sådan krökt och lutande backe. Kom inte och säg mig att bönderna snart kommer att sluta upp med att mala sitt mjöl i små poster på de små kvarnarna, för det vet jag ändå. Nästa generation kommer att slå dövörat till, då de äldre säger att mjölet förlorar i värde genom att gå igenom de stora elektriska kvarnarna, kanske kommer den överhuvudtaget att sluta upp med att odla brödsäd På de små tegarna i Småland. Även om det är så, kan man väl räkna ut att inte alla vägar har utsikt att bli stora trafikådror med tiden, särskilt som det är något besynnerligt fel på lusten att skaffa folk till världen som skall befara dem. Därför tror vi att man utan att ris
kera eftervärldens dom, kan göra lite mera skillnad på väg och väg än som nu är fallet.
Slutligen släpper vi er inte, innan vi fått lägga fram mför er den fråga som rör stora och små vägar i ett ör allt; hur ser det ut i terrängen sedan ni blivit färdiga med ert verk?
bii måste naturligtvis räkna som alla andra. Men om 01 a kalkyler ska bli riktiga, så tror vi att ni måste ta m i dem det landskap med tillhörande människor som vägen berör. Det är inte bara ur estetiska synpunkter 0 yckligt att vägarna ser ut som piskrapp i landskapet
°ch att grustagen fräter sig in i terrängen som stora va- r*ga sar. Det har också sina vådor ur moralisk syn
punkt och det är väl ett skäl som ni genast reagerar för eller hur?
länk ett ögonblick på följande: samtiden får tio mi
nuter kortare väg till station eller mejeri, men den lär sig av er att man kan gå från ett arbete utan att snygga UPP och utan att ta hänsyn till andras trevnad. Ett s olbarn som bar sig åt på sin skolgård eller i sitt klass- ium som ni på vägarna skulle råka i skamvrån, en be- arhig i sin kasern skulle få arrest. Ni har givit de
36
sämsta exempel just framför skolgårdar och vem vet vart de för till en gång. Ni äter er in som en Gluff-gluff efter grus omkring små samhällen, jag kan nämna Bor och Åby om ni vill ha exempel. Det hjälper inte om ni sä
ger mig att ni betalar en slant för gruset, för viljan att hålla prydligt i täpporna den kommer att torka ut med vegetationen ändå. Ibland kan man tydligt se att ni gjort er möda med att staka en ny väg så att den ska ge en stor utsikt över en sjö. Men då är det väl ingen me
ning med att förstöra effekten genom det sätt varpå ni även där, vid de ställen där alla turistbilar borde sakta farten av beundran, river upp terrängen, förstör mark
betäckningen och slänger omkring er stenar och skräp som slarviga barnungar.
Det är naturligtvis en kostnadsfråga om man kan av
sluta ett vägarbete genom att göra snyggt i landskapet, och om man kan ta sig tid att hämta grus inne i skogar
na där ingen har ont av grustagen. Det tog kanske en hel dag att förbinda de där genomskurna släntorna vid Norra Unnaryd med torvor. Men man kan måhända spara genom att lämna kvar en eller annan kurva som varken innebär tidsspillan eller innebär risk för dålig sikt? Vi förstår att man kan komma upp till väldiga tal i fråga om tidsspillan om man multiplicerar även sekun
der med fordon och bensin. Men på andra sidan bör man sätta den kostnad som kommer att uppstå vid krökning av de alltför raka vägarna igen. Och så vad det kostar att vägarbetarna går omkring utan urskilj
ning och hugger ner all växtlighet invid vägen. Nära intill där jag bor växte fordom en liten vildapel. Den stod i yttersidan av en vägkrök, den kunde inte skym
ma något även för den vätsta fartdåre. Den var bara ett underverk av ung skönhet och behag, och man gick och gladde sig åt dess blomningstid. En dag var den nerhuggen, meningslöst och dumt. Det kostade också
37 Pengar att betala karlen som utförde denna bragd i land
skapet.
