning och därmed var de också utestängda de från högre ämbeten. Först 1927 öppnades de statliga läroverken för kvinnliga studenter.0 Fram till dess hade kvinnor endast kunnat avlägga studentexamen som privatister.
Yrket arbetsterapeut introducerades i ett allt mer professionaliserat samhälle. Det svarade mot ett ”nytt”
behov, det svarade mot samhällets krav på att dess medborgare i så hög grad som möjligt skulle ansvara för sin egen utkomst och inte ligga det allmänna till last. Yrket introducerades när bristen på arbetskraft var akut efter flera års världskrig. Terapeuternas intåg på arbetsmarknaden var också en del av den breda kvinnliga inmarschen på arbetsmarknaden som skedde vid den här tiden.
Efter de stora krigen höll det svenska samhället på att i grunden omdanas och det professionella samhället tog form. I ett sådant samhälle utvecklades de professionella yrkena. Den amerikanske historieprofessorn Harold Perkin definierar det professionella samhället i tio punkter. Han nämner bland annat en höjd levnadsstandard för det stora flertalet, en övergång från jordbruk och industri till ett samhälle dominerat av tjänstesektorn, meritokrati, ett samhälle där allt fler av medborgarna erbjöds och genomgick en högskoleutbildning, ett samhälle som blev alltmer jämställt, ett välfärdssamhälle som växte fram och en tilltagande globalisering. 9
Rekordåren i Sverige, åren 1940- och 1950-talen, gjorde drömmen om det folkhem Per Albin Hansson talade om 1928 till en realitet. Det nya välfärdssamhället som utvecklades under de här åren skulle vila
9 Perkin 2002, s. xii.
på en vetenskaplig grund. Det var byggt på socialvetenskap, eller som det kom att kallas social ingenjörskunskap.
Garanterad fortsatt tillväxt krävde också ett välorganiserat samhälle. Det gällde inte minst arbetsmarknaden, där ordning skulle råda. De välorganiserade yrkesföreningarna omvandlades successivt till fackföreningar med ställning som förhandlingsparter. På arbetsmarknaden befästes ordningen genom Saltsjöbadsavtalet undertecknat 1938. I den nya förhandlingsordningen, där parterna skulle mötas i förhandlingar för att komma fram till en överenskommelse och skriva avtal, uppnåddes en garanterad arbetsfred. De förhandlande parterna skulle enas och målet skulle nås genom att parterna jämkade sig samman. Kompromiss blev ett ledord och en ny korporativistisk samhällsordning utvecklades. De olika intresseorganisationerna samarbetade med staten på olika sätt och på olika nivåer.
Därmed skulle man kunna påstå att medborgarna fick insyn i beslutsprocessen och därmed fick de också en påverkansmöjlighet genom sina intresseorganisationer. Magnusson säger i sin bok Svensk ekonomisk historia att intresseorganisationerna lärde sig förstå och tog i sin argumentation hänsyn till samhällsnyttan, samtidigt som de kunde framställa sina egna krav genom att delta antingen i kommittéarbete, som remissorgan eller genom att aktivt delta i utredningsarbetet. 10 Kanske går det att säga att intresseorganisationerna var en förutsättning för den nya samhällsmodellen som utvecklades.
Fanns det några arbetsterapeuter, fanns det någon arbetsterapi i Sverige 1944? Fanns begreppet rehabilitering? Fanns det ett önskemål om arbetsterapi 1944?
Jag kommer att använda begreppet terapeut fram tills FAST bestämmer vilken yrkestitel medlemmarna skulle ha. Det bestäms vid slutet av 1950-talet.
Det är alltså vid mitten av 1940-talet startpunkten till moderna tiders svenska arbetsterapi och arbetsterapeut står att finna. Det var det pågående kriget som förde behandlingsmetoden på tal, en behandlingsmetod som behövdes för att krigsskadade unga män som skulle kunna rehabiliteras tillbaka till ett aktivt liv.
Trots att vi daterar professionens födelse till någon gång på 1940-talet finns det rottrådar som sträcker sig långt tillbaka i historien. Gustaf Vasa undertecknade i september 1533 en ”Ordning för Stockholms Helgeandshus och hospital”, förutom att han beskriver hur verksamheten skulle finansieras och bedrivas bestämde han även ”att de sjuka som kan göra något, antingen spinna notgarn, binda not eller göra något annat som kan komma hospitalet till godo, ska göra detta”. Enligt lag 1791 skulle det finnas ett hospital och ett lasarett i varje län. Hospitalen fortsatte att fram till mitten av 1800-talet vara försörjningsinrättningar för de som inte kunde ta hand om sig själva. Det gjordes ingen skillnad på de som var omhändertagna på grund av fattigdom, ålderssvaghet, kroppsliga sjukdomar eller
10 Magnusson 2014, s. 424.
sinnessjukdom. 111823 blev lasaretten en lokal angelägenhet samma år blev hospitalen statliga. Vid samma tid stadgades att de sjuka inte längre skulle kallas dårar utan patienter och det var också då en mer aktiv vård av de sinnessjuka inleddes. Något senare kom en förordning som sade att de intagna på hospitalen skulle beredas lämplig sysselsättning såsom trädgårdsskötsel, slöjd och de skulle ”ges tillfälle till tjenlig förströelse”. 12
1844 skrev dr Georg Engström en ordning för Vadstena hospital. I den sas att de sjuka skulle sysselsättas med arbete och förströelse. Detta skulle vara en väsentlig del av behandlingen. De kunde sysselsättas med t.ex. vedhuggning eller parkskötsel. Kvinnorna skulle kunna sy eller baka. Även verkstadslokaler anlades på hospitalet. Nya yrkesgrupper anställdes, de första hantverkarna var en skomakare och en skräddare. De kallades vaktkarlar, trots yrkestiteln går det att säga att de var terapeuternas urfäder och urmödrar.
Med 1858 års stadga om sinnessjukvård hade en del av de tankar som Engström hade utvecklat omvandlats till lag. Tack vare den omdefinieringen av de sinnessjuka kom hospitalen att hamna under medicinalstyrelsens ansvar.
