trupp som var hungrig och nedslagen och följaktligen lätt att tämja med list och traktering. Vana att skjuta ihop mat till gillen ha smålandskvinnorna varit intill denna dag, så den saken kan inte ha vållat någon svå
righet.
Sköldmörnas tid var förbi och list är alltid de för
svarslösas vapen. En gång då ett tjuvband grasserade i vår trakt på jakt efter matvaror, frågade jag matmo
dern i ett herrelöst hus vad hon skulle göra om tjuvar
na kom. »Ge dem en sup och en smörgås», svarade hon ögonblickligen. Det var första och sista gången jag iakt
tagit en modern småländska reagera som en Blenda, men från denna enda gång daterar jag min övertygelse att det kan ha legat någonting till grund för historien.
Däremot förefaller det absolut otänkbart att några niän skulle ge sina kvinnor arvsrätt eller någon slags lllis quorum för ett sådant dåd. Den psykologiska ver
kan därav måste ha varit beundran, blandad med skräck. Gentemot kvinnor som är i stånd att skära hal
son av män som förtroendefullt lägger sina öltyngda huvud i deras knän, är ju män absolut värnlösa. Låt oss tänka oss män som kommer hem ur striden till sin by och får veta vad som hänt med dansken under de
ras frånvaro. Åldermannen samlar hop dem till över- Jäggning och där framlägges två förslag för dem att valja emellan. Det ena går ut på att strama åt tyglar
na så att kvinnorna inte blir för uppblåsta och farliga, et andra går ut på att inte reta dem genom att på nå- 8°t vis förändra deras ställning, men det finns ingen som röstar för att ge dem mer än de haft.
Hur hänger det då ihop med den lika arvsrätten?
■Ja, det är en annan historia och rätt så småförarglig
°r smålänningarna, vilka trott sig vara ensamma om den.
6 398650. W å g n e r, Tusen dr i Smdland.
82
»Om sig själv, sin härkomst och sina kvinnors forna tapperhet och därpå grundade företräden, sina uråldriga lika arvslagar, talar virden med en naturlig ehuru sällan med en stötande stolthet» skriver Gunnar Olof Hyltén- Cavallius i sitt berömda verk Värend och virdarna. Det är ganska förtjusande att han är så stolt över den lika arvsrätten, men efter vad vi numera vet, så har små
länningarna inte mer anledning att vara stolta än väst
götarna och upplänningarna. Men de kan skryta med att ha behållit arvsrätten fram till 1845, och det är för
stås inte bara det.
Det är uppsalaprofessorn Åke Holmbäck som gjort slut på vår föreställning att värendskvinnorna skulle varit ensamma om att ärva lika med männen ända till dess den lika arvslagen genomfördes för hela riket. Före Birger Jarls tid hade även kvinnorna i andra landskap lika arvsrätt med män. Därför att hans arvslagar var till fördel för Östergötlands kvinnor som var arvlösa, har vi fått lära oss att betrakta honom som kvinnornas välgörare. Men det var han ju inte alls i den utsträck
ning som man trott. Det ger vidare, så vitt jag kan för
stå, en mycket klar hänvisning till var vi har att söka orsaken till att värendskvinnorna länge intog en privi- ligierad ställning. Det berodde på att urgammal sed längre höll sig kvar där och att smålänningarna var ovilliga att ändra sina vanor efter befallning från ri
kets styresmän. Upplänningarna däremot lydde order ehuru i etapper och med tvekan. Emilia Fogelklou vi
sar detta i sin undersökning om »Birgitta och landskaps
lagarna», vilken är det första tecknet jag känner till att svenska kvinnor uppmärksammat professorns nytolk
ning och dess oerhört betydelsefulla innebörd.
Professor Holmbäck tänker sig möjligheten av att Birger Jarl hedrade Sofia av Danmark genom att efter danskt mönster införa halv arvsrätt för kvinnor i
sam-83 band med det furstliga bröllopet i Jönköping då hans son Valdemar vigdes vid Erik Plogpennings dotter.
