Forskarnas galleri -bibliotekarien som utställningskurator

När

nyfiken-het, driv och

kreativitet

möts

Bibliotekariens roll som

producent och utvecklare

När nyfikenhet, driv och kreativitet möts. Bibliotekariens roll som producent och utvecklare

Redaktörer: Carina Heurlin och Christine Wallén, Kungliga biblioteket ISBN 978-91-7000-431-5 (print)

ISBN 978-91-7000-432-2 (pdf) ISBN 978-91-7000-433-9 (epub)

Tryck: Lenanders Grafiska AB, Kalmar 2020

Länk till pdf: https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:publ-75 Grafisk form: Helena Anderhag, Kungliga biblioteket

5 7 8 17 27 41 53 63 64 74 86 95 105 106 115 121 133 144 151 152 167 180 196

Innehåll

Poesibazaren – att nå ut med det smala De kultt urell univa ersitetet

Forskarnas galleri – bibliotekarien som utställningskurator TEDx – en idé värd att sprida

Bibliotekarier och forskningsutställningar – ”Mission possible”? Producent i en digital miljö

Nu sänder vi! – att skapa en podd, från idé till verkstad Våga ta plats i sociala medier

Jobba i laglöst land – att skapa läromedel på ett skolbibliotek Att göra elevernas röster hörda – novellantologi och skoltidning Utvecklare av metoder

Läsklubb med den antipedagogiska bibliotekarien

Ömsesidig läsning – biblioteket som resurs för språkutveckling En kugge i forskningsmaskineriet – citeringsanalys i praktiken Vem behöver ”Talboken kommer”?

Lådor med poesi – att skapa sammanhang för en samling Utvecklare av system och verktyg

Det är komplicerat! – systemutveckling på en internationell arena NoPlagiat: från en öppen webbplats till en stängd lärplattform Att växa med utvecklingen – systembibliotekariens roller Från informationsförmedlare till kunskapsproducent

Förord

Kompetens, nyfikenhet, initiativförmåga och driv. Det är teman som förenar alla texter i denna antologi. Vi får följa arbetet på olika typer av bibliotek, med skilda målgrupper och olika behov. Ändå är mycket gemensamt. Bibliotekariens roll som banbrytare, nytänkare och gränsöverskridare är central, oavsett vilket bibliotek man arbetar på.

Skribenterna till den här antologin, tar alla avstamp i en vilja att utveckla verksamheterna de verkar inom. Användarna står i fokus och det handlar om att ta sig fram på nya vägar för främjande arbete. Det handlar också om att skapa nya system och verktyg, hitta nya angreppssätt och metoder, både för att nå målgrupper-na och för att lyfta fram samlingar och forskning.

Vi inledde arbetet med antologin genom att efterlysa skriben-ter från hela landet. Vi sökte texskriben-ter som knyskriben-ter an till biblioteka-riens roll som utvecklare och producent av till exempel program, metoder och samarbeten. Responsen var enorm och det var svårt att välja ut just de bidrag som ni nu får ta del av.

Texterna vittnar om att det inte finns några skarpa linjer mellan det fysiska och det digitala. Vi har ändå valt att presentera texterna utifrån fyra områden: Producent i rummet, Producent i

en digital miljö, Utvecklare av metoder och Utvecklare av system och verktyg.

Det här är den tredje och avslutande delen i en trilogi om bibliotekariens yrke och olika roller. Serien är en del av Kungliga bibliotekets arbete med att göra djuplodande temastudier av bibliotekarieprofessionen. Den första delen, Bortom

förlägen-heten, utgick från bibliotekariens roll som pedagog. Den andra

delen, Världen där utanför, fokuserade på rollen som omvärlds- bevakare. Nu får vi en inblick i bibliotekariens roll som producent och utvecklare av bibliotekens olika verksamheter.

Välkommen in i bibliotekariens mångfacetterade värld: När

nyfikenhet, driv och kreativitet möts. Bibliotekariens roll som producent och utvecklare.

Stockholm i december 2020 Carina Heurlin, handläggare på Kungliga biblioteket

Producent i

rummet

Poesibazaren – att nå ut med det smala

Alice Thorburn, bibliotekarie, Stockholms stadsbibliotek

Det kulturella universitetet

Christina Dahlgren, Director artium, Linnéuniversitetet Catta Torhell, överbibliotekarie, Linnéuniversitetet

Forskarnas galleri - bibliotekarien som

utställningskurator

Annsofie Olsson, bibliotekarie, Malmö universitetsbibliotek Lotti Dorthé, bibliotekarie, Malmö universitetsbibliotek

TEDx – en idé värd att sprida

Lenita Brodin Berggren, bibliotekarie, KTH Biblioteket Mikko Bromark, bibliotekarie, KTH Biblioteket

Karin Walford, kommunikationsansvarig, KTH Biblioteket

Bibliotekarier och

forskningsutställ-ningar – ”Mission possible”?

Kerstin Annerbo, bibliotekarie, Linköpings universitetsbibliotek, Campus Norrköping

Catrin Petersson, bibliotekarie, Linköpings universitetsbibliotek, Campus US

Maria Svenningsson, bibliotekarie, Linköpings universitets- bibliotek, Campus Valla

Poesibazaren – att nå ut med det smala

Hur levandegör vi som bibliotek våra samlingar? Hur får vi böckerna och texterna att ta plats i rummet, att läsas och leva över tid? Hur lyfter vi den ”smala” skönlitteraturen och hur får vi vårt biblioteksrum att vara en relevant plats i samtiden? Ta del av projektet Poesibazaren och följ med på Stockholms stadsbiblioteks resa, där utveckling av program-verksamheten och det smala får ta plats.