Trots en under flera år ständigt pågående utbyggnad av landets hospital, förblev bristen på vårdplatser stor. 1928 antog därför riksdagen en tio-årsplan för att påskynda anskaffande av fler vårdplatser. Strax därpå, 1929, fick en tjänstemannagrupp i uppdrag att utreda arbetsterapi som en behandlingsmetod inom sinnessjukvården. De gjorde studieresor till flera europeiska länder. Kommittén bestod av arkitekt, läkare, socialdepartementets chef samt ordförande för ”1927 års besparingsnämnd”. De skulle beskriva hur införandet av arbetsterapi som vårdform hade påverkat planläggningen av de sinnessjukanstalter som delegationen besökte. Och, skrev man, de skulle samla största möjliga material för bedömning av arbetsterapins verkningar i ett ekonomiskt avseende. 13 Man var även intresserad av arbetsterapins ställning inom sjukvården. Vid flera av de sjukhus delegationen besökte tillämpades den metod som dr Simons hade utarbetat, den var en aktiv behandlingsform. De sjuka skulle sysselsättas med arbete = arbetsterapi. Dagrum på sjukhusen användes som arbetslokaler och det fanns god tillgång på utomhusarbete. Det fanns även verkstadslokaler och andra utrymmen för bland annat vävning, sömnad och handaslöjd. Patienter deltog även i köksarbete och på sjukhusens tvätterier. Vissa sjukhus hade utvecklat terapi till att patienterna utförde enklare legoarbete för industrin. Ett legoarbete som de hade lön för. 14
11 https://gupea.ub.gu.se/gupea_2077_52404_1.pdf hämtat 2020-03-30.
12 SOU 1948:37 Statens sjukhusutredning av år 1943 (1948): betänkande 4. Synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården, s. 9.
13 SOU 1929:7, s. 8.
14 SOU 1929: 7, s 110.
Delegationen hade också som uppdrag att se hur vården var organiserad, om den nya aktiva behandlingsmetoden hade påverkat personal och organisation samt hur driftskostnaderna hade påverkats. Man hittade inte några terapeuter anställda vid de olika sjukhus som delegationen besökte, men väl ett antal hantverkare och teknisk personal. På alla sjukhus fanns läkare, de var oftast anställda som sjukhusens ledare. I Tyskland fanns en utbildning av manliga skötare, de kunde efter ett års studie och ett och ett halvt års praktik få en skötarexamen.
Den äldsta och starkaste rottråden till professionen finns alltså inom sinnessjukvården.
Det andra rotskottet finns inom det som kallades vanförevården. I slutet av 1800-talet instiftades på privata initiativ vanföreanstalter. Den första var Eugeniahemmet i Solna. Det följdes av ytterligare tre anstalter inalles i landet. De finansierades i stort sett genom privata donationer och genom frivilligarbete, men med visst bidrag från det allmänna. Vid slutet av 1930-talet togs det ekonomiska ansvaret allt mer över av staten. På anstalterna var yrkesutbildningen för de vanföra ungdomarna en viktig uppgift. Från början var utbildningen inriktad på enklare handarbete i form av slöjd, men den kom att utvecklas till en form av arbetsvård. Ett slags sysselsättnings- och arbetsterapi, med yrkesvägledning, arbetsprövning och åtgärder för att utveckla arbetsförmågan. 15 På vanföreanstalter utvecklades också ortopedin till en medicinsk specialitet inom vilken diverse olika hjälpmedel började anpassas till patienterna. På vanföreanstalterna fanns terapeuter anställda. Ett litet utskott, en del av den andra rottråden utgörs av arbetskliniker som fanns på två orter i landet. Den som fanns i Norrköping startade 1946 och den fick namnet, Institut för arbetsterapi och arbetsvård. Det utgör ytterligare en rottråd till den kommande professionen De fungerade som regionala träningsverkstäder och på dem kunde personer med arbetshinder arbetsprövas. 16 Också på arbetsklinikerna anställdes tidigt terapeuter.
Den tredje rottråden står att finna inom den sjukvård som bedrevs vid olika sanatorier. Vid drygt hälften av dessa, vid 18 utav 37, bedrevs 1942 arbetsterapi i någon form. Vid fem av dessa var de som ansvarade för verksamheten yrkeskunniga lärare. Dessa uppgifter lämnar I. Nyström i sin artikel och hon åberopar i sin tur en enkät utsänd av Nationalföreningen mot tuberkulos. 17
En fjärde rottråd återfinns bland de sjukhuslärarinnor som var anställda på sjukhusens barnkliniker.
1938 organiserade de sig i en förening som de döpte till ”Sjukhuslärarinneföreningen”. När föreningen bildades var de 6 stycken och som flest blev de 18. 1941 började de ge ut sin egen tidning, ett stencilerat medlemsblad. Föreningen upplöstes 1946 sedan medlemmarna hade anslutit sig till Föreningen för sysselsättning- och arbetsterapi.18
15 SOU 1954:28, Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. Riktlinjer för organisation m.m. av ortopedi- och spastikervården samt viss arbetsvård för partiellt arbetsföra, s. 57.
16 SOU 1954:28, s. 168.
17 Nyström, 1969, s. 5
18 Nyström, 1969, s. 13.
Ingrid Nyström nämner i sin artikel att det sedan 1940 fanns arbetsterapi på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Den var placerad på kliniken för kirurgisk arbetsterapi. Detta är, skriver hon, upprinnelsen till arbetsterapi som behandlingsform på kroppssjukhusen. 19 Den skulle kunna kallas den femte rottråden, om än svag och liten.
Arbetsterapeuterna har alltså ett vitt förgrenat rotsystem, men det finns också en stark knytning mellan de som verkade som sysselsättningsterapeuter under 1900-talets mitt och den svenska hemslöjdsorganisationen som 1899 bildade ”Föreningen för svensk hemslöjd”. Flera av pionjärerna hade sin bakgrund som vävlärarinnor. Kravet på kunskaper inom hantverk och slöjd fanns länge kvar som ett inträdeskrav för utbildningen till arbetsterapeut.
Den idé som förenade alla dessa utövare, det som de hade gemensamt var att de såg arbete som ett slags botemedel. En människa mår bäst då hen är aktiv.
Vid mitten av 1940-talet blev terapeuterna allt mer efterfrågade inom olika sektorer. De som då rekryterades hade oftast en gemensam bakgrund i hantverk. Dessa tidiga terapeuter påbörjade arbetet med att utveckla en ny profession i Sverige 1945.
3 Forskningsläget
Även om det mycket skrivet om professioner har jag haft svårt att finna någon studie som enbart handlar om arbetsterapeuterna. Däremot finns flera som undersöker likartade yrken, sådana som delar verksamhetsområde med terapeuterna 20, exempelvis fysioterapeuter21, sjuksköterskor, barnmorskor och läkare. De som tillsammans utgör stora delar av hälso- och sjukvårdssektorn. Tillhöriga samma sektor har de till viss del en gemensam historia, men terapeuternas är trots det alldeles egen och unik.
