Examensarbete i associationsrätt
30 högskolepoäng
Styrelseledamöters
skadeståndsskyldighet gentemot
bolaget
En analys av nuvarande reglering
Författare: Erik Sundqvist
Handledare: Professor Daniel Stattin
Innehåll
Förkortningar ... 3
1 Inledning ... 4
1.1 Bakgrund ... 4
1.2 Syfte ... 5
1.3 Avgränsning ... 6
1.4 Metod och material ... 6
1.5 Disposition ... 7
2 Allmänt om aktiebolagets organisation och särskilt om styrelsen ... 8
2.1 Bolagsordningen ... 8
2.1.1 Syftet med verksamheten ... 8
2.1.2 Verksamhetsföremålet ... 10
2.2 Bolagsorganen och hierarkin mellan dem ... 11
2.2.1 Stämmoanvisningar ... 11
2.3 Styrelsen ... 12
2.3.1 Styrelsens kompetens och skyldigheter ... 13
2.3.2 Arbetet inom styrelsen ... 16
2.4 Sammanfattning ... 18
3 Styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot bolaget ... 19
3.1 Allmänt om skadestånd och det interna skadeståndsansvaret ... 19
3.1.1 Skadeståndet och dess syften ... 19
3.1.2 Det interna skadeståndsansvaret ... 20
3.2 Historisk bakgrund ... 21
3.2.1 ABL 1848 och ABL 1895 ... 21
3.2.2 ABL 10 och ABL 44 ... 22
3.2.3 ABL 75 samt nuvarande ABL ... 23
3.3 Talerätt och processförutsättningar ... 24
3.3.1 Tiden för talans väckande ... 24
3.3.2 Talan som väcks av bolaget ... 25
3.3.3 Talan som väcks för bolagets räkning ... 27
3.4 Skadebegreppet ... 29
3.4 Uppdragsbegreppet ... 30
3.4.1 De facto director ... 31
3.4.2 Fullgörandet av uppdraget ... 32
3.5 Culpabedömningen ... 34
3.5.1 Författning, bolagsordning och övriga föreskrifter ... 35
3.5.2 Arbetsfördelningen inom bolaget och inom styrelsen ... 37
3.5.3 Prejudikat, råd och sedvänja ... 38
3.5.4 Den fria culpabedömningen ... 39
3.5.5 Culpabedömningens subjektiva sida ... 40
3.5.6 Kravet på kausalitet och adekvans ... 41
3.6 Placeringen av bevisbördan ... 43
3.7 Jämkning av skadestånd ... 44
3.7.1 Handlingens art ... 45
3.7.2 Skadans storlek ... 45
3.7.3 Omständigheter i övrigt ... 45
3.7.4 Kritik mot nuvarande ordning ... 46
3.8 Avtal om att ledamot ska hållas skadelös ... 47
3.9 Sammanfattning ... 48
4 Ansvarsförsäkringar för styrelseledamöter ... 50
4.1 Allmän bakgrund ... 50
4.2 Försäkringens funktion, innehåll och omfattning ... 50
4.2.1 Funktion ... 50
4.2.2 Innehåll och omfattning ... 51
4.3 Effekterna av styrelansvarsförsäkringar ... 51
4.4 Frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring ... 52
4.4.1 Hur skulle en obligatorisk ansvarsförsäkring utformas ... 53
4.5 Sammanfattning ... 55
5 The business judgment rule ... 56
5.1 Allmän bakgrund ... 56
5.2 Särskilt om business judgment rule och dess tillämpning ... 56
5.3 Bör the business judgment rule införas i svensk rätt ... 59
5.4 Sammanfattning ... 60
6 Slutdiskussion och avslutande reflektioner ... 62
Käll- och litteraturförteckning ... 64
Förkortningar
ABL Aktiebolagslag (2005:551) ABL 1848 1848 års aktiebolagslag ABL 1895 1895 års aktiebolagslag ABL 10 Lag (1910:88) om aktiebolag ABL 44 Lag (1944:705) om aktiebolag ABL 75 Aktiebolagslag (1975:1385)
AktG Aktiengesetz vom 6. September 1965 ALI The American Law Institute
FAL Försäkringsavtalslag (2005:104)
EG Europeiska gemenskapen
FJFT Tidsskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland HB Handelsbalk (1736:0123 2)
HD Högsta domstolen
JT Juridisk Tidskrift
Koden Svensk kod för bolagsstyrning KöpL Köplag (1990:931)
NJA Nytt juridiskt arkiv
NRt Norsk Retstidende
NTS Nordisk Tidsskrift for Selskabsret Prop. Proposition
PreskrL Preskriptionslag (1981:130) RB Rättegångsbalk (1942:740)
SkL Skadeståndslag (1972:207) SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning
UfR Ugeskrift for Retsvæsen
ÅRL Årsredovisningslag (1995:1554)
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Bolagsskandaler är ingen ny företeelse i Sverige. Mest känd är troligtvis Kreugerkraschen 1932, vilken för svensk del innebar ett omfattande lagstiftningsarbete på aktiebolagsrättens område och som åskådliggjorde behovet av förbättrade ansvarsregler för styrelse och VD.1 I modern tid återfinns namn som Fermenta, Skandia, Carnegie, HQ och nu senast Panaxia. Företagsskandaler är emellertid ingen svensk företeelse, t.ex. skakades USA vid början av milleniet av flera uppseendeväckande skandaler när oegentligheter upptäcktes i bl.a. Enron, World Com och Tyco. En direkt konsekvens av dessa skandaler blev att den amerikanske lagstiftaren gick in i en mycket intensiv regleringsperiod på bolags- och redovisningsrättens område, vilket bl.a. resulterade i den omfattande Sarbanes-Oxley Act. För svensk del har ingen ny lagstiftning tillkommit som en direkt följd av dessa skandaler men Förtroendekommissionen tillsattes, vars arbete indirekt resulterade i Svensk kod för bolagsstyrning.2
I kölvattnet av dessa återkommande bolagsskandaler har det uppstått frågor om ansvar och förtroende, och vad som kan göras för att säkerställa ett seriöst och ansvarsfullt agerande inom näringslivet.3 Att dessa frågeställningar uppkommer får ses som fullt naturligt, eftersom härvor av ovan nämnda karaktär medför vittgående konsekvenser för ett stort antal aktörer. Ett minskat förtroende för näringslivet skadar nämligen inte bara bolagen och dess aktieägare, utan riskerar även att skada samhället i stort. Detta eftersom ett minskat förtroende för näringslivet riskerar att negativt påverka förutsättningarna för tillväxt, vilket i förlängningen hotar hela samhällsekonomin.4 Det har t.ex. hävdats att de företagsskandaler som inträffade i USA under 2002 kostade 340 miljarder kronor i förlorade börsvärden, minskat förtroende bland konsumenter och ökade kapitalkostnader för företagen.5
Det kan tyckas något märkligt att företagsskandaler är ett återkommande fenomen i Sverige, då styrelseledamöters vidsträckta skadeståndsskyldighet gentemot bolaget enligt 29:1 st. 1 p. 1 ABL rimligen borde avskräcka ledningen från att missköta sina uppdrag. Emellertid är det mycket ovanligt med aktiebolagsrättsliga
1 Smiciklas, Aktiebolagsrättens utveckling, SvJT 1989 s. 54-55.
2 Danelius, Aktiebolagslagen och EG:s bolagsrätt i framtiden, SvJT 2006 s. 919 och SOU 2004:47 s. 13 ff. 3 Prop. 2004/05:85 s. 204.
