Vad gör forskarna hela dagen?

är även involverad i andra projekt, både nationella och internationella och skriver till exempel litteraturöversikter. Inför framtiden tänker hon sig att successivt lämna doktorandhandledningen för att istället ägna mer tid åt att stödja och förbättra för postdoktorerna. Hon ser också fram emot att få möjlighet att forska i en mindre grupp och fördjupa sig i problemställningar hon stött på under sin karriär men inte hunnit ta itu med.

Kerstin har som hon själv säger ett ”… gigantiskt nätverk som det är fruktansvärt svårt att hålla koll på” (Kerstin, A). Därför var det också svårt för henne att rita något.

Utifrån de delar hon själv pekade ut och sådana som på annat sätt berördes i inter-vjuerna med henne har jag gjort en grov skiss över delar som finns med (figur 8). Där anges inte enskilda personer utan den innehåller övergripande sammanhang som på olika sätt bidrar till hennes forskningsverksamhet. Det innebär att hennes nätverk är mer opersonligt än de övriga intervjuades.

De tre delarna Tycho, F-centrum och Internationellt är direkta forskningssamarbe-ten, det vill säga man arbetar med projekt och studier tillsammans. Knutet till Tycho finns Forskargruppen med doktoranderna som ligger inom Forskningsområdet och Fakulteten. Delen Intressenter finns med på olika plan, de kan vara finansiärer, de kan tillhandahålla miljöer och data för forskningen och de är intresserade av resultaten för sin verksamhet. Delarna Bibliotek, Statistikhjälp och Språkgranskning bidrar på ett indirekt sätt till forskningsverksamheten genom att erbjuda stöd och hjälp i arbetet.

Observera att Kerstin inte nämner arbetet med undersökningar som är den gängse bilden av att forska. När forskarna beskriver sitt arbete framgår det dock att de är involverade i en rad projekt och undersökningar som pågår samtidigt. Jag uppfattar det som att det konkreta arbetet med olika undersökningar är mindre än vad man i allmänhet tror men också att det är en sådan självklar del av tillvaron som forskare att det inte tas upp särskilt. För att ha något att publicera eller presentera på annat sätt måste det finnas undersökningar gjorda. Som ett exempel på hur mycket som pågår parallellt i forskarnas livsvärldar räknar jag upp de projekt eller artikelsamarbeten som Lars nämner under intervjuerna.

Lars är inblandad i cirka tio olika projekt, varav några som huvudansvarig. Många av dem är i en första fas, det vill säga han har skrivit och skickat in projektplaner och ansökningar som han väntar på besked om. Bland annat har han nyss skickat in en stor programansökan till Vetenskapsrådet och väntar på besked om den liksom om ett projekt han sökt tillsammans med forskare från en annan högskola. Lars är också involverad i undersökningar inom Tycho-projektet, bland annat som hand-ledare, samt ett tidigare större projekt på institutionen. Dessutom har han ett eget, delvis genomfört, projekt som han nu har fått medel att fortsätta med. Han har också ett projekt tillsammans med forskare på sin andra arbetsplats i X-köping. Slutligen har Lars samarbeten med forskare på institutionen. Det ena arbetet har för tillfället avstannat eftersom både Lars och den andra involverade forskaren har för mycket att göra. Av beskrivningen framgår att arbetet inom Tycho-projektet bara är en del av arbetet. Arbetssituationen för Eva och Kerstin ser ut på liknande sätt även om de båda är involverade i fler internationella projekt. Eva har dessutom precis blivit delaktig i ett stort nationellt, tvärvetenskapligt projekt.

Det blir också en hel del resande för alla de intervjuade forskarna. Eva beskriver hur den närmsta tiden ser ut:

/…/ Förra veckan så var jag i Karlshamn och jobbade med Y som hör till f.d. doktorandkol-leger. Vi håller på och jobbar med en artikel. Denna vecka har jag varit i A-stad måndag/tisdag.

Onsdag kom jag hem. Nästa vecka åker jag till N-land på torsdag. På … [konferens i ett tvärvetenskapligt europeiskt nätverk kring Evas forskningsområde]. Åker på torsdag och kom-mer hem på söndag. Sedan på onsdag åker jag till D-stad för då är det [vård]stämman. Den typen – någon konferens och ibland föredrag som jag håller i kommuner och så. Det är nog i genomsnitt två resor per månad och då kan det vara 2 dagar, 3 dagar.