Mot de rön jag hoppas finna i arkiv och fackpress, kommer jag att göra en jämförelse med en del av den litteratur som finns inom det forskningsområde som kallas professionsforskning och som berör ovanstående grupper.
Det finns en lång rad kvinnohistoriska avhandlingar om kvinnors yrkesliv, ofta beskrivet ur ett könsmaktsperspektiv. Ur denna mångfald av undersökningar och avhandlingar har jag valt en som också är intressant men som inte berör ett likartat yrke. Jag kommer att beröra även lärarnas väg mot professionalisering.
Min uppsats handlar om en ny professions framväxt och om dess förening. Den kommer därför också att tangera ämnen som hälsopolitik och till viss del medicinhistoria.
19 Nyström, 1969, s. 8.
20 Jag kommer att använda termen terapeut som benämning av arbetsterapeuterna.
21 Jag kommer att använda termen sjukgymnaster istället för fysioterapeuter eftersom man under de undersökta åren fortfarande titulerades så.
Ett översiktsverk om arbetsterapeuternas professionsutveckling finns skriven av Anders Björnsson, journalist och historiker. Den har titeln ”Organisationen som skapade en profession: nedslag i FSA:s och de svenska arbetsterapeuternas historia”. 22 Boken som utkom 2012 är ett beställningsverk.
Författaren arbetade i tät kontakt med förbundets dåvarande ordförande, Inga-Britt Lindström. Den är, som författaren påpekar, inte direkt vetenskaplig eftersom den inte bygger på en teori- och metodstyrd forskning. Den är inte heller ett resultat av en fullskalig grundforskning.23 Trots denna invändning är den en utomordentlig introduktion till professionens utveckling. I tolv effektiva kapitel ges terapeuternas historia fram till och med början av 2010. Min uppsats är ett försök att ta vid där Björnsson slutade. Att utifrån en teoribildning och i samklang med en del av den rikhaltiga professionslitteratur som finns beskriva den här speciella professionens utveckling med start 1944.
Den yrkesgrupp som arbetsterapeuterna har mest gemensamt med är sjukgymnasterna. Båda arbetar inom det område som kallas rehabilitering. De två yrkesgrupperna delar inte varandras historia och det är nästan så att jag skulle vilja säga, ska det visa sig, att deras väg till dagens ställning inom vårdsektorn är den omvända.
Anders Ottosson har skrivit en doktorsavhandling om sjukgymnasterna. Bokens titel är
”Sjukgymnasten-vart tog han vägen: en undersökning av sjukgymnastyrkets maskulinisering och avmaskulinisering 1813-1934” och syftet med den var att beskriva omvandlingen av yrket, som från början hade varit ett manligt högsstatusyrke associerat med vetenskaplighet och autonomi till ett kvinnligt dominerat yrke på läkarvetenskapens bakgård. På 1800-talet var sjukgymnastiken ett vetenskapligt och statligt sanktionerat läkemedel som antogs bota de flesta sjukdomstillstånden. 24 Förbud mot manliga sjukgymnaster diskuterades under 1920-talet och yrket blev långsamt kvinnligt dominerat och 1934 var majoriteten av utövande sjukgymnaster kvinnor. 25
Ottoson, som har undersökt fysioterapeuternas professionalisering, definierar denna på följande sätt, han menar att professionalisering är ett sökande efter universella egenskaper och samtidigt ett sökande efter auktoritet, samt ett sökande efter samhälleliga sanktioner. Gruppen strävar efter att uppnå autonomi, altruism, etniska regler, kåranda och en professionell kultur, samt en abstrakt, möjligen vetenskaplig, kunskapsmassa som bara gruppen kommer att besitta. Ottosson anknyter i sin forskning till Safatti Larsons tankar om professioner.26
En profession är en enligt den definition som ges av Sarfatti Larsson, en yrkesgrupp som är klart avgränsad, monopoliserad och grundad på ett kunskapsmonopol. 27 Ottosson använder också Parkins
22 Björnsson, 2012, s. 6.
23 Björnsson, 2012, s. 175.
24 Ottosson, 2005, s. 373.
25 Ottosson, 2005, s. 27.
26 Ottosson, 2005, s. 31.
27 Ottosson, 2005, s. 31.
teori för att beskriva hur gruppen sjukgymnaster agerande, med tillägget att “exclusion” och
”usurpation” ofta kom att används samtidigt. Även ”inclusion” som metod kunde användas. Genom att använda ”inclusion” kunde den professionella gruppen avvärja hotet från inkräktaren. Resultatet blev att den utmanande gruppen sögs upp och införlivades. Så använd kan ”inclusion” som strategi rädda yrkesmonopolet. Ottosson laborerar med ytterligare ett begrepp nämligen ”abandonment”, professionen överger då vad man tidigare betraktade som sitt monopol.28
Ottoson gör en mycket intressant historisk genomgång av sjukgymnastikens utveckling vilken startade i början av 1800-talet när PH Ling grundade GCI (Gymnastiska Central Institutet). Sjukgymnastiken så som den utvecklades vid institutet satte Sveriges namn på kartan. Från Stockholm spreds den nya sjukgymnastiken ut över världen. Den exporterades och nya institut grundades i andra länder. 29 Sjukgymnastiken är en svensk specialitet, åtminstone är dess ursprung svenskt. Sjukgymnasterna ägde från början sin kunskapskärna eftersom det endast var vid deras egna institut, sjukgymnaster kunde utbilda sig.
Yrket var från början helt manligt, de första sjukgymnasterna hade ofta en bakgrund som officerare och de kom att utmana en annan manlig yrkesgrupp, nämligen läkarna. Dessa två grupper stred sedan under flera år om vem som skulle förvalta och ansvara för sjukgymnastikens vetenskaplighet.
Sjukgymnasterna förlorade slutligen kampen om gruppens kapital, den egna kunskapskärnan. 30 Läkarna tog över delar av undervisningen. Vetenskapen kallades på 1800-talet för den mekaniska läkekonsten. 31
I kampen mellan läkare och sjukgymnaster om den mekaniska läkekonsten, fortsatte professionen att utvecklas. Vi kan tala om såväl ”exclusion” som om ”usurpation” och om ”abandonment”. 32 Omkring 1860 hade vissa läkare blivit experter på Lings sjukgymnastik. 33 Därmed hade läkarna lyckats ta över en viss del av sjukgymnasternas kunskapsområde och det blev läkare som undervisade i medicinska ämnen på GCI. De gjorde sig till sjukgymnasternas överordnade. Det var kort sagt läkarna som vann kampen om diagnosen.
