Resultatet belyser att hundförare 1, 2 och 4 gärna ser att det i framtiden finns fler hundteam, gärna ett hundteam på varje skola. Deras argument för detta är att det finns många elever som behöver denna resurs och varje hund endast bör arbeta 20 timmar i veckan. Flera respondenter belyser även önskan att ha en kollega på nära håll att samarbeta med. I samband med detta lyfter alla hundförarna önskemål om att i framtiden kunna ha hunden överallt i skolan, inte bara i den specifika lokalen som hundteamet har fått tilldelat sig. Detta för att arbetet med hund skulle kunna bli friare, för att stärka gruppgemenskapen mellan elever, kunna arbeta med eleverna i grupper och inte bara enskilt eller i par, skapa en lugnare och mer trivsam miljö för alla elever på skolan, det hade varit lättare att stödja elever med svårigheter och problematisk frånvaro för att kunna återgå till sitt ordinarie klassrum.
Det jag kan sakna på denna skola, det är faktiskt att kunna gå runt i korridoren med henne [hunden]. För att jag tycker att det blir en väldigt mysig stund för alla eleverna. Sen skulle jag även önska att vi kunde vara i klassrummen, så att vi skulle kunna jobba lite ute med eleverna också, att man inte måste isolera en elev som behöver hjälp med de här insatserna. (Hundförare 2)
Alltså vi skulle behöva ha mer tid med pedagoghund. Skulle behöva ha en till. Alltså tiden räcker inte till, vi har jättemycket barn här som skulle behöva det. (Hundförare 1)
Hundförare 3 vill i framtiden öka spridningen av information. Detta anser hon är en nödvändighet för att öka förståelse och kunskap om på vilka olika sätt en hund kan vara en resurs i elevers utveckling. Hon använder sociala medier för att dela länkar och visa upp sitt eget arbete, och även det aktiva arbete hon gör på biblioteken är ett sätt att sprida hundens positiva effekter för elever.
Analys
Utifrån resultatet i temat “Framtidstankar med hund i grundskola” belyses önskan om att sprida kunskaper om hur hunden kan vara ett medierande redskap (Säljö, 2013), som ett hjälpmedel för lärare i dess arbete med elevers lärande. Önskan om fler hundteam kan kopplas till det relationella perspektivet, då hundförares egen utveckling berikas av nära kollegor, men även elever gynnas av fler alternativa metoder för lärande (Aspelin, 2013; Säljö, 2014). Även Smith och Ashley (2016) beskriver vikten av att kunna erbjuda nya metoder som ger elever möjlighet att förbättra sitt lärande. Ett friare arbetssätt för hundteam där de kan vistas i hela skolan kan betyda att hundens närvaro gynnar relationsskapandet med alla elever samt hjälper till att skapa trygga och trivsamma skolmiljöer (Aspelin, 2013; Säljö, 2013).
Diskussion
I detta kapitel diskuteras val av metod och resultat. Examensarbetets syfte var att ta reda på hur hundteam kan användas som en pedagogisk resurs för specialpedagoger och lärare i grundskolan. Dessutom vill vi ta reda på hur relationen med hunden kan öka elevers motivation och lärande. Dessa tre frågor användes för att uppnå syftet; 1) På vilket sätt kan specialpedagoger och lärare arbeta med hunden som en pedagogisk resurs i arbetet med elever i grundskolan? 2) I vilken omfattning kan hunden öka elevers motivation och lärande i grundskolan? 3) På vilka sätt kan hundteam organiseras i grundskolor? I kapitlet redogörs även för vilka implikationer resultatet kan ge för yrket som specialpedagog samt förslag på fortsatt forskning inom området.