(Eva, B)

Forskarna har således en varierad forskningspraktik som de måste ha kunskap om för att den ska vara en oproblematisk del av deras livsvärldar. I intervjuerna går det att urskilja två huvudteman – Arbete med undersökningar och projekt och Arbete med publicering och litteratur som jag kommer att behandla var för sig. Innan jag går in på dem följer dock ett avsnitt om hur det går till att bli och vara forskare.

6.2.1 Att bli och vara forskare

Avsnittet är indelat i två delar där den ena behandlar hur forskare finner sin roll och gör den till en oproblematisk del av livsvärlden, och den andra delen handlar om hur forskningssamarbeten kan utvecklas som disputerad forskare.

Hitta sin roll

På liknande sätt som doktoranderna kände sig osäkra när de antogs till forskarutbild-ningen och ställdes inför en ny värld upplevde forskarna en osäkerhet när de hade disputerat och skulle hitta sin roll som forskare. De var visserligen redan en del av den lilla världen och hade lärt sig hur man forskar inom den men fick genom doktorsexa-men en ny roll som de skulle förstå och hantera. Lars lyfter fram att:

... mycket handlar om att hitta sin roll som handledare och skapa egna nätverk och driva egna frågor. Det här att fungera lite grann som arbetsledare också för det är inte mycket man får av den biten i utbildningen.

(Lars, A)

Det egna kunskapsförrådet innehöll sedan tiden som doktorand kunskap om de normer, värderingar och typifieringar som finns i den lilla världen men det behövde utvidgas med ytterligare förståelse av vad det innebär att vara forskare. Forskarna var med andra ord socialiserade i delar av den lilla världen men behövde ytterligare socialisation för att lära sig de delar av det sociala kunskapsförrådet som är specifikt knutet till rollen som forskare (Berger & Luckmann, 1971:157ff.). En sådan ingående förståelse kunde inte börja utvecklas förrän de faktiskt disputerat. Det var då de på allvar behövde skapa en meningsfull tillvaro i sin nya roll som forskare. Det var lika-dant för doktoranderna som trots utvecklingen av det egna kunskapsförrådet genom projektarbete inte på allvar började förstå rollen som doktorand förrän de antagits.

Förutom nya arbetsuppgifter och ansvarsområden innebar den nya forskarrollen att de nydisputerade nu var självständiga på ett sätt som de aldrig varit under doktorand-tiden. Eva uttrycker att:

/…/ Kolleger börjar plötsligt fundera på vad man säger. Man sitter i personalrummet och säger

”det tycker jag” och helt plötsligt så är det ”det har Eva sagt, så då är det så”. Så mycket föränd-rades i samband med disputationen. Fick en annan dignitet som jag inte hade väntat mig. /…/

Både förväntningarna och kraven blev högre.

(Eva, A)

När Eva disputerat upplevde hon således att personer på institutionen började ge henne och det hon sa en annan uppmärksamhet än tidigare. Det som hände kan relateras till de typifieringar av upplevelser och andra människor som Berger och Luckmann (1971) menar finns i det sociala kunskapsförrådet. Genom disputationen typifierades Eva om från doktorand till forskare och nya egenskaper tilldelades henne, till exempel att vara någon som är värd att lyssna på, vilket medförde att personer om-kring henne började förhålla sig till henne på ett annat sätt. För att tala med Patrick Wilsons (1983:13) ord, tilldelades hon rollen som en kognitiv auktoritet av perso-nerna omkring henne, vilket innebar att de nu ansåg att hon hade hög tillförlitlighet

vad gällde frågor som diskuterades inom institutionen. När doktoranderna antagits blev de också omtypifierade, från sjuksköterskor till doktorander och blev därigenom också tilldelade nya egenskaper som de måste förstå och ta ställning till. En intressant skillnad är att doktoranderna helt bytte miljö och yrke vilket medförde nya krav och förväntningar som de förmodligen var inställda på medan Eva fortfarande befann sig i samma miljö efter disputationen och möttes av nya förhållningssätt som hon inte riktigt förutsett.

