lighet som den symbol den kom att bli.
Horisonten är uppbyggd av höjdsträckor som ligger över varandra i olika nyanser avståndsblatt. Den är vid men ändå fast avgränsad som en erinran om den mänskliga tankens två ledmotiv: ändlighet och oändlig
het. Innanför horisonten löper breda stråk av lövskog och blandskog som skjuter ner i den mångflikiga sjön, bildar uddar, dyker och kommer upp som öar längre ut. över de rågstubbstrimmade fälten står lärkorna, och om man företoge en mätning från deras plats i rym
den och ner till åkern, skulle man hitta deras stubbåker- färgade ungar där.
Eftersom det regnat på förmiddagen har varenda bon
de passat på att tända sin våreld: på trädorna, på de nyröjda betesvallarna, ja även i lövängarna där stora högar av kvistar och löv samlats under rishämtningen.
Eldarna ligger så tätt att de vita vajande rökarna tvin
nar sig i varann för att tillsammans förtunnas och för
svinna. Under apelträden går mor själv och fäster med stenar en lång vit räcka av väv som ska blekas.
Landskapet är här resultatet av en månghundraårig samverkan mellan jord och jordbrukare. Vad männi
skan kan visar de vackra gärdena och de grå stenmu
rarnas breda ryggar utefter dem. Och ändå intar går
darna i denna by en barnsligt vördsam hållning under de mäktiga vårdträden som bevakar varje ingång och utgång. Askarna, lindarna och oxlarna ser på en gång majestätiska och beskyddande ut, som om de vore med
vetna om sin uppgift att hägna och värna.
Det är vad jag ser, men min goda vän ser något an
nat — Titta, viskar hon hänförd, där, där alldeles vid stammen, nej inte på asken utan på linden, där sitter
den lilla svart- och vitrandiga hackspetten som jag aldrig fått syn på förr!
Så ter sig ett landskap olika för varje människa som ser på det, och olika för var gång man ser det på nytt.
När vi reste vidare genom byn under trädvalven och ner mot sjön, sade vi oss att vi nog aldrig skulle återse denna lilla värld så stilla och sluten som i dag.
Gammaldags sparrastova i Värend med spjällanord- ning utanpA taket. (Efter Värend och vlrdarna.)
GUBBEN BRYTJE
För några år sedan anlände till min ringa hydda en utländsk diplomat som hade en Volvo vilken man kunde bädda i. Han hade fått den idén att han ville slå läger med bil och tält invid en stilla, lövomkransad strand med god sandbotten och en halvtimmes väg till den trevna bondgården där han skulle hämta mjölk. Jag följde med honom till flera stycken småsjöar inom min närmsta omkrets, men vi fann inga bekväma bilvägar till de ensliga sjöarna, och de lättåtkomliga, behagliga badstränderna var tvärtom inte ensliga nog.
Efter varje misslyckande blev jag alltmera nervös, vilket han märkte. Diplomat som han alltså var, sökte han prata bort misslyckandet genom att komplimentera mig för landskapet och för min hygglighet att offra tid på att söka efter hans drömstrand. Men jag är inte van vid att returnera franska komplimanger på original
språket, och när de blev för många puttrade jag: »atten
tion! du vägarbete!» Sedan påstod han att det var du vägarbete att komplimentera de småländska kvinnorna och att de var lika svåråtkomliga som de småländska sjöarna. Detta var en alltför snabb slutsats, grundad på en ensidig och olycklig erfarenhet. Det finns sjöar i Småland som är både förtjusande och lättillgängliga bara man känner till dem. Denna reservation — bara man känner till dem — är inte alldeles oviktig. Den sortens sjöar låter nämligen inte hitta sig i första taget.
44
Det var ju omkring de stora sjösystemen som små
länningarna slog sig ner för några tusen år sen, dri
vande ensligheten framför sig som en hind. Och det är där som det nya Småland hamras fram med en fart som vi skulle kalla amerikansk, om vi inte inhämtat att amerikanarna lärt sig att ta det hela litet långsammare och försiktigare.
Men de stora sjöarna kan stundom liksom de små
ländska kvinnorna ha mer än en sida. De kan verka rationaliserade, vulgära, överdrivna, och så plötsligt, om man vet att vika av den rätta vägen, är de som andra människor, tysta, inåtvända, med tidlösa utsikter över ljusa vattenvidder och orörliga, grönsvarta vikar, i vilka granen släpar sina grenar och där uttern obesvärad grä
ver sina gångar bland barren.
