Nu sänder vi! – att skapa en podd, från
idé till verkstad
Frida Lindkvist och Elisabet Nordlander
När nyfikenhet, driv och kreativitet möts, då händer det saker. Det gäller även på biblioteken i Kävlinge kommun där Frida och Lisen gemensamt tagit sig an att starta en podd med fokus på litteratur. Hur föddes idén, hur tog de idén vidare och hur gick de rent praktiskt till väga för att nå målet – att sända en podd? Frida och Lisen berättar hur det är att skapa en podd – från idé till verkstad.
Att sätta igång – en idé föds
År 2018 arbetade vi, Frida och Lisen, båda på biblioteken i Kävlinge kommun, en hade jobbat länge, en var nyanställd. Vi är båda passionerade läsare och hade på var sitt håll, visade det sig, närt en dröm om att skapa en podcast. Som barn lekte vi båda radioinspelning och spelade in samtal på kassettband och mindes det som otroligt roligt. Lisen var också engagerad i studentradion när hon pluggade på universitetet. Nu när vi äntligen hade hittat en kollega som var intresserad av samma sak började vi prata om att skapa en litteraturpodcast. En av drivkrafterna bakom idén var att Frida ville göra något riktigt roligt och kreativt på arbets- tid. För Lisens del var det att hon hade lyssnat på en del biblioteks- poddar, bland annat New York Public Librarys The Librarian is
in, och ville försöka göra något lika bra själv. Under en lunch hade
vi en spontan litteraturdiskussion om Sara Stridsberg och hen- nes böcker. Vi hade olika åsikter och diskussionen blev livlig och intressant. Vi kände att vi hade ett så pass roligt samtal att fler hade kunnat få ut något av att lyssna på det. Där och då bestämde vi oss för att spela in ett pilotavsnitt till en litteraturpodcast!
Första försöket – pilotavsnittet
Vi hade ett ambitiöst manus till pilotavsnittet, med många frågor som: ”Om du bara fick läsa en genre i hela ditt liv, vilken skulle det bli?” och ”Vilken bok skulle du ta med dig till en öde ö? Säg dels en riktig bok, dels en drömbok.”. Vi hade tänkt spela in avsnitt på cirka 30 minuter, men efter 40 minuter hade vi bara hunnit prata om hälften av frågorna och kände att vi fick runda av.
När vi lyssnade märkte vi snabbt att vi gjort ett nybörjarmiss- tag: ljudet var ojämnt. Lisen hördes bra men Frida var för långt ifrån mikrofonen. Eftersom vi ville göra det så okomplicerat som möjligt använde vi röstinspelning på en av våra jobbtelefoner och hade alltså en mikrofon att dela på. Anledningen till att Lisen hördes bättre än Frida var att Lisen hade testat att spela in tidigare och insett att man behövde sitta ganska nära mikrofonen för att höras tydligt. Eftersom vi delade mikrofon hade Frida automatiskt lutat sig bakåt när Lisen lutade sig framåt. Trots allt tyckte vi att kvaliteten på inspelningen var tillräckligt bra för att den skulle kunna användas.
Efter att vi spelat in samtalet letade vi upp en melodi som var fri att använda, redigerade inspelningen och skickade det färdiga pilotavsnittet till vår chef, som fram till dess inte kände till vad vi gjort. Hon godkände innehållet och därefter publicerade vi det allra första avsnittet som fick namnet: ”Sex, droger och litteratur: uppväxtskildringar av kvinnor i samtiden”. Vi bad väl utvalda nära och kära att lyssna och komma med ärlig och konstruktiv feedback. Vi fick många konkreta tips och förslag som vi genast tog till oss, bland annat de här:
• Prata långsamt och läs så långsamt att det känns överdrivet.
• Sluta svälj, drick vatten!
• Bädda in frågor i stället för att säga: ”Nu kommer det en fråga”.
Vi fick också önskemål:
• Läs samma bok och diskutera. • Fokusera på det lokala.