4 A.st.
5 Ericson, Skandaler för miljarder, Affärsvärlden 6/3 2003.
skadeståndsprocesser i Sverige.6 I denna kontext förefaller det också vara av särskilt intresse att undersöka styrelseledamöters skadeståndsansvar, då styrelsen är det bolagsorgan som har det övergripande ansvaret för bolagets skötsel och även är det organ som står högst upp i ansvarskedjan. Vidare har det i doktrinen framförts att nästan alla bolagsskandaler under senare tid har den gemensamma nämnaren att bolagsstyrelsen inte fungerade som det var tänkt.7
I sammanhanget är det intressant att konstatera att de flesta styrelseledamöter i större svenska företag idag täcks av en ansvarsförsäkring, vars premie bolagen betalar.8 T.ex. har det uppskattas att 90 procent av bolagen som är noterade på NASDAQ OMX Stockholm tecknat en ansvarsförsäkring för styrelsen. Bruket av ansvarsförsäkringar har också utsatts för hård kritik från ledande profiler inom näringslivet, vilka menar att försäkringar eliminerar skadeståndets preventiva effekt.9
Faktumet att bolag sällan väcker skadeståndsprocesser gentemot styrelseledamöter och användningen av ansvarsförsäkringar gör att det går att ifrågasätta om nuvarande reglering gällande styrelseledamöters skadeståndsskyldighet gentemot bolaget är ändamålsenligt utformad. Således är det påkallat att grundligt utreda styrelseledamöters skadeståndsskyldighet enligt 29:1 st.
1 p. 1 ABL och om reglerna fått den effekt lagstiftaren avsåg eller om de bör reformeras.
1.2 Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka och analysera om nuvarande regler ifråga om styrelseledamöters skadeståndsskyldighet gentemot bolaget enligt 29:1 st. 1 p. 1 ABL är ändamålsenligt utformad utifrån lagstiftarens syften med stadgandet.
Uppsatsen kommer också att avhandla ansvarsförsäkringar för styrelseledamöter och analysera dess påverkan i förhållande till lagstiftarens avsikter med ovan nämnda lagrum. Härvid kommer huvudsakligen vikt läggas vid skadeståndets handlingsdirigerande effekt och hur det påverkas av användningen av ansvarsförsäkringar och nuvarande utformning av 29:1 st. 1 p. 1 ABL.
6 Andersson, Skadestånd enligt aktiebolagslagen, JT 2000/01 s. 395, Stockholms fondbörs, Fermenta – Fakta och erfarenheter – En rapport till Stockholms fondbörs, s. 214 och Sandström, Svensk
aktiebolagsrätt, s. 391.
7 Stattin, Bolagsorgan och bolagsstyrning, s. 48.
8 Lindberg, Egenförsäkring av VD- och styrelseansvar, NFT nr 1/1996 s. 39 och Östlund, Så fungerar ledningarnas ansvarsförsäkringar, Svenska Dagbladet 1/2 2010.
9 Östlund, HQ försäkrade bort ansvaret för skadestånd, Svenska Dagbladet 30/9 2010 och Neurath, Kraftig ökning av skadeståndsmål mot styrelser 2012, Svenska Dagbladet 29/10 2012.
1.3 Avgränsning
Uppsatsen avhandlar uteslutande styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot bolaget, och således har ansvaret i förhållande till tredjeman och aktieägare undantagits från framställningen. Anledningen till detta är främst att i någon mån begränsa arbetets omfattning, men det är också en konsekvens av att styrelseledamöters ansvar gentemot bolaget kan sägas utgöra kärnan i de aktiebolagsrättsliga skadeståndsreglerna. Andra bolagsorgan har endast behandlats i den mån det krävts för att kunna fastställa styrelseledamöters roll och ansvar i bolaget. Framställningen berör också i vissa delar andra rättsområden och rättsordningar, dock endast i de fall när det varit av betydelse för att kunna utvärdera ledamöters skadeståndsansvar gentemot bolaget enligt svensk rätt.
Den valda avgränsningen innebär att intressanta frågor som mer specifikt rör bolagsstämman, förvaltningsrättsliga frågor och liknande spörsmål lämnats utanför uppsatsen. Vidare innehåller arbetet en viss rättshistorisk översikt, denna är dock av mer pedagogisk karaktär och aspirerar inte på något vis att vara uttömmande. De delar av uppsatsen som berör ansvarsförsäkringar avhandlar endast försäkringarnas funktion och påverkan i förhållande till de aktiebolagsrättsliga skadeståndsreglerna.
Det finns således ingen avsikt att mer ingående behandla de försäkringsrättsliga aspekterna av denna typ av försäkringar.
1.4 Metod och material
Utgångspunkten vid framställningen har varit den rättsdogmatiska metoden där gällande rätt framställs och analyseras utifrån lagtexten, förarbeten, praxis och doktrin. Då arbetets huvudsakliga syfte är att utreda dagens lagstiftning i fråga om ledamöters skadeståndsskyldighet är ändamålsenligt utformad har också ett rättspolitiskt perspektiv anlagts på nuvarande reglering.
Den största svårigheten vid författandet av detta arbete rent metodmässigt har varit att det finns lite eller inget empiriskt stöd för vilka faktiska effekter skadestånd har samt vad som är skälet till att det förs så få skadeståndsprocesser mot styrelseledamöter. Problemen har visserligen uppmärksammats, men varken lagstiftaren eller någon inom doktrinen tycks ha utrett de bakomliggande faktorerna.
Således bygger mycket av den rättspolitiska argumentationen på antaganden av rent förnuftig karaktär och idéer som hämtas från andra rättsområden och rättsordningar.
Uppsatsen inledande kapitel är främst av deskriptiv natur, då det är en förutsättning för att kunna utvärdera och analysera ämnet för arbetet. Även de delar som behandlar utländsk rätt är deskriptiva, då de endast avser att belysa svensk rätt
och dess utformning. Vidare kan framhållas att nordisk rätt i hög grad använts för att analysera svensk rätt, då denna i stora drag överensstämmer med den svenska och avhandlats utförligt i svensk aktiebolagsrättslig doktrin. Vid analysen av den s.k.
business judgment rule har dock främst amerikansk rätt använts, eftersom regeln är mycket utbredd i USA.
Vidare präglas doktrinen på området av ett antal auktoriteter såsom Rolf Dotevall, Carl Svernlöv och Daniel Stattin vars uppfattningar i hög grad använts för att analysera och problematisera nuvarande rätt. Lars Erik Taxells verk har också använts flitigt. Förvisso avhandlar hans verk finsk aktiebolagsrätt men han citeras återkommande inom svensk doktrin, varför hans ståndpunkter använts för att åskådliggöra svensk aktiebolagsrättslig skadeståndsrätt. I vissa fall har också dansk och norsk doktrin använts för att utreda svensk rätt. I fråga om de elektroniska källorna som tagits i anspråk för att beskriva bruket av ansvarsförsäkringar och konsekvenserna av företagsskandaler har dessa främst används för att påvisa att det finns relevans för ämnet ifråga.
1.5 Disposition
Uppsatsen är indelad i sex kapitel, varav kapitel tre och fyra är de mest centrala för uppsatsens frågeställning. Kapitel två avhandlar aktiebolagets organisation och särskilt styrelsens funktion. Kapitlet redogör närmare för verksamhetsföremålet, syftet med verksamheten, styrelsens förhållande till övriga bolagsorganen och hur arbetet bedrivs inom styrelsen. I detta kapitel läggs grunden för förståelsen för den fortsatta framställningen. Kapitel tre handlar om styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot bolaget. Här avhandlas det aktiebolagsrättsliga skadeståndsinstitutet ingående och problemen med nuvarande ordning. I denna del av uppsatsen förs det också ett relativt omfattande rättspolitiska resonemang rörande dagens reglering och hur den kan reformeras.
