I del III står perioden 1993–1998 i huvudfokus. 1993 lade den borger- liga regeringen fram sin proposition om ny läroplan. 1994 revs delar av beslutet upp av den socialdemokratiska regeringen. Under andra halvan av 1990-talet implementerades reformerna. Höstterminen 1996 fick elever i årskurs 8 de första betygen baserade på det nya systemet. Våren 1998 fick dessa elever sina slutbetyg, vilket gav ett första tydligt svar på resultatet av 1990-talets reformer.
Syftet med denna del är att skapa ökad förståelse för det styrsystem som politikerna i slutändan, efter remissförfaranden, beslutade om baserat på de två utredningarnas förslag, samt visa hur reformerna togs emot och ramades in av pressen och hur de påverkade skolans kunskapsarbete.
kapitel 10
Riksdagsbehandlingen
De stora politiska striderna i den efterföljande riksdagsbehandling- en stod om antalet betygssteg och i vilken årskurs betyg skulle börja ges. Men även om betygens koppling till läroplanen och de natio- nella proven, alltså om huruvida de nationella kursplanerna skulle innehålla betygskriterier och om hur nationell likvärdighet kunde upprätthållas. Det senare är kanske den mest intressanta frågan så här i efterhand, och vi lever med dess konsekvenser än idag. Men vi tar det från början.
Sedan svensk skola övergick till mål- och resultatstyrning i och med 1994 års läroplan, Lpo 94, har det funnits en bred politisk enig- het i riksdagen kring att ha betyg i grundskolan; enda undantaget är Vänster partiet som länge verkat för en betygsfri grundskola. Den breda enigheten grundlades med den parlamentariska Betygsberedningens arbete i början av 1990-talet. Riksdagspartierna har dock haft olika ståndpunkter när det gäller antal betygssteg samt från vilken årskurs betygen ska ges. Dessa olikheter har skapat turbulens i betygsfrågan. Borgerliga regeringar har verkat för tidig betygsstart och Socialdemo- kratiska har rivit upp eller ändrat beslut om tidiga betyg. Så var fallet redan i efterspelet till Betygsberedningens arbete. Trots beredningens enighet ändrades förslagen med ny majoritet i riksdagen. Efter valet 1994 rev den nya socialdemokratiska regeringen upp den borgerliga regeringens beslut rörande betygsstart och antal betygssteg.
Positionerna inför valet 1991 speglade bredden i frågan om betygs- start: Moderaterna ville ha betyg från årskurs 3, Folkpartiet från årskurs 6 och Centern och Socialdemokraterna från högstadiet (”Se hur …”, 1991).14 Skillnaderna mellan blocken framträdde i den borger-
striden om den goda skolan
176
efterfrågade en utredning om betyg före årskurs 7. I den borgerliga propositionen 1992/93:220 som följde på Betygsberedningens betän- kande föreslogs en sexgradig betygsskala (A–F) samt betygsstart på vårterminen i årskurs 7. Detta beslut revs 1994 upp av den Social- demokratiska regeringen, som drev igenom att betyg skulle ges med graderingarna G, VG och MVG och först från höstterminen i årskurs 8 (Prop. 1994/95:85; Betänkande 1994/95:UbU6). Det betygssystem som Socialdemokraterna beslutade om 1994 stod sig fram till införandet av den borgerliga läroplanen Lgr 11, när betyg från årskurs 6 infördes.