»Här i ditt nya land min kära sonhustru», skulle svärfar då ha sagt, »kommer syster hädanefter att för din skull få två kor av sex, i stället för att broder förut fått dem alla.» Detta var bokstavligen sant eftersom Jönkö
ping låg under Östergötlands rättsområde, men inte he
la sanningen. Om prinsessan lät lura sig av en halv
sanning, så var det inte första eller sista gången i his
torien det hänt en kvinna.
På 1200-talet skedde alltså en likriktning i Sverige som ledde dels till förbättring, dels och i övervägande del till försämring av kvinnornas ställning i arvsrätts- ligt hänseende. Professor Holmbäck framställer detta så som om det endast varit fråga om ett tillfälligt hak i den på det hela uppåtstigande linje varmed man kan utrita kvinnornas ställning i Sverige. Man har svårt att kalla för tillfällig den försämring som varade 600 år och dessutom i slutet på 1600-talet var nära att vidgas ut att omfatta även småländskorna, fast Rudebeck och den småländska envisheten kom emellan. Men professorn kan inte lämna den uppfattningen att kvinnornas ställ
ning oavbrutet förbättrats under historisk tid. Det är på ett sätt så rart att männen inte kan uppge tanken att de oavbrutet förbättrat vår tillvaro, gett oss arvsrätt, gett oss rösträtt, gett oss vatten och avlopp och lärt oss allt vad vi kan, men kanske borde de någon gång minnas vad de lärt av oss.
Samtidigt som professor Holmbäcks bok Ätten och arvet kom ut år 1919, hade äldre och yngre forskare skilt Blenda från varje förtjänst om arvsrätten och äg
nat sig åt att undersöka var virdarna då fått idén att ge hvinnorna arvsrätt ifrån eftersom den inte var någon gärd av tacksamhet. För den som inte vet hur de lärde har det mellan sig, kan det tyckas att den frågan skulle
84
varit besvarad med professor Holmbäcks bok, men så är ingalunda fallet. Fortfarande dyker den värendska arvsrätten upp som ett argument i diskussionen om virdama varit en folkstam för sig med anor från det oroliga och bråkiga germanfolk historien omtalar un
der namn av eruler, dessa som efter många irrfärder
»sätter kurs på Thule» och stannar där. Fortfarande resonerar man över möjligheten att erulerna, då de som legoknektar eller erövrare kom i kontakt med romarna, skulle från dem ha övertagit den romerska rättens lika arvsrätt. Och jag för min del välsignar den värendska stolthet som ligger bakom denna för mig oförklarliga envetenhet, ty den har givit anledning till arkivforsk
ningar med intressanta fynd, vilka jag annars aldrig skulle fått höra talas om, då jag inte forskar själv.
Vad småländskorna intar för hållning till problemet vet jag inte, kanske ingen alls. Deras accepterande av Blenda som representant är utomordentligt upply
sande för deras passiva inställning. Vill de vara på den säkra sidan, så gör de bäst i att åt männen överlämna äran att ha försvarat hembygden mot dansken och att nedlägga sin gärd av tacksamhet vid den minnesvård som nyligen rests över de all
mogemän som stupade vid Blädinge svedja det olycks- året 1612. De har ingen anledning att hålla på Blendahistorien och vara stolta över den, stolta kan de i stället vara över de kvinnor som höll ut och förde livet vidare under dessa långa århundraden av menings
lösa fejder. Att skärvor av smålandskvinnornas långa ödeshistoria kan finnas gömda i Blendasagan har jag här försökt att göra troligt. Men något bevis på »Det svenska fruentimrets uråldriga beröm och ädelmodig
het» som den ger sig ut att vara, det är Blendahistorien inte, och det är lite tomt att det inte finns något bättre.
85