I kapitel fyra presenteras ansvarsförsäkringar för styrelseledamöter och vilken omfattning och funktion dessa fyller. Detta kapitel analyserar också effekterna av ansvarsförsäkringar i förhållande till ändamålen bakom de aktiebolagsrättsliga skadeståndsreglerna. Frågan om införandet av en obligatorisk ansvarsförsäkring diskuteras också. Kapitel fem avhandlar den s.k. business judgment rule och innebörden av denna regel enligt amerikansk rätt. Avsnittet berör också frågan om behovet av att införa regeln i svensk rätt. Slutligen så innehåller kapitel sex avslutande reflektioner och konklusioner.
2 Allmänt om aktiebolagets organisation och särskilt om
styrelsen
2.1 Bolagsordningen
Enligt 2 kap. ABL bildas ett aktiebolag av en eller flera stiftare genom upprättandet av en stiftelseurkund, vilken enligt 2:10 ABL ska innehålla en bolagsordning.
Bolagsordningen beskrivs ofta som ett samarbetsavtal mellan aktieägarna och är aktiebolagets främsta styrinstrument.10 Möjligen är det dock inte helt korrekt att beskriva aktiebolaget som en avtalsrelation, eftersom aktiebolaget i grunden är en kapitalorganisation, med begränsade rättigheter och ytterst få skyldigheter för ägarna.11
En bolagsordning ska enligt 3:1 ABL innehålla ett antal obligatoriska uppgifter såsom bolagets firma, verksamhetsföremålet, orten för styrelsen säte m.m. Det finns dock inget som hindrar aktieägarna från att reglera frågor utöver de som utpekas i ABL, så länge dessa inte strider mot ABL eller annan författning.12 Bolagsordningar kompletteras också ofta av ett aktieägaravtal, eftersom dessa tillåts avvika från ABL:s tvingande bestämmelser och inte behöver offentliggöras. Ändringar i en bolagsordning beslutas enligt 3:4 ABL och 7:42 ABL av bolagsstämman genom ett majoritetsbeslut. I andra fall får avvikelser endast ske med samtliga aktieägares samtycke, vilket endast gäller för visst fall och viss sak. Ska ändringen bestå i framtiden krävs således en ändring av bolagsordningen genom ett stämmobeslut.
Vidare kan bolagsordningen sägas utgöra en individuell anpassning av aktiebolagets reglering och dess bestämmelser är normgivande för bolagsorganen i dess beslutsfattande.13 Särskilt viktiga i detta sammanhang, vilka kommer att beskrivas nedan, är syftet med verksamheten och verksamhetsföremålet.
Anledningen till detta är att de utgör en begränsning av bolagsorganens inre kompetens och i regel är en styrelseledamot ur ansvarssynpunkt att anse som oaktsam om syftetskriteriet eller verksamhetsföremålet överträds.14
2.1.1 Syftet med verksamheten
Av stor betydelse är 3:3 ABL där det framgår att syftet med bolagets verksamhet är att bereda aktieägarna vinst till fördelning, om inget annat framgår av
10 Lindskog, Aktieägaravtal – kommentar med anledning av en avhandling, SvJT 2011 s. 265.
11 Sandström, Svensk aktiebolagsrätt, s. 69.
12 A.a. s. 79.
13 Stattin, Bolagsorgan och bolagsstyrning, s. 26.
14 Taxell, Bolagsledningens ansvar, s. 28-29.
bolagsordningen. Det är således tillåtet att använda aktiebolagsformen för andra ändamål, men det måste i så fall komma till uttryck i bolagsordningen. Härigenom så skyddas aktieägarna mot att ledningen använder företagets tillgångar till verksamhet som inte gynnar aktieägarna. Mer konkret kan syftesbeskrivningen också sägas ange de intressen som styrelsen ska ta hänsyn till för att undgå ansvar.15 I 17:5 ABL stipuleras dock att bolagstämman, och i vissa fall styrelsen, får besluta om gåva till allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål. Om inget annat framgår av bolagsordningen är alltså vinstkriteriet det exklusiva beslutskriterium som styr ledningens beslutfattande.16
Likväl är det inte helt enkelt att definiera vinstbegreppet, då det inte närmre preciserar tidpunkten för vinsten eller tar hänsyn till exponeringen för finansiella risker.17 Om t.ex. styrelsen i ett bolag väljer att belåna bolaget kraftigt år X, kan det medföra att vinsten ökar detta år, men konsekvensen kan i förlängningen bli att vinsten minskar följande år p.g.a. höga räntekostnader eller amorteringar. I doktrinen har vinstbegreppet definierats som att verksamhetens syfte är att maximera företagets värde för aktieägarna.18 Mer specificerat innebär detta för marknadsnoterade aktiebolag att värdet är lika med aktiekursen gånger antalet aktier.
För onoterade bolag, vars aktier inte kontinuerligt värderas av marknaden får andra metoder för värdering tillgripas. En av de vanligare metoderna är den s.k.
DCF-metoden (Discounted Cash Flow) som fastställer värdet av företagets operativa verksamhet som summan av alla diskonterade framtida kassaflöden, som verksamheten genererar till dem som medverkat till bolagets finansiering. Detta värde benämns vanligen som avkastningsvärdet på operativt kapital. Till detta värde ska också värdet av eventuella rörelsefrämmande tillgångar samt företagets likvida medel adderas. För att slutligen fastställa värdet på aktierna i företaget minskas det totala företagsvärdet med den monetära nettoskulden, vilket utgör den del av finansiering som aktieägarna inte bidragit till.19
Även om beskrivna metoder används för att fastställa värdet, är trots allt vinstsyftet en relativt diffus norm. Andra inom doktrinen har närmat sig begreppet annorlunda och inte tillmät det rent ekonomiska attribut. Dotevall hävdar t.ex. att syftesregeln ska uppfattas som en form av meta-norm och ska ses som ett påbud för styrelseledamöter att aktivt främja syftet med bolagets verksamhet och att driva verksamheten inom de gränser som uppställs av verksamhetsföremålet. Vidare inbegrips i denna meta-norm att följa de plikter som framgår av ABL och bolagsordningen och i övrigt iaktta de plikter som styrelseledamöters rättsliga
15 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 375.
16 Bergström & Samuelsson, Aktiebolagets grundproblem, s. 52-53.
17 A.a. s. 53-54.
18 A.a. s. 55.
19 A.a. s. 55-56.
ställning stipulerar.20 För att vinstsyftet ska överträdas krävs också att en åtgärd klart strider mot vinsyftet, överträdelsen måste vara uppenbar, vilket framgår av en allmän associationsrättslig princip vilken anses följa av ABL 44.21 Styrelsen kan alltså inte hållas ansvarig för beslut som endast ur affärsmässig synpunkt är oklokt, utan det måste röra sig om en uppenbar avvikelse från aktieägarnas intresse av vinst.
2.1.2 Verksamhetsföremålet
Vilket tidigare nämnts ska alla aktiebolag enligt 3:1 st. 1 p. 3 ABL ha ett verksamhetsföremål inskrivet i bolagsordningen. Verksamhetsföremålet har beskrivits som det sätt på vilket syftet ska främjas och ska ange bolagets verksamhet och art någorlunda klart.22 Alternativt kan verksamhetsföremålet beskrivas som en överenskommelse mellan delägarna om vad bolaget ska bedriva för slag av verksamhet, vilken utgör ramen för den verksamhet som ska och får bedrivas i bolaget. Ofta så formuleras verksamhetsföremålet relativt vitt, då all verksamhet som bolaget ska bedriva måste omfattas av verksamhetsföremålet. Det måste alltså vara flexibelt formulerat för att ledningen ska få ett visst handlingsutrymme.
