I Sverige opererades det första barnet med CI år 1990. Då, under 1990-ta- let, var det inte så stor andel barn som opererades, men antalet har ökat kraftigt sedan början av 2000-talet (SOU 2011:30).18Det saknas dock i hög
grad forskning internationellt sett avseende barn och unga med CI. Sär- skilt gäller detta alltså, som ovan nämnts, forskning som studerar sociala praktiker. Om vi tittar på Sverige kan som exempel nämnas att det fram till och med år 2013 lagts fram åtta doktorsavhandlingar som har ett hu- vudsakligt fokus på CI, men bara en av dem har detta i fokus. De flesta av avhandlingarna är skrivna inom andra discipliner: fyra är medicinska (Asker-Árnason 2011, Ibertsson 2009, Löfqvist 2014, Wass 2009), en är teknologisk (Stadler 2009), en är en avhandling i socialt arbete (Andersson
17 Med sociala praktiker avses olika kontexter där människor interagerar med varandra och utför olika handlingar, till exempel klassrum.
18 Detta framgår också på flera andra sätt, bland annat i den här studiens empiriska material från Barnplantabladet. I det första numret, i september 1995, fem år efter den för- sta operationen på ett barn, så hade enligt organisationen 30 barn fått implantat. I första numret av Barnplantabladet 1997 uppges sedan att 52 barn fått implantat, en siffra som år 2006 var uppe i 350 barn enligt SBU Alert-rapport nr 2006-1. I Barnplantornas statistik 2014 över alla barn under 18 år som fått implantat fram till slutet av 2014 framgår slutligen att antalet nu är uppe i 859 barn.
2001) och en är sociologisk (Jacobson 2000). Den avhandling som foku- serar på sociala praktiker kommer från den pedagogiska disciplinen, och är min egen (Holmström 2013). Utöver doktorsavhandlingarna finns en ökande andel studier inom bland annat psykologi, till exempel av Björn Lyxell med flera författare (2011) och Gunilla Preisler, Anna-Lena Tving- stedt och Margareta Ahlström (2003, 2005).
Den forskning som pågår och har bedrivits inom dessa olika discipliner är viktiga och tillför mycket till kunskapen kring CI, men det saknas hög grad studier av sociala praktiker, med fokus på barnen och ungdomarna i deras vardagliga interaktion. Två studier som haft detta i fokus är dels en norsk studie av pedagogerna Eva Simonsen, Ann-Elise Kristoffersen och Oddvar Hjulstad (2009) och den ovan nämnda av Ingela Holmström (2013). I dessa studier framkommer att interaktionen inte är helt oproble- matisk för barnen med CI i olika skolformer och att deras kommunikation och delaktighet varierar stort i olika aktiviteter. Andra studier inom detta fält har främst grundats på enkäter till och intervjuer av lärare och föräld- rar snarare än på vardaglig interaktion i praktiken. Till exempel under- sökte pedagogerna Merv Hyde och Renée Punch (2011) i Australien bland annat kommunikationssätt hos unga med CI med hjälp av 247 enkäter till föräldrar och lärare. Utifrån enkätstudien genomfördes sedan 27 inter- vjuer med föräldrar och 15 med lärare. Hyde och Punch lade dock till in- tervjuer med elva unga i åldern 10-17 år till sin studie för att få med ung- domarnas egna perspektiv. Resultaten från deras studie visar att valen av kommunikationsformer varierar mycket, men att barnen i hög grad an- vänder sig av talat språk när de kommunicerar med andra, medan föräld- rar och lärare gärna använder någon form av tecken samtidigt när de kom- municerar med barnen eftersom de upplever att detta underlättar. Lik- nande studier som Hyde och Punchs har visat samma resultat, till exempel de studier som gjorts av pedagogen Helena Sume (2010) och pedagogen Linda Watson med kolleger (2008), vilka också främst utgår ifrån inter- vjuer med föräldrar. Studier som i högre utsträckning grundar sig på barns och ungas egna erfarenheter och berättelser är mycket mindre förekom- mande. En sådan studie har dock audiologen Alexandra Wheeler med kolleger (2007) genomfört. De hävdar att studier på unga med CI ofta görs i kontrollerade miljöer och inte i vardagslivet, och att det därför är dags att
i större utsträckning studera hur implantaten påverkar barn och unga hemma hos sina familjer och i skolan. Mot denna bakgrund intervjuades 29 unga med hjälp av semistrukturerade intervjuer. I studien undersöks deras eget perspektiv på en rad frågor, inklusive deras förståelse och grad av tillfredsställelse kring hur deras implantat fungerar för dem, om deras sociala och kommunikativa möjligheter och val, om deras utmaningar utbildningsmässigt och om deras identitet. Resultaten från studien visar att de unga hade en övervägande positiv bild av sina implantat och att de hade ett flexibelt förhållningssätt till valen av kommunikationsformer. De valde sätt efter situation och samtalspartner. Dessutom fann Wheeler med kolleger att ungdomarna i studien också hade ett flexibelt och flytande förhållningssätt avseende sin identitet. Bara 21 % av ungdomarna beskrev sig själva som hörande medan majoriteten såg sig som i någon grad vara döva (hörselskadad fanns inte med som ett alternativ i studien), medan några såg sig ibland som hörande och ibland som döva. Wheeler med kolleger förklarar detta med att ”[t]hey are deaf, have a hearing loss, and they may sign but in many ways, and because of their ability to hear and their use of spoken language, they also see themselves as part of a hearing world. This may be reflected in the flexible use of language and mode which is characteristic of many of them.” (ibid.: 311). Sammantaget ger de ovan nämnda studierna en bild av att unga med CI ser sig själva som både hörande och döva i olika sammanhang, det vill säga som ”både ock” där de tillåts att välja kommunikationsform efter situation och behov, snarare än att tvingas till ett ”antingen eller”. Men hur ser det ut i ”vanliga” klasser för elever med CI? Får de möjligheten att välja på detta sätt? För att för- söka svara på denna fråga kommer jag nu att övergå till de två fallstudi- erna.