4 Ansvarsförsäkringar för styrelseledamöter
4.4 Frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring
I förarbetena till omarbetningen som skedde av ABL 75 i slutet av 1990-talet diskuterades frågan om införandet av en obligatorisk ansvarsförsäkring för styrelseledamöter. Fördelen med en sådan försäkring ansågs vara att den skadelidande skulle vara säker på att erhålla ersättning åtminstone intill ansvarsförsäkringens belopp. 243 En annan fördel med en obligatorisk ansvarsförsäkring ansågs vara att det skapade en ekonomisk trygghet för ledamöter, som skulle underlätta för bolagen att rekrytera kompetenta ledamöter.244
Nackdelarna ansågs emellertid överväga fördelarna då en obligatorisk försäkring enligt Aktiebolagskommittén riskerade att minska den preventiva verkan av skadeståndsreglerna.245 I den efterföljande propositionen anfördes det också andra invändningar, t.ex. att om ett lagstadgat krav på ansvarsförsäkring infördes måste ett kontrollsystem skapas. Ett sådant krav ansågs också ge upphov till andra frågor, t.ex. vad skulle gälla om en ledamot trots kravet inte tecknat en ansvarsförsäkring. Vidare ansågs ett krav på ansvarsförsäkring leda till ökade kostnader för bolagen i form av försäkringspremier.246
Argumentet att en obligatorisk ansvarsförsäkring skulle innebära att skadeståndets preventiva verkan bortfaller kan ganska enkelt vederläggas med att ansvarsförsäkringar i dag redan används i mycket stor omfattning. Bara det faktum att försäkringen blev obligatorisk skulle således troligtvis inte ha någon verkan på skadeståndets preventiva natur. Det finns redan i nuläget en skyldighet för revisorer att teckna en ansvarsförsäkring, varför det sannolikt inte skulle vara några större
240 van der Sluijs, Moraliska risker vid ansvarsförsäkringar – En probleminventering, s. 239.
241 Motion 1986/87 L 208.
242 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 195.
243 SOU 1995:44 s. 243.
244 Prop. 1997/98:99 s. 192.
245 SOU 1995:44 s. 24. Se även prop. 1997/98:99 s. 192.
svårigheter att rent lagtekniskt se till att kravet på en obligatorisk ansvarsförsäkring efterlevdes.247
En obligatorisk ansvarsförsäkring skulle även kunna lösa den problematik som framförts tidigare rörande de otillfredsställande effekterna som jämkningsregeln i 29:5 ABL ger upphov till. T.ex. skulle en obligatorisk ansvarsförsäkring troligtvis lösa svårigheterna med att förena intresset av att den skadelidande skulle få reparation och intresset av att jämka den skadevållandes skadestånd p.g.a. av dennes bristande betalningsförmåga. Detta då den skadelidande skulle vara säker på att åtminstone få ersättning upp till försäkringsbeloppet.248 Enligt Kumlien skulle en sådan reglering också erbjuda en lösning på problemet med att skadeståndstalan regelmässigt riktas mot revisorer och inte mot styrelseledamöter.249 Det finns alltså starka skäl för att införa en obligatorisk ansvarsförsäkring för styrelseledamöter. Emellertid kvarstår faktum att ansvarsförsäkringar som bolaget finansierar kan inbjuda styrelseledamöter till att ta större risker, eftersom de inte till fullo får bära några ekonomiska konsekvenser av sitt handlande.
4.4.1 Hur skulle en obligatorisk ansvarsförsäkring utformas
Förmodligen hade den mest optimala utformningen av en obligatorisk ansvarsförsäkring inneburit att styreledamöterna personligen skulle bli tvungna att teckna en ansvarsförsäkring, då premien hade kunnat justeras efter en styrelseledamots handlande. Fördelen med en sådan ordning är att styrelseledamoten, vilken är den som agerar riskfyllt, också är den som tillser att försäkringen finansieras, och inte bolaget som är den som riskeras att skadas.250
En sådan reglering hade troligen inneburit att ledamöter som historiskt sett agerat oaktsamt även skulle få betala en högre premie, vilket i sig hade varit ett incitament för att agera aktsamt. Det kan tyckas att det rör sig om ett nollsummespel, då styrelseledamöter därmed med stor sannolikhet även skulle kräva högre arvode, då de skulle bli tvungna att själva få bära kostnaden för en ansvarsförsäkring. Emellertid skulle nog en sådan konstruktion ändå fungera, då det antagligen som ledamot är svårt att hävda att ens arvode ska höjas markant p.g.a. att premien skjutit i höjden som en följd av tidigare oaktsamt beteende. Ett sådant system skulle följaktligen bli självsanerande, då ens handlande över tiden skulle avspegla sig i försäkringspremien.
