Slutsatser

I denna del kommer jag dra slutsatser utifrån analysen. Dessa slutsatser tar formen av fyra teser, vilka utgör ett svar på den fråga som undersökts: Hur relaterar estetiskt strävande

spelande till strävan efter det goda livet med och för andra, i rättvisa institutioner?

Tes 1 – Att spela mot andra innebär att man handlar orätt: På praktikens utförda nivå,

53

amoraliskt. På det individuella planet är det ett övergivande av autonomi när man ställer sig under en främmande vilja och regelverk, på det mellanmänskliga planet sker det en instrumentalisering av de andra spelarna där de behandlas endast som medel och på det samhälleliga planet väckte jag möjligheten att spelpraktikens konstitution är så omfattande vad gäller sanningsanspråk att det inte finns någon plats för rättviseregeln. Därför är spelandet att se som omoraliskt på de två första planen och sannolikt amoraliskt på det tredje. Spelandet tycks alltså aldrig kunna ses som rätt när vi betraktar praktikens handlingar internt.

Tes 2 – Det estetiskt strävande spelandet kan vara etiskt gott: Det estetiskt strävande

spelandet är inte per automatik etiskt gott, men min analys visar hur vi kan få möjlighet till etiskt handlande och reflektion. Genom det Nguyen benämner den inverterade motiveringen samt den skiktade agensen kunde vi se att spelaren är inbegripen i praktiken på två sätt. Praktikens inre och yttre mål är i det strävande spelandet skilt, där det inre målet, att vinna, endast står i tjänst till det yttre, att uppleva det strävande spelandet. Men de reflektioner om identitet som hämtades från Ricoeur komplicerar den här bilden. Vi har två identiteter i spelandet endast om identitet förstås som idem, densamme; sett till ipse, självet, är vi däremot beständiga. Detta innebär att spelandets praktik kan fungera stärkande för den praktiska visdomen på följande sätt: Genom handlandet i spel kan vår självuppskattning utforskas och utmanas, eftersom våra handlingar har en självtolkande kapacitet. Det finns två delar av denna självtolkning: (1) Vi kan utforska ett annat sätt att vara – en annan agens med Nguyens ord, en annan identitet i termer av vad vi är förstått med Ricoeurs syn – genom spelandet, och därigenom få möjlighet till att reflektera över vad det innebär att vara ”en annan som…”, t.ex. ”en annan som gör allt i sin makt för ekonomisk profit, driven av jakt på status”. (2) Vi kan se att denna ”någon annan” också är självet. Eftersom vi i termer av ipse inte kan förneka att det är vi själva som handlar i spelandet innebär det också en upplevelse av ”en annan som sig själv”. På det interpersonella planet yttrade sig omsorgen å ena sidan gentemot de andra spelarna, genom att vi söker efter att spela väl tillsammans, men också mot de fiktiva personerna som motspelarna blir i spelandet. Den senare slutsatsen är bara möjlig att dra när identitet förstås som ipse och innebär att vi som spelare måste utsträcka omsorgen även in i

spelet, till nivån för praktikens konstitution. Detta är också länken till den samhälleliga

dimensionen, där rättvisekänslan kan stärkas genom att reflektera över sitt deltagande i orättvisa institutioner. Men här återkommer också frågan om spelpraktikens konstitution, hur den möjliggörs och framkommer endast i relation till de andra som inte är närvarande som spelare. Fördelningsaspekten av (o)rättvisa är på så sätt inte bara applicerbar på den interna

54

nivån av spelandets praktik, i form av att den kan väcka känslan för rättvisa genom upplevelsen av orättvis fördelning, utan också på den externa nivån i form av de som utesluts eller inte får/kan vara med i samtalet om praktikens konstitution.

Tes 3 – Moralen uppenbarar spänningar i spelandet: På det pre-dialogiska planet

innebär detta att självuppskattningen kräver reflektionen men alltid hotas av att det omoraliska handlandet i spelet odlar våra varaktiga dispositioner. På det dialogiska planet innebär det att omsorgen om andra måste sträcka sig in även till spelandets interna plan, därför att det omoraliska handlandet berör vår varaktiga identitet, och därigenom är praktikens konstitution alltid hotad och under förhandling om vi söker att spela etiskt gott. På det institutionella planet innebär det att känslan för rättvisa alltid tar vägen genom spelets mediering, och därför tar det vägen genom praktikens konstitution. Denna konstitution är en amoralisk sådan och detta innebär att vår upplevelse av spelets socialitet alltid är en upplevelse som kräver de som utesluts, de frånvarande som inte är den del av den dialogiska relationen.

Tes 4 – Etiskt gott spelande handlar om spelets design, spelaren och kontexten: I del 2

framkom att handlingarna i spelet alltid är orätta sett till spelandets interna mening, men att handlingar också bedöms av vår yttre moral. I den etiska reflektionen är spelets sätt att strukturera handlingar – genom sina regler, procedurer och estetiska medel – högst relevant för vilken typ av reflektion som möjliggörs. Man kan här tänka sig ett samspel mellan fyra komponenter: spelets värderingar, den fiktiva identiteten som spelaren antar, spelarens varaktiga identitet samt den omgivande kontexten (samhälle, kultur, grupp o.s.v.). Alla dessa fyra komponenter har band till varandra och samspelar. Det som kanske tydligast utmärker spel och deras relation till etiken är just hur den fiktiva identiteten spelar en central roll i dynamiken. Genom att förstå hur den konstrueras i mötet mellan spelets värderingar och spelaren kan vi också tolka vilka typer av etisk reflektion som spelet kan ge upphov till. Denna tolkning sker också alltid i dialog med de kontexter som omger spelet och spelandet, vilket ger upphov till en rad dialogiska relationer: samhället-spelet, spelaren-samhället samt det fiktiva självet-samhället.

55