Att spela tillsammans – Omsorg

handlandet – kan experimentera med olika sätt att leva och vara,70 då fungerar spelande på ett liknande sätt. Men i stället för att uppskjuta handlandet låter vi oss själva bli någon annan för att därigenom uppnå en dubbel effekt. För det första, eftersom tolkning av handlandet är självtolkning så möjliggör det för oss att experimentera med andra sätt att vara när det gäller

vad vi är, och därigenom också ett växande i den praktiska visdomen när vi reflekterar över

dessa andra sätt att vara. Detta ligger nära Nguyens tanke om att den temporära agensen vi tar upp kan lära oss andra sätt att vara,71 med Ricoeurs termer skulle vi säga att vi reflekterar över hur det är att vara någon annan i bemärkelsen att vi inte längre är densamme, idem. Men, för det andra vill jag till skillnad från Nguyen hävda att det finns ännu en aspekt av spelandet för identiteten; genom att bli någon annan fungerar den självtolkning vi utför genom spelandet även på den del av oss som är beständig och enhetlig i spelandet – ipse. I spelandet övar vi vår praktiska visdom på att se det ansvar som bekräftelsen om att jag är mig själv innebär och dess roll i självuppskattningen.

Vi kan dra oss till minnes att Ricoeur lägger vikt vid den ömsesidiga tolkningen av handlandet inom en praktik och relationen det har till våra livsmål, och på det etiska planet sker samma sak med självuppskattningen. Självuppskattningen inbegriper tolkningskonflikter kring vad som är rätt handlande, där det för en själv är bekräftelsen på att jag har givit upphov till mina handlingar som är grunden till att jag kan bedöma vad det är att försöka handla för att leva väl.72 Spelandet låter oss experimentera med vem vi som handlar är och låter oss öva på att bekräfta att ”det är jag själv som handlar” även när vi är tycks vara någon annan än densamme – och därigenom kan vi erfara att den etiska strävan är kopplad inte bara till vad vi är utan också till vem vi är.

2.1.3 Att spela tillsammans – Omsorg

Vi har nu sett hur spelandet kan passa in i strävan efter det goda livet: Det låter oss testa på att handla som någon annan och sen reflektera över vem vi är genom detta handlande. Därutöver kan vi få syn på vårt självs beständighet, vilket avslöjar sig i att denne andre som jag blir i spelandet fortfarande är mig själv, genom min bekräftelse. Jag har också resonerat om att centralt för denna bekräftelse, som möjliggör beständigheten i vem jag är när jag spelar, är

70 Ricoeur 1992, s. 164.

71 Nguyen 2020, s. 74-76.

27

tillit, tillit till mig själv men också till min motspelare. Låt oss med tilliten som startpunkt gå

vidare till spelandets relation till vår strävan efter det goda livet med och för andra.

Utgångspunkten är Nguyens förklaring av relationen mellan mig själv och motspelaren, som grundar sig i följande observation: När jag och den andre spelar mot varandra gör vi allt vi kan inom spelets regler för att försöka vinna, inom spelet i sig tas ingen hänsyn till den andre spelaren som person, den är endast en motståndare. Hur kan vi behandla varandra på ett sådant sätt inom spelet utan att, i någon väsentlig grad, påverkas av de handlingarna utanför spelet. Att handlingarna är fiktiva är självklart, men hur står jag ut med att en annan person i spelet behandlar mig som att jag saknar eget värde, och hur står de ut med att jag gör samma sak mot dem? Nguyen menar att detta kan förklaras med hjälp av tanken om temporär agens och att spelandets interna mål inte håller någon egentlig vikt för vår varaktiga identitet. Om man spelar strävande är målet att vinna ett mål som bara tjänar det egentliga målet, att uppleva det strävande spelandet. Men eftersom det bara kan upplevas om både jag och min motståndare spelar och söker nå målet att vinna så måste vi båda göra det så gott vi kan. Nguyens beskrivning fokuserar på att det endast är de inre, temporära, agenterna som tävlar och kämpar mot varandra medan de yttre agenterna samarbetar för att skapa en njutbar upplevelse. Att spel kan göra detta får Nguyen att kalla dem för moraliskt transformativa

teknologier; spel kan ta en negativt laddad handling, t.ex. brutal tävling, och göra den till

något gott. (Nguyen specificerar aldrig vad han avser med moral, och läsaren bör hålla i åtanke att när jag själv använder moral är det i linje med Ricoeurs förståelse av begreppet, alltså att moral rör pliktens område, det som är rätt.)73

Nguyen är noga med att tillbakavisa olika syner av den moraliska transformationen som bygger helt på voluntarism – tanken att handlingar i spelandet blir moraliskt acceptabla/goda endast genom de mentala tillstånden hos spelarna, t.ex. att man samtycker till spelet, att man mentalt föreställer sig tävlingen som en form av samarbete eller att man omtolkar handlingarna i spelet på grund av den sociala ram som existerar runt dem. Nguyen menar att dessa synsätt fångar en del, men missar att matchningen mellan spelaren och vilket spel som spelas samt spelets design också har en påverkan på förmågan för spel att fungera moraliskt transformativt. Hans poäng är att speldesignen spelar roll, hur ett spel är designat ger förutsättningar för hur den moraliska transformationen kan ske. Därav följer att spelets regler

28

enligt honom inte är moraliskt godtyckliga, utan fungerar som grundstruktur för det sätt som handlingar kan transformeras. Det mentala tillståndet hos spelaren är nödvändigt för moralisk transformation i spel, men det är inte tillräckligt, speldesignen och gemenskapen kring spel behöver också beaktas.74