Efter flera år med olika utredningar blev utbildningen 1932 1,5 årig, den medicinska utbildningen skulle även fortsättningsvis ges av läkare och tre månaders sjukhuspraktik var ett inträdeskrav. De studerande
28 Ottosson, 2005, s. 34.
29 Ottosson, 2005, s. 69.
30 Varför ortopeden blev sjukgymnast och varför vi inte kommer ihåg det, Ottosson, 2008, fysioterapeuten 2008:2, s. 15.
31 Varför ortopeden blev sjukgymnast och varför vi inte kommer ihåg det, Fysioterapeuten 2008:2, s.17.
32 Ottosson, 2005, s. 34.
33 Varför ortopeden blev sjukgymnast och varför vi inte kommer ihåg det, Fysioterapeuten 2008:2, s. 18.
skulle ha lägst realexamen. 34 Därmed kunde även kvinnor söka till utbildningen och de första kvinnliga sjukgymnasterna fick sin examen. Yrket avmaskuliniserades därefter successivt.
Sjukgymnasterna kunde från och med 1887 ansöka om legitimation. Deras vetenskapliga tidskrift började utkomma 1904.
1943 bildades Kvinnliga legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund. 1960 tilläts män bli medlemmar och då byttes namnet till Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund.
Sjuksköterskorna är en av de yrkesgrupper som arbetsterapeuter och sjukgymnaster, delar sin yrkesmässiga vardag med. Hur gick det till när sjuksköterskorna utvecklade sin profession? Detta har Agneta Emanuelsson undersökt och sina rön redovisar hon i ”Pionjärer i vitt. Professionella och fackliga strategier bland svenska sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden, 1851-1939.”. Hennes fokus är inte bara professionaliseringen av ett yrke, hon skriver samtidigt yrkets fackliga historia. Hon menar att organisera sig fackligt var en metod som en yrkesgrupp kunde välja när de ville tillvarata sina yrkesintressen.35 I sin forskning använder även Emanuelsson Parkins teori med betoning på begreppet
”exclusion”, uteslutning. Det var den strategin sjuksköterskorna valde för att utveckla sin profession.
De kunde använda en underställd grupp för att på så vis nå en mer priviligierad position och därmed få kontroll över sitt yrkesområde. Rivalerna blev utestängda. 36 Genom sin utbildning kunde sjuksköterskorna sätta upp en gräns mot övriga. Genom den fick de en särskiljande status. Därmed kunde de markera distans till den andra gruppen, sjukvårdsbiträden, de s.k. sjukvaktarna.
Sjuksköterskorna blev sjukvårdsbiträdenas överordnade. Differentiering och yrkesspecialisering var drivkraften för sjuksköterskorna när de skapande sin profession.
Vid mitten av 1800-talet introducerades de första sjuksköterskorna inom svensk sjukvård, deras uppgift var att ansvara för patientvården. Idén till det nya yrket, sjuksköterskans, hämtades i England av en läkare. Vid yrkets introduktion lades stor vikt vid den goda omvårdnaden och vid strikt disciplin. Högt uppskattade kvinnliga egenskaper och det var kvinnors traditionella arbetsuppgifter i hemmet som flyttades in på sjukhusen, säger Emanuelsson. 37
Emanuelsson skriver att sjuksköterskeyrket från början var konstruerat som ett helt kvinnligt yrke, underordnat läkarkåren. Till skillnad från sjukgymnasterna som vid den här tiden (1800-talets mitt och slut) var ett helt manligt yrke, jämställt med läkarna. Trots sin underlydande (och accepterade) ställning lyckades de tidiga sjuksköterskorna upprätthålla en viss status, eftersom de inte sällan rekryterades från välsituerade borgerliga familjer. Ofta hade de en examen från en flickskola (alltid privata). De hade en för tiden bra grundutbildning. Emanuelsson beskriver den hierarkiska ordning som skapades, som en
34 Ottosson, 2005, s. 365.
35 Emanuelsson, 1990, s. 18.
36 Emanuelsson, 1990, s. 127.
37 Emanuelsson, 1990, s. 31.
borgerlig värld med materialistiska drag.38 Hon skriver att sjuksköterskornas roll och ställning påminde om kvinnans ställning i den borgerliga familjen. Hon var moder och bestämde över husets pigor. På samma sätt var läkarna att betrakta som den borgerliga familjens fader, dess överhuvud. Sjuksköterskan var överordnad den kvinnliga assisterande personalen, men underordnad läkaren som var ansvarig för den medicinska kunskapen. Sjuksköterskorna var ansvariga för omvårdnaden.
Initiativet till sjuksköterskeutbildningen togs av kvinnor. Den förblev länge privat och den var inte centraliserad. Mot slutet av 1800-talet utbildades mer kvalificerade sjuksköterskor vid två större skolor.
Att utbildningen inte var standardiserad blev ett hinder i sköterskornas professionalisering och på grund av detta dröjde det innan sjuksköterskekåren blev homogen, skriver Emanuelsson. Den utbildning som gavs var teoretisk och de undervisande lärarna var från början läkare. 39 För att uppnå professionell status måste yrkesgruppen få kontroll över sin utbildning och på så vis garantera yrkeskårens skicklighet. Det egna yrkesområdet skulle definieras och ett revir skulle kunna skapas. 40 Sjuksköterskorna tog med tiden ett allt större ansvar för sin utbildning. Trots den egna professionen, förblev yrkesgruppen underordnad läkarna som hade den vetenskapliga sakkunskapen och det medicinska ansvaret. Länge kom sjuksköterskorna att sakna en egen vetenskaplig grund.