Vid tolkningen av verksamhetsföremålet ska hänsyn tas till särskilda principer som utvecklats av domstolarna och i den associationsrättsliga litteraturen. Särskild hänsyn ska bl.a. tas till tekniska och ekonomiska landvinningar. Står det t.ex. att frakt av timmer ska bedrivas med segelfartyg, behöver inte bolagsordningen ändras för att moderna fartyg ska få användas. Hänsyn ska även tas till verksamheten och till kostnader som understödjer ändamålet. Med utgångspunkt i förra exemplet överträds alltså inte verksamhetsföremålet om styrelsen bestämmer sig för att inköpa färg eller anställa personal för att renovera de fartyg som använts för att frakta timmer.
Beaktas ska också hur bolaget i praktiken valt att tolka verksamhetsföremålet.
Kan det t.ex. visas att bolaget haft en viss intern praxis ska således hänsyn tas till denna. Slutligen så måste även en överträdelse av verksamhetsföremålet vara uppenbar för att det ska röra sig om en överträdelse, även i detta fall hämtas stödet från en associationsrättslig princip vilken utläses ur ABL 44.23
20 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 376-377.
21 Stattin, Bolagsorgan och bolagsstyrning, s. 27,
22 A.a. s. 26-27.
23 A.a. s. 27, NJA 1987 s. 394 och SOU 1941:9 s. 298 ff. Jfr även NJA 2000 s. 404.
2.2 Bolagsorganen och hierarkin mellan dem
På grund av ett antal rättspolitiska överväganden såsom intresset av stadga, rättssäkerhet och skydd för olika intressen uppställer ABL ett tvingande organisationsschema för alla aktiebolag, i den mån inget annat följer av lag.
Emellertid förutsätter en effektiv företagsverksamhet i regel att organisationen kan anpassas efter de faktiska förhållandena i varje bolag. Därav följer att bolag får utforma sin organisation efter eget gottfinnande, såvida inget hinder uppställs av ABL:s tvingande regler.24 Enklare uttryckt kan ABL:s organisationsschema sägas bilda ett ramverk, inom vilken interna regleringar kan ske utifrån vad det enskilda bolaget anser ändamålsenligt utifrån företagsekonomiska eller administrativa överväganden.25
Vidare består i regel ett aktiebolag av en organisatorisk tredelning bestående av ett högsta beslutande organ i form av bolagstämma, två ledningsorgan bestående av styrelsen och VD, och slutligen ett kontrollerande organ i form av revisorn.26 Av 8:50 ABL följer att det i ett publikt aktiebolag alltid ska finnas en VD, vilket inte krävs för ett privat aktiebolag. Det kan också nämnas att aktiebolag vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad måste ha ett revisionsutskott enligt 8:47a ABL. Revisionsutskottet utgör ett organ inom styrelsen och dess uppgift är att oberoende av bolagsledningen övervaka företagets redovisning och kontrollsystem.27
2.2.1 Stämmoanvisningar
Så som tidigare nämnts är bolagstämman enligt 7:1 ABL aktiebolagets högsta organ.
Stämmans viktigaste uppgift är att tillförsäkra att aktieägarna genom utövandet av sin rösträtt kan tillvarata sina intressen i bolaget.28 Då den aktiebolagsrättsliga strukturen är uttalat hierarkisk, kan bolagsstämman fatta beslut i praktiskt taget alla frågor. T.ex. skulle stämman kunna avsätta VD:n, trots att denna kompetens formellt sätt tillkommer styrelsen enligt 8:27 ABL.29 Likväl får inte bolagstämmans beslutfattandet gå så långt att den sedvanliga funktionsfördelningen mellan bolagsorganen enligt ABL helt undergrävs.30 Trots att bolagsordningen och då särskilt bestämmelserna om syfte och verksamhet är bolagets viktigaste styrinstrument är bolagsordningen inte särskilt väl lämpad som styrinstrument.
24 Taxell, Aktiebolagets organisation, s. 18.
25 A.st.
26 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget, s. 30.
27 Skog, Rodhes aktiebolagsrätt, s. 160.
28 Dotevall, Skadestånd för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 64.
29 A.st. ff. och NJA 1960 s. 698.
30 Bergström & Samuelsson, Aktiebolagets grundproblem, s. 92.
Detta anses bero på att bolagsordningen uppfattas som svår och omständlig att ändra, varför anvisningar från stämman fungerar bättre som styrinstrument.31
Styrelsen och VD är som huvudregel skyldig att följa föreskrifter fattade av bolagstämman och fullgöra av stämman fattade beslut, vilket följer e contrario av 8:41 st. 2 ABL. Denna skyldighet gäller dock inte undantagslöst. Av samma lagrum framgår nämligen att ställföreträdare inte får följa anvisning av bolagstämman om anvisningen strider mot ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Styrelsen har också enligt 18:1 st. 2 ABL vetorätt beträffande beslut om vinstutdelning. Stämman får alltså inte fatta beslut om större utdelning än vad styrelsen förslagit, vilket har sin grund i att lagstiftaren ansett att styrelsen i högre grad än stämman tänker långsiktigt.32
Underordnat organ får heller inte verkställa anvisningar som strider mot bolagets intresse, vilket vid sidan av lagen följer av associationsrättsliga principer.33 Begreppet bolagets intresse är inte helt lätt att bestämma, men det har uttryckts som den samlade aktieägargruppens typiska intresse, alternativt det samlade borgenärsgruppens intresse, för det fall bolaget blir insolvent.34 Mottar styrelsen en anvisning från bolagstämman har denna en skyldighet att pröva om anvisningen strider mot ABL, någon aktiebolagsrättslig princip, bolagets intresse eller funktionsfördelningsreglerna i deras huvuddrag. Lämnar stämman en anvisning direkt till VD:n är både styrelsen och VD:n skyldig att pröva om anvisningen är förenlig med gällande rätt. Finner styrelsen att anvisningen är förenlig med gällande rätt är den tvungen att följa anvisningen. Svårigheten för styrelsen ligger i att den kan bli skadeståndsskyldig både för fallet att den verkställer eller vägrar att verkställa en anvisning, beroende på anvisningens förenlighet med gällande rätt.35
2.3 Styrelsen
Styrelsen utgör det näst högsta bolagsorganet efter stämman och består av styrelseledamöter, vilka i förhållande till bolaget är att se som sysslomän.36 I enlighet med att styrelsen intar en sysslomannaställning, vilket följer av 18 kap. HB har styrelseledamöter en omsorgs- och lojalitetsplikt gentemot bolaget.37 I doktrinen har lojalitetsplikten definierats som en skyldighet att gentemot huvudmannen vara lojal, informera denne om sådant som han eller hon kan tänkas behöva känna till, iaktta
31 Stattin, Bolagsorgan och bolagsstyrning, s. 41.
32 Prop. 1975:103 s. 236 och prop. 2004/05:85 s. 760.
33 Stattin, Bolagsorgan och bolagsstyrning, s. 41. Jfr stadgandena i § 55 ABL 10 och § 92 ABL 44.
34 A.a. s. 42.
35 A.a. s. 42-43.
36 SOU 1941:9 s. 323, prop. 1975:103 s. 376 ff., 540, SOU 1995:44 s. 242 och prop. 1997/98:99 s. 376 ff.
37 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 273 ff.
tystnadsplikt ifråga om huvudmannens förhållande och allmänt uppfylla den initiativskyldighet som följer av uppdraget.
Mer specifikt innebär detta att en styrelseledamot har en plikt att undvika självkontrahering samt en plikt att inte utnyttja s.k. corporate opportunities, vilket menas att han eller hon inte får utnyttja affärsmöjligheter som uppkommer inom ramen för sysslomannaskapet. Lojalitetsplikten medför att en styrelseledamot är skyldig att handla i huvudmannens intresse och i enlighet med hans eller hennes instruktioner.
