Det man gör mot andra

I del 1 konstaterades att det verkar ohållbart att utsträcka omsorgen för andra till att gälla den inre agentens handlingar, det är bara den yttre agenten som kan spela med omsorg. Detta innebar att jag misslyckades med att ge en tillfredställande förklaring på det etiska planet av Nguyens idé om spel som moraliskt transformativ teknologi; att spel kan ta negativt laddade handlingar och göra dem till något positivt. När vi nu har fört in moralen (i bemärkelsen plikt) i analysen tycks en förklaring kunna skönjas: Etiken kan inte tillfredställande förklara det Nguyen kallar moraliskt tranformativ teknologi, därför att i våra termer kan handlandet i spel aldrig vara moraliskt rätt, det kan endast vara etiskt gott. Låt oss mer ingående granska hur

42

man behandlar de andra spelarna i AIT och vilka relationer som existerar för att tydligare undersöka detta.

Redan tidigare har det klargjorts att något som är vanligt förekommande i AIT är att utföra en handling som skadar andra spelare och gynnar mig själv, men även handlingar som primärt endast skadar andra spelare kan vara rimliga att göra sett till målet att vinna. Ett sådant exempel är om jag med hjälp av konspirationer använder en bricka med qing-trupper för att ta bort en smugglare i en färdigställd försörjningskedja där en eller flera av mina motspelare får förtjänster ifrån. Detta innebär att smugglaren försvinner, försörjningskedjan bryts sönder och de spelare som har verksamheter där måste ta bort dem samt förlorar de förtjänster verksamheterna gav. Jag manipulerar alltså kinesisk politik och byråkrati för att sabotera mina motståndares förtjänster och försätta dem i ett sämre läge. Visst tycks detta handlande vara en form av orätt handlande, ett omoraliskt handlande? Men, om vi använder oss av Nguyens idé om spel som moraliskt transformativ teknologi, varför upplever då inte den motspelare jag utsätter genom mitt handlande i spelet detta som något orätt? Svaret är att det gör hon, hennes inre agens upplever det, men den är temporär samt existerar för den yttre agensens skull. Analysen av AIT visar dock något mer. I AIT är konsekvenserna av spelarnas handlingar så skarpa att jag inte kan blunda för att när den andre utsätter mig för något orätt är det inte bara min inre agens som tar skada, det vibrerar också till min yttre. Jag själv i formen ipse bekräftar att den som spelar är en annan men samtidigt mig själv, och detta gör att jag inte kan skära banden till denne andre. Vad är det som händer här? Jag ifrågasätter inte grunddragen i det Nguyen kallar moraliskt transformativt spelande, men den Ricoeurianska förståelsen av begreppen etik och moral, tillsammans med förståelsen av identitet som sammahet, idem, och självhet, ipse, möjliggör enligt mig en nyansering av det Nguyen söker beskriva.

På moralens område sätter Ricoeur aktningen för andra människor som svarande mot etikens omsorg. Utgångspunkten är här Kants andra formulering av det kategoriska imperativet: ”Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje

annan person bara som ett medel <| utan alltid tillika som ett ändamål.”89 Även på detta område tycks alltså spelandet alltid förbli omoraliskt. Det verkar ligga i praktikens natur att i spelandet mot andra behandlar vi dem endast som instrument, endast som medel för oss

89 Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, Joachim Retzlaff (övers.), Göteborg: Daidalos, 2006, s. 55 [<| BA 67].

43

själva, när vi ser till den inre agenten. Må vara att det framstår ovanligt klart i AIT, men även i andra spel mot andra tycks samma förhållande råda; även i schack saknas respekt för den andre som ett ändamål i sig själv, när vi beaktar den inre agenten.