Att skapa en relevant kontext för den smala litteraturen

Hur kan vi levandegöra våra rum och samlingar? Det är frågor som ständigt är aktuella för biblioteken. Det räcker inte med bokryggar på rad i en hylla – vi behöver skapa sammanhang där böckerna lyfts fram, visas upp och pratas om. Detta var en av ut-gångspunkterna för arbetet med poesibazaren, och våra diskus-sioner kring detta sammanföll för tio år sedan med att poeten och kritikern Magnus William-Olsson fick en idé om hur den smala skönlitteraturen skulle kunna nå ut ännu bättre.

Magnus William-Olsson ställde sig då frågan hur man som läsare av exempelvis poesi tar del av utbudet. I bokhandeln finns endast ett litet urval: de mest kända poeternas nya samlingar tillsammans med klassikerna. Nätbokhandeln har mer, men om man inte vet vad man letar efter så hittar man det inte. På bibli-oteket finns böckerna också, men de kan vara utlånade. Skulle inte alla de aktörer som sysslar med poesin – förlag, bokhandlare, bibliotek, författare – tjäna på att man skapade en plats där läsare kan ta del av hela poesiutgivningen på ett ställe? Om den platsen dessutom kunde bli en samlingspunkt för samtalet om och mötet kring litteraturen vore det ännu en vinst.

Med utgångspunkt i dessa tankar skapades konceptet Biblio-tekets Bokbazar. Det var ursprungligen tänkt att omfatta både poesi och ”smal” prosa, men efter några år renodlades det till att enbart gälla poesi. Förlag, bibliotek och nätbokhandel arbetade tillsammans för att förverkliga idén, och vi fick också stöd från Kulturrådet och Svenska Akademien.

Poesi – en del av programverksamheten

När vi började arbeta med poesibazaren var de flesta författar-program som genomfördes på biblioteket sådana där relativt välkända författare bjöds in för att prata om sin nya bok. Det var inte självklart att göra program om ”smalare” litteratur, inte minst för att det var svårt att veta om sådana program skulle dra någon publik alls. Men även smala genrer har sina läsare, och om man lyckas locka dem så räcker det för att få en publik. Dessutom tillför man då något till litteraturvärlden i stort som tidigare saknats, och biblioteket kompletterar snarare än kopierar andra litterära scener. Vår vision var att poesibazaren skulle bli en central samlingsplats för poeter och poesiläsare i hela Sverige.

Bibliotek och förlag har ett gemensamt mål i att vi vill öka läsningen och spridningen av poesi. Det främsta medlet som vi har använt för detta syfte är programverksamhet, både i samar-bete med andra och i bibliotekets regi. Vi behöver skapa kopp-lingar mellan det som vi har på biblioteket: samkopp-lingar med såväl litterärt djup som bredd, bibliotekarier med specialkompetens gällande litteraturförmedling, och en besökarskara som är väl-digt blandad, och det som förlag, tidskrifter och litterära sällskap har: kunskap om särskilda ämnen och författare, och ett eget kontaktnät. När vi delar vår kunskap och vår publik skapar vi ett värde i samarbetet för båda parter.

Dessutom har bibliotekariers djupa kunskap om litteratur och litteraturförmedling ofta förbisetts i den samlade litteratur-världen. Bibliotekarier läser mycket, och vi har både en bred koll på utbudet och en fördjupad kunskap om specifika genrer eller författarskap. Vår förmåga att boktipsa, samtala om litteratur, och inte minst sätta en text i sitt litterära sammanhang, är stor.

Tanken med poesibazaren var att den ska vara ett samarbete som gynnar alla inblandade. Att lyfta bibliotekariens status och roll som förmedlare, introduktör och producent, är också ett viktigt inslag i arbetet med poesibazaren.

Att öppna upp biblioteket – samarbeten och den fysiska platsen

På Stadsbiblioteket i Stockholm skapades ett särskilt rum som fick namnet poesibazaren. Här kunde man som besökare se och bläddra i nyutkommen lyrik: all utgivning som kommit på svenska

under de senaste två åren fanns att tillgå som blädderexemplar. Rummet inreddes med många skylthyllor, bekväma fåtöljer och en liten scen, för att kunna husera såväl den egna läsningen som möten med författare och andra.

I poesibazaren ordnades releaser, läsningar, bokcirklar och utställningar, ofta i samarbete med förlag. De fick ”låna” rummet för att tillsammans med bibliotekspersonalen visa upp sina böck-er och låta poetböck-er träffa läsare. Inledningsvis fanns här också möjlighet att köpa poesi via en nätbokhandel. På så sätt kunde man alltså på en och samma plats se, bläddra i och köpa all ny utkommen poesi på svenska. Om man ville fanns också möjlig-heten att samtala med andra om den, och möta dess författare. Program hölls cirka en gång i veckan, på måndagkvällar.

Genom att placera poesibazaren på ett bibliotek skapades också kopplingar mellan nyutkommen litteratur och litteratur-historien. Låneexemplar av böckerna fanns att tillgå, liksom bibliotekets övriga samlingar. Att poesibazaren finns just på ett bibliotek är därmed helt naturligt, för då befinner den sig mitt i litteraturens hjärta.

Tanken bakom poesibazaren är att varje programtillfälle är ett samarbete, där alla inblandade tar ansvar för olika delar. Vid ett traditionellt författarsamtal brukar biblioteket boka in en författare som kommer och läser eller talar om sitt skrivande, utan inblandning från dennes förlag eller andra litterära aktörer. När det gäller poesibazaren är det i stället ofta förlagen som tar initiativ till olika programkvällar, och de kan själva välja vilka författare som de vill lyfta fram och hur. Biblioteket tar ställning till förslaget och kan vara med och bolla utformningen – det kan handla om läsningar, samtal eller presentationer av nyutkommen litteratur som är gjorda av förlagsrepresentanter – och mark-nadsföringen.

