Utgångspunkten för detta kapitel är att betrakta habiliteringen som en verksamhet som riktar sig mot barnet eller ungdomen och dennes vardag bestående av bland annat fritidsaktiviteter (von Tetzchner et al. 2013). Det handlar också om att studera denna verksamhet som riktad mot samhället och de krav som omgivningen ställer på barnet eller ungdomen. På detta sätt skiljer sig habiliteringen från mycket annan hälso- och sjukvård som oftast är riktad endast mot patienten. I Socialstyrelsens termbank förtyd- ligas detta perspektiv och relateras samtidigt till de insatser som habilite- ringen arbetar med:
insatser som ska bidra till att en person med medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning, utifrån dennes behov och förutsättningar, utvecklar och bibehåller bästa möjliga funktionsförmåga samt skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet. (www.so- cialstyrelsen.se)
Utgår man från denna definition kan också fritidsaktiviteter, som detta kapitel behandlar, betraktas som en insats. Utifrån barnet eller ungdomens behov och förutsättningar kan insatsen vara deltagande i idrottsklubbar, utformning av träning och så vidare, med målsättning att utveckla och bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga. En sådan insats är också en del i processen att individen ska bli aktivt deltagande i samhällslivet. Men vad dessa insatser mer exakt ska bestå av och hur de ska utformas är inte på
förhand givet, utan kan snarare betraktas som något habiliteringens många professionella kan ha olika åsikter om (Bohlin 2009). Runt barnet eller ungdomen finns också en mängd andra professionella aktörer som kan ha specifika åsikter om detta, aktörer som ingår i vad som kan kallas samhälls- stödet (Stenhammar et al. 2011). Det är det stöd barnet eller ungdomen med dess familj får från kommunala, regionala och statliga verksamheter och förutom habiliteringen kan det vara till exempel Försäkringskassa, regionsjukvård, skola eller förskola, socialtjänst, daglig verksamhet, pri- märvård och så vidare. I varje sådant möte med en verksamhet kan det finnas olika föreställningar om vad en god insats är eller bör vara. Fysiote- rapeuten Katarina Lauruschkus poängterar denna problematik kring fri- tidsaktiviteter och menar samtidigt att det är viktigt att de professionella som arbetar inom samhällsstödet gör barnet eller ungdomen delaktig i de beslut som rör fritiden:
Det finns många personer kring barn med funktionsnedsättning som har synpunkter på vad barnen bör eller inte bör göra. Det kan vara föräldrar, övrig släkt, vänner, lärare, assistenter, läkare, terapeuter och så vidare. Det är därför intressant att belysa delaktighetsaspekten i fysisk aktivitet ur bar- nens perspektiv. (Lauruschkus 2015: 51)
Så förutom de professionella finns också andra – i form av familj, släkt och vänner – runt barnet eller ungdomen som kan ha en åsikt. I Lauruschkus studie blir utgångpunkt därmed att analysera hur barnets eller ungdomens egna åsikter om fritidsaktiviteter kan få ta plats när olika insatser formu- leras, vilket innebär ett tydligt perspektiv på delaktighet. Det är centralt att barnets eller ungdomens röst får komma fram och att den tas på allvar när olika insatser ska formuleras (Nordmark & Hansson 2015).
Med detta perspektiv på habilitering kommer jag i kapitlet undersöka hur man på olika nivåer inom denna verksamhet formulerar och förhåller sig till de insatser som är riktade mot barnen eller ungdomarnas fritidsak- tiviteter. Framför allt är jag intresserad av hur verksamheten definierar vilka problem som de specifika insatserna är tänkta att lösa. För att åter- koppla till kapitlets inledning och den tidigare citerade pressreleasen, fram- ställde Statens Folkhälsoinstitut ett sådant problem när de redovisade
statistik på att ”var femte person med funktionsnedsättning i åldrarna 16 till 29 år aldrig motionerar, vilket är mer än dubbelt så många jämfört med övriga i samma ålder” (FHI 2013). Utifrån denna mening kan Statens Folk- hälsoinstitut sägas uppställa följande problemställning: barn och ungdomar
med funktionsnedsättning motionerar för sällan, det är en problemställning
som kan komma att generera vissa insatser från bland annat Statens Folk- hälsoinstitut. I detta kapitel kommer denna form av problemställning och de insatser som de skapar diskuteras och problematiseras utifrån ett kultur- analytiskt perspektiv på habilitering och på begreppet problemformule- ringsprivilegiet, som ska beskrivas härnäst.