Under de resor som nu ska skildras, kommer vi att i den mån det går lägga vägarna omkring sjöarna, ty det är där vi finner historia. Vi kommer att med för
kärlek stanna vid de okända sjöarna eller de kända sjö
arnas okända sidor. Några nya upptäckter går inte att göra i detta av hembygdsforskare och fornminnesupp- tecknare genomplöjda land. Vår ärelystnad kan endast sträcka sig till att finna nya utsiktspunkter att betrakta det redan kända från.
Den första turen är ett typiskt exempel på ett sådant sätt att resa. Från min utsiktspunkt som är den lilla socknen Berg i Norrvidinge, ska vi fara västerut till sjön Stråken. Men i dag inte till Aneboda där Södra Sve
riges fiskeriförening har sin station och där Limnolo- giska anstalten ligger, utan till ett okänt stycke vildmark som bär namnet Svänans.
På vägen gör vi en sväng in till Stora Målen, den gamla sätesgården i Moheda socken, där Gunnar Olof Hyltén-Cavallius bodde någon tid på sextitalet. Det känns liksom riktigt att börja den här skildringen med
45 en tyst minut inför författaren till Värend och virdarna, vars liv var en fullbordan av hans privata ordspråk:
»En hjärna utan dimma, ett hjärta utan jläck.» De flesta förbinder hans namn med Sunnanvik, släktgår
den vid sjön Åsnen där han slutade sina dagar, eller med gravvården på Skatelövs gamla kyrkogård. Men eftersom jag i alla tider, ända tills vägen blev omlagd, farit förbi Stora Målen på väg mellan stationen och Berg, så tänker jag mig honom lättare här. I den här anspråkslösa träherrgården satt den vackre, älskvärde chargé d’affairen, sjassdafären kallad, en dag år 1864 och skrev ner den söta aftonbönen som en gammal gumma stavade för honom. Den har många läst både före och efter det året. När jag fick se den i Värend och virdarna kände jag igen sista versen, den där inte Jungfru Maria är nämnd förstås.
Jungfru Maria hon satt och sang, hon hade en bok uti sin hand hon hade Jesum på sitt knä.
Gud bevare folk och fä!
Gud bevare kvinna och man!
Gud bevare eld och vann!
Gud låte icke döden för dörrena stå Gud låte icke synden i husen gå!
Denna lilla bön vilje vi sjunga tre gånger förr än vi gå till sänga, så följa oss alla Guds änglar.
Två till hand och två till fot, två till var mitt ledamot.
Två mig söva, två mig väcka.
Två mig föra i Guds paradis och mina synder övertäcka, amen.
46
Inte långt från Stora Målen ligger bokparken där frök
narna Cavallius svärmade och förlovade sig och som andra sevärdhet en grottformation kallad Kammaren, som anses ha varit tillhåll för stigmän vilka blivit döm
da på skogen. Cavallius nämner detta hide i Värend och virdarna, men om han omnämner Svänansbygden vid Stråken, dit vi nu är på väg, så har det åtminstone undgått mig. En sådan uråldersbygd, där människorna levde i jordkulor, var inte så sällsynt på hans tid som den sedan blev.
Om läsarna ville slå upp kartan som finnes i slutet på boken och leta reda på Moheda, så bleve de strax orienterade. Där finns en gammal kyrka med vakthåll- ningstorn, där man, efter vad professor Wrangel berät
tar, höll utkik efter fiender från både söder och norr.
Från Moheda går vägen norrut genom Vegby där rese- stenarna står tätt, och snart är man inne på landtungan mellan sjöarna Fiolen och Stråken. Den väg vi farit på kallas än i dag Svinagatevägen, även av dem som ingenting hört om de stora svindrifterna som fordom på vårarna drog ner i de stora allmänningsskogarna i de utmarker där Moheda och Aneboda socknar stöter sam
man. På höstarna kom så bönderna igen och skulle hämta sina svin, men om då märkena, varmed svinen skulle skiljas åt, växt bort under sommaren, blev det stort bråk mellan svinägarna. Det är så länge sen, så man kan väl våga tala om att svinhämtningsdagarna var stora dagar för fylle och slagsmål. Ingen nu le
vande minns hur dessa allmänningsskogar såg ut då de bar bok och ek, nu växer här bara barrskog, insprängd med björk. Ingen minns heller hur svin såg ut på den tiden, men traditionen bevarar minnet av högbenta, starka och arga djur med viltsmak. En gammal kyrko- värd har berättat för mig, att man i hans barndom kunde sätta ett svin att vakta en fårahjord. Svinet var
47 lika skickat att hålla disciplin bland fåren som att bita från sig om räven kom. I så fall jagade svinet upp få
ren på en stor sten och genade räven på alla sidor, tills han gav upp försöket att knipa ens det minsta bland lammen.