Sjuksköterskorna bildade 1910 sin intresseförening, Svensk Sjuksköterskeförening, SSF, de fick då ett visst stöd från Fredrika Bremer förbundet. SSF utarbetade en professionell strategi och skapade en sjuksköterskebyrå som var ett slags arbetsförmedling. Därmed lade de under sig sin arbetsmarknad och de skapade en monopolarbetsmarknad för sin grupp. Endast utbildade och medlemmar i förbundet kunde anställas som sjuksköterskor. I SSF program stod att läsa att man ville samla de kvalificerade sjuksköterskorna och tillsammans arbeta för utvecklingen av yrket. För att beviljas medlemskap måste den yrkesverksamma ha minst ett och ett halvt års teoretisk utbildning plus erfarenhet inom yrket. För att kunna ansöka om medlemskap, måste den sökande även vara rekommenderad av två medlemmar.41 På så vis skapades en elitförening. Föreningen började utveckla yrket genom att arrangera fortbildningskurser, dit var endast medlemmar välkomna att delta. Den första kursen var en repetitionskurs, den arrangerades 1911. Några år senare, 1917 startade föreningen kurser som de kallade
”högre utbildning av sjuksköterskor”. Kursverksamheten utvecklades genom åren till ”Institutet för högre utbildning av sjuksköterskor.” För sjuksköterskorna var utbildning den fråga som överskuggade allt annat. De följde alltså den väg för professionalisering som Parkin talar om i sin teori. De kapade åt sig sitt verksamhetsområde genom att exkludera övriga grupper genom sitt kunnande. De använde sig av metoden ”exclusion”. De monopoliserade yrkets kunskapskärna genom att ta ansvar för utbildningen. Svensk Sjuksköterskeförening drev på i utbildningsfrågan. 1919 beslutade riksdagen att
38 Emanuelsson, 1990, s. 128.
39 Emanuelsson, 1990, s. 52.
40 Emanuelsson, 1990, s. 55.
41 Emanuelsson, 1990, s. 76.
sjuksköterskeutbildningen skulle vara tvåårig. De medlemmar som inte uppfylld utbildningskravet uteslöts ur föreningen. 42 Landstingen blev sjuksköterskeskolorna huvudmän men skolorna stod under uppsikt av staten som skulle godkänna dem. 43
På en viktig punkt skiljde sig sjuksköterskorna som yrkesgrupp från andra av kvinnor dominerade yrkesgrupper, i sin kursverksamhet vid det egna institutet erbjöds vidareutbildning i form av chefsutbildning och utbildning till vårdlärare, ett strategiskt intressant val. SSF arbetade aktivt för att skapa karriärvägar för sina medlemmar som chefer. Samtidigt tog de över ansvaret för lärarutbildningen därmed kunde de i högre grad kontrollera den professionella kunskapskärnan. Däremot lämnades andra frågor åt sidan, som lönefrågan och frågor om andra anställningsvillkor. Länge ansågs löne- och frågor om anställningsvillkor inte vara förenliga med det professionella strävandet. 44 Denna strategi tvingades föreningen överge på 1930-talet då missnöjet över urusla löner tvingade fram en omorganisation av Sjuksköterskeföreningen, 1933 utvecklades den till en fackförening.
Redan på 1920-talet hade sjukvårdsbiträdena organiserat sig inom LO och för dem var en av de viktigaste frågorna deras arbetstid. Det var sjukvårdbiträdenas fackliga kamp, som ledde fram till ett partsförhållande för sjukvårdspersonal. Ett första kollektivavtal undertecknades 1939. 45
Svensk Sjuksköterskeförening bildades 1910 som en yrkes-och utbildningsorganisation för sjuksköterskor och var 1933-1977 deras fackliga organisation. Sedan 1965 ingår SSF i Vårdförbundet.46 Sjuksköterskorna fick sin legitimation 1958.
När terapeuterna debutera som grupp, hade sjuksköterskorna sedan länge utvecklat sin profession. De hade sin intresseförening, de hade sin utbildning och de var uppmärksammade i samhället. De hade en fast position och ställning. Deras intresseförening var välförankrad och erkänd. De hade kunnat och även valt vägen ”exclusion” för att nå framgång. De hade en grupp de kunde utmana.
En akademisk avhandling som undersöker professionen arbetsterapeuter finns, den är skriven av Anna- Lena Bellner, utbildad arbetsterapeut och den lades fram 1997. Den genomfördes sedan grundutbildningen för arbetsterapeuter hade omvandlats till en högskoleutbildning och i den ställs de två professionerna arbetsterapeuter och sjukgymnaster emot varandra. I ett mikroperspektiv ger ett slumpmässigt urval arbetsterapeuter och sjukgymnaster sin bild av sitt yrke och sin yrkesroll. Bellner använde Parkins teorier och titeln på avhandlingen är ”Professionalization and Rehabilitation, The Case of Swedish occupational and physical therapist”. Jag har tagit med den här avhandlingen i min översikt av forskningsläget trots att den inte berör skeenden under den tidsperiod som jag har studerat.
42 Emanuelsson, 1990, s. 96.
43 Emanuelsson, 1990, s. 77.
44 Emanuelsson, 1990, s. 82.
45 Emanuelsson, 1990, s. 120.
46 http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedin/lång/svensk-sjuksköterskeförening (hämtad 2020-04-28).
En av de frågor Bellner ställde till sina respondenter var hur den nya utbildningen hade påverkat dem.
Var det så att de uppfattade sig som mer professionella vid frågetillfället. För båda yrkesgrupperna hade grundutbildningen i början av 1980-talet omvandlats till en treårig högskoleutbildning. Den nya utbildningen betonade de två yrkenas specifika och vetenskapliga grund. Enligt en del i Sarfatti Larssons professionsdefinition skulle de båda grupperna därmed kunna betrakta sig som professionella.
Nästa fråga som Bellner ställde är om de två grupperna menade sig ha status. Med status menades hur självständigt de kunde agera i sina respektive yrkesroller. Bellner säger att professionell status är direkt korrelerat till självständighet i yrkesutövningen. 47 Ett yrkes status är, säger hon, direkt avhängigt av möjligheten att monopolisera kunskap och om det finns ett lagligt skydd av professionen. Men även efterfrågan på professionens kunnande som samhället och dess medborgare kan tänkas ha, är avgörande för den status gruppen tyckte sig ha. 48
Den tredje frågan som Bellner ställde handlade om strategin. Hon väljer att använda sig av ett nytt begrepp ”go west”. Med det menade hon att en ny yrkesgrupp som vill bli betraktad som en professionell grupp, utmanade inte andra grupper utan de sökte sig istället till ett nytt verksamhetsområde. Inom rehabiliteringen skapar arbetsterapeuterna en ny specialitet. De utmanar inte, istället skapade de ett eget specifikt arbetsområde. Samtidigt valde kollegorna sjukgymnasterna en annan strategi. De valde att närma sig den i status dominerande gruppen, läkarna, och den medicinska forskningen. De knöt tätare an till den medicinska vetenskapen. 49
Några år senare sände Bellner ut nya enkäter till de två yrkesgrupperna. Det visade sig då att arbetsterapeuterna fortfarande inte upplevde sig själva som en professionell yrkeskår. Samtidigt som sjukgymnasterna sade sig uppleva en allt högre grad av självständighet och ett ökat ansvar i sitt yrke.
