Ett entydigt resultat som framkommer i studien är att rädslan för allergier är ett hinder för implementering av hund i skolan. Detta är ofta ett argument från rektorer när hundförare vill starta upp arbete med hund. Rektorer som ännu inte har kunskap eller insikt om effekterna av arbete med hund har en tveksam inställning p.g.a. risk för allergier hos eleverna. Alla respondenterna har stor förståelse för att hänsyn måste tas, men menar ändå att dessa hinder går att överkomma med rätt inställning och god organisation. Även elevers hundrädsla nämns som ett initialt hinder, men är relativt enkelt att arbeta bort då hunden är utbildad till att vara lugn, snäll och stabil. Hundförare 1 arbetar med elever som är rädda för hunden, dock finns inga elever med allergier på skolan just nu. Respondenterna påpekar att elever som inte vill komma i kontakt med hunden ska inte behöva göra det. För att minska riskerna för allergier är det av största vikt att hundarna har en ingång nära skollokalen där hunden vistas. Utöver detta ska det finnas tydliga städrutiner för hundens lokal samt att kuddar och filtar m.m. tvättas regelbundet. Alla hundförare menar att hunden ska vara ren, borstad och välvårdad. Hundförare 1 och 3 tvättar även sina hundar i ett specialshampo. Då det ej finns elever med allergier på skolan menar hundförare 1 att det räcker med att hunden är ren och blir borstad. Men om det börjar elever på skolan med allergier så får hon tänka om.
Den tidigare rektorn här, då var det mycket allergi som skrämde honom. (Hundförare 2) Svårighet med att implementera hund i skolan är att i Sverige har vi en övertro till att vi är mycket mer allergiska än vad vi egentligen är. Det pratas om att ”jag är pälsdjursallergiker” ”jaha, är du det men är det häst, är det hund, är det råtta, är det katt, marsvin, hamster, eller vad är det?” ”nä, det är pälsdjur”. Fast det handlar ju om proteinet som [det enskilda] djuret utsöndrar. (Hundförare 4)
Det har varit väldigt svårt med rädslan för hår, rädslan för allergier. Även om han [hunden] är tvättad i allergenic, även om vi har checklistorna från astma- och allergiförbundet, även om vi följer Jordbruksverkets regler för handhavande och erbjuder handsprit och allt annat så är det ändå så att man [hunden] blir ifrågasatt liksom. (Hundförare 3)
Är man allergiker så behöver man absolut inte komma hit. Jag tycker att alla ska trivas på skolan men det går inte att sticka under stol med hur mycket positivt hon [hunden] gör för elever, speciellt med olika npf-diagnoser. Det innebär inte att vi ska strunta i allergikerna, utan vi kan få en skola som faktiskt kan fungera för alla. (Hundförare 2)
Resultatet visar även att hundförare 1 och 2 upplever att arbetet med hund kräver stor kreativitet och fantasi. Det finns väldigt lite färdigt material så hundförarna får många gånger själva hitta på och skapa det material som behövs. Detta upplever inte hundförare 3 och 4 som ett problem, eftersom de har andra erfarenheter sedan tidigare som de kan dra nytta av.
Fantasin tar slut vad man faktiskt skulle kunna göra med barnen ibland känner jag. För det finns ju faktiskt inte så mycket material. Man får ju göra allt själv. (Hundförare 1)
Jag har stort plus efter mina år i särskolan där man också fick göra allt material själv, och leta lite i gömmorna och se vad man skulle kunna hitta. Men också leta på nätet på kreativa sidor, och ha de här sidorna på Facebook. (Hundförare 4)
Resultatet betonar att ekonomi kan vara en faktor som hindrar rektor och övrig skolledning att använda sig av hundteam, skolorna har helt enkelt inte budget till detta. Hundförarna har gjort på olika sätt för att finansiera både hundens och hundförarens utbildning. Även uppstart av verksamheter på skolor har finansierats på alternativa sätt, bland annat genom fonder och stipendier.
”Men åh, detta är ju kul alltså”. Men det är klart vi hade ju inte pengar. Jag hade tur och sökte pengar och fick pengar via stipendier så jag fick hela utbildningen betalt. (Hundförare 1) Sen kom jag på en sak till om hinder. Jag vet ju ingenting om vad ekonomin betyder i detta, om man köper in den tjänsten och hur i så fall? (Specialpedagog 4)
Resultatet belyser även att hundförare 2 känner sig ensam i sitt arbete och saknar kollegor att vända sig till för dialog och stöd i arbetet med hund. Detta framkommer inte i intervjuerna med övriga respondenter, utan de nämner det mer som en framtidsförhoppning som beskrivs i nästa tema.
Jag har ju ingen kollega som har samma yrkesroll, just de här liksom dagliga [situationer som uppstår]. Så det kan man väl känna lite grann, att man gärna skulle vilja haft en skola där man kanske var två hundar [hundteam] som kompletterar varandra. (Hundförare 2)
Analys
Utifrån resultatet i temat “Svårigheter och hinder med hundar i grundskolan” märks återigen behovet av kommunikation. Precis som att elevers olika sätt att lära ska tas i beaktande, så behöver hundföraren informera ledning och kollegor på olika sätt beroende på var deras kunskapsnivå ligger gällande skolhundens arbete (Aspelin, 2013; Illeris, 2009). Tydlig information och noggrann planering krävs enligt Kropp och Shupp (2017) och Shaw (2013) för att implementering av hund i grundskolan ska bli framgångsrik. För att minska oro för allergier och hundrädsla påpekar Friesen (2010), Lane och Zavada (2013) och Shaw (2013) att hundteam ska ha utbildning för arbete i skola, hunden ska vara välvårdad och ha god hälsa, egen lokal med särskild ingång samt att det upprättas hygien- och städrutiner. Lane och Zavada (2013) betonar att inga elever ska behöva träffa hunden, elevers behov ska alltid komma först. Det framkommer att hundförarna saknar nära relationer med andra kollegor som också arbetar med hund i skolans värld. Behovet och önskan om att dela erfarenheter och kunskaper finns, detta för att fortsätta utvecklas som hundteam (Säljö, 2014).