I nästkommande exempel illustreras hur ”kakan” kan växa genom en procedur där faktorer som är viktiga för parterna tillgodoses, vilket kan beskrivas i termer av rättvisa. Kakmetaforen är denna avhandlings teoretiska utgångspunkt. I exemplet utgör parterna den nordamerikanska urfolksgruppen haida och museerna, Pitt Rivers
Museum och British Museum. Exemplet visar en interagerande relation
mellan British Museum, Pitt Rivers Museum och urfolket haida. Mötet mellan haida och museerna ägde rum 2009 och var ett projekt med syftet att haida som urfolk skulle få komma i närkontakt med museernas föremålssamlingar. I boken This is our life beskrivs detta projekt i termer av ett experiment där utgången var osäker. Det framgår av verket att mänskliga kvarlevor repatrierades till haida, men några krav på återförande av kulturföremål restes inte. Detta kan ha sin grund i att museerna kan ha drivit en ståndpunkt att mänskliga kvarlevor kan återföras, men inte några kulturföremål: ”The project involved the unlikely alliance of two museums that don’t repatriate objects on one continent, with two repatriation commitees and a Haida-run museum and cultural centre on another. We think the experiment has been wildly successful so far”.161 Men av det innehållsrika verket This our life framkommer en bild av haidas förhandlingsstrategi, där slutmålet är återförande av kulturföremål. Betraktat som kulturarvsprocess finns en inledande fas för att få
161 Krmpotich, Cara Ann & Peers, Laura L., This is our life: Haida material heritage and
tillträde till museernas samlingar och repatriera de mänskliga kvarlevorna.162 Citatet närmast nedan är ett exempel på interaktionen mellan museerna och haida med kulturföremålen i centrum.
The opportunity to see collections of artefacts that no longer exist in peoples’ homes and are not part of today’s feasts and potlatches – mountain goat horn spoons and grease dishes, for example – is relished, and often emotionally charged. When the Haida delegation visited the Pitt Rivers Museum and British Museum in 2009, they sketched the designs carved on goat horn spoon handles, and requested calipers as well as using their own hands to measure the thicknesses of paddles and coppers. One woman brushed her cheek with the soft fur affixed to a mask. People talked rapidly together, piecing together how the articulated eye mechanisms on one particular mask might have worked, what the mask would have looked like in the firelight, and which of the stories they knew might pertain to the mask.163
I jämförelse med exemplet om återlämnandet av kraniet efter en
Proconsul africanus och motståndet British Museum of Natural History
där visade, kan citatet ovan exemplifiera att en förändring skett i relationen mellan museer och omgivning. En jämförelse visar också att det finns ett tidspann av 27 år mellan situationerna för dessa två exempel. Skillnaderna mellan parternas relationer indikerar att en förändring skett över tid.164 En jämförelse visar även att kontexten skiljer sig åt. Ovanstående exempel innehåller inget krav på återförande av kulturföremål, men det framgår i citatets inledning att repatriering av förfäders kvarlevor ägde rum. Fallen utgör exempel på hur museer kan betrakta föremål i sina samlingar, hur de kan brukas och vad de kan representera.
Något som kan uttolkas av citatet ovan om haidas föremål är en ökad tillgänglighet och förändring i bruket av museets föremålssamling. Av citatet framgår också att haida fick en viktig roll att generera mera kunskap om föremålen till museet. Men haidas
162 Ibid., s. 5.
163 Krmpotich, Cara Ann, The force of family: repatriation, kinship, and memory on Haida
Gwaii, University of Toronto Press, Toronto, 2014 [pbk], s. 66 f.