Båda grupperna var underordnade den remitterande läkaren.50 Både arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna menade att läkarna inte fullt ut förstod deras respektive specialitet. Bellner säger i sin sammanfattning att såväl sjukgymnaster som arbetsterapeuter upplevde att de saknade uppskattning för den professionella kunskap som de tillförde sjukvården. De hade inte lyckats bevisa vare sig för läkarna eller för administrationen att de besatt en speciell och nödvändig kunskap. De upplevde att inte heller patienterna ställde krav på den rehabilitering som de hade rätt till, eftersom de inte fullt ut visste vad de kunde få. Inom alla led och på alla nivåer, tycktes den rehabiliterande personalens kunnande vara relativt okänt. 51
47 Bellner, 1997, s. 121.
48 Bellner, 1997, s. 130.
49 Bellner, 1997, s. 154.
50 Bellner, 1997, s. 174.
51 Bellner, 1997, s. 177.
I sitt fjärde paper diskuterade Bellner vilka hinder det kunde tänkas finnas för arbetsterapeuterna i deras professionaliseringsprocess. Yrkesgruppens möjlighet till självständighet i yrkesutövningen upplevdes som den största utmaningen. För att förklara denna upptäckt för Bellner ett resonemang kring den speciella vårdideologi som arbetsterapeuternas arbete vilar på. En terapeut, säger Bellner, har till uppgift att stödja patienten i dennes strävan efter att få ett fullvärdigt liv. Själva målet med rehabiliteringen var att övertyga patienten om att den sjuke hade ett eget ansvar för sin hälsa och sin totala livssituation. Framgången i det gemensamma arbetet, där terapeut och patient arbetade tillsammans, vilade i hög grad på patientens eget engagemang. 52
En del av de slutsatser Bellner drar kan vara intressanta för mig i mitt arbete. De torde vara ett resultat av de strategiska val som FAST/FSA har gjort genom åren.
Det är viktigt att hålla i minnet att Bellner genomförde sina undersökningar för snart 30 år sedan, enkäterna samlades in vid tre tillfällen i början av 1990-talet, (-91,-92 och -94). Min undersökning gäller hur organisationen har arbetat för att skapa den nya professionen och den handlar om perioden 1944- 1964.
En tidig och intressant doktorsavhandling kring yrkesprofessioner lades fram 1987 av historikern Christina Florin, ”Kampen om katedern: feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860-1906”. Den har jag tagit med i forskningsläget eftersom den är intressant som en av de första som diskuterade profession och kön. Den ger professionaliseringsprocessen ett kvinnligt perspektiv. Hennes frågeställning är likartad de jag kommer att ställa; hur gick professionalisering av yrkesgruppen till. Florin menar att läraryrket genomgick tre förändringsprocesser, hon talar om feminiseringsprocessen, professionaliseringsprocessen och den statliga byråkratiseringsprocessen. 53 Av de här tre olika processerna är det mellersta som kan jämföras med hur arbetsterapeuterna utvecklade sitt yrke och sin profession. Den process Florin blottlägger bevisar Parkins teori och hur professionalisering kan gå till och om samma teori kan användas i mitt studium av arbetsterapeuterna är en del av min undersökning.
Professionalisering av ett yrke blev möjligt först sedan det moderna industrisamhället hade utvecklats och den skedde i samklang med en statlig byråkratiseringsprocess. De tre förändringsprocesserna som Florin studerade var alla påverkade av en större strukturomvandling. Följande frågor arbetade Florin med i sin avhandling. Först måste den nya yrkesgruppen, lärarna, avsöndra sig från de som tidigare mer eller mindre professionellt hade undervisat befolkningen i konsten att läsa. Vilken roll spelade staten i denna process? Hur skaffade lärarna sig monopol på marknaden? Hur sker en tänkt uteslutning av andra grupper? Hur skaffar man sig som grupp insyn i utvecklingen av yrkeskompetensen? Hur styr man
52 Bellner, 1997, s. 189 f.
53 Florin, 1987, s. 15.
kunskapstillväxten inom yrket? Frågeställningar som till viss del är likartade med dem som sjuksköterskorna ställde. Frågeställningar som möjligen även terapeuterna skulle kunna komma att ställa.
Hon finner i sin studie att efterfrågan på kunniga lärare ökade i samband med att det industrialiserade samhället växte fram. I detta nya samhälle behövdes fler arbetare till industrin, och de som efterfrågades skulle vara utbildade. Därför byggdes den svenska folkskolan ut. Behovet av lärare var stort och därmed skapades ett nytt yrkesområde där både män och kvinnor initialt efterfrågades. Lärarna organiserade sig tidigt i yrkesföreningar. I dem arbetade kvinnor och män sida vid sida, tillsammans utvecklade de professionen. Gemensamt arbetade de med strategin ”exclusion”, de som tidigare hade haft till uppgift att utbilda barnen skulle tvingas bort. Det dröjde inte länge innan männens vilja att omvandla och monopolisera yrket till ett manligt yrke, blev allt starkare. De började använda sig av en ”social closure”
taktik för att utesluta kvinnorna. Männens önskan om ett könsligt monopol löstes när den statliga obligatoriska skolan byggdes ut med ytterligare årskurser. När den svenska folkskolan byggdes ut med ytterligare årskurser, delades den i två stadier, småskolan och storskolan. Yrkeskraven på storskolans lärare ändrades, för att undervisa inom den skulle lärarna ha genomgått en utbildning som avslutades med att de tog en examen som lärare. För den lärarutbildningen var staten ansvarig och på de sökande till den nya högre utbildningen ställdes utbildningskrav som vid den tiden ett fåtal kvinnor kunde ha.
De statligt utbildade lärarna, de med lärarexamen, fick en högre status. De erkändes som lärare. De hade därmed fått ställningen som en profession. Kvinnorna hänvisades till det lägre skolstadiet, till småskolan, där utbildningskraven på lärarna var lägre. Därmed uppstod två lärarkollektiv, ett kvinnligt och ett manligt.54 Småskolan gjordes samtidigt om till en underordnad skolform.
Lärarnas väg mot professionalisering gick via kravet på utbildning. Den statliga styrningen av utbildningen syftade till att standardisera den och samtidigt fick skolan en mer kontrollerande roll i samhället. 55 Den statliga styrningen skulle kunna betraktas som ett slags legitimation. Det som skiljer den här yrkesgruppen från terapeuter och även sjuksköterskor och sjukgymnaster, är att staten från start tog ansvar för utbildningsfrågan. Yrkets/professionens status höjdes successivt inte minst genom att lärarna började ta en mer aktiv roll i samhällslivet. På så vis blev yrkeskåren allt mer synlig.
