13T niga att väcka eller döda kärlek, öka eller nedsätta män

nens potens och kvinnornas fruktsamhet. I den nyligen utkomna boken Välsignade växter, säger författaren att nian ska inte förakta häxornas kärleksdrycker ty man har nu kunnat konstatera att de kände till örter som exi- terade könsdriften. Och för den motsatta förmågan är den historien betecknande, som jag i brist på småländskt belägg måste hämta från Norge och vikingaåldem. En kvinna hade en älskare som tänkte bryta förhållandet genom att avvika till Island. Hon lade då ett bann över honom med ungefär följande ord: »detta giver jag dig till avskedsgåva att du skall kunna vara tillsamman med alla kvinnor på Island utom med henne som du önskar göra till din hustru», en förbannelse som enligt sagan också punktligt slog in.

Att återfinna tjuvgods har intill sena tider varit den konst som de trollkunnigas klientel först och främst fordrade av dem. Det var ett examensprov lika viktigt som för präster konsten att kunna bereda brottslingar så att de gick frimodigt till döden. Jag känner gamla männi­

skor som genom en klok gumma i Huseby fått igen kycklingar, pengar och mjöl. Gumman sa: »äss du vill, så kan ja befalla tjyven att ställa se med mjölpåsen på ryggen mitt i kyrkporten en söndag», något som förmod­

ligen än i dag doktor Poul Bjerre skulle kunna göra.

Den bestulne nöjde sig emellertid med att få mjölpåsen hem till trappan, och hem kom den en tidig morgon­

stund. För de bestulna ter sig denna förmåga som vit magi, ehuru de har sina tvivel om det rätta i att an­

vända den, man borde väl hellre ta stöldförsäkring? För tjuven är det däremot utan tvekan svart magi.

När den magiska formeln för att hantera tillvaron sjunker i anseende, blir dess skummare sida mera på- taghg, så småningom blir magin varken svart eller vit, hara sjaskig. När de sejdkunniga kvinnorna förlorar i

138

socialt anseende, vänder de som hämnd den onda sidan till och de blir också mera sökta av människor och för ändamål som inte tål dagens ljus.

En första kris måste ha ägt rum redan då asarna be­

segrade den äldre gudaätten vanerna. Hela Voluspa är enligt de mera känsliga tolkningarna genomandad av den besegrades och överlistades klagan. Valan är intill döden bitter mot Oden som kommit över hennes hemlig­

het, enligt somliga genom att underkasta sig de värsta strapatser, enligt andra genom att använda sin manliga charm. Men hennes hållning är en annan mot de onda kvinnorna, om vilka det uttryckligen står att de alltid älskade henne. Genom dem hölls hennes kunskap levan­

de från släkte till släkte. Det talar för att häxeriet kan följas tillbaka till den grå forntiden och inte är en plöts­

lig psykisk medeltidssjukdom. Att Innocentius VIII:s bulla kom först 1484, tyder på att påvestolen var lång­

sam i sina reaktioner mot häxeriet liksom senare mot nazismen.

Rääf ger i sin bok om Ydre härad en förträfflig for­

mulering av den gängse uppfattningen av häxfenomenet på hans tid då han skriver:

Den arma mänskligheten lärer sällan vid irrfärden på sin okända väg givit ett tydligare bevis på tidsandans och föreställningarnas allmakt än då hon under tre år­

hundraden hyste en gemensam övertygelse om verklig­

heten av dessa Blåkullaresor, så stark och orubblig att många utan alla tvångsmedel frivilligt erkände sig ha ingått förbund med satan, deltagit i hans högtider och ditfört andra, ehuru välbekant var att ett plågsamt och nesligt dödsstraff var ovillkorliga följden av en sådan bekännelse.»

Det är antagligen för mycket begärt att Rääf skulle ha satt sig ner och tänkt över om hans teori var riktig i stället för att förvåna sig över tidsandans allmakt.