Genom att studera hur problemen definieras och presenteras, kan alltså en förståelse för lösningarna – eller insatserna – på detta problem synlig- göras. En som har utvecklat detta perspektiv är filosofen och författaren Lars Gustafsson, som genom begreppet problemformuleringsprivilegiet un- dersöker vem i ett samhälle som har privilegiet att formulera och definiera vilka problem som är centrala (Gustafsson 1989). Genom att definiera, eller göra sig till uttolkare av, ett problem, menar Gustafsson, kommer också lösningarna på detta problem vara mer eller mindre givna. Problem och lösningar hänger alltså samman. Han skriver: ”Det oförenliga är inte insikten i att det föreligger ett problem utan olika tolkningar av vad som utgör det problematiska i problemet” (Gustafsson 1999: 356). Begreppet kan relateras till marxisten Antonio Gramscis teori om kulturell hegemoni, som utgår från att den styrande klassen i samhället bevarar sin kontroll genom att ha makt över den kultur som understödjer den rådande sam- hällsordningen (Gramsci 2010). Till begreppet kopplar Gustafsson också ett annat begrepp som han kallar informationsprivilegiet. Detta privilegium har de aktörer i ett samhälle som har makten att bestämma vem som ska ha tillgång till fakta, hur mycket fakta, vilket innehåll den ska ha samt hur väsentlig den är. Gustafssons begrepp tar sin avstamp i den offentliga de- batten, men jag vill mena att begreppen, och då framför allt problemfor- muleringsprivilegiet, kan synliggöra hur en verksamhet som habiliteringen definierar och tolkar de problem som man anser att de ska arbeta med och vilka insatser som är centrala för att nå en lösning. Genom att definiera eller tolka ett problem ges samtidigt möjlighet att organisera och skapa resurser som är riktade mot detta problem, samtidigt som andra fenomen
hamnar i skymundan eftersom de inte definieras eller behandlas på annat sätt. Mitt empiriska material är alltså mycket mer verksamhetsfokuserat än Gustafssons, men jag kommer till att börja med att analysera den tidigare nämnda pressreleasen från Statens Folkhälsoinstitut som har ett mer över- gripande perspektiv på samhället.
Problemformuleringsprivilegiet kan jämföras med andra snarlika be- grepp som använts för att studera bland annat habilitering. Ulla Bohlin, forskare i socialt arbete, använder ett liknande resonemang i sin avhandling om habilitering och definierar då detta som en form av legitimitet som är central för hur habiliteringen organiserar sin verksamhet som en männis- kobehandlande organisation (Bohlin 2009). Bohlins perspektiv är diskurs-
analytiskt. Det diskursanalytiska perspektiv har många likheter med pro-
blemformuleringsprivilegiet genom att det är, som statsvetarna Göran Bergström och Kristina Boréus skriver, ”ett regelsystem som legitimerar vissa kunskaper men inte andra och som pekar ut vilka som har rätt att uttala sig med auktoritet” (Bergström & Boréus 2005: 309). Diskurs är, för att använda filosofen Michel Foucault terminologi, ett utestängningssys- tem där viss kunskap legitimeras inom till exempel en verksamhet medan annan utesluts (Foucault 1993). Men om begreppet problemformulerings- privilegiet främst riktar in sig på de aktörer som formulerar problemet och hur de gör det, så är det diskursanalytiska perspektivet snarare inriktat på att förstå regelsystemet bakom själva formuleringsprivilegiet. Det är ett regelsystem som inte bara gör det möjligt för några utvalda aktörer att ut- tala sig om vilken kunskap som ska vara legitimerad, utan det är också en viktig komponent för att skapa en accepterad social praktik som gör att enskilda aktörer handlar på ett visst sätt i sin vardag (Shove et al. 2012). Man skulle kunna formulera det som att det är diskurser som gör problem- formuleringsprivilegiet giltigt i en vardaglig social praktik inom habilite- ringens verksamheter. Om problemformuleringen är att barn och ungdo-
mar med funktionsnedsättning motionerar för sällan, bör man också finna
en diskurs som legitimerar detta synsätt i den vardagliga praktiken. I ka- pitlet kommer jag att först analysera pressreleasen från Statens Folkhälso- institut för att synliggöra den komplexitet som kan finnas kring en pro- blemformulering som den omnämnda. Därefter kommer jag utifrån två
intervjuer med personal inom en habiliteringsverksamhet att studera hur problemen legitimeras och omsätts till praktiker.35