• Ta upp specifika teman, exempelvis romankaraktärer ni varit kära i.
Framför allt fick vi många hejarop och kommentarer om att vi hade flow och var inspirerande, att lyssnarna blev sugna på att läsa böckerna som vi pratade om. Det var naturligtvis härligt att höra, och gjorde att vi bestämde oss för att spela in fler avsnitt. Vi hade faktiskt något att komma med.
Teknik och pyssel
Eftersom vi inte visste hur det skulle kännas att spela in en pod- cast, eller om vi ens skulle våga låta andra lyssna, valde vi att läg- ga ribban så lågt som möjligt vad gäller utrustning. Vi resonerade oss fram till att det var bättre att investera i teknisk utrustning när vi kommit fram till om vi ville fortsätta med podden. Därför bestämde vi oss för att använda röstinspelningsfunktionen på våra jobbtelefoner, och så har det fått vara tills vidare. Det vore kul att använda en riktig studio någon gång, men vi har trots allt fått ganska fin feedback på just ljudkvaliteten så det är inget vi prioriterar allra högst. För det mesta brukar vi vara duktiga på att ställa krav på oss själva, men här har vi uppenbarligen hittat ett område där vi är rätt kravlösa.
Vi försöker lägga minimalt med tid på klippning. Fokus ligger på att klippa in vinjetten i början och slutet av avsnittet och vi klipper inte bort stamningar, felsägningar eller harklingar. Det beror dels på att klippningen i så fall skulle ta extremt lång tid att bli färdig med, dels på att det blir lite charmigt när det inte är per- fekt. För att redigera avsnitten och klippa in vinjetten använder vi gratisprogrammet Audacity. En gång råkade Lisen klippa bort en halvtimme av ett avsnitt innan vi publicerade det. Efter den blundern har vi lärt oss att alltid lyssna igenom avsnittet en extra gång innan publicering.
Musikstycket som vi använder som vinjett heter Spring song och framförs av Victor Herbert Orchestra. Vinjetten använder vi för att markera början och slutet på varje avsnitt. Vi hittade musikstycket på en sida för gratis musik som heter Free Music Archive. Där valde vi ett stycke vars upphovsrätt inte gäller läng- re då upphovspersonen varit död i över 70 år.
När avsnittet är färdigklippt behöver vi publicera det nå- gonstans så att strömningstjänsterna automatiskt kan hämta RSS-filen. För att det ska fungera har vi fått göra ansöknings- processer hos Spotify och Podcaster där de har kollat att vår RSS-fil fungerar.
Till en början publicerade vi avsnitten på Soundcloud, där ock- så andra bibliotekspoddar finns. Tyvärr visade det sig inte vara gratis att lägga upp ljudfiler där, som vi naivt hade trott. Efter att vi laddat upp ungefär fem timmars material meddelades vi att vi nu behövde skaffa oss ett betalkonto på sidan för att få fortsätta
ladda upp material. Kostnaden var egentligen inte så hög, men problemet var att vår kommun inte kan betala med betalkort och att Soundcloud inte fakturerar. Vår chef gav inte upp och lycka- des leta upp en annan distributionstjänst där vi kunde publicera avsnitten: Castbox. Castbox lovar att vara gratis och än så länge har vi kunnat ladda upp alla våra avsnitt utan problem.
Att förbereda sig
Hur vi förbereder oss ser olika ut. Men vi har lärt oss att vi alltid kommer att ha något att prata om, oavsett hur mycket eller lite vi har förberett oss. Vi brukar ha cirka två till tre månaders mel- lanrum mellan avsnitten. Då har vi garanterat hunnit läsa en hel del sedan sist, för naturligtvis måste vi läsa för att ha något att prata om. Det är så naturligt för oss att läsa att vi nästan glömmer bort att det är förberedelsetid. Vi har kommit överens med vår chef om att få fyra timmars kompensationstid för varje avsnitt. För att komma ihåg vad vi vill diskutera brukar vi ta bilder med våra telefoner på texter och citat som vi kan läsa upp när vi spelar in nästa avsnitt. Frida skriver också kontinuerligt upp tankar som hon får när hon läser, till exempel gemensamma drag mellan böcker hon läser. Lisen brukar snarare tänka igenom i efterhand vad hon har läst när det börjar bli dags för poddinspelning.