Biblioteket står sedan för mycket av det praktiska vid pro-gramtillfället. Vi har lokalen, som i vårt fall varit själva poesiba-zaren, där cirka 30 personer ryms, men också bibliotekets större scen som rymmer en publik på 120 sittande. Vi har tekniken, i form av mikrofoner, högtalare och ljudtekniker på plats. Mark-nadsföringen har bibliotek och förlag stått för tillsammans, och när programmet är ett samarbete finns ett större intresse hos båda parter att se till att verkligen nå ut med programmet.

Genom att samarbeta på detta sätt kan biblioteket erbjuda högkvalitativa författarprogram som vi i många fall inte kunnat genomföra själva. Förlag och andra samarbetspartner vinner också mycket: de får möjlighet att visa upp författare och titlar som sannolikt inte skulle blivit inbjudna till biblioteket under andra förutsättningar. Bibliotekens budget för författarsamtal är helt enkelt inte tillräckligt stor för att de ska kunna genomföra en stor mängd författarbesök gällande ”smal” litteratur om de inte genomförs just i samarbete med andra aktörer.

Under åren med poesibazaren har vi faktiskt kommit till den punkt där vi är säkra på att våra program alltid drar en publik, där intresset för att samarbeta med oss har ökat, och där vi blivit den centrala plats för poesin i Sverige som vi hoppats kunna bli. Vi har, enbart med fokus på poesi, ordnat mellan 25 och 30 pro-grampunkter per år, alltså tre–fyra i månaden under terminerna. Vi har ordnat en kväll om de persiska poeterna Rumi och Hafez, där biblioteket fyllts med besökare som själva kunnat recitera långa dikter av Rumi utantill. Vi har ordnat samtal om översätt-ning av lyrik från såväl engelska som tjuvasiska, och utställöversätt-ning- utställning-ar med tidskriften Lyrikvännen och förlaget Wahlström & Widstrand. Vi har välkomnat mer än hundra svenska och utländ-ska poeter till oss för samtal och läsningar. Exempel på poeter som varit hos oss är Gloria Gervitz, Olga Sedakova, Athena Farrokhzad, Johan Jönson, Eva Runefelt, Ann Jäderlund, Carl-Göran Ekerwald, Gunnar Harding och Jonas Gren. Vi har haft litterära program om haiku och om Emily Dickinson. Vi har också startat Sveriges största bokmässa för poesi, mer om den nedan.

Även övrig programverksamhet har växt på Stadsbiblioteket under dessa år, och vi får in allt fler programförslag från andra aktörer. Här är producentrollen av yttersta vikt. Producenter be-dömer intresset för och relevansen hos olika programpunkter, ser till att balansen i det samlade utbudet blir riktig, håller kontakt med samarbetspartner och funderar på vilka kanaler som fung-erar bäst för marknadsföring av varje enskild programpunkt. Biblioteket är heller inte vilken plats som helst. Vi behöver se till att den samlade programverksamhet som vi bedriver är mång- sidig och relevant samt faller inom ramen för bibliotekens upp-drag. Vi måste alltså kontinuerligt ställa oss frågan: Varför ska just vi som bibliotek genomföra just detta program?

Under poesibazarens tio år har vi arbetat upp en professiona-litet som i dag är avsevärd och utnyttjas inom hela programverk-samheten. Därmed kan vi i dag, förutsatt att vi har en budget som tillåter det, fylla biblioteket med samtal om såväl litterära verk och genrer som de mest aktuella samhällsfrågorna. Biblioteket som litterär plats såväl som demokratisk arena behöver dessa samtal.

Poesimässan – ett centrum för poesisverige

Efter att ha arbetat med poesibazaren i några år ville vi testa att ordna något större än de enskilda programpunkter och författar- samtal som vi tidigare genomfört. Om vi var en central plats för Poesisverige, borde vi inte ordna ett evenemang som samlade dess olika aktörer? Då kläcktes idén om att starta en bokmässa där alla förlag med utgivning av poesi var välkomna att sälja sina böcker. Vi frågade förlagen om de skulle vara intresserade av att delta med bokbord och eventuell programpunkt under en sådan mässa, och svaret var överväldigande. I princip alla vi frågade, såväl små som stora förlag, ville vara med. År 2013 ordnade vi poesimässan för första gången, och därefter har den återkommit varje år till och med 2019 (2020 skulle den ha genomförts på Göteborgs stadsbibliotek men fick tyvärr ställas in på grund av coronapandemin).

I sex år har alltså bibliotekets praktfulla rotunda fyllts med bokbord, mingel, samtal och läsningar under två dagar i mars – oftast den fredag och lördag som legat närmast Världspoesida-gen den 21 mars. Poesimässan har blivit en fantastisk succé där senast drygt fyrtio förlag och utställare fanns på plats, och cirka trettio programpunkter ägde rum under två dagar. Vi har haft höga besökssiffror ända sedan första året, men de har också ökat år från år: Allt fler har upptäckt mässan, och förlagens försälj-ning har blivit större.

Poesimässan är ett exempel på vad ett bibliotek kan göra, inte minst när det gäller att bli en central punkt för en viss genre och de som är intresserade av den. Under dessa två dagar är vi en samlingsplats för Poesisverige: läsare, författare och förläggare samlas hos oss. Samtidigt är vi en öppen plats där människor som vanligtvis inte alls läser poesi kan råka komma förbi. Det skulle inte hända om mässan inte hållits just på biblioteket, och inte minst där ligger betydelsen av att vi ordnar detta.

Att sänka trösklarna – program i bibliotekets regi

Parallellt med att vi samarbetat med förlag om läsningar och samtal så har vi utvecklat de olika programformer för poesi som biblioteket själv ordnar. Det har varit viktigt för oss att inte bara erbjuda våra besökare möjligheten att ta del av andras läsningar och tankar om poesi. Vi har också velat låta dem uttrycka sina egna tankar om poesi och om sin läsning. Vi har dessutom velat ge dem som skriver poesi men inte är utgivna i bokform möjlighet att läsa upp sina dikter och lyssna på andras. Vi har alltså ordnat öppna läsecirklar för aktuell poesi, nyutgiven eller klassisk, och haft öppen scen för poesi i biblioteket där vem som helst kan läsa sina dikter. Under de år som vi arbetat med poesibazaren har detta allt mer framstått som den verkligt stora insatsen vi som bibliotek kan göra, och den kanske största poängen med att poesi- bazaren finns just på biblioteket. Det är också i denna del vi som arbetar på biblioteket kan tillföra mest, med vårt kunnande som förmedlare av och samtalspartner om litteratur.

