Atherton använder inte distinktionen D/deaf utan begreppet ”deaf com- munity”, som framför allt används av den minoritet som ser dövheten som en viktig del i deras kulturella identitet (2009: 446), det vill säga de som andra författare kallar Deaf. I artikeln ”A feeling as much as a place: lei- sure, deaf clubs and the British deaf community” utforskar han hur denna gemenskap växte fram och upprätthålls. Ett deaf community återfinns i Storbritannien redan i början av 1800-talet, då dövskolor och dövklubbar börjar startas.28 Dessa communities skiljer sig från andra genom att de inte
har sitt ursprung i en geografisk plats där medlemmarna är bosatta. Majo- riteten av döva människor föds, som nämndes ovan, i hörande familjer, isolerade från andra döva. Dövskolorna med internat bidrog därför till att en delad identitet skapades och gjorde ett deaf community möjligt. När eleverna slutade skolorna skapades dövklubbar för att de sociala banden skulle upprätthållas. Dövklubbarna kom på så sätt fungera som ett socialt nätverk med ett geografiskt centrum. Under 1900-talet hade det etablerats dövklubbar i alla brittiska städer. De erbjöd fritidsaktiviteter men också ett rum utan diskriminering där skillnaden istället sågs som positiv och fritt kunde komma till uttryck (ibid.: 447).
Under efterkrigstiden stängdes dövskolorna, vilket gjorde att många döva kom i kontakt med teckenspråk och ”the deaf community” senare i livet. Många vittnar om hur betydelsefullt detta möte var. Tidigare hade
28 Vid samma tid startades föregångaren till Manillaskolan i Sverige, den första skolan för hörselnedsatta elever i Sverige. Den första dövföreningen startades dock först i slutet av 1860-talet (Svartholm 2010).
de känt sig isolerade. I dövklubben fick de del av dövas historia och kultur och de regler och beteendekoder som gällde. Att ett community förväntar sig att medlemmarna ska följa vissa regler och bete sig på ett visst vis är inte specifikt just för dövklubbarna. Däremot är överförandet av språk, historia och kultur specifikt för dövklubbarna, då denna överföring inte sker i familjen (ibid.: 448).
Atherton studerar 28 dövklubbars olika aktiviteter som de beskrivs i två tidningar för döva under perioden 1945-1995. I dessa tidningar är informa- tion om klubbarnas aktiviteter ett återkommande inslag. Det framkommer att klubbarna erbjöd samma typer av aktiviteter som fritidsklubbar för hörande: allmänna fritidssysselsättningar, danser, kurser, resor, kyrkliga el- ler religiösa evenemang och idrotter.29 Dessutom uppmärksammas viktiga
händelser i medlemmarnas liv – förlovningar, bröllop, dop, födelsedagar och begravningar. Mest populära var resorna som utgjorde en fjärdedel av alla aktiviteter. Det rörde sig om kortare resor för att besöka en annan klubb, ett idrottsligt eller kulturellt evenemang eller studiebesök. Men det kunde också röra sig om gemensamma semesterresor, ofta planerade till- sammans med andra dövklubbar så att de samtidigt besökte en och samma semesterort. Under framförallt under 1960-80-talen anordnade The Brittish
Deaf Association denna typ av resor. Mindre bemedlade kunde få resan
betald, och det arrangerades specialresor för äldre eller för exempelvis cam- ping- eller motorintresserade. På detta vis utvidgades umgänget i den lo- kala klubben. Atherton menar att klubbarna speciellt under dessa längre resor erbjöd en känsla av normalitet och en tillflykt från en vardag i vilken många av de döva upplevde diskriminerande attityder från den hörande majoriteten (Atherton 2009: 448ff).
