Läsklubb med den antipedagogiska
bibliotekarien
Eva Selin
Läsklubb sätter barnet i fokus på ett passivt och samtidigt aktivt sätt. Vi eftersträvar en jämlik relation mellan den vuxna högläsaren och barnet. Att vi kallar metoden anti- pedagogisk betyder inte att den saknar pedagogiska effekter. Läsklubbarna har förändrat sjukhusbibliotekariens position. Numera tar vi naturlig plats i den stora vårdmaskinen där alla verkar för samma sak: att den sjuka ska bli frisk.
Från bokvagn till biblioterapi
I runt åttio år har sjukhusbibliotekariens huvudsyssla varit att dra runt en bokvagn på avdelningarna. När jag 2011 anställdes vid BUS-biblioteket på Drottning Silvias barn- och ungdomssjuk- hus i Göteborg gjorde jag likadant. Snart nog förstod jag att min mänskliga resurs inte kom till sin rätt. Jag kände mig sorgsen eftersom jag visste att jag bar på egenskaper som borde tas tillvara i möten med barn. Jag längtade efter det. Men min kompetens satt fast bakom vagnen. Här fanns ett systemfel. Jag skulle söka upp och vända mig direkt till en sjuk person som inte visste vem jag var och erbjuda henne filmer och låneböcker. Det var en svår uppgift. Situationen kändes svävande och oklar. I stunden var jag varken trygg eller sann mot mig själv. Böckerna sålde inte sig själ- va och jag var en misslyckad säljare. Barnet undrade kanske vad min fråga ”vill du låna?” syftade på. Det uppstod ingen kontakt. Föräldern kunde häva anspänningen genom ett artigt ”nej tack” och jag kunde vända om, på samma gång både lättad och besviken. Ibland plockade mamman eller pappan ut någon bok eller dvd från vagnshyllan på egen hand eller i dialog med sitt barn. Jag stod bredvid och tittade på. Ville de ha min hjälp? Eller inte? Det här känns pinsamt att erkänna men så var det. Ytterligare en aspekt av detta omoderna resursslöseri var att bokvagnen av hygienskäl inte kunde tas in på de många isolerade patienternas rum. De som mest behövde stimulans och avbrott i vardagen exkludera- des därför i min rond, medan de som besöktes av mig och vagnen själva hade kunnat komma till biblioteket och låna allt möjligt i ett större utbud. Samtliga patienter hade dessutom anhöriga som var mobila och kunde hämta material.
Högläsning som gåva
Jag ville skapa en arbetsuppgift som innefattade ett sätt att nå människor. Jag ville bli en ny sorts bibliotekarie. Så jag ställde mig frågorna: Vem är jag? och Vad kan jag? Mitt intresse för barn och unga är genuint och konstant. Jag är naturligt uppmärksam och nyfiken men jag är dålig på socialt kallprat, då slokar jag och tappar lusten. Barn kommunicerar aldrig tråkigt. Jag får energi av att lyssna på ett barn och försöka förstå vad just den personen vill säga med sitt kroppsspråk, med orden, med röstläget och mimiken. Jag behövde få använda min begåvning för lyhördhet och förmåga till kongruens, äkta närvaro och medvetenhet i stun- den. Jag älskar att läsa. Jag dras till bilderböcker och romaner. Jag skulle vilja erbjuda exklusiva lässtunder för ett barn i taget, exklusiva just i betydelsen en-till-en. Jag tänkte på det personliga mötet som en möjlig gynnsam faktor. Barnet får vara skapande i samtalen runt böckerna, eller kan välja att lyssna tyst. Oavsett borde hon automatiskt kunna stimuleras av aktiviteten och av mötet med mig. Min röst och min närvaro skulle innebära en förändring i rummet. Framför allt skulle tillfällen ges att ta fram kvalitativa berättelser ur bibliotekets hyllor. Högläsning skulle bli som gåva, och samtidigt en mycket givande arbetsuppgift.
Implementering
Vid min sida fanns kollegan och bibliotekarien Karin Graube. Vi brukade tänka och känna samstämmigt om det mesta. Karin ville delta i projektet och vår chef var positiv. Vi bestämde oss för att arbeta in det nya via rörelsen bottom-up. Ingen direkt infor- mation skulle riktas utåt och inga inre förberedelser behövdes. Vår plan var att lära oss själva genom att göra, om bara barnen tackade ja.