Poesi är en genre som människor kan vara lite rädda eller skeptiska inför. Det är lätt att tänka att poesi är svårt, eller att poesi inte är för en själv. För att få så många som möjligt att våga har vi utvecklat programformer där trösklarna för att delta ska vara så låga som möjligt.

”Prova poesi” är ett sådant exempel. Till formen liknar det en läsecirkel, men med den skillnaden att man inte behöver ha läst något i förväg. I stället träffas man på plats och läser tillsam-mans ett antal dikter som valts ut i förväg av bibliotekarier. Man behöver inte ha några förkunskaper för att delta. Alla är med på samma villkor, både vana poesiläsare och de som aldrig provat poesi förut. Det handlar om att läsa och förmedla sina första intryck av en text: Hur kändes det när jag läste den här dikten? Vilka ord eller meningar fastnade jag för? Var det något jag inte förstod? Frågorna är öppna och enkla. Svaren däremot blir ofta komplexa och går på djupet.

Syftet är också att låta deltagarna få testa poesi som ser ut och låter på olika sätt. Om man tänker att poesi inte passar en så kanske det beror på att man inte hittat rätt sorts poesi. De dikter vi läser under träffen ska därför vara av olika karaktär – något gammalt, något nytt, något på klassiskt rimmad vers, något väldigt modernistiskt. Ofta är det faktiskt de allra nyaste, och

vid en första anblick kanske mest ”svårtolkade” dikterna, som gruppen har tyckt bäst om. När tolkningen blir mindre uppenbar blir det också lättare att våga tolka och tycka även om man är en ovan läsare.

I poesibazaren presenterar vi också varje månad något vi kall-ar ”Månadens diktsamling”. En ny diktsamling per månad väljs ut och presenteras av bibliotekarier i poesibazaren. Inte heller här behöver man ha några förkunskaper för att delta. I stället är tanken att man på plats får veta lite om poeten, stilen och bokens tematik, och framför allt höra hur dikterna låter. Formatet är intimt: vill man kan man ställa frågor och diskutera innehållet i dikterna, vill man kan man bara lyssna. Programmet har hållits mitt på dagen, så att man ska kunna smita in en halvtimme och ta del av det på sin lunchrast. Även anställda på biblioteket, varav många kanske inte läser så mycket poesi, är en målgrupp här.

Program i digital form

Poesibazaren är ett fysiskt rum, och det begränsar publiken vid programkvällar till de som bor i närområdet. Magnus

William-Olssons tanke var att man efter hand skulle kunna ska-pa poesibazarer på fler bibliotek runt om i Sverige, inte minst på de mindre orter där såväl bokhandel som andra kulturella scener saknas och där biblioteket är den enda nod som finns för litte-raturförmedling. Men möjligheten till programverksamhet där författare och förlag deltar är större i Stockholm och andra större städer, helt enkelt eftersom fler författare och förlag befinner sig där. För att människor ändå ska kunna möta författare på sin egen ort i högre utsträckning, är en möjlighet att använda sig av digitala kanaler, och livesända program.

På poesibazaren har vi regelbundet sänt flera av våra program digitalt till andra bibliotek. Vi samarbetade i flera år med Arvika bibliotek och med Almedalsbiblioteket på Gotland kring våra programkvällar, och ofta deltog en poet på vardera bibliotek. Ibland uppstod samtal dem emellan, ibland byggde programmet mer på kontrastverkan. Publik på plats kunde ställa frågor dels till den poet som befann sig i samma (fysiska) rum som de själva, dels till den poet som de såg och kunde kommunicera med via skärm. Möjligheterna och tekniken för denna form av delade program har sedan dess ökat väsentligt. Inte minst hålls i dag allt fler möten, både privata och arbetsrelaterade, via olika digitala

verktyg, och människors förmåga och villighet att delta i dessa blir allt större.

En annan digital kanal vi arbetat med är poddar, där poesi-podden Örnen & Kråkan regelbundet spelat in avsnitt hos oss. Stadsbibliotekets egen podd, Bibliotekspodden Solen, har även den spelats in live inför publik i poesibazaren. Under 2020 har månadens diktsamling spelats in som filmer och lagts ut i sociala medier och på bibliotekets hemsida. Även andra program sänds numera digitalt i viss omfattning. Att detta kommer att öka i framtiden kan man nog vara säker på, i vilken omfattning det kommer att ske är dock svårt att förutsäga.

Nätet är dessutom en plats där det försiggår mycket poetisk verksamhet. Människor skriver dikter och delar med varan-dra via olika sociala medier och anvaran-dra forum. Det finns en stor skrivande allmänhet, och mycket av deras arbete utövas på nätet. Hur vi kopplar detta skrivande till biblioteket och vår verksam-het är en framtidsfråga.

Biblioteket i framtiden

Det har gått tio år sedan poesibazaren invigdes i november 2010. Sedan dess har verksamheten och samarbetsformerna utvecklats och förändrats. Biblioteket i stort har också blivit alltmer öppet för programverksamhet och samarbete med andra aktörer. Det sammanfaller med att också bibliotekarierollen har förändrats. I dag förmedlar vi litteratur på nya sätt genom att exempelvis leda samtal med författare i biblioteket, spela in poddar om litteratur och anordna och delta i litterära arrangemang utanför bibliote-kets väggar. På Stockholms Stadsbibliotek arbetar vi i samarbete med andra aktörer i en majoritet av våra programpunkter, på ett sätt som till stor del etablerades i och med poesibazaren. Olika aktörer, i detta fall förlag och bibliotek, är bra på olika saker och har olika publik. När vi skapar programverksamhet tillsammans når vi en större målgrupp, och vi gör ofta ett bättre program. Men framför allt möter poesin och poeterna många (fler) läsare.

