Sedan vi hopsummerat Svänansdagens resultat, beslöt vi att på nya vägar söka det förflutna. Jag hade länge sysslat med den oundgängliga hjältinnan Blenda som man ju måste. Invid sjöarna Salen och Åsnen fanns Blendasagans huvudorter utsatta på kartan. Dit skulle vi fara nu. Från Svänans ödemark skulle vi vända oss till den mest framåtskridna småländska bygd och gräva efter det förflutna där.
Gräva är här taget i överförd bemärkelse, ty grava or
kar jag intet. Däremot blyges jag inte att stjäla, det vill saga stjäla upplysningar ur andras forskningar och se
dan dra bakvända slutsatser av dem. Det var så jag tänkte göra med Blenda. En besiktning av Bråvallahed, med Blädinge och Benestad, och av Blotviken vid Åsnen där Blendasagan slutar med stortvätt, skulle kanske ge någon ledning och inspiration vid arbetet att först plocka sönder Blenda och sen sätta ihop henne igen.
Pa väg till och från Blenda rundade vi en brandtomt
°ni vilken det finnes en historia. Om man ser till de jnanskliga sorger och avvikelser från dygdens väg som
^’ger bakom, så är det ju en mycket bedrövlig historia nien det är ju Blendas också. Här på brandtomten stod cn gång ett hus, och där bodde för rätt så länge sen en
vinna som fick för sig att hjälpa upp familjens affärer benom att tända på och lyfta brandförsäkringen. Det
var ju en banal idé, men det originella låg i hennes sätt att förbereda sig. Dagen innan hon själv skulle göra fa
miljen hemlös, lagade hon mat för glatta livet på sin spis: stekte köttbullar och fläsk, kokte sylta och bruna bönor, precis som man föreställer sig att Blenda gjorde, när hon skulle bjuda in dansken. Med hjälp av frun som tände på kan man se hur den värendska hjältinnan, flot
tig och röd, kontrollerar ölets styrka och fläskets fett- halt, medan hon gör upp de hemskaste planer i sitt sin
ne. När maten var färdig (vi är nu åter i tjugonde år
hundradet) packade hon in den i en koffert, bar ut den
na på tomten, gick in och tände på. Brandkåren kom, fann köttbullarna och därmed mordbrännerskan.
Den släta Blendabygden vid Salen och Åsnen är ur
gammal bygd. Där finnes stenåldersboplatser, bronsål- dersgravar och järnåldersrösen. Mycket folk har bott här, mycket har hänt dem under årtusenden. Även om man bara är på genomfart utan särskilt intresse för forntidens minnen, så kan man inte undgå att lägga märke till de stora fridlysta resestenarna mitt i åkrarna och de väldiga kumlen på ekbevuxna kullar. Och kom
mer man hit enkom för att söka efter minne av de döda släkten som här levat, kämpat och dött, då möter de en så mäktiga och starka att bygden snarare får sin prä
gel av dem än av den tid som är, fast dess ingrepp i landskapet är många och hårda. Man blir övertygad om att härar drabbat samman här, att döda gravsatts och den livgivande kraften dyrkats under många for
mer. Namnet Bråvallahed, eller bråddödsheden kan passa här med sin djupa tragiska klang, antingen sen slätterna vid Salen har historisk rätt till det eller icke.
Skeppssättningarna invid Vislanda gamla prästgård med sina djärvt svängda stävar av sten påminner om sjö- färder genom de månggrenade vattensystemen ut på ha
ven och tillbaks igen. Den småländska
bebyggelsehisto-59 nen djupnar i ålder och mäktighet och skär sig ner genom årtusendena. Och i denna stora historia står nu barockfiguren Blenda med sitt dåd att fylla och slå ihjäl danskarna och representerar kvinnornas enda bragd i Småland!
Hur ofta Blendahistorien än berättas, alltid saknar den förhistoria och fortsättning. När man beundrar vä- rendsdräkten med det silverstickade och silkessömmade fälttecken som Blenda förvärvade oss rätt att bära, mås
fe man undra över att så tilltagsna och råa kvinnor ef- fer denna lyckade kupp för alltid dragit sig tillbaka i en bragdlös tillvaro med sin lika arvsrätt och sina vackra kläder. De långa krigen med dansken borde ha gett kvinnorna massor av tillfällen att på nytt gripa in i histo- riens gång, men så har inte skett. När männen över
rumplas och nedmejas i själva Blendabygden år 1612 vid det ovanligt lyckade lilla Kalmarkriget, då svenskar
na sysselsatte sig med att erövra Jämtland medan dans
karna slog ihjäl bönderna i Småland, då vet man om ßlendas döttrar ingenting annat än att de var fattiga
°ch sörjande änkor. Många försök att tolka Blenda- sagan och härleda den småländska arvsrätten ha blivit gjorda. Jag medger här gärna, att då jag läst de doku
ment på vilka de olika teorierna blivit uppbyggda har Jag för det mesta kommit till olika slutsatser än de lärde tolkarna själva. Men så långt följer jag dem att man inte kan få tag i en historisk Blenda som kan placeras 1 något bestämt härad eller århundrade.
Ingen småländsk kvinna tycks ha befunnit sig i någon av historiens skärningspunkter, eller legat under så klar lelysning av stora händelser, ej heller så inspirerat en skald, att hennes personlighet och öde bränt sig kvar i minnet med sina särdrag. Originalen bakom Kell
grens, Tegnérs och Almqvists kvinnliga personager be- över här ej tas med i räkningen. Ett allmänt
minnes-60
underlag för den uppfattningen att kvinnorna i dessa av
lägsna trakter varit ett särdeles duktigt och kavat släkte har det däremot funnits. Sägner och historier har varit i svang om deras underliga sammankomster och hed
niska fester och deras hänsynslösa motstånd mot främ
mande inkräktare. Men dessa historier ha förvandlats allt efter olika tiders insikt och smak och behov, precis som hällkistor brukats till soplårar och gravrösen lagts på vägarna efter genomgången behandling i stcnkrossen.
Skaparen av Blendafiguren sådan den lever i allmän
na medvetandet var regementskvartermästaren Petter Rudebeck. Han bodde i slutet på 1600-talet på Huseby bruk i hjärtat av Värend och var en storsvensk eller storsmålänning efter tidens läggning. I förhållande till sägenskatten omkring de värendska kvinnorna synes han spela ungefär samma roll som den bonden i Hjälm- seryd som byggde en potatiskällare av den romanska kyrkoportalen. Han saknade förutsättning att värdera sägenmaterialet men han plockade i alla fall ihop en fi
gur av stort format och lyckades ge henne en fin place
ring i Smålands historia, fick folk att tro på henne och vara stolta över henne likt judarna över sin Judith som slog Holofernes. Detta behövde inte ha gjort så stor skada, om inte Blenda där hon stod kommit att skymma ingången till en hel värld, en väldig verklighet.
Ingen har heller haft intresse för vad som fanns bakom den ingången, man har stannat, betraktat Blenda, trott att man visste det bästa som fanns att veta om de små
ländska kvinnorna och gått vidare, sedan man ägnat en suck åt vad Gunnar Olof Hyltén-Cavallius så betecknande kallar »deras forna tapperhet». Även sedan det klarlagts att Blenda historiskt sett är en tvivelaktig figur, står hon i det allmänna medvetandet kvar där hon står, och värl
den bakom henne är precis lika outforskad som förut.
När en gång forskningsintresset vänder sin håg till
61