Metoddiskussion
Vi anser att den kvalitativa metoden med utgångspunkt i semistrukturerade intervjuer är en lämplig metod för att ta reda på hur hunden kan bli en pedagogisk resurs i skolan enligt vårt syfte. Dock inser vi i efterhand att vi borde frågat hur hundförarna dokumenterar och utvärderar sitt arbete med hunden. Eftersom arbete med hund i skolan är ett relativt nytt fenomen så fick vi lägga ner en hel del tid på att hitta lämpliga respondenter enligt kriterierna i vårt urval. Trots att alla respondenter inte har en lärarexamen så känner vi att variationen av deras utbildningar har berikat arbetet. De olika utbildningar anser vi har bidragit till olika perspektiv på hur hundar kan bli en pedagogisk resurs. Tanken från början var att ha med 6 hundteam och 6 specialpedagoger. Vi hittade 4 relevanta deltagande hundteam, men hade kontakt med fler hundteam som tackade nej till deltagande innan studien påbörjades. Endast en specialpedagog var intresserad av att delta, övriga tillfrågade specialpedagoger tackade nej med motiveringen att de inte är tillräckligt involverade i hundteamens arbete. En fördel som vi inte hade räknat med var att hundförare 3 även är utbildad specialpedagog. Vår plan var att kombinera de kvalitativa intervjuerna med observationer för att öka studiens reliabilitet och validitet (Bryman, 2018). Genom att kombinerar dessa två metoder hade vi haft möjligheten att fånga upp eventuella skillnader mellan vad som sägs och görs (Bryman, 2018). Observationer hade även kunnat ge en ännu djupare förståelse för vilken inverkan en hund har på barns lärande samt att vi hade fått se arbetet med hundarna med egna ögon. Detta var inte möjligt av två anledningar, dels för att hundförare 3 och 4 inte arbetar aktivt med sina hundar i grundskolan just nu, dels att hundförare 1 och 2 ansåg att det var för känsligt för eleverna om vi skulle observera och att vår närvaro skulle påverka eleverna för mycket. Däremot så hade samtal
(alltså ej observation) med en eller flera elever om deras upplevelser av att ha en hund i skolan kunnat vara en tillgång för arbetet, för att få med elevernas röst. Samtalen hade kunnat vara med elever som arbetar med hunden, men också med övriga elever. Det hade krävt ett större urval av deltagare för att kunna dra generaliseringar av resultatet (Bryman, 2018) men resultatet från de fyra hundteamen och specialpedagogen kan bidra till fördjupad kunskap och djupare förståelse för hunden som pedagogisk resurs i grundskolan.
Resultatdiskussion
På den första frågan ”På vilket sätt kan specialpedagoger och lärare arbeta med hunden som en pedagogisk resurs i arbetet med elever i grundskolan?” framkommer att hunden kan bli en pedagogisk resurs för specialpedagoger och lärare i grundskolan. Vi har förstått att hunden kan bli en bro mellan elever och skolans värld på ett positivt sätt, hunden kan skapa glädje, lust samt intresse hos elever där skolan tidigare har misslyckats (Beetz, 2017; Kropp & Shupp, 2017). Med kunskap från egna erfarenheter, specialpedagogutbildningen samt resultatet vet vi att alla elever är olika och behöver mötas på olika sätt (Aspelin, 2013; Lgr, 2018). Vi har många olika resurser att ta till i skolan och hunden är ytterligare en resurs som kan passa vissa elever. Det har blivit tydligt för oss att hunden inte endast stödjer elevers lärande utan även sociala och emotionella förmågor (Friesen, 2010; Kropp & Shupp, 2017). Elever som får stöd av hund bygger ofta trygga och starka relationer med hunden och hundföraren, detta gör att det senare blir enklare för elever att även skapa relationer med andra människor (Friesen, 2010 & Kropp & Shupp, 2017). Det är viktigt med goda relationer och sociala samspel då vi vet att det är i dessa sammanhang som människor lär sig och utvecklas (Säljö 2013, 2014 & Vygotskij 1978, 2001). Vi menar också att en större öppenhet gentemot arbete med hund krävs för att detta arbetssätt ska kunna spridas till fler skolor. Beslutsfattare inom skolans värld behöver bli bättre på att se lösningar istället för hinder, få en ökad förståelse för hur arbete med hund kan organiseras så att elever som behöver insatsen kan få den utan att andra elevers hälsa och arbetsmiljö försämras (Skolverket, 2019). Vi uppfattar att hunden har fördelen att alltid vara glad och är icke-verbal i sin kommunikation till motsats från oss människor som både i verbal och icke-verbal kommunikation bär med oss känslor och tankar som påverkar mottagaren (Kropp & Shupp, 2017). Utöver detta så tvingar hunden specialpedagoger och lärare att vara närvarande i stunden, något som elever oftast redan är. Med hundens hjälp får specialpedagoger och lärare större möjlighet att möta elever här och nu och detta förenklar även för specialpedagoger och lärare att växla mellan samverkan och samvaro med elever (Aspelin,
2013). Vi har verkligen fått uppleva att det finns en brist på kunskap inom området och att denna brist försvårar implementeringen av hundteam i skolor (Smith & Dale, 2016). Däremot har vi förstått att hundförares engagemang och arbete med att sprida kunskap är av allra största vikt i syftet att påverka omgivningens inställning och lyfta hundens positiva effekter för elevers lärande och utveckling. Respondenterna med sina olika yrkesutbildningar visade sig i våra ögon vara en tillgång för skolorna och eleverna, då dessa olika yrken kan erbjuda elever stöd på olika sätt beroende på vilka behov som finns. Beroende på syftet med insatserna har det betydelse vilken utbildning hundförare och hund har (Jalongo, 2005; Kropp & Shupp, 2017; Lane & Zavada, 2013; Shaw, 2013).