164 Se: Magnus Magnusson, “Introduction” i: Greenfield, Jeanette, The return of
möte med museerna och kontakten med föremålen genererade även en positiv kraft för deras egen kulturella utveckling.165 Av citatet verkar det inte heller finnas något krav på repatriering i förgrunden, utan budskapet i texten går att förstå som en positivt laddad kompromiss i vilken konsensus råder om hur kulturföremålen bör förvaltas (på museum). Som nämnts tidigare framgick det i citatets inledande mening att kvarlevor efter förfäder skulle repatrieras. Ifall en fråga om repatriering av kulturföremål också har ställts, men nekats, är det tänkbart att det kunnat ha negativ inverkan på relationen. Har inget krav ställts, har det heller inte kunnat bemötas av ett nekande, vilket kanske i vissa sammanhang kan gynna en relation som initialt formats av ömsesidig positiv hållning. Närmast kommer diskussionen föras utifrån de tidigare nämnda temata, där också olika aspekter på rättvisa blir synliga.
Haidas motiv och argument
Av citatet framgår att haida som grupp verkat ha befunnit sig i en identitetsbyggande process när de poängterar att dylika inte finns i hemmen eller används vid ceremonier, men att de nu vill återuppväcka denna kunskap. Denna process verkade kunna understödjas genom kontakten med föremålen, som härstammade från deras egen kultur. Haida hade också skäl att delta i ”experimentet” mot bakgrund av både religion och rättvisa. De religiösa skälen blir synliga genom haidas begäran att de mänskliga kvarlevorna skulle repatrieras. Som framgick av kapitel 3 behöver, enligt en del livsåskådningar, mänskliga kvarlevor återbegravas för att själen ska kunna fortsätta sin vandring.
Repatriation has come to be an important goal for many of these communities, as a means of gaining physical and intellectual access to
165 Jfr: Ferguson, T. J. et al., “Yep Hisat Hoopoq’yaqam Yeesiwa (Hopi ancestors were once here): Repatriation research documenting Hopi cultural affiliation with the Ancient Hohokam of southern Arizona”, i: Clegg, Margaret, Redfern, Rebecca, Jelena, Bekvalac & Bonney, Heather (red.), Global Ancestors, Understanding the shared
heritage items, as a way of correcting historic injustices, and as a way of showing respect to ancestors and to community members today.166
Men ytterligare skäl till krav på återförande är de rent logistiska svårigheterna. Kulturföremålen i museers samlingar kan finnas i en annan världsdel och därmed vara mycket svåråtkomliga för haida. Av citatet närmast ovan nämns även korrigering av orättvisor. För att anknyta till den inledande diskussionen av kapitlet om rättvisa kan ingången i situationen förslagsvis formuleras:
1) Någon annan har kulturföremålen (museet) 2) Gruppen (Haida) får tillgång till kulturföremålen
3) Gruppen får positiv erfarenhet genom kontakten med kulturföremålen
4) Gruppen känner inte eget ansvar för avsaknad av kulturföremålen
5) Gruppen ställer inga krav på återförande av kulturföremålen167
Genom denna enkla åskådliggörande uppställning formas en bild av en rättvisa som mera är chimär till karaktären. Det chimära verkar bestå i att det sista kriteriet inte formuleras som ett återförande, som att processen inte följs fullt ut och slutförs. Den situation som beskrivs är positiv, men tycks vara en inledande fas till en mera omfattande process. Denna inledande fas verkar bestå i att konstruera en kulturell identitet.
I detta exempel var ett motiv för återförande av kulturföremål en vilja att utveckla och återskapa en kultur, vilket också haidas medlemmar uttrycker. Citatet som beskriver kontakten mellan haida som grupp och kulturföremålen i museernas samlingar kan indikera en sådan vilja att återskapa något som riskerar att gå förlorat. I citaten nedan uttrycks exempelvis:
These are living pieces that we love and cherish. They are part of us: our drums, our paddles, our bent boxes, our musical instruments, our
166 Krmpotich, Cara Ann & Peers, Laura L., This is our life: Haida material heritage and
changing museum practice, UBC Press, Vancouver, BC, 2013, s. 16.