Lojalitetsplikten infattar också en tystnadsplikt med innebörden att en ledamot inte får avslöja eller utnyttja information för egen eller annans del.38
Att bedöma eller definiera omsorgsplikten är betydligt svårare, eftersom det måste avgöras huruvida en styrelseledamot har överträtt de aktsamhetsstandarder som han eller hon har att iaktta i förvaltningen av bolagets angelägenheter.39 Emellertid finns det vissa fall som typiskt sett innebär att omsorgsplikten åsidosatts.
Att fatta ett beslut utan tillräcklig beredning eller att ett beslut innebär ett särskilt utpräglat risktagande, oaktat att en aktiebolagsrättslig regel eller norm ej överträtts, kan enligt Stattin innebära vårdslös företagsledning. En styrelseledamot kan också ha brustit i sin vårdplikt om han eller hon underlåtit att iaktta sin övervakningsplikt eller agerat helt passivt och helt enkelt underlåtit att vidta någon åtgärd.40
Tilläggas ska att styrelsen är ett kollegialt organ, vilket innebär att styrelseledamöterna har ett gemensamt ansvar för styrelsen beslut, såvida det inte beslutats att delegera vissa uppgifter till någon enskild styrelseledamot.41 Noteras ska dock att ansvaret enligt 29 kap. ABL är individuellt. Varje styrelsemedlem är också självständig i förhållande till den instans som valt honom. En styrelseledamot ska alltså inte ses som ett ombud, utan hans eller hennes uppgifter och handhavande grundar sig på den ställning som följer av bolagsordningen, lagen och andra rättsliga normer.42 Den enskilde styrelseledamotens uppgifter och skyldigheter härledas följaktligen ur bolagets intressen och inte ur den som valt honom eller henne.
2.3.1 Styrelsens kompetens och skyldigheter
Av 8:4 st. 1 ABL framgår att styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Vid bolagsstämman överlämnar aktieägarna skötseln av bolagets angelägenheter till styrelsen, vilken svarar för
38 Stattin, Företagsstyrning – Styrinstrument och ansvarsföljder i ett aktiebolagsrättsligt perspektiv, s.
198-200.
39 Taxell, Ansvar och ansvarsfördelning i aktiebolag, s. 66.
40 Stattin, Företagsstyrning – Styrinstrument och ansvarsföljder i ett aktiebolagsrättsligt perspektiv, s. 205 ff. 41 Stattin, Bolagsorgan och bolagsstyrning, s. 47.
42 Taxell, Aktiebolagets organisation, s. 60 ff.
förvaltningen av bolaget fram till nästa stämma.43 Styrelsen organisatoriska ansvar innebär att styrelsen har det övergripande ansvaret för att planera och ange riktlinjer för organisationen inom bolaget. Dock kan detaljer i organisationen överlåtas till VD:n. Likväl kan ”detaljer” i större företag innebära beslut som kan uppfattas som verkligt betydelsefulla vid första anblicken och som berör ett stort antal anställda.44
Av 8:4 st. 2 ABL framgår att styrelsen har ett särskilt ansvar för den interna kontrollen, vilket har tillagts för att tydliggöra ansvaret för förvaltningen och organisationen som redan följer av första stycket. Emellertid innebär detta inte någon förändring i det faktiska styrelseansvaret, utan det rör sig endast om ett förtydligande.45 Tillsynsplikten är en central förpliktelse för styrelseledamöter, eftersom dessa sällan själva deltar aktivt i den dagliga verksamheten och ska anpassas fortlöpande till förändringar som inträffar i verksamheten. Som huvudprincip gäller också att styrelsens huvuduppgift är att utöva tillsyn över bolagets verksamhet och VD:n, medan VD:ns tillsynsplikt omfattar bolagets dagliga verksamhet och de anställda.46
Tillsynsplikten är i princip lika omfattande för samtliga styrelseledamöter, oavsett vilken arbetsuppgift de tilldelats. Intressant är också att en styreledamot inte befrias från sin tillsynsplikt av den anledningen att han eller hon saknat arvode eller endast uppfattat att uppdraget var av formell natur.47 I vissa situationer kan dock tillsynsplikten minska. Är t.ex. en styrelseledamot frånvarande p.g.a. sjukdom och därför begränsad att följa bolagets verksamhet under en viss tid minskar även hans eller hennes tillsynsplikt.48 Utifrån 8:5 ABL kan det konstateras att styrelsen ofta fullgör sin tillsynsplikt genom att organisera informationsgivningen så att styrelsen erhåller regelbundna rapporter om bolagets verksamhet.
Det är mer oklart vad som avses med att styrelsen ansvarar för förvaltningen av bolagets angelägenheter, eftersom förarbetena inte ger någon vägledning om hur begreppet ska tolkas. I förarbetena till ABL 44 uttalades dock att bolagstämman har en exklusiv beslutanderätt gällande val av förvaltnings- och kontrollorgan, om vinstutdelning samt beslut om aktiekapitalets ökning eller nedsättning m.m.49 Därmed kan förmodligen förvaltningsbegreppet definieras negativt i förhållande till stämmans kompetens, innebärandes att förvaltning omfattar allt som inte förbehållits stämman genom lag eller bolagsordning.50
43 Sandström, Svensk aktiebolagsrätt, s. 213 ff.
44 Stattin, Företagsstyrning – En studie av aktiebolagsrättens regler om ägar- och koncernstyrning, s. 222- 223.
45 Prop. 1997/98:99 s. 205.
46 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 229-233 och SOU 1941:9 s. 325.
47 Se NJA 1974 s. 297.
48 Se NJA 1983 s. 441.
49 SOU 1941:9 s. 321.
50 Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, s. 510 ff.
Utanför förvaltningsgreppet i 8:4 ABL:s mening faller förvaltningsåtgärder av extraordinär beskaffenhet. Överväger styrelsen t.ex. att lägga ner hela eller betydande delar av en verksamhet eller starta en verksamhet som innebär att merparten av bolagets ekonomiska och personella kommer att tas anspråk under en längre tid bör stämman få möjlighet att ta ställning. Även vid övergång till ny verksamhet som kanske är mer riskabel än den tidigare, trots att det inte är uppenbart att den planerade verksamheten faller utanför verksamhetsföremålet, rör det sig troligen om en extraordinär förvaltningsåtgärd som kräver bolagstämmans samtycke.51
Det ankommer på styrelsen enligt ovan nämnda lagrum att fortlöpande ta ställning till den ekonomiska utvecklingen i bolaget. Rör det sig om en koncern är styrelsen i moderbolaget vidare skyldig att fortlöpande bedöma den ekonomiska utvecklingen i hela koncernen. Styrelsens särskilda ansvar för den interna kontrollen ska ses mot bakgrund av den stora betydelse som ekonomisk utveckling har i ett bolag.52
Vidare är det av visst intresse att fastställa styrelsens kompetens i förhållande till VD:n. Enligt 8:29 ABL svarar VD:n för den löpande förvaltningen och får fatta beslut inom områden som rör den löpande förvaltningen. Den löpande förvaltningen utgör alla åtgärder som inte med hänsyn till arten eller omfattningen av bolagets verksamhet är av osedvanlig beskaffenhet eller av stor betydelse. Enkelt uttryckt svarar VD:n för driften av rörelsen, utövar tillsyn över personalen samt ansvarar för bokföringen och medelsförvaltningen.53 Det är dock svårt att dra en tydlig gräns för den löpande förvaltningen utan ett konkret fall. Styrelsen har också en skyldighet enligt 8:7 ABL att i skriftliga instruktioner ange arbetsfördelningen mellan styrelsen och VD:n. Slutligen kan styrelsen i sin ställning som överordnat bolagsorgan när som helst ingripa i VD:ns skötsel av den löpande förvaltningen.