Omtypifiering till forskare innebär att den nydisputerade forskaren dels måste förstå vad som ryms i typifieringen, dels måste inkorporera typifieringen i det egna kun-skapsförrådet så att den blir en naturlig del av den egna livsvärlden. På samma sätt som doktoranderna uttrycker att det tog tid att skapa en meningsfull tillvaro, beskriver Eva och Lars att det tog lång tid att känna sig bekväm som forskare, upp till ett år.

/…/ … jag har en kollega, Eva, hon upplevde också att första året var jättejobbigt men sen därefter lossnade mycket. Och då berättade hon det för mig och då tänkte jag att ”men har det bara gått ett år så kommer det att lossna”. Och det var så.

(Lars, A)

Eva disputerade ett par år före Lars och genom att dela med sig av sina erfarenheter av den första tiden som forskare motiverade hon honom att fortsätta. Hon har över huvud taget varit en viktig person för Lars.

/…/ Och dels fungerade hon som en förebild, för jag såg ju vad hon gjorde, och tänkte att ”ja, så kan man ju göra” men även som mentor.

(Lars, A)

En mentor är enligt Lars

Någon som man kan känna att man kan prata om allt med och fått ett förtroende för på något sätt. Skulle kunna ge svar på många av de frågor man har ju. … Det kan ju vara t.ex. ”Hur blir man docent?”. Man kan behöva ha någon att prata med. Om man är handledare för en doktorand … att kunna diskutera det. Ofta är det ju att en kollega har upplevt samma sak i sitt handledarskap, och att bara få bekräftat att här är inget konstigt utan att det här är normalt.

(Lars, A)

En mentor kan således vara någon som kan svara på konkreta frågor men också någon som man kan diskutera erfarenheter med. I citaten ovan pekar Lars ut att Eva haft de funktionerna men att hon också fungerat som ett exempel på hur tillvaron som fors-kare kan te sig. Här liksom för doktoranderna lyfts betydelsen av att se exempel från livet i den lilla världen fram. Det är ett exempel på att det egna kunskapsförrådet inte bara består av egna erfarenheter utan att andra personers erfarenheter och kunskap är viktiga i utvecklingen (Schutz & Luckmann, 1974:7). Genom att se hur andra gör får forskaren en inblick i hur det är möjligt att agera i den lilla världen och hur andra forskare hanterar krav och förväntningar i sin livsvärld. Det blir en referenspunkt för hur forskaren själv kan hantera olika situationer och utforma sin forskningspraktik så att den blir en del av den lilla världen. I processen med att utveckla det egna

kunskaps-förrådet är det också viktigt att kunna diskutera med någon och få svar på konkreta frågor och att få dela erfarenheter. Forskaren får då en bekräftelse på att det han eller hon upplever inte är konstigt utan något som är en del av arbetet och något att vänja sig vid. Lars nämner även en nära vän som kommit långt i sin akademiska karriär inom ett annat ämne, som också varit viktig för att bekräfta hans upplevelser.

Hon har ju också varit väldigt viktig, framförallt när det har varit jobbigt och motgångar. För att motivera mig och peppa mig till att gå vidare. Och har också fungerat som en väldigt bra mentor. Det har varit någon gång när jag nästan varit på väg att hoppa av som doktorand så peppade hon mig till att fortsätta. Och berättade om dels sina egna erfarenheter och att det här är inga konstiga saker.

(Lars, A)

Även om vännen inte befinner sig inom samma ämne som Lars, har personen erfaren-heter av forskarvärlden som Lars upplevt som relevanta och användbara för honom för att skapa en meningsfull tillvaro. Upplevelser i den lilla världen kan således delas med personer som tillhör en angränsande social värld, i det här fallet ett annat aka-demiskt ämne. Det är ett exempel på den lilla världen inte är en isolerad enhet utan att liknande betydelser kan återfinnas i närliggande eller vidare kontexter enligt den illustration jag presenterar i avsnitt 2.4. Den nära vännen får betydelse genom att Lars får bekräftelse på sina erfarenheter av en person som kan förstå hans upplevelser.