Det kunde väl inte åsamka någon skada, tänkte vi och satte igång. Läsklubb blev namnet på vår arbetsuppgift. Att vi hade varandra var en stor fördel. Vi ventilerade och belyste våra på- gående klubbar varje dag. Vi diskuterade situationer och doku- menterade allt noggrant. Vi blev rörda när vi delade för varandra om hur fina klubbar vi haft sedan sist. Jag minns att jag tidigt berättade om en mellanålders flicka som försiktigt hade strukit sin strumpfot mot mitt byxben medan jag satt med henne på en brits och läste en hästbok av Lin Hallberg. Ett litet barn hade
ropat ”Hej!” när jag kom in, efter att han först känt igen mig och vinkat genom slussens fönster. En mellanålders pojke gav sitt omdöme när han kramade Karin och sa: ”Tack för att du läser för mig fast jag är så här sjuk.” Episoder som dessa visade att vi hade hittat rätt. Vi tyckte att vi var med om något stort. Vi tittade på varandra och sa: ”Det här är bra.”
Vi aktionsforskade samtidigt som vi verkade. Det innebar ständigt påslagna self monitors. Vi försökte aktivt fånga in reaktioner, både inom oss och hos andra som vi träffade i sam- manhanget. Hur gjorde vi när vi gjorde Läsklubb? Vad kändes konstigt eller svårt? Hur kunde vi fixa till så att nästa lästillfälle blev ännu bättre? Och hur skulle vi tänka för att stärka oss själva inför andras skeptiska blickar? Vi la fram en simultan metod- beskrivning. Den var flexibel och korrigerbar och den förfinades varje dag. Vi läste på om barnkonventionen, barnperspektivet och Aaron Antonovskys salutogena KASAM-begrepp från Häl-
sans mysterium, där KASAM står för känsla av sammanhang.
Vi samlade alla sorters kommentarer och uttalanden från barn, ungdomar, anhöriga och kolleger på biblioteket, på lekterapin och på sjukhuset. Samtal med barn och unga. Erfarenheter från arbe-
tet på BRIS av Petter Iwarsson var den källa vi gick till om och om
igen som teoretisk grund. Senare läste vi också Vad säger barnen? av Ylva Mårtens.
Metoden Läsklubb hade främst agendan att sätta barnet i fokus, på ett både passivt och samtidigt aktivt sätt. Vi kallade den en antipedagogisk metod, vilket inte betyder att den saknar peda- gogiska effekter. Vi ville eftersträva en jämlik relation mellan den vuxna högläsaren och barnet, samtidigt som barnet fick styra. Vi tänkte inte komma in som experter. Det här var något annat än sjukhusskola. Blandade någon ihop begreppen så korrigerade vi. Ingenting skulle tränas, övas upp eller läras ut. Vi ville förut- sättningslöst och tillsammans med barnet utforska boken. Inga frågor skulle utgå från oss. Alltså ingen normföljande intervju om personliga intressen eller familjesituationen omkring barnet. Och inget sjukdomsprat, om inte barnet önskade det. Om barnet ville samtala så samtalade vi, men precis och enbart om det som hon själv ville lyfta. Allt som hon uttryckte skulle beaktas och tydligt och medvetet bekräftas. När barnet styr åtföljs barn- perspektivet automatiskt.
Metoden
Det konsekventa barnperspektivet är en av beståndsdelarna i detta arbetssätt. När det följs märker barnet på min hållning att det som vi gör är på riktigt. Hon som är barnet utgör centrum för mitt intresse. Hennes läsupplevelse är helig. Kommer det in en vuxen i rummet och kommenterar aktiviteten utan speciell anledning, eller på annat sätt stör – det kan vara en anhörig eller en personal – bryter inte bibliotekarien sitt barnperspektiv för att växla om till ett vuxenperspektiv. Det vore ett svek om hon vänt sig bort från barnet för att slentrianbekräfta den vuxna. Läsklubbsmetoden får styrka och stabilitet i den tydlighet som barnperspektivet ger. I Läsklubb prioriteras barnets väsen i alla tänkbara och rimliga lägen framför den samhälleligt rådande vuxennormen.
