Det är inte längre klassen som gäller. Det är individen. Så är den nya läroplanen för grundskolan författad. […] I den nya skolan ska i princip alla elever i Sverige kunna bli ”mycket väl godkända”, om det vill sig väl. (”Emmy …”, 1995)
Höstterminen 1995 trädde den nya läroplanen i kraft för elever i års- kurs 1–7. Expressen publicerade en artikelserie om den nya läroplanen i augusti 1995 och beskrev den så här (Rydman, 1995a):
Tack vare den nya Läroplanen, Lpo 94, har skolorna möjlighet att satsa på olika inriktningar, att profilera sig, nästan hur mycket de vill.
Huvudsaken är att skolorna lever upp till de krav och mål som staten kräver i läroplanen och skollagen.
Vissa skolor tar ut svängarna ordentligt, andra inte alls.
I serien fick även eleverna säga sitt. Fayz Sabani (13 år) på Rosengårds- skolan i Malmö var enig med sina klasskamrater om att ökat elev- inflytande var bra (Rydman, 1995b):
Det är bra att vi elever ska få vara med och bestämma mera. Då blir det nog lättare att få alla att jobba.
Ett knappt år senare återvände journalisten till skolan och de fyra elever hon hade intervjuat, för att höra hur det gått när det gällde inflytandet. Hon fick till svar att det inte blivit så mycket av den (Rydman, 1996):
– Jag hade förväntat mig mer, säger Robban Wagman. Lärarna styr fortfarande.
Det som framför allt lyftes fram i medierna vid tiden för införandet av Lpo 94 var elevens fria val, att elever och föräldrar skulle få mer att säga till om när det gällde skolan och undervisningen, och att engelska kunde komma att läsas redan i årskurs 1.
striden om den goda skolan
184
När den borgerliga regeringen lade fram sin proposition 1993 kommenterades detta i en ledare i Skolvärlden som riktade kritik mot förslaget om timplan, som ansågs för tolkningsbart, mot reger- ingens övertro på målstyrningen och mot att den inte innehöll extra ekonomiskt stöd för exempelvis implementering av reformen utan att denna förväntades kunna hanteras inom ramen för ordinarie skolbudget. Men ledaren konstaterade också, i positiva ordalag, att läroplanen och det nya betygssystemet signalerade att kunskapssko- lan äntligen hade kommit. Den nya inriktningen kontrasterade mot den inriktning på fostran som funnits tidigare, menade skribenten (”Grundskola…”, 1993):
Propositionen om ny läroplan och nytt betygssysstem för grundskolan som regeringen lägger fram för riksdagen präglas av att kunskaperna sätts i förgrunden på ett sätt som lärare under lång tid pläderat för.
Samhället har nu ett annat skolpolitiskt tänkande än det som varit vägledande för efterkrigstidens läroplansreformer. De syfta- de visserligen till att ge medborgarna längre och mer kvalificerad obligatorisk skolgång, men de goda intentionerna förfuskades av alla politiska och pedagogiska vindkantringar. Skolan fick dessutom från hemmen överta fostran av eleverna.
Även i dagstidningarna noterades det utbildningspolitiska skiftet mot ökade kunskapsambitioner. Sigun Melander skrev i Göteborgs-Posten i juni 1994: ”Skolan är usel på att kompensera barn från studiesvaga hem”, men menade att den nya läroplanen, Lpo 94, ingav hopp (Melander, 1994). Argumenten känns igen från kunskapsrörelsen, dels att en kunskapsskola ställs i kontrast till en forstransskola, dels att den socialdemokratiska och fostransinriktade skolan ansågs ha befäst klassgränserna. På samma linje gick den färgstarke debattören Gunnar Ohrlander i ett inlägg i Aftonbladet i augusti 1998, han som hade varit aktiv i kunskapsrörelsen (Ohrlander, 1998):
Under trettio år hade elever tvingats sitta av undervisningen utan att förstå. Med de relativa betygen dumpades upp till trettio procent (ettor och tvåor) som alltför ofta betraktades som icke bildnings bara.
kris och hopp
Elevens rätt till kunskap utgår däremot från den optimistiska föreställningen att praktiskt taget alla är bildningsbara upp till godkändgränsen i grundskolan.
En liknande syn på den nya läroplanen framfördes av Aktionsgrup- pen för kunskap i skolan (AKS), som föddes ur kunskapsrörelsen och fortsatte sitt arbete under 1980-talet fram till att den borgerliga regeringen tillträdde i början av 1990-talet. Hösten 1992 publicerade
Svenska Dagbladet en ledare med rubriken ”Flumskolans död” där det
meddelades att AKS hade lagts ned (”Flumskolans död”, 27/4, 1992):
Tiderna förändras. Under lördagen höll AKS ett årsmöte i Stockholm där det fattades beslut om föreningens upplösning. I kallelsen till medlemmarna uttryckte ordförande Bengt Rånby sin glädje över den nya regeringens viljeinriktning i skolpolitiken. ”Våra idéer har haft stor framgång och vi kan lägga ner vår förening med flaggan i topp!” skrev han.
