Den inre och den yttre agenten

AIT placerar spelarna i rollen som ledare för ett företag där ens yttersta mål är att säkra en

position för sin familj och sitt arv, en position högre upp i den sociala stegen än de andra britterna som bedriver opiumhandel. Agensen som spelet konstruerar hos spelaren är alltså en där det yttersta målet, det som motsvarar att vinna i spelet, inte handlar om pengar och profit84

i sig självt, utan om att använda dessa medel för att säkra sin plats i den brittiska societeten. I början av spelet är fotfästet i Kina litet, spelarna måste många gånger samarbeta – direkt eller indirekt – för att skrapa ihop sina första förtjänster. Men samarbetet är inte för den goda sakens skull eller av speciellt vänskaplig karaktär. Oundvikligen framträder det att någon eller några spelare har ett lite bättre läge än de andra, och eftersom bara en person kan vinna kommer de andra spelarna att försöka göra något åt det hela. Kanske konkurrerar de ut en annan spelares verksamhet genom att sälja till ett lägre pris. Eller så använder de sig av konspirationer för att se till att qing-trupper rensar bort smugglare i de försörjningskedjor där konkurrenterna får sin inkomst, för att på så sätt skada deras position. Vi talade i del 1 om att den inre agenten måste försöka sitt bästa, försöka att vinna, för att det strävande spelandet ska

84 Jag använder här ordet profit och förtjänst när jag talar om ekonomisk vinst för att inte blanda samman detta med vinst i bemärkelsen ”att vinna spelet”.

39

uppstå; i AIT innebär ”sitt bästa” att man måste förråda, förstöra, manipulera och utnyttja de andra spelarnas position så att deras handlingar gynnar en själv maximalt. Ofta kan en spelare som har blivit av med sina förtjänster lyckas vända sin position, men ibland är det svårt och som nybörjare kan man hamna i en position där det är näst intill omöjligt. Det skulle inte vara främmande att beskriva andra spelares handlingar i AIT som hårda, skoningslösa eller till och med rent ut sagt elaka.

Och den yttre agenten då? I det estetiskt strävande spelandet är den yttre agenten ute efter att uppleva estetiska kvalitéer genom att få till stånd det strävande spelandet. I del 1 kom jag fram till att detta inbegriper etiska aspekter eftersom det för självet existerar själv-tolkande aspekter och därigenom övervägningar om vad som är det goda livet, i relation till motspelarna är det omsorgen om varandra och sökandet efter att spela väl tillsammans som framträder, och med hänseende på rättvisa institutioner låter spel oss pröva på institutioner som är orättvisa men kan inspirera till etisk reflektion. Den samhälleliga aspekten innehöll dock något mer, nämligen det att spelandets praktik alltid utesluter de som är utanför och inte kan vara med i avgörandet av vad praktiken ska vara, men också att sökandet efter att spela väl och att uppleva det strävande spelandet alltid går via spelet, och spelet i termer av institution är konstituerat av regler som berör ”envar”.

För AIT gäller att jag genom spelandet kan uppleva en väldigt specifik form av handlande. Jag får möjlighet att reflektera över vad det innebär när jag i strävan efter mitt mål är beredd att verka inom de strukturer som finns och göra mitt allra bästa – oavsett vad detta innebär. Den historiska opiumhandeln var inte bara en historia om européer som tvingade ned opium i halsen på den kinesiska befolkningen – det är en förenklad bild. Det är en historia om qingdynastins egen interna dynamik och den utbredda korruptionen som existerade, men också om hur andra utnyttjade detta och med omoraliska medel sökte egen förtjänst.85 Den

85 Utan att ge mig in i debatten kring historieskrivningen om opium i Kinas historia är det relevant att bilden av européer som tvingar kineser att köpa opium är en förenklad sådan. Opiumets roll i Kina tycks ha varit

mångfacetterad och de förbud samt försök att kontrollera de olika formerna av opiumanvändning hängde samman med interna konflikter och politiska stridigheter. Opiumkrigets roll och beskrivningen av det som ett sätt att ”öppna upp” handel verkar också ha varit en bild konstruerad av de brittiska handelsmännen som var missnöjda med det system för handel som existerade i Guangzhou (Kanton) – det är möjligt att läsa historien som att den snarare handlade om omkullkastandet av en form av ordning för handeln som ersättes med en annan, brittisk, ordning. Det som står tydligt vid en översikt av historieskrivningen är att Kinas interna politik, opiumets historia i regionen samt det imperialistiska och kolonialistiska sättet att bedriva handel från väst alla var faktorer som spelade in i händelserna. För de givna påstående och ett urval av olika historieskrivningar kring