Det är bäst att inte prata med varandra om vad vi läser ungefär en vecka innan inspelning, för att samtalet vi har ska vara så genuint och spontant som möjligt. Eftersom vi ganska sällan läser samma böcker, men ändå har någorlunda lik litteratursmak, blir samtalen naturliga och frågorna nyfikna på riktigt. Vi är inte rädda för att säga ifrån om vi inte tycker likadant och upplever att det skapar en intressant dynamik i samtalet. I början fick Lisen kritik för att hon inte ställde så många frågor, vilket berodde på att hon var så inställd på att förbereda sig på vad hon själv skulle säga härnäst. Men ju vanare vi blir vid att podda, desto lättare blir det att faktiskt lyssna på den andra och inte vara så själv- medveten.
Erfarenheter
Vi har lärt oss mycket sedan det första pilotavsnittet spelades in, både hur vi praktiskt genomför själva inspelningen på bästa sätt och hur vi hanterar själva inspelningssituationen. I början satt vi i ett avskilt rum i bibliotekslokalen som vi valde för att
det var någorlunda ljuddämpat och för att vi tänkte att det inte skulle komma in någon där. Dock var det människor som ibland rörde sig i rummet, dessutom var det en oinspirerande miljö. De senaste avsnitten har vi därför valt att spela in i Fridas hem, som är betydligt mer ombonat, där vi är omgivna av böcker och har obegränsad tillgång till te. Det blev en mysigare inramning som vi tror återspeglas i samtalet. Vi försöker alltid lägga inspel- ningen på morgonen, eller i alla fall innan lunch, eftersom vi har märkt att våra hjärnor är som skarpast tidigt på dagen.
Vi försöker att inte prata i munnen på varandra, även om vi ofta blir uppeldade av litteratursamtalen. Samtidigt vill vi gärna behålla den entusiastiska stämningen, och glädjen i samtalet. Vi försöker att inte använda så många muntliga samtalsstödjande signaler, såsom ”mm” och ”ja”, utan i stället nicka för att inte störa lyssnaren.
Vi har gått från att nämna oerhört många titlar, närmare 30, i de första avsnitten, till något färre, cirka 20, i de senare. Vi upplever det som att vi då hinner gå djupare i den litteratur som vi diskuterar. Förmodligen skulle vi kunna prata om ännu färre titlar och därmed ha ännu djupare och mer detaljerade samtal. En förutsättning för sådana samtal är dock att de måste förberedas noggrannare, och det har vi i dagsläget inte tid till. Dessutom vill vi gärna behålla spontaniteten och lekfullheten som vi känner att vi har nu.
Eftersom vi brukar använda våra telefoner som antecknings- block när vi läser har vi dem också i närheten under inspelning. Det har då hänt att vi har glömt att stänga av ljudet på dem, vilket naturligtvis har stört. Dessutom har det varit klumpigt att leta upp citat på telefonerna och det är också svårare att läsa från skärm. Vi har därför börjat skriva ut det vi har tänkt ha som un- derlag, vilket till viss del underlättat vid inspelningen. Det kräver lite mer förberedelser och tankar om vad vi ska prata om, men det är det värt.
Innan vi började spela in reflekterade vi över hur privata eller personliga vi skulle vara. Det är trots allt vår kommun som står som avsändare och inte vi som privatpersoner. Vi tror att vi landat på en lagom nivå där vi framför allt låter litteraturen vara utgångspunkten, men samtidigt vågar bjuda på oss själva. Läsning blir dessutom som mest intressant när den väcker känslor, och att tala om sina känslor är svårt utan att tala om sig själv. Vi försöker
dock att inte vara för interna, och inte anta att allt vi vet är själv- klart för våra lyssnare. I ett avsnitt kan man höra hur Frida läser upp ett brev som hon fick av en författare som tonåring, vilket kan klassas som privat, eftersom brevet hade personligt innehåll, men de kommentarer vi fick på det var enbart positiva. När vi nämner personer i vår närhet, till exempel kollegor eller bekanta, gör vi det i allmänna ordalag.