Vik-139 tor Rydberg hade till sitt förfogande utredningar av lär­

da auktoriteter vilka i häxeriet såg en de lägre folkens religion och höll häxsabhaterna för verkliga nattliga för­

samlingar. Men han avvisade dessa förklaringsförsök såsom icke histoxiskt bestyrkta. Genom nyfynd och om­

tolkningar av protokoll från häxprocesser i England och Frankrike torde denna uppfattning ha fått de allra star­

kaste stöd.

Naturligtvis var medeltidshäxorna mottagliga för in­

tryck. Mottagligheten verkade så att de begick vissa handlingar som ledare med viljeki-aft kunde framställa som lockande och åtråvärda. Att tillhöra en hemlig kultgrupp kunde vara mycket tjusande. Och om man där fick lära sig hur man skaffade sig lyft- och lustsen­

sationer genom att begagna upphetsande salvor, så var detta ett extra motiv för att trotsa riskerna och bli häxa.

Om sen ens ledare står för konsekvenserna in i döden, så kan även den ringare och svagare följa exemplet. Vi niåste komma ihåg att även ett offermotiv kan ha smu- k’it sig in i denna besynnerliga brygd. I Falbygden off- rade sig en ren jungfru frivilligt under den första diger­

döden för att hindra dess framfart. Från Sunnerbo domstolsprotokoll i början av 1700-talet förekommer en grotesk förvrängning av denna historia. Koleran rasa­

de och ingenting tycktes hjälpa. Gud nöjde sig inte med de offer som sjukdomen tog. Då grep man en in­

sjuknad men ännu levande kvinna och lade henne i en hkkista samt spikade locket över henne. Där skriade hon, tills folk kom och befriade henne, varpå hon krya- de på sig och stämde dem som velat offra henne.

Vad som förefaller mig mycket svårt att tro är att Jurister, präster och menighet skulle kunnat förmå full­

komligt oskyldiga bondkvinnor att dikta på sig brott, för vilka det inte funnits det bittersta underlag, och sedan döma kvinnorna till döden. Man har talat om tortyr

140

och hysteri i förening, och Strindberg har gjort sitt bästa att skildra hur en hysterisk flicka utvecklas till häxa, i det han klär 1600-tals kostym på 80-tals kvinnan sådan han såg henne. Men någon histo­

risk eller ens psykologisk bevisföring kan man inte tillerkänna hans berättelse, hur suggestiv och otäck den än är.

Numera anses att tortyrbekännelserna är de bästa do­

kument vi har på den underjordiska hednakult som dolde sig under kristendomen.

Det hela blir mycket enklare om man tänker sig att häxorna blandade sitt tal med sanning, åtminstone så långt att de verkligen tillhörde en kultgemenskap med urgamla anor och hemliga sammankomster, varvid före­

kom örtsamling, kvastbindning, rituell målning på kvar­

nar, och bland andra fruktbarhetsriter även det magiska kultbröllopet. Varför skulle inte en förkristen kult ha kunnat leva kvar i degenererad form, när ännu 1717

»fränder slog ihjäl varann i striden om Gud och Oden»

enligt vad Hyltén-Cavallius berättar.

Ur häxornas bekännelser framgår att de åtminstone från början inte ansåg sig ha begått något brott. När de talade med de kristna, begagnade de sig av de krist­

nas namn på sin Gud, men detta betydde inte att de själva ansåg honom vara ond, ty sins emellan hade de andra namn på honom, däribland Frö, fruktbarhetsgu- den. Fans mormor var Magna Mater och mäktigare än han. När de började kalla sin gud Lasarus och använda psalm 109 i Psaltaren att förbanna med, då har de re­

dan rört ihop vad som borde vara oförenliga saker.

Endast de ståndaktigaste vägrade att återkalla och tog hellre bålet. Somliga återkallade och ångrade gräns­

löst sin stora synd, andra återkallade och framhärdade i sitt hjärta som den berömda Elin Esbjörns i Uråsa.