Biblioteket är en av få kvarvarande platser i samhället som besöks av människor ur olika samhällsklasser, och där det inte ställs några krav på oss som medborgare och låntagare. Vi behöver inte köpa något, vi avkrävs ingen kunskap för att få komma in. Däremot har vi all möjlighet att bilda oss, att skratta och gråta och känna saker, att bli ifrågasatta och att själva ifrågasätta när

vi befinner oss på biblioteket. Det är på biblioteket du kan möta det oväntade, i form av både möten, samtal och medier. Det är också här du kan hitta fördjupning.

Biblioteket är också en av samhällets viktigaste platser för det demokratiska samtalet och utbytet av kunskap. I en tid där det blir svårare för traditionella medier att nå ut och vara lönsamma, och där informationsmängden som vi kan del av ständigt ökar utan att vi alltid ser vem avsändaren är, blir bibliotekets roll som vägledare och samtalspartner allt viktigare.

Och biblioteket har alla möjligheter att fortsätta utvecklas och inta nya roller – inte som ett självändamål utan för att ytterligare fullgöra vårt uppdrag att såväl erbjuda litteraturförmedling som vara en demokratisk plats där yttrandefrihet och fri tillgång till information lyfts fram. Jag tror att vi behöver fortsätta att utnyttja det faktum att biblioteket är ett fysiskt rum, där saker kan hända som det inte går att ta del av via nätet. Detta kan ske parallellt med en öppenhet inför och ett utnyttjande av de möj-ligheter som digitala kanaler utgör. Personligen är jag övertygad om att det enbart är positivt att ge människor möjlighet att ta del av kultur och litteratur på olika sätt: såväl i fysiska möten och samtal som genom digitala sådana.

Som bibliotekarier behöver vi dessutom bli ännu bättre på att ta plats i offentligheten – också den utanför biblioteket, även om vårt eget rum är en av de viktigaste offentliga platserna som finns. Vi kan inta en ledande roll i det nya samhället – och jag tror att vi måste ta den.

Det kulturella universitetet

I en tid av stora förändringar blir det allt viktigare att fundera över universitetens roll. Vilken tradition utgår vi från? Vilka värden vill vi förvalta? Hur bär vi dessa värden in i en samtid där vi vill stå i frontlinjen för att möta alla de utmaningar som vårt komplexa samhälle står inför? Linnéu-niversitet vill lyfta bildningens roll och utforska gränslandet mellan vetenskap och konstnärlig verksamhet – ett uppdrag för universitetsbiblioteket.

Ett kulturellt universitet?

I en värld där sanning och kunskap utmanas måste vi hitta nya vägar för att stå upp för det som under de senaste 200 åren kom-mit att framstå som universitetens grundläggande värden i den demokratiska kontexten, det vill säga utbildning på forskningens grund och ett tydligt bildningsideal. Hur kommer vi som uni-versitetsbibliotek in i detta? Varför inleder vi så här i en antologi om bibliotekariens roll som producent och utvecklare? Detta ska vi försöka utveckla i det följande och även försöka knyta ihop trådarna för att visa varför ett ”modernt, internationellt univer-sitet i Småland”, som vår slogan lyder, tycker det är så viktigt att lyfta fram bildning och kultur som en stark profil och identitet. Vi kommer i detta sammanhang främst att beskriva hur vi arbetar med ”Det kulturella universitetet” som ett av universitetets tyd-ligaste exempel på hur vi vill både lyfta fram bildningens roll och utforska gränslandet mellan vetenskap och konstnärlig verksam-het. Vi ska strax utveckla detta mera.

För oss på universitetsbiblioteket är det hedrande att uppdraget att driva ”Det kulturella universitetet” placerades i vår organisa-tion, och för oss har det i allra högsta grad medfört en möjlighet att ta vår blygsamma utställnings- och programverksamhet till nya höjder. Det ger också en möjlighet att få bidra till en verksamhet som ska utveckla, genomsyra och profilera hela universitetet.

”Det kulturella universitetet” startades på initiativ av rektor Peter Aronsson. Inledningsvis var det ett projekt av lite mindre omfattning men sedan 2018 är det en permanent och prioriterad del av universitetet.

Vad är då ett kulturellt universitet? I vår version är det ett universitet där kulturen alltid är närvarande. Vi vill skapa en verksamhet där konstnärlig och kulturell praktik, i samverkan och samklang med andra aktörer i samhället, utvecklas. På detta sätt utvecklas också universitetet och vi bidrar till att ge med- arbetare och studenter många och nya perspektiv på olika frågor. Rent konkret är vårt mål att erbjuda kultur till studenter och medarbetare, att stödja projekt där konst och vetenskap möts, och att samverka med kulturorganisationer i vår omvärld.

Akademin är en plats för att utmana gränserna för vårt vetande med förnyelse av frågor, metoder, teorier och uttryckssätt. Där ingår det kulturella universitetet. (Peter Aronsson, rektor Linnéuniversitetet)

Placeringen på universitetsbiblioteket

Varför placerades ”Det kulturella universitetet” på universitets-biblioteket? Hur hänger detta ihop med universitetsbibliotekets grundläggande uppdrag?