Dövklubbarna har därmed en annan funktion än klubbar för hörande. Fritidsklubbar för hörande kan innebära ett avsteg från (den normala)
29 Begäret efter normalitet, framkom även i min avhandling Som vem som helst. Kön,
funktionalitet och idrottande kroppar (Apelmo 2013, se även Apelmo 2016). I denna utfors-
kade jag unga idrottande kvinnors levda erfarenheter av en kropp som å ena sidan betrak- tas som avvikande – den fysiskt funktionsnedsatta eller rörelsehindrade kroppen – å andra sidan betraktas som presterande – den idrottande kroppen. Studiens deltagare underströk att de var ”som vem som helst”. Jag tolkade det som att den avvikelse som tillskrivs dem ledde till en accentuerad normalitet.
stressiga vardagen. För hörande innebär ett medlemskap i en klubb eller förening ofta bara en del av deras identitet – kanske är de med i flera för- eningar, och de har umgänge i familj, med grannar och kollegor. För döva däremot innebär vardagen ofta avsaknad av möjligheter att kommunicera eller bristfällig kommunikation, och de döva betraktas som avvikande och funktionshindrade. Atherton hävdar att dövklubbarna därför i många fall fungerade som surrogathem och surrogatfamiljer, i det att de erbjöd iden- tifikation och sociala och emotionella band som inte ens den biologiska familjen kan ge (ibid.: 451).
Flera paralleller kan göras till andra gruppers situation, som exempelvis homosexuella eller adopterade. Dessa riskerar att möta homofobi respek- tive rasism, men har inte omedelbar tillgång till homofobin och rasismens historia. Etnologen Ingeborg Svensson har också visat på en liknande upp- delning bland homosexuella mellan å ena sidan ursprungsfamiljen och å andra sidan ”den nya familjen” eller ”den valda familjen”, som består av betydelsefulla andra: partners (nuvarande och tidigare), vänner, barn och föräldrar (de båda senare kan vara biologiska, partnerns eller adopterade i en eller annan bemärkelse) som socialt nätverk (Svensson 2005: 228f).
I en norsk studie av fyra samtida internationella dövsammankomster (två Deaflympics, en världskongress och en Deaf Way festival i USA) visar sociologen Per Koren Solvang och socialantropologen Hilde Haualand (2014) att dessa möten mellan döva även påverkar omgivningen. Ett Deaf
Space skapas och därmed förändras också det visuella intrycket av platsen.
Kaféer och restauranger kan fyllas av döva som talar med teckenspråk. Servicepersonal på dessa restauranger och kaféer liksom i butiker, hotell och på konferensanläggningar börjar använda visuella gester och är redo att plocka fram penna och papper för att kunna kommunicera. Tillgäng- ligheten och möjligheterna till kommunikation är mycket goda – Solvang och Haualand benämner mötena som ”sites where excellence in commu- nication and accessibility is demonstrated”, och de ger deltagarna en viktig erfarenhet av att ett annat, mer tillgängligt samhälle är möjligt (ibid.: 6). Denna erfarenhet tar de med sig hem och den kan stärka dem i arbetet för att förbättra den egna situationen. Initialt kan dock en kris uppstå vid hemkomsten till en otillgänglig miljö som domineras av hörande, och liksom Atherton lyfter de båda forskarna upp de dövas tvivel kring var det
egentliga ”hemmet” är – bland de döva på konferensen eller festivalen som pågår under en kort tid, eller där de är bosatta resten av året.
Men dövsammankomsterna utgör också platser där spänningar mellan olika förhållningssätt kommer till uttryck. Det kan röra sig om konfron- tationer mellan idrottare vid Deaflympics som använder teckenspråk res- pektive talar eller använder hörapparat, eller spänningar mellan konferens- deltagare som intar ett politiskt perspektiv (ofta döva), forskare med ett lingvistiskt/samhällsvetenskapligt perspektiv (både döva och hörande) och de som arbetar som professionella inom olika sociala eller vårdande yrken (oftast hörande) som har ett mer biologiskt perspektiv (ibid.).
Sammanfattningsvis visar dessa båda studier på den betydelse erfaren- heter av sammankomster med andra döva i en tillgänglig miljö har. I näst- kommande avsnitt vänder jag blicken mot dövas egna beskrivningar av sina upplevelser av resor, fritid och shopping i stadens rum.