Karriärvägar skapades när skolbyråkratin byggdes ut. Till den drogs männen, samtidigt som de kvinnliga lärarna drogs mot filantropin. I professionaliseringens senare skede blir den könsliga stratifieringen allt tydligare, skriver Florin. Kvinnorna fick allt svårare att göra sig hörda och de nya karriärvägarna stängdes för kvinnorna. 1906 års statliga beslut om lönereglering blev sista spiken i kistan, statens likalönsprincip övergavs då. Männen hade kunnat utnyttja den ökande graden av
54 Florin,1987, s.174.
55 Florin,1987, s.181.
byråkratisering. 56 Lärarkåren var från början en yrkesgrupp bestående av både män och kvinnor, inte som terapeuter och sjuksköterskor som från sin tillblivelse, var en nästan helt kvinnligt dominerad yrkesgrupp. Samtidigt var sjukgymnasterna från början ett manligt yrke. Har detta haft någon betydelse för dessa yrkens olika professionaliseringsprocess?
Den strategi som lärarna använde utåt i samhället, var, skriver Florin, lågmäld. Professionaliseringen av yrket skedde utan kamp. Gruppen tog över samhällets pedagogiska kompetens från prästerna. Och att kampen blev stillsam torde bero på att man under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, saknade en fackförening som organiserade lärarna. Man hade enbart föreningar som knöt samman professionen och som utvecklade den. Föreningarna var intresseorganisationer och inga fackliga sammanslutningar.
Vilka svårigheter upplevde lärarna i denna sin kamp för att uppnå ställning som en professionell yrkeskår? Ett av deras problem var yrkets kunskapsbas, den var inte exklusiv. Lärarnas utbildning var vid den här tiden, ännu inte knuten till teori och vetenskap. Den strategi man därför valde, var att arbeta för en bättre lärarutbildning. Yrkets teoretiska del utvecklades. I valet av strategier förenades lärarna, sjuksköterskorna och terapeuterna, de bildade intresseorganisationer och i dem arbetade medlemmarna för en bättre utbildning. Grupperna strävade efter att avgränsa sitt revir, genom ”exclusion”. De besatt ett kunnande som andra saknade. Den gemensamma kampen riktades utåt mot samhället där man skapade bilden av sig själva som en expertgrupp. 57
Sveriges Allmänna Folkskollärarförbund bildades som en sammanslagning av flera föreningar 1880.
Den delades 1920 i ett Folkskollärarförbund i det kunde enbart män vara medlemmar och syftet var att kämpa emot likalöneprincipen. Män skulle garanteras fortsatt högre lön än kvinnor.
Sveriges Småskollärarinneförening bildades också genom att flera föreningar slogs samman till en enda förening. Det skedde 1918.
Sammanfattningsvis kan sägas att de avhandlingar jag har tagit upp i mitt forskningsläge bygger alla tre på den teori som Parkin har utarbetat, den om ”exclusion” – se nedan. De fyra forskarna har funnit att de har kunnat förklara skeendet med hjälp av den teorin. Samtliga berör, med undantag av en sentida avhandling, tidigt utvecklade professioner. De tre professionerna som berörs utvecklades redan på 1800-talet med de förutsättningar som då rådde. Min uppsats handlar om en grupp som skapade sin profession i en annan tid. Frågan är då om de kunde dra nytta av t.ex. sjuksköterskornas tidigare erfarenheter av att organiserat sig.
56 Florin, 1987, s.176.
57 Florin, 1987, s.184.
4 Teori
Förutsättningarna för ett professionellt samhälle är dess omdaning till meritokrati, det är inte längre börd som ger ställning utan kunskap. Professionalitet skapas genom prestationer och studier. Det är i detta nya samhälle de professionella yrkesgrupperna kan utvecklas. Vad är då en profession? Magali Sarfatti Larsson, professor i sociologi, sammanfattar i inledningen av sin bok ”The Rise of Professionalism” vad de flesta forskarna inom ämnet är överens om. En profession är, skriver hon, en grupp yrkesverksamma som besitter en speciell kunskap. Genom denna kunskap får de makt och prestige. Samtidigt är de i hög grad beroende av samhället som ger dem denna självständiga roll. Utan samhällets stöd har de ingen ställning och utan samhällets sanktioner skulle de förlora sin prestige.
Professionen tillhandahåller ett slags samhällsservice som svarar mot medborgarnas önskningar. Med tiden utvecklar de professionella en egen vetenskaplig kunskapskärna. Den norm som bestämmer deras yrkesutövning är oftast utarbetad av dem själva. Den kan kallas yrkets etik, och den syftar till att styra de professionellas i deras yrkesutövning. Etiken är den utfästelse professionen ger sina nyttjare, samtidigt som den etiska koden garanterar dem deras självständiga ställning. Ofta utvecklar den professionella gruppen också en egen identitet, med ett eget engagemang och med speciella intressen.
Det är inte ovanligt att det inom gruppen utvecklas en stark lojalitet, en slags kåranda, mellan medlemmarna. De professionellas yrkesföreningar utvecklas enligt ett institutionellt mönster. Eftersom de professionellas ställning grundas på deras kunnande eftersträvar de att själva bestämma och utforma sin utbildning. De vill utveckla den egna vetenskapliga kunskapskärnan. Eftersom deras yrkeskunnande är teoretiskt grundad, måste de professionella under hela sitt yrkesliv vidareutveckla sitt kunnande och helst specialisera sig allt mer. Det mest typiska av alla professionella yrkena är läkarkåren, säger Safatti Larsson. De professionella är, självständiga och de strävar efter att dra upp en gräns mellan sig själva och övriga, att markera sitt ansvarsområde mot andra konkurrerande grupper. 58
Gränsdragningen mellan yrkesgrupper har intresserat Frank Parkin, också han sociolog. Han har utvecklat teorin om ”the social closure strategy” med vilken han förklarar den professionella gruppens agerande. I sitt resonemang utgår han från sociologen Max Webers tankar om att samhället kan uppfattas som ett stratifierat system, det utgör en hierarkisk ordning där några få innehar makt. Det är en teori som handlar om relationer mellan olika samhälleliga grupper, om en över- och underordning.
Ytterst är det en fråga om dominans över andra. 59 De begrepp Parkin definierade och använde i sin forskning, har använts av flera forskare som har undersökt professioner. Skulle den också kunna förklara arbetsterapeuternas agerande? Detta vill jag undersöka.