Vi börjar i traditionen. Biblioteksbyggnaden är på campus över hela världen oftast den byggnad som framstår som den mest synliga, i många fall den mest spektakulära och framför allt den byggnad som ofta står som symbol för universitetet. Oändliga är de bilder på studenter, lärare och forskare som befinner sig i eller utanför biblioteken när lärosätenas verksamhet ska visas upp på webben eller i andra sammanhang. Här samlas alla och här syn-liggörs kunskapen både i form av böcker och i form av pågående samtal eller intensiv koncentration. Det är ett symboliskt synlig-görande av kunskapsproduktionen. Traditionellt har biblioteken även fått rymma utställningsverksamhet och ett visst mått av föreläsningsverksamhet. Det är inte helt ovanligt att spikning av avhandlingar görs i biblioteken – så ock på Linnéuniversitetet. Synligt och symboliskt!

Nu över till den roll som många av lärosätenas bibliotek fått under senare år och som innebär att de blivit en allt mer integre-rad del av universitetens verksamhet. För Linnéuniversitetets del innebär det att många universitetsgemensamma verksam-heter placerats vid universitetsbiblioteket. Det är en utveckling som också skett på många andra håll och, liksom på Linnéuni-versitetet, gäller det ofta verksamheter såsom stöd i akademiskt skrivande, högskolepedagogisk verksamhet och ansvar för

digitala lärmiljöer men också ansvar för universitetets för-lagsverksamhet och annan publiceringsverksamhet. Ibland är det endast lokalmässig placering, och ibland, som i vårt fall, är biblioteken helt integrerade i universitetsbibliotekets organisa-tion. Detta är en utveckling som vi välkomnar eftersom den både vitaliserat de olika verksamheterna och bidragit till bredare kon-taktytor inom universitetet, men också stärkt utbytet mellan de olika professionerna inom universitetsbiblioteket. Vi blir bättre tillsammans när olika erfarenheter och kompetenser delas med och befruktar varandra inom verksamheten.

Arbetet med ”Det kulturella universitetet” inleddes med att rekrytera en ledare för verksamheten, en Director artium som det kom att kallas med en blinkning till en gammal akademisk tradition, och dessutom knöts de medarbetare som tidigare ansvarat för utställnings- och programverksamheten till teamet ”Det kulturella universitetet”. En arbetsgrupp på för närvarande fem personer under ledning av Director artium har på mycket kort tid etablerat en verksamhet med stor synlighet och hög kvalitet. Nedan vill vi, genom att ge exempel på en hel del av de aktiviteter som vi genomfört, ge en beskrivning av hur vi arbetar inom ”Det kulturella universitetet”. Välkomna till vår värld!

Konst, vetenskap och demokrati

När konst och vetenskap möts händer spännande saker. En avhandling kan illustreras med dans. En forskare och en regissör kan tillsammans arbeta fram en ”performance lecture”. Konst-närer och forskare kan mötas i en utställning eller en workshop. Forskares resultat kan bli en installation. Vetenskapliga rön kan förstärka upplevelsen vid en konsert.

I dagens värld där allt fler människor befinner sig i infor-mationsbubblor behöver vi ta till alla medel för att nå ut med fakta, den typ av fakta som bara vetenskapen kan bidra med. Att använda kultur och kulturens metoder har många fördelar: dels är konstnärer väldigt duktiga på att få oss att se saker ur nya syn-vinklar – att ge mångdimensionella perspektiv, dels kan vi genom att använda oss av kulturens metoder, till exempel en utställning, göra forskningen tillgänglig på ett nytt sätt. Genom dessa arbets-sätt får vi dessutom möjlighet att nå ut till helt nya målgrupper.

Genom ”Det kulturella universitetet” har vi initierat en rad olika kreativa sätt att kommunicera den forskning som bedrivs

vid universitetet. Vissa saker görs internt på campus, men många projekt görs i samverkan med kulturorganisationer i universitet- ets omvärld.

En av våra stora succéer är vår satsning på performance lectu-res. Det är en fusion mellan en föreställning och en föreläsning som vi gör i samarbete med Regionteatern Blekinge/Kronoberg. Det är ett nytt sätt att utforska och kommunicera vetenskap med hjälp av scenkonstens form där kunskap förmedlas med teaterns redskap. Ett av våra första samarbeten i denna serie berättade den osannolika historien om Schistocephalus solidus, parasiten som manipulerar sitt värddjur storspiggen till att bli en självmordskandidat. Regionteaterns vd och konstnärliga chef Therese Willstedt tog på sig uppdraget att regissera forskaren Andreas Svensson och musikern Martin Ullits Dahl i ett myck-et underhållande framträdande där fakta och konst möttes till publikens stora förtjusning.

Performance lectures genomförs i första hand inför en live-publik, men vi har också filmat alla föreställningar och ger dem på detta sätt ett längre liv och möjlighet att nå fler människor.

Vi har, sedan start, genomfört två till tre performance lectu-res per termin, och tillsammans med Regionteatern Blekinge/ Kronoberg planerar vi för flera föreställningar. Regionteatern är en av våra största samarbetspartner. De delar vår vision av ett kreativt möte mellan konst och vetenskap, och idéer om olika samarbeten kommer både från oss på universitetet och från teatern. Regionteatern har till exempel infört något som de kallar Medborgarscen, och dessa följs oftast av ett samtal om det aktuella ämnet. Våra forskare blir inbjudna, vilket ger oss ytterligare möjlighet att sprida vår forskning och bidra med fakta till samhällsdebatten.

När konst och vetenskap möts händer också något annat. Forskningen talar då inte bara till hjärnan utan även till hjärtat. Varje år utser Linnéuniversitetet årets bästa avhandling och här har vi också tagit ett nytt grepp. Vi låter helt enkelt en konstnär tolka avhandlingen. Hittills har vi haft en koreograf som tolkat entreprenöriellt lärande och en kompositör som tolkat en av-handling om utsatta barn. Båda dessa verk har framförts vid vår akademiska ceremoni där promovenden fått sitt pris. Avhand-lingen om utsatta barn var baserad på barnens egna berättelser och med musikens hjälp blev deras röster hörda på ett sätt som

var svårt att värja sig mot. Låten heter Turning point och vår avdelning för medieproduktion på Linnéuniversitetet har skapat en musikvideo som sedan den släpptes fått många nedladdningar.