167 Se: Kazemi, Ali & Johansson, Lars-Olof, “Social rättvisa”, i: Biel, Anders & Gärling, Tommy (red.), Samhällspsykologi, 1. uppl., Liber, Malmö, 2012, s. 116.
button blankets, our spruce-root hats, our cedar hats. It’s all about who we are … I came on this trip for my daughter. I know we are making a path for younger generations, for them to come and see who they are.168
Att museet gjorde kulturföremål tillgängliga kan betraktas som en handling i syfte att generera en upplevelse av rättvisa för personerna från haida eller att museet, genom sitt agerande, i högre grad kan betrakta sig självt som varande mera rättvist, vad som kan benämnas
informationsrättvisa.169 Kazemi och Johansson menar att
informationsrättvisa kan ha något av ett förmildrande syfte, att vara en strategi för att framställa en aktuell situation som nödvändig och därmed försvarlig.170 I detta exempel kan en informationsrättvisa spåras genom att museets innehav av föremålen i någon mån kan ursäktas då motparten tilldelas en ökad tillgänglighet. Men citaten ovan indikerar kanske mera att rättvisa kommer till uttryck genom tillgängliggörandet, och att det uppstod en gemensam strävan för att haida skulle få tillgång till föremålen. I proceduren gjorde museet också ett undantag och tillät en hantering som inte strikt följer en museal uppfattning om bevarande.
De tillgängliggjorda museiföremålen kan i viss mån också beskrivas som en utjämning, eller breddning, av tillgängligheten till kulturarv, vilket också kan aktualisera begrepp som fördelningsrättvisa och procedurrättvisa.171 Genom att haida fick komma i direkt fysisk kontakt med kulturföremålen, och att museet uppvisar en hantering av objekten som demonstrerar respekt för haidas tro och historia, verkar förutsättningar skapas för att rättvisa kan upplevas i kulturarvsprocessen. Museets beslut att tillgängliggöra föremålen ur samlingarna, och låta människorna från haida hantera dessa, kan
168 Krmpotich, Cara Ann & Peers, Laura L., This is our life: Haida material heritage and
changing museum practice, UBC Press, Vancouver, BC, 2013, s. xv.
169 Kazemi, Ali & Johansson, Lars-Olof, “Social rättvisa”, i: Biel, Anders & Gärling, Tommy (red.), Samhällspsykologi, 1. uppl., Liber, Malmö, 2012, s. 122.
170 Se även: Kazemi, Ali, ”Distributive and Procedural Fairness Promote Cooperative Conflict Management”, i: Törnblom, Kjell & Vermunt, Riël
(red.), Distributive and procedural justice: research and social applications, Ashgate, Aldershot, 2007, s. 143 f.
171 Se: Kazemi, Ali & Johansson, Lars-Olof, “Social rättvisa”, i: Biel, Anders & Gärling, Tommy (red.), Samhällspsykologi, 1. uppl., Liber, Malmö, 2012, s. 118 ff.
betraktas som ett försök att skapa en gemensam plattform för båda parter där vinsten blir större än insatsen. Men det som tydligast framgår av citatet är processens effekt i form av förhöjd självkänsla och stärkt social identitet.172
British Museums agerande som förvaltare
Nedan har ett förslag på villkor formulerats som kan vara giltiga för att beskriva British museums hållning i förhandlingsläget.