I doktrinen har det också understrukits att ansvarsförsäkringar allt som oftast har en välgörande preventiv effekt, då det i försäkringsvillkoren regelmässigt
247 Se § 27 st. 1 revisorslagen (2001:883).
248 Kumlien, Något om den aktiebolagsrättsliga jämkningsregeln, SvJT 2009 s. 852.
249 A.st. Se även prop. 1997/98:99 s. 192.
uppställs krav på försiktighetsåtgärder från försäkringstagarens sida. Denna preventiva effekt bygger också på grundtanken i läran om ekonomisk avskräckning som säger att handlande kan påverkas genom en lämplig premiesättning. Föregående tanke utgår ifrån att premien för en ansvarsförsäkring bör avspegla den farlighet som verksamheten i fråga representerar. 251 Emellertid faller dessa resonemang om den som täcks av försäkringen inte påverkas av försäkringsvillkoren eller behöver bära premiekostnaderna, vilket i stor utsträckning är fallet med nuvarande ordning.
Visserligen kan en obligatorisk försäkring medföra problem då försäkringsgivarna i vissa fall inte kommer att vara beredda att försäkra vissa personer som anses innebär särskilt stora risker, på grund av en tidigare skadeshistorik. Dras detta argument till sin spets innebär det att vissa personer lagligen inte skulle kunna utöva sitt yrke som styrelseledamot.252 Det förefaller inte heller vara någon bra idé att införa en kontraheringsplikt för försäkringsbolagen. Detta då en kontraheringsplikt endast kan bli effektiv om även storleken på premierna regleras. Görs detta får istället försäkringsgivarna bära risken för riskbenägna ledamöter. Det framstår som högst oskäligt att låta dessa bära ansvaret för culpösa ledamöter samtidigt som premiernas handlingsdirigerande påverkan därmed går förlorad.
Vid all typ av reglering måste dock olika intressen vägas emot varandra. I detta fall tycks skälen för en obligatorisk ansvarsförsäkring väga tyngre än en enskilds rätt att vara styrelseledamot, då han eller hon vägras teckna en ansvarsförsäkring. Av lag (2004:46) om investeringsfonder följer också att lagstiftaren tagit sig rätten att avgöra vem som är lämpliga att sitt i styrelsen för ett bolag som bedriver fondverksamhet i Sverige.253 Nuvarande ordning medger alltså på sina håll redan en inskränkning i den enskildes rätt att verka som styrelseledamot.
Systemet med obligatoriska ansvarsförsäkringar tillämpas som nämnt för revisorer, varför det inte får anses vara en för stor inskränkning i den enskilds rätt för det fallet att denne vägras försäkring p.g.a. tidigare oaktsamhet. För att stärka rättsäkerheten skulle det i reglering möjligen intas någon form av bestämmelse med innebörden att den som vägrats teckna en försäkring skulle kunna överklaga detta till Finansinspektionen eller liknande myndighet, som därmed skulle få avgöra om försäkringsgivaren haft befogade skäl för att vägra tecknande av försäkring.
Det kan diskuteras om kravet bör gälla ledamöter i alla aktiebolag, eller endast bolag med ett visst antal aktieägare, visst antal anställda eller en viss omsättning. Detta då det förfaller vara onödigt betungande att tvinga ledamöter i mindre bolag, där dessa kanske arbetar eller är majoritetsägare, att teckna en ansvarsförsäkring i
251 Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, s. 1691.
252 A.a. s. 61.
och med att deras ekonomi och bolagets är starkt sammanflätade. Ovan uppställda skäl till en obligatorisk ansvarsförsäkring gör sig alltså inte gällande i samma utsträckning i mindre bolag med starka ägare. Var gränsen ska dras för när ledamöter ska vara tvungna att teckna en ansvarsförsäkring skulle emellertid kunna vara ämnet för en egen framställning, varför frågan inte kommer att utvecklas mer i denna uppsats.
4.5 Sammanfattning
Ansvarsförsäkringar för styrelseledamöter som finansieras av bolagen är i dagsläget en mycket vanlig företeelse. Det är något oklart varför bolagen väljer att teckna dessa försäkringar, men förmodligen är det för att lättare kunna rekrytera kompetenta ledamöter, då den ekonomiska risken som normalt är kopplat till styrelseuppdraget därmed reduceras. Syftet med ansvarsförsäkringar kan också sägas vara att skydda försäkringstagaren och andra som omfattas av försäkringen från överraskningar i form av skadestånd. Ansvarsförsäkringar har kritiserats från olika håll, eftersom de anses ge upphov till att skadeståndets preventiv uteblir. Nuvarande reglering är dock inte ändamålsenlig, då skadestånd i regel jämkas i enlighet med 29:5 ABL om den skadevållande inte täckas av en ansvarsförsäkring eller har en mycket stor privat förmögenhet.
Det finns således starka skäl för användningen av ansvarsförsäkring. Emellertid förefaller det som att en individuell obligatorisk ansvarsförsäkring, som ledamöterna tecknade personligen skulle överensstämma bästa med skadeståndets preventiva syfte. Detta då premien över tiden hade kunnat justeras efter en ledamots skötsamhet, varför även premien hade kunnat få en preventiv verkan. Det finns dock vissa problem med obligatoriska försäkringar, eftersom de i teorin kan innebära ett slags yrkesförbud. Likväl får ett sådant ingrepp i den enskildes rätt anses vara skäligt, då lagstiftaren använt sig av en liknande konstruktion för andra yrkesgrupper.