Två andra samarbetspartner är Musica Vitae, en av Sveriges bästa kammarorkestrar, och dokumentärfilmklubben Doc Lounge. På samma sätt som vid Medborgarscen deltar våra fors-kare och bidrar med fakta och perspektiv. Tillsammans med Musica Vitae arbetar vi med ett projekt vi kallar ”Musiken och människan” där forskaren föreläser på samma tema som orkes-tern valt för sin konsert. Doc Lounge-filmvisningar avslutas oftast med ett samtal om ämnet som behandlats i dokumentären och i detta samtal kan våra forskare bidra. I båda dessa fall ska-pas mervärde och nya perspektiv för publiken, och vi får möjlig-het att berätta om nya forskningsrön.

Ett annat sätt att låta konst och vetenskap mötas är att bjuda in konstnärer till vår värld under en lite längre vistelse, att erbjuda så kallade konstnärsresidence. Anna Ekman och Cecilia Järdemar var våra första konstnärer inom ramen för Artists in Residence. De var knutna till universitetet under sex månader och arbetade då med sitt projekt Les Archives Suedoises. De verkade nära ett av universitetets spetsforskningscenter och höll workshoppar och seminarier med både forskare och studenter. Projektet avslutades med en utställning på Kalmar konstmu-seum, där director artium invigningstalade.

Artists in Residence (AiR) innebär att konstnärer får möjlighet att under en tidsbegränsad period bo och verka i en annan miljö än den vanliga. Syftet med detta är att öka utbytet av kunskap, skapa samarbeten och utveckla nya idéer, men även att ge utrymme för reflektion och nya influenser och att utforska det egna skapandet i en ny kontext. Att ha AiR på ett universitet innebär många spän-nande möten och detta är något som vi planerar att fortsätta med.

Att använda konstens metoder för att kommunicera forskning

Att använda konstens metoder för att kommunicera forskning är något vi länge sysslat med på biblioteken. På Linnéuniversitetet har vi försökt att ta detta ett steg längre och göra större utställningar.

Vi har till exempel byggt något som vi kallar Kunskapskuben. Det är en utställningsyta, på fyra gånger fyra meter, där vi låter

konst och vetenskap mötas med syfte att ge besökarna chansen att lära sig lite mer om frågor som ligger i tiden och som berör oss. Vi jobbar med film, text, ljud och dekor. Utställningarna finns kvar i ett halvår i sänder och det är mycket glädjande att vi har fler förfrågningar och förslag till utställningar än vad vi hinner producera. Det finns alltså ett ordentligt tryck på att få visa upp sin forskning i detta format. Tilläggas kan att universitetsbiblio- teket som besöks av anställda, studenter och allmänhet är en idealisk plats för denna typ av utställningar.

Vår första utställning hette Mikroalger – vår tids

miljöhjäl-tar och var baserad på forskningsprojektet Algoland som leds

av professor Catherine Legrand. I utställningen fanns även en sektion som riktade sig till barn, för att ge människor i alla åldrar möjlighet att lära sig om biologiska och hållbara lösningar för att rena vatten och luft. Den delen som riktar sig till barn håller vi nu på att vidareutveckla till ett skolmaterial för förskola och lågstadium. Då lägger vi också till en nyskriven sång om vår lilla tecknade hjälte: algen Algo. Det finns även en saga, skriven av två av våra bibliotekarier, om den lilla algen.

Ett annat stort projekt där vi jobbat med konstens metoder för att kommunicera forskning är en utställning på Huseby Bruk i Småland. Utställningen handlar om de resultat som kommit ur ett stort internationellt forskningsprojekt som letts av en av univer-sitetets spetsforskningsgrupper. Utställning är speciell eftersom den visar vad forskning gör. Den visar vad vi visste innan pro-jektet och vad vi vet nu, med nya fakta som vänt upp och ned på många gamla sanningar. Och utställningen visar också hur vi vet detta, något som är extra viktigt i en tid då många människor ifrå-gasätter varför forskarnas fakta är mer korrekta än andras åsik-ter. Detta projekt genomfördes tillsammans med Huseby Bruk och utställningen är nu en permanent del av deras verksamhet.

Vi arbetar också med att skapa en mängd olika små museer/ utställningar runt omkring på universitetet. Först ut är ett opti-kermuseum där vi kommer att kombinera aktuell forskning med historiska artefakter.

Men vi jobbar även fortsatt med mindre utställningar i biblio-teket. Här försöker vi fokusera på det dagsaktuella och lyfta fram fakta och böcker om det som är extra uppmärksammat och ange-läget just denna vecka. Detta arbete är inget nytt, men vi försöker göra det på ett nytt sätt som ger mer synlighet.

Konst för konstens skull

Men att vara ett kulturellt universitet handlar ju inte bara om att kombinera konst och vetenskap. Även konsten i sig har en viktig plats på ett universitet.

Många studenter och medarbetare är otroligt kreativa, och vid sidan av det dagliga värvet skapar de konst i olika former. Vi har därför öppnat Galleri Linné för att ge studenter och medarbetare möjlighet till att ställa ut. Vi har två till tre utställningar per år och hittills har ett trettiotal studenter och medarbetare visat sina alster. Galleriet är placerat på universitetsbiblioteket mitt i en av våra mest populära studiemiljöer. Detta är ett medvetet val eftersom vi vill föra in konsten i vardagen.