Den första ordföranden i Betygsberedningen, socialdemokraten Lars Gustafsson, kommenterade 1997 turerna i riksdagen kring be- tygen åren 1993–1994. Han menade att det faktum att merparten av ledamöterna i beredningen lämnade politiken gjorde att partierna kunde överge sina positioner; det fanns inga kvar som kunde förmå dem att stå fast vid överenskommelserna (Gustafsson, 1997, s. 149):
Själv lämnade jag riksdagen och därmed utskottet i och med utgång- en av riksdagsåret 1990/91. Så gjorde också Ingegerd Wärnersson, som tyvärr blev utslagen, och Ylva Johansson, som f.ö. lämnade vänsterpartiet. Kjell Norberg och Sune Berg tillhörde aldrig riks- dagen. Vidare hade Göran Persson fr.o.m. riksmötet 1991/92 gått över till andra arbetsuppgifter i riksdagen och ville inte, enligt vad han meddelade mig, lägga sig i den fortsatta hanteringen i vår ut- skottsgrupp och riksdagsgrupp. Slutligen lämnade Larz Johansson utskottet i mitten av april 1993 och Ann-Cathrine Haglund i början av oktober samma år. Kvar i utskottet vid behandlingen hösten 1993 var bara Margitta Edgren och det räckte inte.
I riksdagsbehandlingen av kommittéernas förslag var betygen en av de frågor som väckte mest debatt.15 Även om remissinstanserna var
positiva till Betygsberedningens övergripande förslag att införa ett ”kunskaps- och målrelaterat” betygssystem så avvisade merparten av dem förslaget ”i dess nuvarande form”, främst ”på grund av den föreslagna progressionen och de generella kriterier som utformats för de olika betygsstegen, men också på grund av den bristande över- ensstämmelsen med vad som sägs i Läroplanskommitténs förslag” (Prop. 1992/93:220, s. 69).
riksdagsbehandlingen
Flera remissinstanser fann Betygsberedningens förslag motsä- gelsefullt. Det är tydligt att deras åsikter kan ha färgats av Ference Martons debattartiklar i Dagens Nyheter, där han bland annat hävdade att Betygsberedningens förslag byggde på två sinsemellan oförenliga principer (Marton, 1992a, 1992b). Förutom att döma ut Betygsbered- ningens förslag presenterade flera av remissinstanserna egna förslag på betygssystem.
Betygsberedningen föreslog sex betygssteg. Men med den abso luta och generella betygsmodellen skulle i praktiken endast en begränsad del av stegen komma ifråga i varje årskurs, konstaterade remiss- instanserna. Två tredjedelar av remissinstanserna ansåg att det borde räcka med färre än sex steg. En tredjedel föreslog fler än sex.
Hälften av remissinstanserna förordade betyg från årskurs 7, vilket är vad Betygsberedningen föreslog. Av återstoden förordade merparten senare betygsstart. Flera remissinstanser förespråkade en betygsfri grundskola.
Remissinstanserna hade även synpunkter på nivån på betyget godkänd. Många av dem menade att en stor andel elever inte skulle nå godkändgränsen i alla i ämnen grundskolan. Flera av dem avvi- sade förslaget att ge betyget ”icke godkänd” med motiveringen att det framstod som märkligt att en obligatorisk skola skulle avge ett betyg på skolans eget misslyckande och att det därtill inte var etiskt försvarbart för staten att avge ett sådant betyg i en obligatorisk skola.
När det gällde jämförbarhet och likvärdighet i betygssättningen betonade Betygsberedningen vikten av betygskriterierna och utbild- ningsmålen, men öppnade för nationella prov under förutsättning att de utformades så att de inte begränsade lärarnas frihet som man menade att de gamla centralproven hade gjort. En klar majoritet av remissinstanserna betonade vikten av att likvärdigheten upprätthölls via nationella prov.
Flertalet remissinstanser lyfte fram betygens urvalsfunktion. Några av dem framhöll att kraven på att alla elever skulle nå godkänt för behörighet till gymnasiet kunde bli kostsamt (Prop. 1992/93:220, s. 77).