1) Innehavaren har kulturföremålet (de är placerade på museet) 2) Innehavaren önskar ha kvar kulturföremålet (att döma av
uppgifter fanns inga planer att lämna ifrån sig kulturföremålen)
3) Innehavaren känner sig berättigad till kulturföremålet (för detta kriterium framförs ofta argument om museets idé och kulturföremålen som allmännytta)
4) Innehavaren anser det lämpligast att fortsätta ha kulturföremålet (museets idé är bevarande och ur en sådan synpunkt är det för museet en rimlig bedömning, eftersom en alternativ ny miljö är kan ses som obekant och därför osäker)
5) Innehavaren känner ingen skuld för innehavet av kulturföremålet (tänkbara argument är att tidpunkten för insamlingen numera är avlägsen och dagens museipersonal kan rimligtvis inte lastas för historiska handlingar och det kanske inte existerar några historiska dokument som visar på oegentligheter vid förvärvet)
6) Innehavaren låter de tidigare ägarna (haida) få särskild tillgång till kulturföremålen utan att egentligen förändra förvaltningssituationen
(museet tillät kulturföremålen att bli exponerade för en mera omfattande hantering än brukligt, men under en begränsad tid)
Dessa kriterier kan av en läsare uppfattas som en hårdför, icke förhandlingsbar driven linje i en förhandling. Vid en närmare studie
172 Se: Fransson, Niklas, ”Stereotyper, fördomar och diskriminering”, i: Biel, Anders & Gärling, Tommy (red.), Samhällspsykologi, 1. uppl., Liber, Malmö, 2012, s. 66 f.
av villkoren i exemplet blir det tydligt att en förändring av museets position ägt rum i en riktning som inte är hårdför. En sådan förskjutning kan exemplifieras med hur ”icke behöriga” tillåts hantera museiföremål, just med ett syfte att skapa goda relationer. En mera inbjudande förhandlingslinje kan signalera ett förändrat förhållningssätt och en vilja hos innehavaren att motverka eventuella fördomar. Vad som framkommer av citatet om haidas möte med museerna är att en förändring i synsätt verkar ha skett i en jämförelse med exemplet om Proconsul africanus-kraniet och förhandlingen kring det.
Fördelar av att vilja mötas
I exemplet med mötet mellan Haida First Nation, British Museum och Pitt Rivers Museum kan en del förändringar i processen spåras. Museernas agerande och deras förhållningssätt till hur kulturföremål kan användas utmanar en mera traditionell bild av museers uppdrag och ursprungliga idé, vilken är att de har som uppdrag att bevara de insamlade föremålen, och i ett evighetsperspektiv säkra samlingarnas fortsatta existens. Museer ska också eftersträva att bevara kulturföremåls befintliga skick, exempelvis genom konserverande åtgärder, och att begränsa hur objekten får hanteras. Ur detta växer en museal kultur fram vars huvuddrag är att kulturföremål ska hanteras varsamt och exponeras i kontrollerade former med restriktioner gällande belysning, klimat och beröring.
Vissa delar i den traditionella bilden av museers roll har förändrats. En påverkande faktor kan vara samhälleliga förändringar. Politiska initiativ för urfolks rättigheter och livssituation har resulterat i en förändrad syn på förvaltningen av museers föremålssamlingar. Med ökade rättigheter och insikter kring begångna oförätter under historiens gång, uppstod en diskurs kring minoriteternas kulturarv. Politisk medvetenhet, museologisk kritik, minoriters rättigheter och ökade självkänsla, förändrade synen på museisamlingar och kulturarv till en mera tillgänglig resurs att ta del av. Detta förändrade synsätt på kulturarv kan tänkas ha påverkat flera aktörer, vilket i en förlängning kan ge eko i mötet mellan
förhandlingsparter.173 Människorna på besök från Haida First Nation fick särskild tillgång till museiföremål, vilket föranleddes av en bedömning från museets sida angående föremålens status. Mötet mellan British Museum och Haida First Nation och hanteringen av föremålen tycks ha avlöpt väldigt väl, trots orosmoment som verkar ha funnits, exempelvis ifall projektet innebar lämplig föremålshantering.174
Den respons en förvaltare ger på ett krav på återförande av ett kulturföremål bör vara av viss betydelse för processens fortsättning. Det behöver tilläggas att de initiala återförandekravens karaktär också kan ha direkt inverkan på förvaltarens reaktion. Men även om återförandekraven upplevs oväntade eller orimliga, kan ansvarig förvaltare formulera strategier för att skapa en beredskap att kunna hantera sådana krav och skapa bättre förutsättningar att etablera ett samarbete och gemensamma mål.