Barnkonventionens artikel 6 handlar delvis om barnets rätt till andlig, moralisk, psykisk och social utveckling. Dessa ämnen ryms naturligt i böckerna och kan hämtas där. Barnets egen utvecklingsmöjlighet stärks när hon bekräftas och möts med respekt. Läsklubben värnar om barnets talutrymme, tanke- utrymme och tillgång till kvalitetslitteratur.
En fråga som ofta kommer upp är hur en bibliotekarie klarar av att arbeta med sjuka barn. Numera, med den nya yrkesrollen inarbetad, finns det utifrån en större förväntan på sjukhusbiblio- tekarien gällande professionell tydlighet. Då skapas också ett inre tryck om att leva upp till den förväntan. En nyckel till hjälp är det konsekvent salutogena perspektivet, vilket betyder fokus på det friska. Det innebär att bibliotekarien aldrig frågar barnet hur läget är eller hur hon mår. Hon kommenterar varken att barnet ser trött ut eller att hon verkar piggare. Inte heller att det var skönt att operationen gick bra. Allt sådant prat, oavsett om det har negativt eller positivt innehåll, är exempel på det patoge- na perspektivet, alltså fokus på det sjuka, och det bärs av andra vuxna runt patienten. Det är sjukvårdens ärende, och antagligen även de anhörigas. Bibliotekarien pratar bara om böckerna och det som barnet pratar om.
Mottagandet
Vi fortsatte att gå till barn och unga i åldrarna ett till arton år som inte själva fick eller orkade lämna sina vårdrum. Vi besökte
också dem som varit på sjukhuset länge, även om de fick röra sig fritt. Det kunde bli rumsbesök ofta, en gång i veckan, varje dag, ibland flera gånger om dagen. Barnet fick bestämma intervall, och vi var maximalt flexibla för att tillmötesgå önskemålen. Vi varva- de Läsklubbarna med att bemanna det lilla BUS-biblioteket, som är beläget i anslutning till lekterapin.
Vi märkte att relationer kunde växa fram under tiden vi läste. Detta var inget vi hade förutspått. Vi betraktade det som en spontan och positiv följdfaktor som barnet initierade. Relations- skapandet fanns inte med som syfte men kontakt uppstod ofta, och i de fallen alltid utifrån barnet.
Snart läste vi inte bara för vakna barn utan även för sövda och starkt läkemedelspåverkade. Vi lärde oss att de ändå kunde höra och därigenom skapa minnen. Därför passade det extra bra med högläsning i just sådana skeden när inte mycket annat fungerade som aktivitet. Att Läsklubb fick en lugnande effekt på den som lyssnar kunde vi direkt avläsa på de mätapparater som intensiv- vårdsavdelningen rutinmässigt kopplar upp. Antalet andetag per minut minskade. Patientens stress dämpades.
Hur böckerna väljs
Vi använde ständigt vår intuition och kunskap för att matcha barnet med passande böcker. Under läsningen var vi uppmärk- samma på var och när hon visade en reaktion, stor som liten. Kanske var det någon särskild passage i texten eller en händelse i bilden som påverkade lyssnaren. Då tog vi fasta på det stället för att skanna av beståndet efter mer av samma vara. Ett speciellt författarskap eller en viss illustratör kunde byggas vidare på. Fler bilderböcker av Eva Lindström skulle ofta med till en viss läsare som hade ringat in sin preferens. Det kunde också vara ett särskilt stilbehov som behövde tillgodoses, eller en detalj som blev intressant, som blåbär. Om barnet i Läsklubben plötsligt skrattar till när Ludenben i Petter och hans 4 getter ramlar utför berget, då ska vi fortsätta med något liknande. Allt sådant mer eller mindre subtilt och lyhört uppföljande kallade vi för Läs- klubbens röda tråd. Den försökte vi ständigt identifiera och följa. Den röda tråden var främst ett internt arbetsmaterial men kunde också påtalas i Läsklubben.
Vi kom att ha Läsklubb med döende barn. När den unga person- en under en lång period har vant sig vid daglig högläsning och alla
runtomkring vet att hon tycker om det, då finns det ingen anled- ning att sluta. Läsklubben kan fortsätta även om barnet svävar in och ut ur medvetandet. Andra faktorer än att följa intrigen eller titta på bilderna tar över. Effekten hamnar på ett mer primitivt plan. Språkets minsta beståndsdelar kommunicerar när högläsa- rens röst bildar riktade och igenkännbara ljudvågor. Barnet kan uppleva trygghet och lugn. De anhöriga får en chans att ta paus.