Styrelsen får emellertid inte gör så väsentliga ingrepp i den löpande förvaltningen att VD:n i realiteten inte längre kan anses inneha sin ställning som VD.54
Styrelsen kan avstå en del av sin kompetens genom delegation till VD:n, annan styrelseledamot eller till någon annan vilket följer av 8:4 st. 4 ABL. De delegerade maktbefogenheterna kan också i princip återtas när som helst, med undantag för att VD:ns ställning enligt ABL inte får frångås helt. ABL uppställer inte någon egentlig yttre gräns för omfattningen av styrelsens delegering av förvaltningsuppgifter, men en delegering som innebär att styrelsen helt frånhänder sig all befogenheten är dock inte möjlig.55 Det flesta av styrelsens uppgifter är alltså delegerbara, men det finns
51 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar s. 101-102. Se även Johansson, Bolagsstämma, s. 173 och Taxell, Aktiebolagets organisation, s. 102 ff.
52 Prop. 1997/98:99 s. 206.
53 Skog, Rodhes aktiebolagsrätt, s. 160-161.
54 A.a. s. 161.
55 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 227.
ett antal uppgifter som ABL ålägger styrelsen som inte går att delegera neråt i hierarkin. Frågor som att utse VD eller att fortlöpande göra bedömningar av bolagets ekonomiska situation får inte delegeras, även om styrelsen kan ge i uppdrag åt någon utomstående att inhämta de upplysningar som krävs för bedömningen.56 Styrelsen blir sålunda aldrig av med sin tillsynsplikt, eftersom denna inte är delegerbar.57
Om styrelsen har delegerat vissa uppgifter till andra, ska styrelsen handla med omsorg och fortlöpande revidera om delegationen kan upprätthållas. Ansvar för styrelsen aktualiseras främst om styrelsen vid överlämnandet av uppgifter till någon annan brustit i omsorg eller om styrelsen underlåtit att fortlöpande kontrollera att den som tagit över uppgiften sköter uppgiften i fråga.58 Styrelsens plikt att organiserar verksamheten enligt 8:4 ABL innebär också troligtvis i många bolag en skyldighet att delegera uppgifter. Detta då delegation i praktiken ofta är en förutsättning för att uppnå en effektiv organisation i större bolag. Försummelse i detta avseende kan resultera i skadeståndsansvar för styrelseledamöter.59
2.3.2 Arbetet inom styrelsen
Arbetet i styrelsen leds enligt 8:17 ABL av en ordförande, som vanligen utses av styrelsen själv, men ordföranden kan även utses av bolagsstämman vid valet av styrelse. Enligt nämnda stagande har ordföranden det huvudsakliga ansvaret för att styrelsearbetet bedrivs i vederbörlig ordningen och att styrelsen fullgör sina skyldigheter. Vidare föreskriver 8:18 ABL att ordföranden har till uppgift att kalla till styrelsemöte och att styrelsen alltid ska sammankallas om en styrelseledamot eller VD begär det.
Av betydelse är också 8:21 st. 2 ABL där det stadgas att beslut i ett ärende inte får fattas innan varje ledamot fått möjlighet att delta i ärendets behandling och att det åligger ordföranden att ombesörja att varje ledamot får ett tillfredställande underlag för att avgöra ärendet. Kan en styrelseledamot vidare inte närvara och det finns en suppleant är det ordförandens skyldighet enligt 8:20 st. 1 ABL att se till att suppleanten inkallas. ABL uppställer inte några krav på när styrelsemöten ska hållas, utan av 8:18 ABL framgår endast att styrelsemöten ska hållas när det behövs. Istället föreskrivs det ofta hur många styrelsesammanträden som ska hållas per år i bolagsordningen.60
56 af Sandeberg, Aktiebolagsrätten, s. 100-101.
57 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 227. Jfr även prop.
1997/98:99 s. 208 ff.
58 Prop. 2004/05:85 s. 617 ff.
59 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 226.
60 af Sandeberg, Aktiebolagsrätten, s. 97.
Av 8:21 ABL följer att styrelsen är beslutsför först då fler än hälften av ledamöterna är närvarande, men det går enligt 8:22 ABL att föreskriva i bolagsordningen att en större röstmajoritet krävs för beslut, däremot inte en mindre. Vid lika röster har styrelseordföranden utslagsröst. Vid styrelsemöten ska alla beslut protokollföras enligt 8:24 ABL. Diskussioner som förts i anslutning till beslutet eller individuella synpunkter från styrelseledamöter får utelämnas. En ledamot som har en avvikande åsikt i en fråga har emellertid rätt enligt nämnda lagrum att få detta protokollfört, då det vid en eventuell ansvarsbedömning i ett senare skede kan ha ett visst bevisvärde.61
Av stor betydelse är 8:6 ABL vilken stadgar att alla bolag med mer än en styrelseledamot ska upprätta en arbetsordning. Kravet på obligatorisk arbetsordning infördes den 1 januari 1999 som en konsekvens av att lagens bestämmelser tidigare uppfattades som oklara ifråga om bolagsorganens kompetens och skyldigheter.62 En fakultativ bestämmelse föreslogs emellertid redan i förarbetena till ABL 44, med innebörden att styrelsen bör fastställa en arbetsordning, om det med hänsyn till verksamhetens storlek och övriga omständigheter kunde anses lämpligt. 63 Arbetsordningen som idé är således inte särskilt revolutionerande. En arbetsordning anger huvudsakligen hur arbetet inom styrelsen ska fördelas mellan styrelseledamöterna, hur ofta styrelsen ska sammanträda och i vilken utsträckning suppleanter ska delta i styrelsens arbete. Vidare ska arbetsordningen vara skriftlig och fastställas årligen.
Normalt sett ska frågan om arbetsordning behandlas på det första styrelsemötet efter årsstämman, dvs. vid det konstituerande styrelsemötet och gäller för tiden fram till nästa konstituerande styrelsemöte. Arbetsordningen fastställs alltså för det närmast följande verksamhetsåret.64 Ett av de viktigaste syftena med införandet av arbetsordningen var att få styrelsen att skriftligen precisera olika styrelseledamöters uppgifter, och därmed skapa bättre förutsättningar än tidigare för att kunna utkräva skadeståndsansvar.65 Trots att ABL inte innehåller något uttryckligt stadgande om att arbetsfördelning får ske inom styrelsen med hänsyn till ledamöternas kvalifikationer, så tillåter svensk rätt detta, oaktat att styrelsen utgör ett kollegialt organ.66 Lagen medger alltså att vissa frågor överlämnas till utskott eller enskilda styrelseledamöter inom styrelsen. Övriga ledamöter får då ett kontrollansvar för att
61 Taxell, Styrelsemedlems ansvar för beslut som han motsatt sig, FJFT 1954 s. 62 ff.
62 Svernlöv, Arbetsordning och andra instruktioner i aktiebolaget, s. 11-12. Se även SOU 1995:44 s. 160 ff. 63 SOU 1941:9 s. 330.
64 Svernlöv, Arbetsordning och andra instruktioner i aktiebolaget, s. 21 och prop. 1997/98:99 s. 82, 209.
65 SOU 1995:44 s. 160, 275 och prop. 1997/98:99 s. 81.
66 Prop. 1987/88:10 s. 167. Se även Båvestam, Aktiebolagsstyrelsens möjlighet att delegera sina uppgifter med ansvarsreducerande verkan, JT 2001/02 s. 252 ff.
uppgifterna som delegerats utförs på ett korrekt sett, vilket även framgår uttryckligen av 8:4 st. 4 ABL.67
Vid delegation till styrelseledamot gäller således samma kontrollansvar som vid all annan delegation, vilket beskrivits ovan. Träffas en överenskommelse mellan två ledamöter rörande arbetsfördelningen, men detta av någon anledning inte intagits i arbetsordningen, är det vid en tvist den part som hävdar att en överenskommelse träffats som har bevisbördan för detta.68 Arbetsordningen och dess innehåll är således av stor betydelse för det fallet att ansvarsfrågor och skadeståndsanspråk uppkommer.