Det är ett under att det fortfarande finns så mycket gamla vägar år 1939 som det bevisligen gör.
Medan vi for på dem, hade vi god tid till betraktelser over det faktum att uppfattningen om vad som är säll
synt, ovanligt och eftersträvansvärt i grunden föränd
rats på ett halvsekel. Samma längtan som nu drev oss in På dåliga vägar, drev min far att lägga resrouten till Sachsiska Schweiz då han for med sin småländska präst
dotter på bröllopsresa. Skillnaden var bara den att då lockade det professionella turistlandet där klipporna ser ut som borgruiner och borgruinerna som klippor, medan numera den som söker det sällsamma inte far till det sachsiska ja knappt till det riktiga Schweiz. Ty ingen- hng kan ju vara banalare än fasadbelysta hotellkomplex från vilka kloakrören spyr ut sitt internationellt betonade innehåll i de gröna fjällsjöar invid vilka frihetens vagga stod. Däremot — de delar av småländska högplatån som ligger bortom inflytandet av huvudvägar och järn
vägar har på sistone fått ett värde som ingen för femti år sen kunde ana, ett värde av utsökt, svårfångad och uielankolisk art. Så kände vi det åtminstone, fast här inte fanns några snöbelagda fjäll så sent i April och inga djupa avgrunder med vilda forsar.
_ trycket svårfångad har här en dubbel betydelse. De ar svårtillgängliga först och främst därför att de är dol- a ay ett förhänge för de resande på stambanan. Det ar bäst att förlåta den herre som glömde att föreslå nå
got uppehåll i Småland, då han gjorde upp ett förslag Pa sevärdheter för statsbaneturister. Ingen hade väl honom att man bör stiga av i Nässjö bland annat d°r att nå det mäktiga gravfältet i Almesåkra, där gu- Cn ^or eventuellt ligger begraven som Zeus på Kreta,
38
att det anspråkslöst utseende Sävsjö är nyckelorten för dem som vill göra sig förtrogna med minnena från Små
lands kyrkliga medeltid, eller att Bråvallahed där kung Ring och Harald Hildetand slogs, ligger nära knutpunk
ten Alvesta med dess rangerbangård och slakterier. Och av sig själv kunde denne herre varken upptäcka sten
ålder, bronsålder, vikingatid eller medeltid från kupé
fönstret, lika lite som han kunde hinna uppfatta de glimtar man får mellan mossar och småskog av blå
nande höjder, lövhult och örika sjöar.
Men den slags svårigheter är ju lätta att övervinna, och vad statens järnvägar angår så har de gottgjort even
tuella försummelser genom att uppdra åt Mårten Sjö- beck att utge verket om »Småland. Färdvägar och vand
ringsstigar utgående från statsbanorna». Den boken är alldeles förträfflig som resehandbok, man ska bara ha klart för sig att den enda upplagan är nära tio år gam
mal och att mycket kan ha hänt med platser vilka för
fattaren prisar för skönhet och gammal kultur. Där finnes till exempel en bild av en väg som smyger sig så mjukt och vackert fram längs en insjö, kantad av stora mäktiga furor. Den sjöns nivå är nu sänkt, tal
larna är stympade av telegrafverket och backsluttningen är söndergrävd till grustag, så den utsiktsplatsen är ingenting att ta biljett till Lidnäs för.
Men det finns svårigheter som ligger på ett annat plan.
Man anser sig nödsakad att nämna dem för att inte lura någon människa till Småland på falska förutsätt
ningar. I Småland är ingenting biggest in the World.
Ingenting skyhögt, ingenting bråddjupt, ingenting blän
dande, ingenting som tar andan ifrån någon, snarare ger detta land den andlöst jäktade tillfälle att hämta an
dan igen om han det vill. Det är bara ett till omfånget stort och till karaktären oavbrutet växlande land, där det ännu är mycket lätt att vika in i bygder, vilka inte
39 hunnit bryta upp ur det jämviktsförhållande det haft i ett kulturskede som nu är under upplösning.
