Såväl soundscapes som ljudmiljöer utgör rumsliga begrepp som innebär att människor är omgivna av ljud på platser där de nås av vibrationer eller ljudvågor i ett medium. Tim Ingold har dock kritiserat användandet av ordet soundscapes, för att det inte i tillräckligt hög grad tar hänsyn till människors upplevelser av världen. Enligt Ingold innebär människors
upplevelser att de är omgivna av eller inneslutna i elementen, men att ljud inte bara omger, utan integreras med den mänskliga fenomenologiska upp- levelsen av att vara i världen (Ingold 2011: 139). Han jämför ljuds rörelser med vinden och hur en lyssnande människa hela tiden dras med eller rör sig med ljudet, där det föreställda och upplevda förenas i rörelser där krop- pen bara är en utgångspunkt för perception, känslor och föreställningar.
Jag skulle emellertid vilja begreppsligt problematisera vad dessa upple- velser av ljud egentligen innebär. Denna problematisering är viktig när vi diskuterar vad som utgör skiftande funktionsförmågor. De olika ljudmil- jöer jag tidigare tog upp, såsom ekofria rum liksom de inre rum som ge- nereras i samband med hörlurslyssnande, utmanar vad som är platsbund- na erfarenheter och vad som utgör specifika förmågor. R. Murray Schafer har kallat upplevelsen av ljud som (via inspelningar) är förflyttade till en annan plats för schizophonia (Schafer 2004: 34). I Schafers argumentation innebär den elektroakustiska överföringen av ljud till nya kontexter att de ofta bidrar till att försämra ljudmiljöer. De blir delar av det industriella och moderna samhällets skapande av buller som enligt honom utmanar en hållbar akustisk ekologi. Samtidigt skrev han om hörlursupplevelser som närmast transcendentala upplevelser. Här blir spänningen mellan en plats- bunden upplevelse och idéer om imaginär förflyttning intressant. Hur kan teknikanvändning härmed relateras till idéer om vad som är funktionsför- måga när det gäller ljud?
För att ytterligare perspektivera frågan om vad som kan utgöra funk- tionsförmåga i skiftande ljudmiljöer skulle jag vilja göra ytterligare en för- flyttning till ett mer extremt sammanhang. Ett ekofritt rum utgör en miljö som skiljer sig från de flestas vardagsmiljöer. Det finns dock andra extrema ljudmiljöer som många människor har upplevt någon gång, näm- ligen när de har vistats under vatten. Ingold skriver om hur människors upplevelser av ljud är beroende av den omgivande luften (Ingold 2011: 138f). I det sammanhanget fungerar sinnena, hörseln och öronen i ome- delbar kontakt med det element i vilka människor andas och lever. Men vad händer när människor lyssnar under vatten, i ett för människor onor- malt element?
Antropologen Stefan Helmreich har forskat om marinbiologers arbets- miljö under vattnet. Under sina fältarbeten i bland annat en miniubåt samt
med dykare noterade han hur speciellt ubåten, denna för människor högst artificiella miljö, var utrustad med avancerade tekniska system som möjlig- gjorde perception av omgivningen. Men det behövs ingen ubåt för att inse att ljud under vattnet upplevs annorlunda än i luft. Det omgivande vattnet är en miljö som inte samspelar med människors hörselorgan på samma sätt som luft. Ljud under vattnet färdas fyra gånger snabbare än i luft, och vattnets densitet ligger så pass nära densiteten i trumhinnorna att många vibrationer i omgivningen inte omvandlas till rörelser i örat som kan tolkas som ljud. Dessutom leder skallbenet omgivande ljudvågor och vibrationer direkt till inneröronen på sätt som gör det omöjligt att lokalisera ljuden (Helmreich 2010: 10). För att förstå ljud i denna miljö blir soundscapes ett mindre relevant begrepp. Istället använder sig Helmreich av ordet trans-
duktion som ett analytiskt begrepp för att förstå hur överföringar av signa-
ler mellan olika medier tar plats. Det kan handla om hur ljudvågor fort- plantar sig, omvandlas och uppfattas som ljud av hörande. Olika varianter av transduktion tar plats när olika tekniker används. I ett cochleaimplantat sker en omvandling av signaler som är beroende av den använda teknikens funktioner och beskaffenhet, och genom att fokusera på denna omvand- lings bredare implikationer kan teknikstött hörande relateras till medfött dito.
Transduktion tar även plats när en person med hjälp av ett mätinstru- ment försöker erhålla kunskap om en ljudmiljös beskaffenhet eller när ljud som blir elektriska signaler sedan digitaliseras för att representeras visuellt på en skärm. Transduktion blir ett sätt att härleda signaler, att orientera sig i världen eller som en del av det antropologen Steven Feld har kallat för
akustemologi, en mix av akustik och epistemologi. Hur använder sig männ-
iskor av ljud för att bättre förstå världen och för att producera kunskap (Feld 2012, Feld & Brenneis 2004)? Feld har i sina studier koncentrerat sig på hur lyssnande och skapande av ljud genererar förståelse, känslor och kunskap, men en akustemologi kan också växa fram bland personer som inte hör. Till exempel finns det en hel värld av (framförallt lågfrekventa) ljudvibrationer som kan uppfattas oberoende av hörseln. Med hjälp av olika sorters teknik kan skiftande transduktionsprocesser också bidra till att en akustemologi blir något som når bortom lyssningspraktiker, och närmare en mer generell epistemologi (jfr. Thrift 2004: 585).
Medicinantropologen Michele Friedner och Stefan Helmreich har skrivit om hur dövstudier och olika aspekter av dövkultur kan kopplas till ljud, teknik och skapande av identitet (Friedner & Helmreich 2012). En av deras poänger är att tekniker och medier för transduktion när de fungerar blir till något omedvetet, blir del av rutiniserade vardagspraktiker. Ting, processer, praktiker och förmågor flätas samman i komplexa vävar av upp- levelser där enskilda delar av väven blir svåra att urskilja och analysera se- parerat.