I behandlingen av förslagen var det främst betygsstart, antal be- tygssteg samt frågan om de skriftliga omdömen som skulle ges från årskurs 1 skulle få vara ”betygsliknande” som vållade strid.
striden om den goda skolan
178
Den borgerliga regeringen föreslog betyg från årskurs 7 (i linje med Betygsberedningen) samt att de skriftliga omdömena skulle få vara betygsliknande (i motsats till Betygsberedningen). Beslut om den nya läroplanen och det nya betygssystemet fattades 1993, men av debatten och rapporteringen framgick att om Socialdemokraterna vann valet 1994 så tänkte de riva upp besluten om den nya läroplanen och det nya betygssystemet (Reimer-Eriksson, 1994).16 De sex betygsstegen
(A–F), betyget ”icke godkänd” och betyg från årskurs 7 skulle bli till tre steg – G, VG, MVG, streck ifall inte betyget G nåddes i årskurs 9 – och betyg från årskurs 8. Socialdemokraterna vann valet och de av dem föreslagna ändringarna blev en realitet. Turerna vållade oklar- heter kring det nya betygssystemet.
Värt att notera är att den borgerliga regeringen i sin proposition föreslog att betygskriterier skulle införas i kursplanerna samt att den nationella likvärdigheten i slutbetygen skulle upprätthållas genom nationella prov (Prop. 1992/93:220, s. 77). Den socialdemokratiska regeringen behöll de nationella proven. När det gällde betygskrite- rierna blev lösningen från den socialdemokratiska regeringen att de mål att uppnå (uppnåendemål som de kallades i Läroplanskommitténs betänkande) som redan fanns där skulle användas som kriterier för godkändnivån. Därutöver skulle betygskriterier för VG utarbetas av Skolverket, varpå lärarna själva skulle formulera nivån för MVG (Prop. 1994/95:85, s. 7).
Turerna kring betygens nivåreglering och koppling till läroplanen kan tyckas marginella i jämförelse med frågor om betygsstart och antalet betygssteg. Det var dock i hög grad kring dessa principer som striden mellan de båda kommittéerna stod. Som jag var inne på i förra delen rörde denna fråga balansen mellan central och lokal makt samt mellan lärarna och politikerna (jfr Lundgren, 1990, s. 30). Carlgren kommenterade den borgerliga regeringens beslut att införa betygs- kriterier i kursplanerna i Lärarnas tidning 1993 (Carlgren, 1993, s. 20):
Är det bra? Oavsett om det är möjligt eller ej, kan frågan om det är bra diskuteras. Jag tror inte det är bra. Jag tror tvärtom att det vore förödande för skolans utveckling oavsett om man lyckas få kreativa, kloka kriteriemakare som inte enbart inriktar sig på det lätt mätbara.
riksdagsbehandlingen
Detta ligger i linje med de idéer Ulf P. Lundgren hade uttryckt innan han blev ordförande för Läroplanskommittén, och som han höll fast vid, nämligen att läroplanen inte bör ha en dylik stark koppling till betygssystemet. I november 1992, efter att Läroplanskommittén lämnat sitt betänkande, hade han uttryckt sig så här (Ljunghill, 1992, s. 13):
Kursplanerna ska vara riktade mot undervisningsmål. […] Det är viktigt att kursplanerna inte blir betygsrelaterade. Man måste göra åtskillnad mellan kursplanerna som styrinstrument för undervis- ningen och ett bedömningssystem.
Förändrade den socialdemokratiska regeringen på ett signifikant sätt dessa maktbalanser genom att besluta att mål att uppnå (upp- nåendemål som de kallades i betänkandet) skulle fungera som be- tygskriterier och det därför inte behövdes några nya betygskriterier? Och genom att inte göra de nationella proven bindande? Möjligen på marginalen. Man kan konstatera att kursplanerna kom att inne- hålla betygskriterier och att vi därmed fick en mycket stark koppling mellan betygssystem och läroplan, något som trots intentioner om ”deltagande målstyrning” bidrog till att makten placerades centralt och samlades i politikernas händer. Lägg därtill att betygen föreslogs användas vid urval till gymnasiet och högskolan och maktbalansen kom ytterligare att tippa mot den politiska nivån jämfört med visio- nerna om deltagande målstyrning i Läroplanskommitténs förslag.
kapitel 11