Storstadslivet skapar längtan till sin motsats: det ur
sprungliga naiva, försynta och utsökta, men den läng
tande kan liksom inte gå direkt ut ur storstadslivet och tillfredsställa sin längtan första bästa söndag eller lov
dag. Åtminstone är min erfarenhet den att det behövdes en lång förberedelsetid med avvänjning från stadens snabba rytm och hårda effekter, innan jag kunde se vad som fanns att se och ta fram värdena därur. Naturens rytm kan inte strax bli den riktiga för en, därför att man förflyttat sig en nattresa från Stockholm. Den om
ställningen dröjer, men när den skett har mycket för
ändrats. Även en människa vars inplacering i landska
pet är så pass artificiell som en författares och som har s ora luckor i sitt vetande bl. a. till följd av sin bokligt sy tande uppfostran, lär sig att erfara årets, månskif- f^.as dygnens växlingar med förut oanad styrka och
? e.m en ödmjük villighet, i stället för att som s a smänniska fordra att natten skall vara ljus, vintern
3jm °h^ 8atu^e^ysn*n8en starkare än månen.
ag hade en gammal granne som påstod att man j'Un e höra gräset gro. Jag lydde aldrig hans råd att agga örat till marken på den tid då mina hörselorgan an nu var perfekta. Det är de inte längre nu, och ändå or Jag paradoxalt nog bättre. Jag kan på ett helt annat sätt skilja på de ljud som löser sig ur den små- an ska stillheten: vindens, regnets, bäckens och klerans sanger, insektsurret och trädens sus strax före regn och solnedgång.
Själv föreställer jag mig att det var långa somrar
^mtrar i en liten stuga på landet som skärpte min orm ga att ta emot intryck och gjorde mina färder
»0r enna bok till ett så upprivande och upplivande äventyr. V id samma vägar som jag förr befarit bara för
40
att komma fram, fann jag nu ständigt nya påminnelser om de smålänningar som röjt och bränt, hackat och od
lat, skördat och övergivit sina verk. Jag fann igenväxta odlingar, fann kummel och stenar varmed människorna hugfäst minnet av ädel möda och bragdrik död. Jag iakttog hur naturen tog sig an de förgätna människo
verken på sitt eget sätt. Hur den bröt ner den gamla bastan och löste upp det sinnrika låsbygge varmed stoc
karna varit fogade i varandra, hur den sköljde undan fästet för skvaltkvarnen vid bäcken och klädde fällor och gamla små lyckor med skog liksom det övergivna skif
ferbrottets branta väggar. Med ett ord, hur hon ingav ett mäktigt men vilseledande intryck av styrka, medan hon en kilometer därifrån låg krossad till hjälplöst mos under de moderna motordrivna verktygen.
De ökade möjligheter till jämförelse och sammanställ
ning som åren ger som ersättning för allt vad de tar, gjorde att resedagarna fylldes med ett intresse som länge slog ut nyheterna från de världspolitiska fronterna. Så småningom kom jag till den föreställningen att ingen front är viktigare än den som går över landsbygden där kampen föres om en ny livsstil.
Det var den där dagen då vi hade det övergivna skif
ferbrottet och den hopramlade bastan bakom oss, som vägen lösgjorde sig ur skogen och red upp på en av de kungliga åsar som drar genom landet. Det klarnade och landskapet låg där med en gång så stort under en väldig himmel. Bergens byggnad stod lika genom
skinligt klar för ögat som trädens kronor. Framför oss låg en by och den röjda bygden omkring gårdarna gav fri utsikt ner över sluttningen mot en sjö. Vad heter byn, vad heter sjön? För en gångs skull kan det
шШш
Molieda gamla kyrka med klockstapel. I tornet hölls vakt i väntan pa fiender både norr- och söderifrån. Men danskarna sägs ändå ha
stallat sina hästar här
VC-.
:
41