Målstrategier
Målstrategier kan uttryckas som en plan för att nå ett mål. I försök att uppfylla denna plan kan argument formuleras, vilka sedan kan följa en fast linje eller variera beroende på omständigheter. Ovan fördes ett resonemang om att mötet haida hade med museerna genererade en stärkt självbild hos haida och ett positivt samarbete parterna emellan. Tidigare hade de samverkat kring återförande av mänskliga kvarlevor. I verket This is our life, uttrycks en målstrategi på ett explicit sätt som här blir väl motiverat att citera:
For a period of about eight years, we travelled constantly to places […] in order to repatriate our ancestors. It was quite an emotional experience, but on every one of those visits to repatriate our ancestors we also made sure that the Elders and artists we brought with us were able to view the collections (even though we were never going to start talking about repatriation of any artifacts at that moment; we were not focusing on that at that time). Now we are in that stage because we’ve repatriated more than 460 of our ancestors back to Haida Gwaii. Now
173 Se: Holtorf, Cornelius, “A European perspective on indigenous and immigrant archaeologies”, i: World Archaeology, 41:4, 672-681, 2009, s. 673
174 Krmpotich, Cara Ann & Peers, Laura L., This is our life: Haida material heritage and
we’re in the process of working toward the next stage of bringing our artifacts back.175
Uppgiftslämnaren i citatet tillägger avlutningsvis att gruppen ser med tillförsikt mot att ta nästa steg i processen. Det är starka känslor involverade i denna process, med en stark koppling till de mänskliga kvarlevorna och kulturföremålen. I slutet av redogörelsen sägs något mycket viktigt som anknyter till målstrategin bakom engagemanget. Representanterna för haida vill inte lämna detta arbete till kommande generationer och ”Who else is going to do this work?”176
Processen kommer också i ett annat läge ifall haida börjar återkräva föremålen. Fallet kan ställas på sin spets och kan skapa oenighet, det vill säga att det i detta exempel rådde samförstånd, men bara nästan.
Detta förändrar hur motivet för rättvisa kan identifieras, då kulturarvsprocessen i detta fall träder in i en ny fas. Betingelserna kan förslagsvis formuleras som följande:
1) En första part förvaltar kulturföremålet (museet)
2) En andra part önskar att kulturföremålet återförs (haida) 3) En andra part känner sig berättigad till kulturföremålet
(haida)
4) En andra part anser att det är möjligt att återföra kulturföremålet (haida)
5) En andra part känner inget ansvar för att kulturföremålet enligt dem saknas (haida)
6) En första part känner ingen skuld för sitt innehav av föremålet (museet)
Samtliga kriterier är i exemplet uppfyllda, vilket kan generera en känsla av orättvisa över situationen att inte ha något, som man tycker sig borde ha. I detta fall är det museer som har kulturföremålen, men som människorna inom haida anser sig berättigade till. Personerna från haida anser även att föremålen införskaffades av museerna på tvivelaktigt sätt, vilket befriar haida
175 Ibid., s. 18.
själva från någon slags medverkan till situationen. Dessa kriterier tar haida som part med sig in i mötessituationen.
Exemplet med interaktionen mellan Haida First Nation och museerna kan lämpligen diskuteras utifrån fördelning av kulturföremål som resurs. Citatet skildrar mötet mellan grupperna, som delvis kretsar kring beståndet av kulturföremål. Det verkar inte föreligga något krav på återförande, men det har uppenbarligen skett en förändring av tillgängligheten av kulturföremålen som gynnar haida som grupp och som också varit syftet. Ett samarbete etableras, vilket genererar förutsättningar för en viss omfördelning av museiföremålen i form av ökad tillgång till dem för haida. En positiv kraft av detta samarbete är att fördomar motarbetas och vänskapsband kan etableras, men att också ny kunskap produceras
om själva kulturföremålen.177