Kan det vara sant? Det är nästan lika svårt att före
ställa sig ett svin i en sådan situation som regerande kvinnor under ett matriarkat. Vad nu smålänningarna
angår, så gör de ju inte en god historia sämre...
»Jag ljuer inte, men ja hushållar me sanningen», eller:
»ljuer ja, så tar ja inte betalt för at», är inte för inte gångbara ordspråk, vilka smålänningen använder sig av för att skoja med sig själv och andra.
Vi hade anledning att erinra oss dessa ordspråk när vi sökte råd och anvisningar i en stuga som låg mitt emellan Fiolen och Stråken. Mannen i stugan besva
rade våra förfrågningar om en vägvisare till Svänans med att titta på oss uppifrån och ner och fråga vad vi hade där att göra bland stenar och träsk. Ville vi lyda hans råd, skulle vi i stället ta oss ner till Fiolen som var en undersjö. Hade kanske inte professor Naumann på Limnologen funnit skäl att lägga 40,000 kronor på undersökning av vattnet och sjöbottnen där och blivit världsberömd på det innan han dog? Hade kanske inte gubben själv fått följa ner till sjön vetenskapsmän som kommit farande från fjärran världsdelar bara för att hämta sig en liter vatten och en låda jord ur Fiolen?
Vi ville inte förneka att dessa uppgifter kunde vara riktiga, underligare saker än så har väl vetenskaps
männen gjort. Men vi ansåg att utan mikroskop eller förklaring av fackmän, kunde vi inte ha någon glädje varken av vattnet eller bottnen i Fiolen, så vi framhär
dade med vår avsikt att ta oss till Svänans. Då hade mannen plötsligt inte tid med oss längre utan gav oss en god dag.
48
Men herr Johan Johanson från Lilla Målen, vars ägor ligger lika nära Stora Målen som hans intressen ligger nära de cavalliska, klarade oss ur svårigheten. Han följde själv med oss och skaffade dessutom till ledsagare en gubbe som var född i Svänans, och kanske numera var den ende som kunde berätta om livet där. Denne gubbe som vuxit upp under ett slags stenålder, var torr som en rot men livlig, snabb, smidig och kvickögd. Hörde bra gjorde han också, ty när vi viskade till varandra för att utröna om någon hade silver i växel att ge gubben för besväret, så la han sig i samtalet och sa:
»ä dä en tia I har, så nog kan ja ge en åtta, nie kroner tebakars.» Förresten är det inte värt att jag försöker återge hans dialekt, för han är den enda smålänning jag haft svårt att förstå.
Gubben var född på ett litet ställe som hette Lund
holmen i södra ändan av sjön Stråken. På den tiden bodde ett sjuttiotal personer ännu i spridda jordkojor på allmänningen. Det ligger nära till hands att gissa att vi här hade att göra med en rest av sådana fredlösa skaror som fordom gjorde skogarna osäkra sedan de ut
stötts ur gemenskapen och dömts på skogen för något brott: stöld, mord eller, vad värre var, råmärkesflytt- ning. Gubben behövde naturligtvis inte ha någon skum härkomst, det fanns också de som kom på kant med samhället för att de inte kunnat hålla sitt sexualliv inom de råmärken som samhället stakat ut, och som blev bil- toga ett helt liv för en kort och olovlig kärleksaffär.
När gubben kommit lite i farten, berättade han själv
mant att hans föräldrar var tvungna att flytta från Lundholmen, ty där spökade så besatt efter gårdfari- handlare och småbarn — två försvarslösa kategorier — som blivit mördade där. Rättvisan brydde sig föga om mördarna, antydde han, men de mördade själva gjorde det påtagligen dessmera. De gav inte upp spaningen, och
49