På den andra frågan ”I vilken omfattning kan hunden öka elevers motivation och lärande i grundskolan?” framkommer att hunden främst används av skolorna för att motivera elever till lärande. Vi har fått en förståelse för att vissa elever, i närvaro av hund, vågar prova saker de känner en osäkerhet kring, då hunden aldrig dömer, ställer krav på prestation samt att den skapar trygga och lugna lärmiljöer (Friesen, 2010; Lane & Zavada, 2013). Hundens förmåga att alltid möta elever med glädje oavsett vad som har hänt är en egenskap som är unik för djur. Vi har uppfattat att hunden har stor betydelse för elevers attityd gentemot skolan, den kan skapa glädje, lust, intresse och trygghet för de elever som tidigare inte har kopplat dessa känslor till skolan (Jalongo, 2005; Beetz, 2017). Dessa positiva känslor är en viktig förutsättning för att elever ska hitta motivation att vara i skolan (Imsen, 2000). Elever som tidigare har misslyckats i lärandesituationer får tillsammans med hund en chans att uppleva framgång, detta kan vara ett första steg för att i framtiden klara av det på egen hand (Vygotskij 1978, 2001). I samband med detta ser vi att hunden bidrar till att elever blir motiverade utifrån ett eget intresse istället för att bara utföra det som någon annan kräver eller vill (Bandura, 1982; Beetz, 2017, Cambia & Guthrie, 2010). Utifrån resultatet ser vi att hunden kan bli en resurs för att utveckla elevers self- efficacy (Bandura, 1977, 1982). Detta genom att vara ett stöd och ge elever uppmuntran när det känns motigt samt stärka elevers tidigare erfarenheter och skapa lärandesituationer där de lyckas. Det blir tydligt att den uppmuntran och tilltron till elevers egen förmåga som hunden kan skapa har stor betydelse för motivationen (Imsen 2000 & Hedegaard Hein, 2009).
På den tredje frågan ”På vilka sätt kan hundteam organiseras i grundskolor?” framkommer att en tydlig organisation kring arbete med hund är viktig för att arbetssättet ska bli framgångsrikt (Kropp & Shupp, 2017; Lane & Zavada, 2013; Shaw, 2013). Vi har genomgående sett att ett gott samarbete och en positiv rektor är en förutsättning för implementering av hundteam (Jalongo, 2005; Kropp & Shupp, 2017; Lane & Zavada, 2013; Shaw, 2013). Vi har sett att skolorna organiserar sitt hundteam på olika sätt, men arbetet med
hund är alltid väl genomtänkt och har ett tydligt syfte och mål (Lane & Zavada, 2013). Detta för att arbetet med hund på alla besökta skolor är en riktad insats till de elever där EHT har bedömt att behov finns. Hundförare, lärare och specialpedagoger behöver kunna följa upp arbetet med hunden för att se till att insatsen ger önskat resultat (Socialstyrelsen, 2014). Vi har sett att de olika skolorna har skapat goda utrymmen för hunden att vistas och arbeta i, det tas även stor hänsyn till hygien och säkerhetsrutiner för att alla elever ska trivas i skolan (Friesen, 2010; Lane & Zavada, 2013; Socialstyrelsen, 2014). Vi uppfattar skiftande nivå av oro för allergier på skolorna, samt att det saknas kunskap av vad allergi egentligen är och att allergener redan finns i vår närmiljö, även utan hund i skolan (Jalongo & Petro, 2018; Manimalis, 2017). Med större kunskap om allergier och hur vi kan undvika risk för reaktioner, hade kanske fler skolor och rektorer vågat ta in hund i skolan som en pedagogisk resurs. Om rektorer varit modigare, haft mer kunskap och en öppenhet så hade hunden eventuellt kunnat vistas på fler ställen i skolan och därmed kunde hundens positiva effekter gynnat alla elever och hela skolmiljön. Det framkommer att det inte är vem som helst eller vilken hund som helst som kan arbeta som hundteam, det krävs både rätt utbildning och kunskap om skolans styrdokument (Lane & Zavada, 2013; Shaw, 2013; Socialstyrelsen, 2014). Vi har fått inblick i att det inte endast är hunden som ensam individ som är det viktiga, utan det är i samspelet med hundföraren som elever kan få nytta av hundteamets positiva effekter. Vi menar att ett hundteam kan vara en sårbar insats, då det bygger på samspelet mellan hundförare och hund. Skulle något hända med någon av dem, så avbryts just den insatsen. Därför tänker vi precis som hundförarna belyser i resultatet att det i framtiden skulle vara en fördel att ha flera hundteam på varje skola.