Läsklubbseffekten
Läsklubben fick ett eget biblioterapeutiskt credo. Det utvecklas i boken som jag senare skrev, Läsklubb pågår! En metodbok om
högläsning som biblioterapi. Två meningar omfattas. ”Läsklubbens
biblioterapi kan lindra och stärka. Läsklubbens biblioterapi kan höja livskvaliteten och bidra till personlig mognad.” Vi använde Aaron Antonovskys KASAM-termer begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet för att få syn på och beskriva det vi tänkte på som Läsklubbseffekten. En mellanålders pojke ville vid ett åter- besök på sjukhuset samtala i biblioteket. Han behövde ventilera sin krisperiod av apati och avstängdhet, där jag och Läsklubben hade funnits med varje dag. När ett barn får chans att berätta och gå igenom vad som hände och hur det upplevdes ökar känslan av begriplighet. Han sa: ”Det blev roligare när du kom.” Vi kunde se att flera barn själva skapade ångestlindring med hjälp av Läsklubben. En liten flicka lät sig uppslukas av Anna-Clara Tidholms Apan fin, och kunde på så vis själv finna en flykt bort från sin påfrestande situation. I sådana händelser identifierade vi en ökad hanterbarhet. ”Läsklubb vänder en dålig dag”, sa en tonårskille som verkligen uppskattade kontakten med sin bibliotekarie. De blev sanna och äkta vänner, och det var tydligt att meningsfullheten i livet gavs bränsle hos dem båda. Vi kunde konstatera att barnets samman- tagna grad av KASAM, känsla av sammanhang, troligen ökade i de fall där Läsklubben uppfattades som något positivt. Det var förstås inte en vetenskaplig studie vi bedrev, men detta var vår bestämda tolkning. Vi såg att Läsklubb, liksom även musik, ibland platsade när ingen annan aktivitet fungerade eller accepterades av barnet.
Litteracitet
Bibliotekarien blir en facilitator när hon erbjuder barnet tillfäl- len att själv upptäcka vad boken är och vad man kan göra med den. Litteracitet kan vara ingångar till bläddrandet, språket och
ljuden. Det kan röra funderingar kring en berättelse och en detalj i bilden. Eller medvetenheten om att uppslagen tematiskt hänger samman och stegvis driver bildverket framåt. Färg, form, ord och rytm är sådant som barnet kan uppmärksamma i egen takt om bibliotekarien möjliggör det. Barnet får inifrån sig själv erfara det överväldigande i att litteraturen handlar om världen. Och hon hittar sin beståndsdel när hon identifierar att en illustrerad terrier ser ut precis som farfars hund. I den stunden väcks en praxis som för med sig ett nytt sätt att iaktta och göra kopplingar. Bibliotekarien visar att hon själv är en läsare. Barnet kan, via sin personliga ingång till verket, på något sätt imitera detta. Läs- klubb framhåller indirekt livsstilen att läsning är ett sätt att vara människa. Vi formulerade egna teorier om hur Läsklubben förde med sig litteracitet. När barnet själv får äga sin bokliga process gynnas dessa förutsättningar.
Ilon Wiklands artotek
Läsklubbsidén utvecklas och tar nya former. Att bibliotekarier- na på BUS-biblioteket nu förvaltar Ilon Wiklands artotek är en följd av Läsklubbarna och ryktet om dem. År 2018 tog BUS-bibli- oteket emot ett stipendium på 100 000 kronor ur Ilon Wiklands stiftelse för barnkultur. I juryns formulering fanns meningen: ”Med innovativa Läsklubbar skapar bibliotekarierna andrum för svårt sjuka barn.” Konsttryck och original ur de bästa och mest använda Läsklubbsböckerna köptes in. I artoteket finns verk av Kitty Crowther, Jakob Wegelius och Sara Lundberg, bland många andra illustratörer. Efter att klubben har studerat en viss bok tillsammans kan en bild ur verket stanna kvar i form av tavlan på väggen. Bilden påminner om det som man delat och kan också fungera som ett trygghetsankare. Tavlan förlänger på så vis Läsklubben och fördjupar dess mening och betydelse. Eller är helt enkelt bara en skönhetsupplevelse eller en spänningsskapare. Karin Graube berättar om artoteksarbetet: ”Vi gick igenom biblio- tekets bilderboksbestånd och valde ut vilka verk som skulle vara med. Kriteriet var att de hade använts i Läsklubbar. Bilderna ska ha gjort starkt intryck och de ska kunna hålla för många komman- de klubbar. Artoteket är nu en samling av både startbilder, bilder från mitt i böcker och slutbilder. Vi har även byggt upp ett arto- teks-bokbestånd. Boken som bilden är hämtad ur ska alltid finnas tillgänglig för att kunna användas tillsammans med tavlan.”
