Diskussionen i detta avsnitt tar avstamp i människors relationer under en process där deras målbild och uppfattning om rättvisa kan förändras. Två parter kan initialt ha olika uppfattningar, men efter en tid i allt högre utsträckning hysa likartade föreställningar. Det kan även falla sig att parterna istället kommer längre ifrån varandra och får alltmer motstående positioner, ibland påverkat av människors fördomar om varandra. Mer specifikt gäller processen uppfattningar om kulturföremål. Människors uppfattning om kulturföremål kan vara känslomässigt starka, men kan också förändras i olika riktningar. Citatet nedan visar läsaren ett exempel på känslor som kan spela in i en kulturarvsprocess.
The sight and touch of such iconic items often provokes strong emotional responses. Many of the quotes from Haida delegates throughout this volume emphasize that there can be great joy in these reunions, or encounters, between indigenous community members and heritage objects in the museum space. Sometimes, as with the gambling match or in moments of reconnection with objects or the chance to study a complex piece together as a group, these emotions were of joy and excitement. At other times they were of anxiety, grief, and deep pain, sometimes partially concealed by black humour.155
Citatet ovan ger uttryck för kulturarvets stora betydelse för en del människor. Det kan finnas starka, känslomässigt förankrade, faktorer som kan upplevas stå på spel. Citatet skildrar gruppen
Haida First Nations möte med föremål från deras kultur. Med i
sammanhanget finns också museet som förvaltande ansvarig part av kulturarv. I mötet mellan parterna uppstår en relation där båda förhåller sig till samma kulturföremål. Förhållanden mellan parter i exempelvis en förhandling eller konflikt, eller båda, kan förändras. Förändringen kan bero på olika tillståndsbetingade faktorer, exempelvis parternas ingång i situationen.
En process om krav på återförande av kulturföremål, eller av mänskliga kvarlevor, kan ur ett perspektiv handla om en upplevelse av att vinna något men även rädsla att förlora något. En stark drivkraft för att vinna något (kulturföremålet) kan vara att uppleva rättvisa. Men en kulturarvprocess, som exempelvis resulterar i ett nekat återförande, kan mycket väl resultera i en upplevelse av
orättvisa, eller att en redan befintlig känsla av orättvisa förstärks.
Återkrav av kulturföremål kan betraktas som en kulturarvsprocess där olika parter strider om samma föremål. I processen kan kulturföremålet betyda olika saker för parterna, eller ha likartad innebörd. Exempel på sådana förhållanden illustreras nedan i detta kapitel.
En kulturarvsprocess om krav på återförande av kulturföremål innehåller ett villkor som kan formuleras: ”det finns något som man själv borde ha men som någon annan har”. Repatriering som begrepp innehåller ett budskap, eller signal, om en faktisk obalans (som tidigare avhandlats i denna undersökning). En sådan obalans kan förslagsvis beskrivas som orättvisa. Ali Kazemi och Lars-Olof Johansson redogör för relevanta forskningsperspektiv i en artikel kring social rättvisa. Som teoretisk inspiration är författarnas diskussion användbar för att undersöka kopplingen återförande av kulturföremål och rättvisa. Anknytningen och tillämpbarheten med deras diskussion och föreliggande kapitels tema kan belysas genom citatet nedan:
individens känsla av att vara berövad viktiga resurser [är] inte absolut utan beroende av relativa jämförelser. Människor tycker med andra ord att de har mindre än de förtjänar jämfört med vad andra har. Den som saknar något känner sig berövad och förbittrad endast om följande villkor är uppfyllda: (1) någon annan har X (den aktuella resursen), (2) individen önskar ha X, (3) individen känner sig berättigad till X, (4) individen anser att det är möjligt att ha X samt (5) individen känner sig inte själv ansvarig för avsaknad av X156
156 Kazemi, Ali & Johansson, Lars-Olof, “Social rättvisa”, i: Biel, Anders & Gärling, Tommy (red.), Samhällspsykologi, 1. uppl., Liber, Malmö, 2012, s. 116, författarna bygger sin framställning på en modell efter Crosby, F, ”A model of egoistical relative deprivation”, i: Psychological Review, 83, 85-113, 1976.
Ifall det abstrakta X:et byts ut mot kulturarvsföremål i en kulturarvsprocess där krav på återförande är centralt, blir citatet ovan mycket intressant. Kriterierna som identifieras i citatet kan hjälpa till att åskådliggöra återförandekrav av kulturföremål och beskriva utgångspunkten för en förhandlingslinje som kopplar till rättvisa. Men det är viktigt att understryka hur citatet återger utgångspunkten blott för en part, vilket i en repatrieringskontext blir den fordrande parten. En sådan förskjutning behöver balanseras genom en likvärdig formulering för den förvaltande parten, dvs. innehavaren av det aktuella kulturföremålet. Det är den innehavande parten som behöver ta ställning till att avvara kulturföremålet i fråga, eller inte. Innehavarens (förvaltarens, ex. museets) relation till den fordrande parten kan förslagsvis ställas upp genom följande kriterier:
1) Innehavaren önskar ha kvar kulturföremålet
2) Innehavaren anser sig berättigad till kulturföremålet
3) Innehavaren erfar ingen skuld för innehavet av kulturföremålet
Ifall dessa kriterier är uppfyllda hos innehavare av kulturföremål, torde relationen till en äskande part påverkas i negativ, eller avståndstagande, riktning om en begäran om återförande av ett kulturföremål läggs fram. Det uppstår även ett tillstånd där ett frivilligt återförande av kulturföremålet inte blir aktuellt, såvida inte en förskjutning av innehavarens ståndpunkt äger rum. En förändrad ståndpunkt skulle för den fordrande parten kunna innebära en förändring i för denne positiv riktning. Innehavarens relation till föremålet, sig själv och till motparten kan då förslagsvis formuleras:
1) Innehavaren har kulturföremålet
2) Innehavaren kan tänka sig att avstå kulturföremålet
3) Innehavaren kan se att nyttan med innehavet av kulturföremålet har förändrats
4) Innehavaren inser en olämplighet i innehavet av kulturföremålet
5) Innehavaren upplever ett tillstånd av orättvisa i innehavet av kulturföremålet
Ifall dessa villkor uppfylls helt eller delvis, innebär det även en förändrad relation och nya förutsättningar för utgången av en kulturarvsprocess där krav på återförande av kulturföremål står i förgrunden. Kulturforskning har åtskilliga gånger markerat att betydelsen av exempelvis museiföremål kan förändras. Förändringen kan utgöras av en anpassning till ny kunskap om föremålet och dess kontext.