Bevakningen av professionens revir skapar inte sällan konflikter med andra samtidigt som den enar gruppen inåt, man tvingas visa upp en enig fasad. Skapandet av den egna kunskapskärnan är en del i
58 Larsson Magali Sarfatti, 2013, s. (s. XI-XVII).
59 Parkin, 1979, s.47.
denna kamp.60 Även Sarfatti Larson påpekar att professioner alltid har varit protektionistiska till sin natur. De strävar alltid efter att utestänga och hålla andra borta från den egna verksamhetsområde. De har alltid strävat efter att upprätthålla en monopolställning i samhället och de är i sitt agerande strikt egoistiska. 61
Ett av de viktigaste begreppen som Parkin arbetar med är ”social closure”. Det är kollektivets strävan efter att maximera sin tillgång på makt genom att förhindra andra att få en tilldelning av densamma. De egna tillgångarna maximeras alltså på andras bekostnad. Den strategi kollektivet väljer är att utestänga övriga grupper från de efterfrågade sociala och ekonomiska möjligheterna. Eftersom samhället, enligt Parkin, är hierarkiskt ordnat, kommer gruppens utmanare att vara grupper belägna under den egna.
Försvaret för gruppens revir är en kollektiv handling, den organiseras av gruppen i gruppens intresse.
Med maktförskjutningen utmanas en tidigare existerande maktfördelning, målet är att förändra denna existerande makttilldelning. 62 Enligt den här teorin skapas gruppens enhet vanligtvis genom
”exclusion”, en utestängning. Syftet med ”exclusion” är att tillskansa sig ett maktmonopol. För att systemet ska uppfattas som rättvist och begripligt, måste alla medborgare känna till hur det fungerar.
Alla medborgare ska själva uppleva att de har en möjlighet att kunna ingå i en professionell grupp med ett specifikt maktmonopol. Alla ska ha en möjlighet att genom utbildning skaffa sig ett tillträde till gruppen. Spelreglerna ska vara både kända och legala. Maktkriterierna ska vara acceptabla och godtagbara för alla. Betyg och legitimation som de professionella erhåller genom studier är ett exempel på sådana kriterier. De är bevis på en tillhörighet eller dess motsats, en icke-tillhörighet. Därför kan de professionella/utbildade använda sin examen och yrkeslegitimation för att utestänga andra från sitt verksamhetsfält. Legitimationen blir också statens sätt att kontrollera och övervaka arbetsmarknaden.
63 Oftast försöker gruppen få kontroll över utbildning och legitimation. De strävar alltid efter att få ett tolkningsföreträde. Enligt Parkin finns det ytterligare strategier som de professionella kan tänkas tillgripa. En sådan är vad han kallar ”usurpation”. Ordet betyder direktöversatt till svenska beslagtagande. I sin teori skiljer Parkin mellan de professionella grupperna och fackförbund. De två organisationerna har olika målsättningar, den professionella gruppen strävar i första hand efter att uppnå autonomi i samhället, medan fackförbunden diskuterar gruppens arbetsvillkor med en motpart. Därför väljer de två organisationerna olika strategier, men de kan förenas och arbeta tillsammans i en enhet.
En professionell grupp kan förutom de mer långsiktiga målen även sträva efter att förbättra medlemmarnas anställningsvillkor. Det val som organisationen då gör kallar han ett ”dual closure”, ett slags dubbel stängning. Detta är ett mellanting mellan de två olika organisationsformerna, en sammanblandning av den professionella och den fackliga organisationen. Den professionella
60 Larsson Magali Sarfatti, 2013, s. X f.
61 Larsson Magali Sarfatti, 2013, s. X.
62 Parkin 1979, s. 45.
63 Parkin 1979, s. 48.
organisationen arbetar samtidigt med medlemmarnas anställningsvillkor och för att upprätthålla stängslet kring den egna gruppen, ”exclusion”, uteslutning mot andra. Den sammanslagna organisationen arbetar med hotet om kollektiva protestaktioner med målet att uppnå en position som förhandlande part med en motpart. 64
Staffan Selander, filosof och didaktiker, utvecklar ytterligare begreppet professionalisering och sammanfattar det så här; de professionella yrkena är akademiska, de har en systematisk teori, de besitter en egen auktoritet och de har samhälleliga sanktioner. De skapar som grupp egna etiska regler och utvecklar en egen kultur. De ska behandla sina klienter med en känslomässig neutralitet och de ska behandla dem lika. Det arbete som de legitimerade utför sker i namn av kollektivets bästa. 65 Selander fortsätter och säger vidare att ” de professionella är de som har lyckats monopolisera viss kunskap och färdighet. De har som grupp genom påtryckning på staten fått sanktioner till utbildning, betyg och legitimation. De kan därmed upprätta ett stängsel mot andra”. 66 I mångt och mycket är Selander enig med Parkin om hur den professionella gruppen arbetar för att nå sin ställning.
Exclusion/utestängning måste uppfattas som acceptabel av övriga samhällsmedborgare. För att befästa sin exklusivitet är det inte ovanligt att de professionella skapar en egen etisk kod eller en etisk standard.
Gruppen kan också behöva utöka sin professionella repertoar och den kommer då att ställa allt högre krav på medlemmarna. Det kan komma att ställas krav på dem om än mer specialistkunskap, vidareutbildning och liknande. 67
De professionella yrkena återfinns oftast inom den offentliga sektorn. De är historiskt sett relativt nytillkomna, de har utvecklats under den period då välfärdssamhället växte fram. Behovet av de professionellas tjänster började öka under och efter de stora världskrigen. Att det professionella yrket blev allt mer vetenskapligt berodde på att den professionella gruppen strävade efter att förlägga utbildningen till högskolenivå. De eftersträvade att uppnå en egen kunskapsbas som de ofta producerade själva. Selander menar att sentida professionalisering av en yrkesgrupp sker i själva processen när gruppen utvecklar den egna kunskapsbasen som måste vara systematisk och abstrakt. Att skapa en möjlighet till egen forskning är av yttersta vikt för den professionella gruppen. En sätt har varit att kämpa för en egen professur, ytterligare en annan har varit att bygga upp egen kursverksamhet. 68 Historikern Torstendahls professionaliseringsteori är snarlik Selanders. De två forskarna är överens om att de professionella är kunskapsbaserade grupper och de två forskarna är också överens om de professionellas arbetsmetoder för att nå sin självständiga ställning. Det handlar om gruppens autonomi,
64 Parkin, 1979, s. 57.
65 Selander, 1989, s.16.
66 Selander, 1989, s. 16.
67 Parkin 1979,s. 55.
68 Selander, 1989, s. 113.