Betydelsen av sådan bekräftelse för att hantera livsvärlden är också synlig i intervju-erna med doktorandintervju-erna, till exempel i hur de delar sin frustration över arbetet med Tycho-databasen och genom det kan acceptera att databasen är svårhanterlig, som en naturlig del av arbetet.

När doktoranderna beskriver sina nätverk och sina forskningspraktiker är det tydligt att doktorandgruppen har stor betydelse för dem. Doktorandkollegernas betydelse verkar inte försvinna efter disputationen. Både Lars och Eva pekar ut sina före detta doktorandkolleger som viktiga delar i sina nätverk och menar att tiden tillsammans som doktorander skapade en kontakt som finns kvar och fortsätter efter examen. Man har fortsatt att stödja varandra på olika sätt.

Det kan handla om dels rena forskningsfrågor – ”Hur ska jag angripa det här?” eller ”Hur ska jag göra med det här?”. Sedan kan det också handla om svårigheter i relationer till doktorander – ”Nu står vi inför det här valet, vad ska jag göra?” ”Har du stött på något liknande och hur skulle du hantera det?” Man har de diskussionerna sinsemellan. Det är ovärderligt att ha dem.

När jag stöter på de svårigheterna går jag inte till Kerstin. Det är inte den typen av frågor jag har till henne. Utan det är mer i de större perspektiven. Så mina gamla doktorandkolleger är fortfarande väldigt viktiga.

(Eva, A)

I citatet pekas ut att de före detta doktorandkollegerna vänder sig till varandra för att diskutera frågor kring uppläggning och innehåll i sina undersökningar, frågor som man som doktorand får hjälp med av sina handledare och på seminariet. Forskarna har inte sådana seminarier där de kan diskutera och få synpunkter på sina idéer och se exempel på andras undersökningar utan de för istället sådana diskussioner mer

informellt med varandra.²⁵ I citatet lyfter Eva också fram behovet av att diskutera frågor och beslut om handledning, något som även Lars i ett tidigare citat var inne på.

Handledning av doktorander är en ny del av forskningsarbetet där kunskapsförrådet måste utvecklas och bekräftas och det kan göras genom att diskutera med före detta doktorandkolleger som befinner sig i samma situation. Eva påpekar att hon inte vän-der sig till Kerstin med den typen av frågor utan att Kerstin kommer in när det är mer övergripande frågor som behöver förstås. De före detta doktorandkollegerna är således viktiga för att diskutera de mer vardagliga överväganden som en forskare måste göra.

Genom att de följdes åt under doktorandtiden har de också utvecklat en social kon-takt och samvaro som Eva menar är viktig för att arbetet över huvud taget ska fungera.

Det liknar den betydelse som doktoranderna lyfter fram att doktorandgruppen och bihandledarna har – att vara personer som man möter i vardagen och kan fråga och diskutera tillvaron som doktorand med och också känna gemenskap med. En skillnad är att de personer doktoranderna talar om finns fysiskt nära medan de före detta dok-torandkollegerna inte nödvändigtvis är personer som forskarna träffar dagligen.

Både Lars och Eva lyfter fram Kerstin som en mycket betydelsefull person i deras livsvärld. Båda hade henne som handledare och hon har fortsatt finnas med som forskningsledare för den forskargrupp de tillhör. Hon har alltså funnits med i deras utveckling som doktorander och forskare.

/…/ Vi har en lång relation. Som successivt har förändrats under tiden. Jag ser ju henne idag som en väldigt viktig mentor, fortfarande. Framförallt har hon varit en väldigt betydelsefull person när det har gällt att jobba mot docenturen. Att stötta mig i de delarna. Så hon kommer nog fortsätta att vara en väldigt betydelsefull mentor livet ut.

(Eva, A)

Hon [Kerstin] stöttade ju och gav idéer och uppslag. Framförallt var hon ju till stor hjälp i och med att hon hade så många doktorander och behövde uppbackning själv också. Och att man fick gå in i projekt som redan drevs och att man fick gå in som bihandledare.