Spridning
Läsklubbarna är sedan 2013 BUS-bibliotekets kärnverksamhet. De två bibliotekarierna Karin Graube och Gustaf Källvik kan vardera normalt ha tre eller fyra Läsklubbsträffar per dag, ibland färre eller fler. Varje tillfälle varar från tjugo minuter upp till en dryg timme. Läsklubbsmetoden har kommit till Ryhovs sjuk- hus i Jönköping, där bibliotekarierna tog upp praktiken 2020. I Balltorpsskolan i Mölndal kombinerar en bibliotekspedagog tillika lärare sedan 2019 Läsklubb med ämnet svenska som andraspråk.
Läsklubbens innersta
Min tidigare kollega Karin och jag har fortsatt att tänka på vad Läsklubb är och varför det blev ett så omtyckt och kraftfullt verktyg. Vi vågade från början lyfta en av de kanske största önsk- ningarna som finns hos människor – ofta outtalad och omedve- ten – nämligen att bli läst för. Vi grep tag i den intuitiva idén om att bibliotekarier kan utföra detta i en organiserad och ambitiös form. Här handlar det inte om enstaka sagostunder med drop- in på lekterapin utan om en uppsökande högläsning en-till-en. Vi ville skapa något bortom synsättet att barn utgör en yta för progress. Barnet slipper helt ifrån prestation och produktion och erbjuds i stället en chans att själv hitta något inom sig. Hon får samspela och skapa i egen stil när hon själv är redo.
Jag sitter med ett barn. Vi läser en bilderbok. Plötsligt pekar barnet ner i boken. I den rörelsen lägger hon fram något av sig själv, och jag fångar upp det. Jag svarar med mitt språk och mitt kroppsspråk, men bara precis på det som barnet har lyft. Jag lämnar inte hennes val av ämne. Jag tillför heller ingenting nytt. Därefter avvaktar jag tecken på om hon vill lägga till något innan det är läge att gå vidare i boken. Att Läsklubb väntar in barnets moment så här är det finaste. Det skapas en gnista av något som är viktigt för båda. Den kopplar oss samman i närvaron här och nu. Det är ett samspel som bärs av empati. Vi hittar in i varan- dras rytm. Även om den ena förblir tyst så bidrar båda till liv. Jag märker att barnet uppfylls av en tacksamhet inför stunden. Om den är medveten eller omedveten spelar ingen roll. Det uppstår en trygghet och ett lugn. Barnet känner att hon får vara i ögonblicket. Läsklubb är så enkelt.
Referenser
• Antonovsky, A. (2005). Hälsans mysterium, 2. utg., Stockholm: Natur och kultur
• Barnombudsmannen, Barnkonventionen.
https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/ barnkonventionen (hämtad 2020-03-06).
• Iwarsson, P. (2007). Samtal med barn och ungdomar: erfarenheter från arbetet på BRIS. Stockholm: Gothia
• Mårtens, Y. (2015). Vad säger barnen? Stockholm: Atlas • Oscar K., Rhedin, U. & Eriksson, L. (red.), (2013). En fanfar för
bilder boken! Stockholm: Alfabeta
• Selin, E. (2019). Läsklubb pågår!: en metodbok om högläsning som biblioterapi. Lund: BTJ Förlag
Ömsesidig läsning – biblioteket som
resurs för språkutveckling
Cecilia Näslund
Metoden Reciprocal Teaching som används på skolbibliote- ket i Årjängs kommun bygger på ömsesidighet. Det handlar om att lära av varandra och dela med sig till varandra i de samtal som förs om berättelserna som eleverna läser. Att