2.4 Sammanfattning
Som konstaterats ovan är bolagsordningen och särskilt syftet med verksamheten och verksamhetsföremålet viktiga eftersom de utgör de primära beslutskriterierna för styrelsen vid förvaltningen av bolaget. Vidare är bolagsstämman aktiebolagets högsta beslutande organ, vars anvisningar styrelsen i de flesta fall är tvungna att följa. Styrelsen har en omfattande lojalitets- och vårdnadsplikt, vilket följer av att styrelseledamöter är att se som sysslomän i förhållande till bolaget. Ledamöter har också enligt ABL en tillsynsplikt gentemot bolaget och ansvarar primärt för organisationen och förvaltningen av bolaget. Vidare besitter styrelsen en rätt att delegera vissa uppgifter till underordnade bolagsorgan, men får då ett kontrollansvar för att uppgifterna utförs på ett korrekt sett. Slutligen finns det en rad regler som reglerar arbetet inom styrelsen och av särskilt intresse är arbetsordningen, då det ur arbetsordningen går det att utläsa vem som ansvarar för vad, vilket kan underlätta ansvarsutkrävning.
67 Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, s. 227 och Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, s. 639.
68 af Sandeberg, Aktiebolagsrätten, s. 99.
3 Styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot bolaget
3.1 Allmänt om skadestånd och det interna skadeståndsansvaret
Av 29:1 st. 1 p. 1 ABL framgår att en styrelseledamot som skadar bolaget, uppsåtligen eller av oaktsamhet vid fullgörandet av uppdraget, ska ersätta skadan. Vanligen benämns detta skadeståndsansvar gentemot bolaget för det interna skadeståndsansvaret, vilket inte ska förväxlas med det externa ansvaret, som inträder då skadan vållats tredjeman eller aktieägare.69 De aktiebolagsrättsliga skadeståndsreglerna utgör likväl inte något eget isolerat normsystem, varför de måste tillämpas med hänsyn till allmänna skadeståndsrättsliga principer.70 Då ABL:s ansvarsregler inte på något sätt är uttömmande, är det också nödvändighet att beakta överväganden och regler inom den allmänna skadeståndsrätten vid tillämpningen av de aktiebolagsrättsliga skadeståndsreglerna.71 Innan det interna skadeståndsansvaret avhandlas är det av intresse att kortfattat redogöra för skadeståndets allmänna natur.
3.1.1 Skadeståndet och dess syften
Ekelöf har uttryckt att meningen med skadeståndsregler inte enbart är att den skadade ska få ersättning, utan att de även har till syfte att få människor att undvika att skada andra och deras egendom.72 Skadeståndet har således både ett preventivt och ett reparativt syfte. Det ska verka handlingsdirigerande men även medföra att den förrättade ska komma till godo.
Skadeståndets reparativa syfte är likväl inte helt ostridigt, eftersom ersättning som betalas ut sällan direkt tillkommer den omedelbart skadelidande, utan dennes försäkringsbolag. Detta då försäkringsbolag i regel ersätter den skadelidande och sedan får regressrätt mot den som vållat skadan.73 Då resultatet i slutändan blir det samma, framstår detta dock vara mer av en akademisk fråga. Vidare har det i doktrinen ifrågasatts om syftet med skadeståndsprocesser verkligen är reparativt eftersom en skadeståndstalan som t.ex. riktas mot en styrelseledamot ofta betraktas som ett sätt att genom domstolsförfarandet fastslå att handlandet varit otillbörligt.74 De skadeståndsbelopp som kommer ifråga i denna typ av processer motsvarar också ofta endast en marginell del av den skadelidandes förluster, såvida inte
69 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget, s. 38-39.
70 A.a. s. 37 och SOU 1995:44 s. 241 ff.
71 A.st. och Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 60.
72 Ekelöf, Rättegång I, s. 13.
73 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 40.
74 A.a. s. 46.
styrelseledamoten har en mycket stor personlig förmögenhet. 75 Oaktat att skadeståndet i slutändan blir marginellt kvarstår dock ändå faktum att skadeståndet har en viss ersättande verkan.
Att skadestånd skulle vara handlingsdirigerande och därmed motverka oönskat beteende har även det utsatts för relativt hård kritik. En del av denna kritik utgår ifrån att det historiskt inte funnits några samhällen där det varit tillåtet att skada en person eller egendom, utan att bli ersättningsskyldig. Därmed är det inte helt säkert att skadestånd har en preventiv effekt, eftersom det inte finns något faktiskt empiriskt underlag för detta.76 En annan invändning mot skadeståndets preventiva effekt är att det ofta är försäkringsbolag och inte den skadeståndsskyldige som betalar skadeståndet om denne har en ansvarsförsäkring, vilket medför att skadeståndets preventiva verkan bortfaller.
Ett problem vid denna typ av diskussioner som uppmärksamts i doktrinen är att det saknas underlag inom området, varför det på ett generellt plan är svårt att fastslå hur handlingsdirigerande skadestånd egentligen är.77 På ett rent logiskt plan kan det ändå argumenteras för att skadeståndet har en handlingsdirigerande effekt. Detta eftersom människor trots allt i någon mån är rationella varelser som kan bedöma och anpassa sina handlingar utifrån hur omgivningen väljer att sanktionera ett beteende.
3.1.2 Det interna skadeståndsansvaret
Det interna skadeståndsansvaret gäller följaktligen skada som en styrelseledamot åsamkar bolaget uppsåtligen eller oaktsamt, då denne fullgör sitt uppdrag som styrelseledamot. Skadeståndsansvaret är individuellt för varje ledamot, och gäller alltså inte kollektivt för hela styrelsen. Har emellertid två eller flera ledamöter orsakat skadan är ansvaret solidariskt enligt 29:6 ABL, vilket gäller oberoende av i vilken grad de medansvariga bidragit till skadan. Graden av försummelse får dock betydelse för det fallet att den ledamot som fått betala skadeståndet riktar ett regressanspråk mot övriga ledamöter som medverkat till skadans uppkomst.78
Den inbördes betalningsskyldigheten mellan de skadeståndsskyldiga ledamöterna bestäms följaktligen efter varje persons delaktighet i den uppkomna skadan. För det fallet att någon ledamots ersättningsskyldighet jämkats ska även detta beaktas, varför den ledamot som fått sin ersättningsskyldighet jämkad aldrig kan tvingas betala mer än det jämkade beloppet.79 Vidare är ändamålen bakom det interna skadeståndsansvaret i princip detsamma som skadeståndet i största
75 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 46 och Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget, s. 33.
76 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 43.
77 A.a. s. 44.
78 Dotevall, Bolagsledningens skadeståndsansvar, s. 81.
79 Prop. 1975:103 s. 543 och SOU 1971:15 s. 356.
allmänhet, nämligen att ha en handlingsdirigerande och reparativ funktion.80 Lagstiftaren har bl.a. uttalat att,
”För ett fungerande näringsliv är det naturligt att det finns verksamma incitament för företagsledningen att fullgöra sina skyldigheter. Det är därför önskvärt att lagstiftningen tillhandahåller tydliga regler som på ett effektivt sätt ger möjlighet att utkräva ansvar av försumliga företagsledningar. Också behovet av att upprätthålla förtroendet för näringslivet talar i den riktningen.”81
Vidare har Svernlöv träffande uttryckt att syftet med de aktiebolagsrättsliga sanktionsreglerna är att verka prevenerande på handlingar i strid mot lagens materiella regler samt att ersätta eventuellt skadelidande.82 Han menar också att skadeståndsreglerna utifrån ett agent-principal perspektiv kan sägas vara att påverka styrelseledamöter att agera på ett sätt som är förenligt med bolagets, aktieägarnas och andra intressenters intresse. I förlängningen innebär alltså prevention och reparation av skedevållande handlingar inom bolaget att näringsverksamhet främjas och underlättas.83
I enlighet med det som diskuterats ovan är det inte helt kartlagt att skadeståndsinstitutet faktiskt har de preventiva och reparativa egenskaper som lagstiftaren ansett motivera det interna skadeståndsansvaret. Lagstiftningen utgår emellertid från att reglerna har dessa funktioner, varför den fortsatta framställningen vid ändamålsavvägningar kommer att utgå från lagstiftarens intentioner och perspektiv. För att till fullo förstå den interna skadeståndsskyldigheten är det av intresse att gå igenom reglernas utveckling och bakgrund samt sätta in dem i en historisk kontext. Det finnas sålunda ett visst pedagogiskt värde i att avhandla bestämmelsens historik, innan rekvisiten i nuvarande lagstiftning beskrivs mer djupgående.