40

inre agenten kan karaktäriseras som en högst rationell individ: Det finns en efterfrågan på opium och jag har möjlighet att tillfredsställa den efterfrågan – vad är problemet? Konkurrensen mellan aktörerna driver till och med ner priserna! Problemet är att hävdandet av ”rätten” att sälja opium på det vis man själv vill inbegriper ett uppmuntrande av de korrupta strukturerna som existerar (i spelet: placering av smugglare och byråkrater) samt ett användande av våld när så behövs (i spelet: opiumkrig). Problemet är att den rationella aktören verkar och samskapar ett system och institutioner som är djupt omoraliska. Och varför gör denna homo oeconomicus86 detta? För egen status – för att ens arvinge ska få en examen vid Oxford eller kanske för en fin hatt.87

Min tolkning av AIT är att det är ett spel som försöker använda satir. Att man är en del av opiumhandeln för att det låter en införskaffa en fin hatt låter löjligt och banalt, men poängen tycks vara att vi inte endast ska se det som löjligt och banalt. Snarare är det så att människor ofta kan motiveras av sådant som utifrån kan tyckas vara oväsentligt, men status och kultur ska inte underskattas som motivationer.

Men låt oss återgå till spelandet, vad är det jag upplever? Följande är svaret: jag upplever hur ett rationellt och instrumentaliserande förhållningssätt gentemot andra människor fungerar. Fungerar på så sätt att det låter mig uppnå mina mål. Fungerar på så sätt att det passar in i de strukturer jag är en del av. Fungerar på så sätt att den yttre agenten hittar många estetiska njutningar: tävlingen är riktigt skarp, systemen är klurigt designade och när jag lyckas spela väl känns det som att jag åstadkommer något smått otroligt. Men jag upplever också alla de sätt som allt jag nämnt inte fungerar. Ibland är spelet frustrerande och så ogenomskinligt att det är oerhört svårt att veta vad som är rätt val att göra, min egen position är så insnärjd i de andra spelarna att det inte finns något drag som är helt säkert. Min tolkning är att spelet med detta stärker den reflekterande aspekten hos den yttre agenten. Kontrasterna mellan kall rationalitet och fåfäng ärelystnad, frihet och bundenhet samt välfungerande och nedbrytande system möjliggör en djupare etisk reflektion. Vad är det jag själv ser som rationellt? Är jag en sådan typ av ”rationell” människa som jag blir spelet? Kanske ibland, kanske är vi alla det. Jag börjar betänka vad jag själv har för mål, vad det är jag själv ser som

Brill, 2012; James M. Polachek, The Inner Opium War, Cambridge: Harvard Univ. Press, 1992; Song-Chuan Chen, Merchants of War and Peace : British Knowledge of China in the Making of the Opium War, Hong Kong: Hong Kong University Press, 2017.

86 ”homo oeconomicus”, Nationalencyklopedin, [hämtad 19/5-2021].

41

det goda livet? Och hur samverkar det jag tänker är det goda livet och min strävan efter det med de system och strukturer jag är involverad i? Om handlandet är en form av självtolkning så erbjuder AIT tolkningsmöjligheter av mig själv i ljuset av övertygelsen om min rationalitet – och jag inser att rationaliteten måste ställas under prövning. Denna prövning är uppgiften för den praktiska visdomen, men den är beroende av moralen för att få sin kritiska kraft. Jag kommer återkomma till detta förhållande senare i den här delen, men innan vi går vidare till den interpersonella aspekten ska jag kort säga något om moralen.

Vad innebär spelandet av AIT på moralens plan? Jo, underkastelse, heteronomi. Ricoeur för fram hur Kant betonar att det enda som skulle kunna kallas gott utan inskränkning är en god vilja. Denna vilja förstås som plikt, och en god vilja är en som är underkastad begränsningar – men det är begränsningar som man själv stiftat, vilket är vad som ger den karaktären av autonomi. I sin läsning av Kant framhåller Ricoeur slutsatsen att lydnad är autonomi, istället för att underkasta sin vilja lydnad mot den andre så underkastar den sig lydnad mot sig själv.88 När vi betraktar självet på moralens plan innebär detta att spelandet av

AIT bör karaktäriseras som omoraliskt. Att träda in i den inre agensen är att ge upp sin

autonomi och frångå den goda viljan. Detta verkar alltid vara fallet med spelandet, det ligger i praktikens natur att vi ställer vår vilja under en främmande lag. Det tycks alltså inte vara möjligt att tala om något rätt spelande när vi betraktar de handlingar som utförs i spelet utifrån moralens synvinkel.