Nu kan vi förstå varför AIT ger upphov till känslor som letar sig in i mitt varaktiga själv. Förbindelsen mellan den inre och yttre agenten som upprätthålls genom självheten, ipse, gör att det omoraliska handlandet jag utför och utsätts för aldrig kan isoleras till den inre agenten. Även vår varaktiga identitet känner åtminstone något av det omoraliska handlandet som spelarna utsätter varandra för. Det är endast på det etiska planet vi kan se handlingarna som något gott, de kan däremot aldrig bli rätt. Här finner vi något signifikant, som förvisso har förebådats i Nguyens förståelse av spelandet som skiktad agens, men som vi nu kan ge en förklaring på handlandets nivå vad gäller etiken och moralen: I spelandet mot varandra existerar en diskontinuitet mellan det som är rätt och det som är gott. Vårt handlande är ett orätt handlande, men det kan trots detta vara gott. Det är till och med så att det är upplevelsen av att handla orätt som möjliggör den etiska reflektionen.

Detta innebär också att vi måste revidera den skarpa linjen som drogs för omsorgens sfär i del 1, där jag sa att den endast existerade sett till den yttre agenten. Eftersom det nu konstaterats att gränsen mellan den yttre och den inre agenten inte är så klar som det tidigare antagits innebär detta också att den vi visar omsorg för måste revideras. Det är fortfarande framför allt med hänseende till den yttre agenten som omsorgen blir aktiv. Men ibland måste omsorgen även få gälla mot den inre agenten. Med detta menar jag följande: Om en motspelare tycks ta skada av de handlingar som den inre agenten utför kan vi inte gömma oss mellan uppdelningen mellan inre och yttre agent. Vår yttre agent, vår beständiga identitet måste uppbringa omsorgen och visa den mot vår medmänniska. Men det kan också vara så att detta ibland innebär att vi måste visa omsorg även för den inre agenten. Kanske avstår vi från att göra ett drag som ohjälpligt sänker den andre spelarens position, kanske låtsas vi om att vi inte sett den där svagheten de lämnat i sin position på brädet. Det jag nu talar om kan inte ges några fasta regler eller formuleringar, vilket är helt i enlighet med etiken och den praktiska visdomens karaktär. För det finns alltid en risk att vi raserar spelandet som praktik när vi låter vår yttre agent färga den inre, när vi inte längre spelar helt utefter det uppställda målet och handlar i enlighet med vår inre, temporära, agens – vilket skulle innebära att det strävande spelandet inte kommer till stånd. Vi tar alltså en risk när vi utökar omsorgens område, men det är en risk jag anser att vi måste ta om vi vill spela etiskt. Nguyen benämner spel som moraliskt transformativ teknologi, jag kallar dem omoraliska experiment för etiskt växande.

44

Med denna insikt måste vi kort återvända till självuppskattningen på det individuella området innan vi kan gå vidare. Analysen i del 1 bör nu kompletteras med följande: I del 1 talade jag om tillit, tilliten till att även om den jag är i spelandet, den inre agenten, är någon annan än jag så är jag fortfarande mig själv. Det är denna tillit som gör att jag kan spela AIT. Den jag blir i AIT har dispositioner och värderingar som jag upplever mig så främmande inför att det är bara genom tilliten till att mitt själv faktiskt är beständigt som jag vågar handla utifrån den inre agensen. Men AIT gör det också klart att denna uppdelning som jag föreställt mig med hjälp av Ricoeurs idem och ipse inte är någon enkel eller okomplicerad uppdelning. För om tilliten till att jag fortfarande är mig själv räddar spelandet från att uppsluka min identitet så gör det också att jag måste tillåta den jag vanligtvis är och den jag blir i spelandet att komma i kontakt med varandra. Den reflektion jag talat om kommer delvis till stånd därför att den inre agentens handlande igenkänns som mitt handlande och jag blir tvungen att erkänna att jag själv aldrig kan skiljas åt från det jag gör. För självuppskattningen innebär detta alltså att jag är den jag är i det att jag bekräftar mig själv, men detta bekräftande av mig själv kan aldrig helt frikopplas från vad jag är.