3.2 Historisk bakgrund
3.2.1 ABL 1848 och ABL 1895
Den första svenska aktiebolagslagen utgjordes av ABL 1848, vilken inte innehöll några skadeståndsbestämmelser motsvararande dagens 29 kap. ABL. Likväl existerade HB och styrelseledamöter var alltså redan 1848 att se som sysslomän enligt 18 kap. HB. Därmed hade styrelseledamöterna en omsorgsplikt gentemot
80 Prop. 1975:103 s. 540 och prop. 1997/98:99 s. 187, 191.
81 Prop. 1997/98:99 s. 187.
82 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget, s. 34.
83 A.a. s. 35.
bolaget enligt 18:1 HB och svarade för skada som det orsakat bolaget genom vållande enligt 18:3-4 HB, i den mån inget annat avtalats.84 Vidare var ansvaret individuellt och omfattade endast de styrelseledamöter som deltagit i ett ansvarsgrundande beslut. Om styrelsen försummade sina plikter blev var och en ansvarig för sin del i försummelsen och flera medansvariga svarade solidariskt för uppkommen skada.85
De första rent aktiebolagsrättsliga skadeståndsreglerna för styrelseledamöter tillkom genom ABL 1895, vilken ersatte ABL 1848 och som var påverkad av tysk rätt vilket innebar en övergång till ett normativsystem.86 I § 65 ABL 1895 stadgades att styrelseledamöter, vid sidan av likvidatorer och aktieägare, svarade solidariskt för skada som uppkommit om aktiebolagen eller bolagsordningen överträtts.
Stadgandet motiverades med att det tydligt bör framgå att överträdelser av föreskrifter som inte är straffrättsligt sanktionerad, alltid medför civilt ansvar gentemot såväl bolag som tredjeman, för all skada som orsakas av överträdelsen.87
3.2.2 ABL 10 och ABL 44
ABL 1895 blev emellertid inte långvarig och redan 1910 tillkom ABL 10 som en reaktion på att de från olika håll framställdes krav på förändringar rörande allmänhetens skydd mott osunda bolagsföretag, det bristande minoritetsskyddet samt styrelsen alltför dominerande ställning gentemot aktieägarna.88 I § 70 ABL 10 reglerades styrelsen skadeståndsansvar gentemot bolaget. Av stadgandet framgick att styrelseledamöter som överträdde, uppsåtligen eller vårdslöst, ABL 10 eller bolagsordningen och som därmed skadade bolaget svarade solidariskt för skadan. I propositionen diskuterades det huruvida det verkligen var nödvändigt att ta in några särskilda bestämmelser om styrelseledamöters ansvar gentemot bolaget, i och med att styrelseledamöterna redan har ett ansvara i sin egenskap av sysslomän.
Då lagförslaget innehöll särskilda bestämmelser om ansvar för stiftare och revisorer gentemot bolaget, ansågs avsaknaden av bestämmelser rörande styrelsen ansvar kunna leda till missförstånd. Vidare bedömdes det inte vara helt klarlagt vilket ansvar som omfattade styrelseledamöter som utsetts av annan än stämman.
Därmed ansågs det lämpligt att också i lag reglera styrelseledamöters ansvar gentemot bolaget.89 I dyningarna efter Kreuger-kraschen blottades en rad brister i ABL 10, vilket blev startskottet till den utredning som senare ledde fram till ABL
84 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget, s. 17-18.
85 A.a. s. 18.
86 SOU 1971:15 s. 82.
87 Förslag till lagar om enkla bolag och handelsbolag, om aktiebolag samt föreningar för ekonomisk verksamhet m.m., afgivna af dertill i nåder utsedd komité. Stockholm 1890, s. 129.
88 Förslag till lag om aktiebolag även som till andra därmed sammanhängande författningar, Stockholm 1908, motiv s. 1.
89 Prop. 1910:54 s. 99.
44.90 De största skillnaderna i ABL 44 var tillkomsten av VD:n som reglerat bolagsorgan och att reglerna om formerna för bolagsbildning, publicitet avseende bolaget och om det kapitalinsatser som ska göras skärptes. Reglerna om styrelsens ansvar förändrades dock inte i någon större grad och enligt § 208 ABL 44 var en VD eller styreledamot som vid utförandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat bolaget skada skyldig att ersätta skadan.91
3.2.3 ABL 75 samt nuvarande ABL
I syfte att främja näringslivet i Norden, fördjupa den nordiska rättsgemenskapen och underlätta möjligheterna att vid en eventuell internationell harmonisering av aktiebolagsrätten hävda nordiska uppfattningar tillkom ABL 75 efter ett omfattande samnordiskt utredningsarbete.92 Skadeståndsbestämmelserna för styrelseledamöter gentemot bolaget i ABL 75 behölls dock mer eller mindre oförändrade jämfört med de i ABL 44, fast i en något förkortad form.93
Bestämmelserna reviderades delvis i slutet av 1990-talet, men det rörde sig främst om redaktionella förändringar. Några materiella förändringar av reglerna gjordes inte, med undantag från att preskriptionstiden förlängdes.94 Dagens regler beträffande det interna skadeståndsansvaret, bortsett från de mindre förändringar som genomfördes genom 1999 års reform, motsvarar de regler som gällde enligt ABL 75.95 De bärande principerna i den nuvarande regleringen av det interna skadeståndsansvaret går således att härleda mer än ett sekel tillbaka och dagens bestämmelser är till stor del likalydande med de som infördes i ABL 44.96
Det kan framstå som något märkligt att det interna skadeståndsansvaret inte utvecklas mer under de senaste sjuttio åren. Detta då bolag i dag har en helt annan komplexitet och omfattning i fråga om organisationen än tidigare. Näringslivet är idag också betydligt mer globaliserat än tidigare, vilket bör försvåra ansvarsutkrävning, då organisationerna är mer svåröverskådliga. Svaret går troligen att finna i att en hel del andra regler under samma period justerats, t.ex. att kravet på arbetsordningen blivit obligatorisk för vissa aktiebolag, vilket förenklat ansvarsutkrävning. Sedan har andra former av bolagsstyrning tillkommit, vilket minskat behovet av mer detaljerade ansvarsregler i ABL. Det bästa exemplet på detta är förmodligen Svensk kod för bolagsstyrning, vilken reglerar olika aspekter av
90 SOU 1941:9.
91 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget, s. 21.
92 SOU 1971:15 s. 75 ff., 106.
93 A.bet. s. 352 ff. och prop. 1975:103 s. 540.
94 Prop. 1997/98:99 s. 233 ff., 288 ff.
95 Prop. 2004/05:85 s. 492, 596, 895 ff.
96 Hemström, Om styrelseledamots plikter gentemot bolaget enligt svensk aktiebolagsrätt, JT 1989/90 s.
96.