Vi har verkligen lärt oss mycket av att ha de här samtalen. Vi märker att vi har lätt för att prata om litteratur och behöver inte vara lika förberedda som när vi håller i bokprat inför åhörare. Podden är ett samtal – vi gör det tillsammans, hjälper varan- dra framåt och vet inte vart det ska ta vägen. Det är spännande och roligt. Vi har med oss denna erfarenhet när vi bland annat spontantipsar besökare i biblioteket. För Frida, som tycker att det är jobbigt att prata inför folk, har poddformatet visat sig vara ett bra sätt att jobba på, eftersom det går att glömma inspelnings- situationen och bara fokusera på samtalet. Dessutom skärper vi vår läsning och har fördjupade litteratursamtal som utvecklar oss. Det vi pratar om i podden har vi med oss i vårt dagliga arbete sedan, och kan tipsa våra besökare om sådant som den andra läst. Den röda tråden i samtalen brukar utkristallisera sig efter att vi lyssnat färdigt, men en stomme vi brukar hålla oss till är vad vi läst sedan sist, vad vi läser nu och vad vi ser fram emot att läsa. Det har visat sig att vi mest läser nya böcker, med referenser till tidigare läst litteratur, oftast av kvinnliga författare. Vi har blivit mer medvetna om våra läsmönster sedan vi började podda. Över- gångar mellan samtalsämnen brukar inte vara några problem. Ett exempel är avsnittet ”Arbetsskadade bibliotekarier och läs- relaterade olyckor” när vi börjar prata om Selma Lagerlöf för att sedan komma in på vad som kan vara bra att läsa på semestern:
Frida: ”Selma Lagerlöf …”
Lisen: ”Hon var också ute och reste.”
Frida: ”Hon var så himla mycket ute och reste tillsammans med sin väninna Sofie Elkan, som ju var förmögen, så att hon kunde finansiera resorna. Selma Lagerlöf blev kanske också ganska förmögen till slut. Då har vi en annan kollega som också är gan- ska fascinerad av Selma Lagerlöf som var på en föreläsning på Helsingborgs stadsteater för de ska sätta upp Jerusalem som pjäs i höst så då var det en föreläsning om henne, och då tipsade hon
mig om en bok som heter Frihetslif som är från deras resor som är helt fantastisk med fotografier som de har tagit själva från då slutet av 1800-talet.”
Lisen: ”Wow.”
Frida: ”Så hon är ju före Ester Blenda Nordström, det är skit- häftigt att se, de åker till Jerusalem och där fick de ha livvakter för att de är två kvinnor som reser själva, med tåg och häst och vagn och båt också.”
Lisen: ”Nej det skulle jag ju inte våga.”
Frida: ”Nej, och då gick jag vidare för det har kommit ut två böck- er om Selma Lagerlöfs brevväxling med sina väninnor i
Landskrona. Också jättespännande. De är ju supertjocka så jag brukar bläddra i dem på lunchen och se intellektuell ut.”
Lisen: ”Ja, du ser oerhört intellektuell ut när du kommer och släpper de gigantiska.”
Frida: ”Jag ska inte ha dem som strandlektyr.”
Lisen: ”Om man somnar när man håller i en sån bok, då kan det göra riktigt ont.”
Frida: ”Nämen så, jag har läst en del om resande kvinnor och då tänkte jag på att du ska ju ut och resa i sommar.”
Lisen: ”Ja!”
Frida: ”Du ska åka tåg.”
Lisen: ”Ja!”
Frida: ”Vad ska du läsa när du åker tåg?”