Men allt var inte bra med den nya läroplanen. När Ohrlander skrev sin artikel i augusti 1998 duggade larmrapporterna om elever som inte klarade kraven till gymnasieskolan tätt. Ohrlander hade sin analys klar: den socialdemokratiska regeringen hade inte ställt tillräckligt höga krav på kommunerna, dessutom borde betyg ha införts från årskurs 5. På grund av att man inte ställt dylika krav hade hela re- formen förfelats, menade han, och avslutade (Ohrlander, 1998): ”Det är med andra ord hög tid att fullfölja revolutionen som kom av sig.”
De stora partierna, S och M, som initierat respektive slutfört ar- betet med den nya läroplanen och betygssystemet, framställde Lpo 94 som ett steg framåt. Framför allt betonade de att den till skillnad från tidigare läroplaner satte fokus på kunskap och innebar höjda krav på skolan att ge elever gedigna kunskaper. Nio moderata kommunpolitiker skrev i Länstidningen Östersund i januari 1998 (Mattson m.fl., 1998):
Under den borgerliga regeringsperioden genomfördes en rad åtgärder som syftade till att göra svensk utbildning mer konkurrenskraftig internationellt sett. Den första handlade om att sätta kunskaperna
striden om den goda skolan
186
i centrum för skolans arbete genom införandet av den nya läro- planen Lpo 94.
Den nya kunskapsfokuserade och, som många upplevde den, av- ideologiserade läroplanen, Lpo 94, väckte reaktioner även i fack- pressen. Didaktikforskaren och lärarutbildaren Gerhard Arfwedson konstaterade i ett debattinlägg i Lärarnas tidning med rubriken ”Hur går det nu med progressivismen?” att läroplanen inte längre innehöll någon statsideologi (Arfwedson, 1993). Han tyckte det var bra. På samma tema, progressivismens försvinnande ur läroplanen, skrev Bengt Holmberg, som i Skolvärlden frågade sig ”Vilken pedagogisk teori gäller idag?” (Holmberg, 1994). Han konstaterade uppgivet att ingen verkade vara intresserad av denna fråga, allra minst pedago- giska forskare. Båda dessa inlägg kan ses som tecken på att läropla- nens kunskapsfokus lyckades avideologisera många av skolpolitikens traditionella konfliktobjekt. I alla fall framstod det så.
En som inte verkade notera att det kommit en ny läroplan med ny inriktning var Folkpartiets Jan Björklund. Folkpartiet hade en stark position inför den kris som Lpo 94 skulle komma att skapa, på grund av att de inte hade varit drivande i förändringarna; det var främst S och M som hade investerat prestige i det nya styrsystemet. ”Skrota flumskolan”, krävde Björklund 1996 på DN Debatt. Han ville satsa på datorkunskap och ta bort ämnen som textilslöjd och hemkunskap, han ville höja kraven på individualisering och slopa timplanen. Han betraktade Lgr 69 som brytpunkten, det var då flumskolan infördes. Han såg ingen förändring med Lpo 94 – elever slogs fortfarande ut (Björklund, 1996):
Tidigare hade kunskap setts som en förutsättning för jämlikhet. Nu kom jämlikhetsmålet att överordnas kunskapen. Det blev viktigare att alla barn läste samma stoff, i samma takt under lika lång tid, än vad de faktiskt lärde sig. Vi fick flumskolan.
Två stora läroplansrevisioner har ägt rum sedan 1969, Lgr 80 och Lpo 94. Det är dock trist att konstatera att många av nackdelarna i 70-talets flumskola trots detta lever kvar och varje år resulterar i att nya ungdomar slås ut.
kris och hopp
Att Socialdemokraterna förändrade betygssystemet när de tog över makten 1994 utnyttjades av de borgerliga. Beatrice Ask menade att förändringen av det borgerligt beslutade betygssystemet hade gjort att flumskolan hade kommit tillbaka (”Hon är …”, 1996). Framför allt vände sig Ask mot att Socialdemokraterna tagit bort slutbetyget ”icke godkänd”. I den socialdemokratiska flumskolan underkänns ingen, menade hon.
Åren 1996–1998 hårdnade tonen och det började talas om ”krisen i skolan”. En bidragande orsak till krisdebatten var de dåliga betygs- resultat som det nya betygssystemet gav upphov till.