Hur ska vi förstå Nguyens tankar om spelandets transformativa förmåga? Som vi kan dra oss till minnes från den tidigare beskrivningen i teori-avsnittet tänker sig Ricoeur att den mellanmänskliga aspekten av etiken kan fångas i begreppet omsorg. Låt oss också komma ihåg att grunden för relationen mellan självuppskattningen och omsorgen är den dimension av brist som omsorgen avslöjar – det faktum att vi behöver vänner och jämlikar gör att självet uppfattar sig som en annan bland andra. Slutligen, det kommer vara viktigt för resonemanget som följer att Ricoeur förstår frukten av utbytet mellan självuppskattning och omsorg om andra som likhet. Likhet syftar här på ett erkännande av den andres kapacitet att vara ett själv, att jag i någon mån ser den andre som mig själv, vilket möjliggör min självuppskattning. Den här likheten vilar på en tillit som beror på att jag bekräftar mig själv som ett jag med kapaciteter och värde, och gör så i ljuset av att du är ett annat själv.75 Jag kan redan nu ange att mina slutsatser i stort sett ligger i linje med Nguyens tankar, men för det första antar de ett annat ljus genom etikens perspektiv och för det andra finns det några punkter där betoningen i den etiska analysen blir en annan än i Nguyens tänkande.

Det mest grundläggande sättet att på det etiska planet förstå Nguyens beskrivning av moraliskt transformativt spelande anser jag är Ricoeurs tanke om vänskap. Vänskapen är ett ömsesidigt förhållande mellan jämlikar där båda en själv och den andre delar önskan om att leva väl.76 På spelandets område identifierar jag detta med önskan att spela väl tillsammans – vilket svarar mot den sökta upplevelsen av det strävande spelandet. Att spela väl tillsammans vill jag mena fångar in alla de aspekter som Nguyen talar om: Det förutsätter rätt mentalt tillstånd, det erkänner att vilket spel vi spelar har en inverkan och det beaktar den sociala kontexten som en viktig del i sökandet efter att spela väl tillsammans.

Låt mig här göra en distinktion mellan min och Nguyens position. Han lägger relativt stor vikt vid att spelets design har en viktig effekt för hur den moraliska transformationen går till. Här finns en viss skillnad i betoning, inte för att jag anser spelets design oviktig, långt ifrån;

74 Nguyen 2020, s. 174-180.

75 Ricoeur 1992, s. 193.

29

spelets design är av stor vikt för spelandet, sett till handlingarnas själv-reflektiva effekt. Men varje spels specifika design är underställt det större samtalet som ramar in varje speltillfälle, nämligen det som spelarna för kring vilket spel som ska spelas. Kanske kan det uttryckas som så att jag ger större vikt åt den sociala kontexten än vad Nguyen gör, och anledningen är den att det är i samtalet och diskussionen om vilket spel som ska spelas där omsorg för varandra tydligast kommer till uttryck. Vi kom fram till att varje enskilt speltillfälle är ett tillfälle för tillit, tillit till att jag själv fortfarande är mig själv när jag spelar och tillit till att den andre fortfarande är sig själv när vi spelar, och då är spelandet som praktik i sin sociala kontext en arena för omsorg om varandra. Det är där vi visar att det är det strävande spelandet vi söker, spelandet där vi litar på varandras bekräftelse om att vi är oss själva. Om vi väljer ett spel där någon inte kan lita på sig själv eller andra som sig själv, då har vi inte visat den omsorg som vänskapen kräver. Detta innebär också att vår självuppskattning blir inkrökt, den vänder sig bort från andra, och vår bekräftelse av ”jag är” saknar fotfäste eftersom den inte längre kan säga ”jag är mig själv så som du är dig själv”.

Om valet av spel i och med detta låter ödesdigert är följande kommentar på sin plats: Omsorgen står och faller inte med själva tillfället för valet, utan är en kontinuerlig process. Att välja är att diskutera vilket spel som ska spelas, att ta med ett spel för att spelas, att fortsätta spela ett spel och att spela ett spel igen. Det jag påstår är att för etiken är spelets design förvisso inte oväsentlig, långt ifrån, men när det gäller omsorgen om andra står varje enskilt spel alltid i tjänst för vår strävan att spela väl tillsammans.

Vi kan nu se att spelandet tillsammans tog utgångspunkt i Nguyens koncept om spel som moraliskt transformativ teknologi, men när vi gick över till det etiska perspektivet skedde en förskjutning till spelandets kontext. Det tycks mig som att när vi gör omsorgen till fokus blir det svårt att hålla kvar undersökningen vid hur spel omvandlar själva handlandet, utan perspektivet måste vidgas. Men varför? Effekten av spel som moraliskt transformativa teknologier tycks höra till en central dimension av spelande och etik, och fastän handlandet sker mellan mig och den jag spelar mot tycks inte omsorgen kunna fånga betydelsen av denna transformation. Det verkar som att ömsesidigheten, som jag hämtar från Ricoeurs resonemang om vänskap, endast gäller mellan personerna som spelar sett till den yttre agensen, medan den blir svår att applicera på de inre agenternas handlande. Detta brott som har uppstått i resonemanget kan jag inte överbrygga, utan det måste tas med till del 2 där vi ska se vad som kan sägas om det i relation till An Infamous Traffic.

30