(Lars, A)

Handledning av doktorander är en nytillkommen del av en forskares arbetsuppgifter och även om de som doktorander kan ha handlett grundutbildningsstudenter är detta något större och inget de övat på under sin forskarutbildning. Eftersom handledning av doktorander inte var en central del av deras livsvärld som doktorander har de inte heller utvecklat en detaljerad kunskap om vad det innebär (jfr Berger & Luckmann, 1971:57f.). Nu behöver den delen av kunskapsförrådet utvecklas. Genom att, som Lars berättar i citatet, Kerstin låter honom vara bihandledare åt doktorander som hon handleder ger Kerstin honom möjlighet att på ett mycket konkret sätt börja förstå vad den delen av rollen innebär. Bihandledarskapet ger honom möjlighet att växa in i rollen för att så småningom bli huvudhandledare. Lars framhåller att Kerstin också redan i slutet av hans forskarutbildning uppmuntrade honom att börja planera för

25 Vid tidpunkten för intervjun hade seminarier liknande doktorandernas startats även för postdok-torerna. Jag återkommer till dem senare i texten.

en projektansökan. Även om Lars förmodligen redan var medveten om att han som disputerad forskare förväntades söka finansiering, tydliggjorde Kerstin betydelsen av det och gav honom också stöd att börja formulera en ansökan. Hans kunskapsförråd om ansökningar kunde därigenom börja utvecklas.

Handledning och ansökningar är inte bara viktiga som en del av det dagliga arbetet, de har också betydelse för den akademiska karriären. Handledning av doktorander och publicering av material i egna projekt är nämligen meriterande för en docentur.

Kerstins uppmuntran kan därför också ses som exempel på hur hon på olika sätt stöt-tar postdoktorerna så att de kan börja utveckla sin forskning, ett arbete som hon som forskningsledare ser ett behov av.

Ja, idag skulle jag vilja säga att det är … en oerhört viktig del. Det blir ju ett hål för doktoran-derna [efter disputationen] och det en sak som jag är väldigt medveten om och jobbar med.

(Kerstin, A)

Kerstin delar således med sig av erfarenheter från sin livsvärld. Hon upplever att något saknas för att de disputerade ska få tillgång till och kunna agera på ett självständigt sätt i forskarvärlden. Hon har själv svårt att beskriva hur hon hittat sina roller som doktorand och forskare men framhåller två aspekter, att etablera relationer och att få stöd när det behövs.

/…/ Det ena är ju hur man etablerar relationer, det andra var man får stöd ifrån i tuffa situa-tioner. … när det gäller stöd så har jag alltid haft förankringspunkter med personer som jag har kunnat prata med. Men det är alltid en liten krets. /…/ Medan det här hur man etablerar nya relationer, samarbetsrelationer och så, handlar väldigt mycket om modighet, öppenhet och kanske också att inte sätta sig på höga hästar / …/

(Kerstin, A)

I citatet poängteras behovet av att ha förankringspunkter att vända sig till när man behöver stöd i sin tillvaro. Av intervjuerna framgår att Kerstin själv på många sätt utgör en typ av förankringspunkt för personer i hennes forskargrupp genom att vara en erfaren forskare och en stark forskningsledare som är involverad i många samman-hang och har ett stort kontaktnät. Kerstin är med sina erfarenheter en av de personer vars kunskapsförråd innehåller stor kunskap om olika aspekter av forskning. Som jag påpekar i avsnitt 2.4 är kunskapen om forskning inte jämt fördelad i den lilla världen utan den är vad Schütz och Luckmann (1974:14f.) kallar socialt distribuerad. Genom att utforma verksamheten utifrån de erfarenheter hon har i sitt kunskapsförråd och att i arbetet dela med sig av dem på olika sätt skapar Kerstin förutsättningar för både forskare och doktorander att bli delaktiga i forskningsprojekt och möjliggör också att de kan finna sina roller som forskare eller doktorander. Kunskapen delas på så sätt och blir en del av forskargruppens sociala kunskapsförråd. Kerstin kan även erbjuda vägar att hitta intressanta kontakter så att forskarna och doktoranderna kan skapa forskningsrelationer. Jag har tidigare talat om exemplets makt, och för forskarna är Kerstin också ett exempel på hur personer kan agera som forskare och bygga upp en verksamhet.