Lisen: ”Ja alltså, jag har ju funderat på det här. Ska jag sitta med Främlingar på tåg av Patricia Highsmith? Ska jag läsa Kvinnor på tåg av vad heter hon Nair?”
Frida: ”Anita Nair.”
Lisen: ”Men sen så har jag ju ändå landat i att det blir Steglitsan.”
Frida: ”Det är bra med en tjock bok!”
Lisen: ”Det är bra, med en väldigt tjock bok, och en bok som jag har.”
Frida: ”Vet du vad du kan göra med den? Lämna den!”
Lisen: ”Exakt, jag kan slänga den i en slovensk papperskorg!”
Frida: ”Det tycker jag inte att du behöver göra, du kan lägga den på ett slovenskt hotell.”
Att nå sin publik
Vi tror att det första och viktigaste ledet i att marknadsföra en produkt är att själv tro att den är bra nog att förmedlas. Gör man det är mun-till-mun-metoden den vi håller högst. (Utter s. 40) En tillräckligt bra podd tror vi sprider sig själv genom att de som lyssnar gillar och vill tipsa vidare. Vi fick i uppdrag att presentera vår podd inför ett antal bibliotek som ingår i ett kommunöver- gripande samarbete och fick då snabbt reda på att denna typ av marknadsföring kan löna sig. Bara ett par veckor efteråt kom flera bibliotekarier fram för att berätta hur roligt de tyckte det var att lyssna och frågade när vi skulle komma med nästa avsnitt. Ett av biblioteken gjorde till och med ett inlägg om vår podd på sitt Instagramkonto. Det har visat sig att biblioteksanställda är en målgrupp vi inte har tänkt på tidigare. Det är också viktigt att sprida kunskap om podden inom den egna arbetsgruppen, så att alla kan marknadsföra den när rätt tillfälle uppstår. Intern marknadsföring glöms ofta bort, men är grundläggande. (Utter s. 64–70)
Vi försöker tipsa besökare i biblioteket när det känns lämp- ligt, till exempel på våra bokcirklar. Dessutom har vi affischer uppsatta på bibliotekens anslagstavlor och lägger upp nyheter på bibliotekets webbsida när ett nytt avsnitt är publicerat. Efter- som podden i sig är ett socialt medium verkar det rimligt att den största chansen till spridning borde gå genom andra sociala medier. Därför gör vi självklart också reklam för podden på bib- liotekets Facebooksida och Instagramkonto. Genom att få andra att länka till oss får deras följare tips om podden genom en för dem tillförlitlig källa. Vi får också ha i åtanke att det tar ett tag att etablera ett nytt koncept, och vi är ju inga kändisar utan får lita på att själva produkten håller.
Det är svårt att få en exakt överblick över hur många lyssnare vi har eller var de befinner sig. De olika strömningstjänsterna räknar på olika sätt och podden är ju inte kommunbunden utan går att lyssna på var man än befinner sig.
När vi började göra podden tänkte vi oss att målgruppen var densamma som bibliotekens målgrupp, det vill säga alla. Tidigt insåg vi att vi troligen vänder oss till personer som är ganska lika oss själva, det vill säga kvinnor i åldern 25–45 år, som arbetar och kanske har barn. Personer som tycker om att läsa men som på
grund av tidsbrist behöver hjälp med urvalet av böcker. Kävlinge kommun är en ort med stor pendling, med tanke på dess centrala läge i Skåne, så troligen finns det en del tänkbara tåg- och buss- burna lyssnare. Vi tänker oss också att våra lyssnare inte alltid har tid att komma till biblioteket när det finns personal på plats, utan ofta besöker biblioteket under meröppet2. Som vi nämnt
tidigare har vi också funderat över om vår målgrupp kanske är andra bibliotekarier. För visst är det egentligen de som är mest intresserade av vad bibliotekarier snackar om? Att lyssna på oss när vi boktipsar kan ju vara ett snabbt sätt att själv samla på sig böcker att tipsa vidare om.
Till sist
Den känsla som vi vill förmedla med podden är glädje! Vi vill att