Jag förstår inte varför Elin skulle vara ett namn som

141 predestinerade till att bli trollpacka, men det tycks näs­

tan så.

Från de tidigaste häxprocesserna i Lothringen heter det i protokollen om en trollkvinna att hon alltid trott häxeriet vara den rätta religionen. En annan sade att hon hade mer utbyte av sabbaten än av att gå i mässan, och när domaren frågade om hon inte var rädd för djä­

vulen (der Buhlteufel) svarade hon: varför det, han var ju bara gamle Zimmerpeterles son. (Murray: The Witch- cult in western Europe.)

Jag har svävat ut över Smålands gränser men min av­

sikt är att komma fram till ett ännu gångbart ordspråk som jag ville tyda därhän att även i Småland förekom­

mit häxsabbater som degenererade rester av en gammal kult. Det var en ren händelse att jag kom på det. En dag i vintras hade vi anledning att utan varsel bjuda nio karlar på middag. Medan kokerskan hällde köttfärsen i formarna, muttrade hon för sig själv: »farligt fläng i mors säng när far är borta». Först när lugn inträtt i hu­

set, vågade jag fråga var hon fått det ordspråket ifrån.

Hon lokaliserade det då prompt till en bestämd by och

~n bestämd gård där mannen hade ett kringvandrande /rke. Det var barnen i familjen som uttryckt sig så om förhållandena i hemmet, och jag fick också veta detal­

jer. Inkräktaren hade uppfört sig som en bock, det vill säga, han hade kommit krypande på alla fyra och klädd i en getfäll. Eftersom alla århundraden ligger huller om buller är det ju svårt att ens våga en gissning om när det ordspråket kommit upp. Men så mycket fick jag klart för mig att vad jag här år 1939 fått höra framför min egen Agaspis, det var ett eko ur en sjunken värld.

Karlen i getfällen som listade sig in på alla fyra var en ganska tarvlig och sentida motsvarighet till gamle Zim- merpeterles son.

De manliga deltagarna i kultfesterna skulle av den

142

historien att döma vara Zimmerpeterles söner som tryckt i vassen och kommit undan genom att man trott dem vara djävulen själv.

Om man gör den konjekturen, som vetenskapsmännen säger när det är något de inte vågar stå för, att häxpro­

cesserna var ett försök att utrota en av naturliga skäl illa sedd kultform, så verkar allting så frestande enkelt och naturligt. Vad betyder Blåkulla? Ett fjärran berg, sådana som vi ha massor av i Småland. Det stämmer ju alldeles med att fruktbarhetskulten bedrevs på vac­

kert belägna höjder. I Tyskland har fru Gode och fru Berchte haft så förnämliga kultplatser att den som kun­

de välja bland det bästa i Tredje riket helt naturligt fastnade för dem — fast Fredrik Barbarossa för säker­

hets skull är förlagd till de djupa hålorna under Berch­

tesgaden.

I Småland har varje vacker kulle sin Kitta eller Uva som numera åldrats till fula käringar. Och tar man för en gång skull utan förutfattade meningar häxornas attri­

but i handen, så skall man märka att de, så när som på smörjehornet som är misstänkt, utgör symboler för ren­

lighet, kunnighet och flit.

Ty vad annat är kvasten, ugnsrakan, eldtången, slän- dan, gödselgrepen och såstången.

Så kommer vi tillbaks till den mycket banala reflexio­

nen att smålänningarnas magi är sammantvinnad med deras arbetsliv i dess förbundenhet med naturen. Magi kan förenas med arbete, så snart inte arbetet går fram med metoder som står i strid med den försiktighet den magiska människan anser sig tvungen att iakttaga. Ar­

bete som går över i våldföring kan den magiska männi­

skan inte våga sig på. Det är så naturligt att hon an­

vände lena och trubbiga verktyg på jorden, lika natur­

ligt som att beteskultivatorn Rivbjörn nu leder suveränt.

Alla sagor varnar för att förolämpa de osynliga eller till

143