Linnéuniversitet har också en stor konstsamling från Statens konstråd i sina lokaler. Nästa år inviger vi ett helt nytt univer-sitetsområde i Kalmar. Det är fem nya stora byggnader som ska fyllas med konst. Detta arbete pågår just nu och är enormt spän-nande. Grundtanken med samlingen är att det ska vara konst som väcker tankar, utmanar invanda föreställningar och står för nyfikenhet och nytänkande. Här har vi ytterligare ett exempel på en roll för ”Det kulturella universitetet” som, tillsammans med universitetets konstintendent och en extern konsult, har varit involverat i arbetet med Statens konstråd och på så sätt kunnat bidra till att formulera universitetets ambitioner vad gäller kon-stens och kulturens roll på Linnéuniversitetet. I samband med invigningen nästa år planeras en rad konstnärssamtal i samarbe-te med ”Det kulturella universisamarbe-tesamarbe-tet” och Stasamarbe-tens konstråd i syfsamarbe-te att visa upp den nya konsten och ge ett akademiskt perspektiv på konsten och dess tillkomst.

Inom ramen för ”Det kulturella universitetet” bjuder vi också in teatrar och orkestrar till att ge föreställningar i universitetets lokaler. Ibland är det bara för våra studenter och medarbetare, och ibland säljer de gästande organisationerna en del av biljetter-na medan en del reserveras för oss. Lunchförställningar är också populärt. Det är ett väldigt enkelt koncept: Ta med din egen lunch och lyssna på antingen en inbjuden artist eller någon av våra musikstudenter.

För att få lite ordning på våra författarbesök har vi startat en serie som vi kallar Kaffe och litteratur. Också här är konceptet enkelt. Vi bjuder in antingen etablerade författare eller våra

studenter inom kreativt skrivande för att presentera sitt alster, allt medan publiken bjuds på en kopp kaffe och en kaka. Målgrup-pen är våra egna studenter och medarbetare, så eventen hålls alltid vid tid för eftermiddagsfika och har hittills genomförts i universitetsbibliotekets lokaler, men planer finns även för andra lokaler både inom universitetet och på caféer på stan.

Vi har också startat ett storband, Linnaeus University Big Band, som består av studenter, medarbetare och alumner. Bandet gjorde sin premiärspelning vid detta års akademiska högtid och var då förstärkta med jazzsångerskan Carin Lundin. ”Det kultu-rella universitetet” ansvarar också för den konstnärliga inram-ningen vid universitetsövergripande evenemang, till exempel nyss nämnda akademiska högtid, där nya doktorer promoveras och nya professorer installeras. Även här försöker vi vara innova-tiva och förstärka lärosätets identitet med artister som på något sätt symboliserar och stärker universitetets värden.

Nya arenor, nya sätt, nya medium

Ett mantra hos oss är att alltid leta efter nya sätt, nya samarbets-partner och nya arenor.

Gruppen som jobbar med ”Det kulturella universitetet” upp-manas att inte censurera sina tankar. Varje idé, hur galen den än kan låta i första stadiet, kan alltid leda framåt. Med viss anpass-ning kan idén bli genomförbar, någon annan kan bli inspirerad till att forma en ny tanke, och ibland är det galna just det rätta.

För att tala med Wittgenstein:

Den som vill sätta en gräns för tanken måste kunna tänka på båda sidor om denna gräns. (Hämtat ur Sverker Sörlin, Antropocen, 2017)

En ny arena i våra egna lokaler har vi döpt till OmniSpace. Vi ville skapa en plats som inbjöd till en mängd olika sorters event, en plats för allt. Det vi landade i blev en arena med en stor led-vägg. Platsen kan användas till event och föreläsningar, och när det inte är något bokat rullar filmer på denna stora skärmvägg. Redan för tre år sedan, innan vi hade fått uppdraget för ”Det kulturella universitetet”, gjordes ett pilotprojekt med en mindre skärm. Vi hade här inspirerats av ett motsvarande arbete på University of Colorado i Denver som vi haft ett utbyte med sedan 2011, och där de med ganska enkla medel byggt upp en digital vägg i biblioteket för olika typer av event och föreläsningar och

för att exponera både universitetets och bibliotekets verksam-het. Pilotprojektet lärde oss massor och nu kommer vi, i vår nya biblioteksbyggnad i Kalmar, att skala upp projektet. Där utrustas vår OmniSpace med en cirka 16 kvadratmeter stor skärm. Där kommer forskare och studenter kunna visualisera sina rön och sina tankar, kanske till och med genomföra föreläsningar för att synliggöra vår verksamhet. Vi kommer även att kunna erbjuda event där film och bild är i fokus.

Våra samarbetspartner, museer, konsthallar, konserthus och så vidare, bjuder också på nya arenor. Som vi nämnde tidigare vill vi gärna samarbeta med kulturorganisationer i vår omvärld och då ibland i deras lokaler för att nå andra målgrupper. Det kan vara en pecha kucha på Kalmar slott, föredrag på Växjö konsthall, afternoon tea med Jane Austen-tema på ett lokalt café, utställning på Smålands museum, gregoriansk sång i domkyrkan och så vidare. Mycket av det vi gör filmas för att vi även ska kunna använda digitala och sociala arenor för vår verksamhet.

Som ni märker använder vi oss en hel del av filmen som medium. Men det är inte allt. Stillbild, ljud, grafik, rörelse, text, musik, installationer, skulptur, arkitektur, konsthantverk, animering … inget är oss främmande. Vissa saker har vi prövat och vissa ligger framför oss. Kreativiteten hålls högt och allt är möjligt.

Bibliotekarien, bildningen och bibliotekets nya roll

Efter denna exposé över verksamheten inom ”Det kulturella uni-versitetet” vill vi återknyta till artikelns inledning och påminna om hur vi hela tiden strävar efter att utveckla denna verksamhet utifrån universitetens grundläggande bildningsideal. Att få verka på traditionens grund men i nya kreativa former och med höga kvalitetskrav är det som driver oss. Att vi på detta sätt har möjlighet att involvera både bibliotekarier och andra medarbeta-re inom universitetsbiblioteket för att fullfölja vårt nya uppdrag är en utmaning som vidgar både medarbetarnas och universi-tetsbibliotekets traditionella roll och identitet. Detta är alltså ett exempel på hur ett nytt uppdrag kan forma universitetsbiblio-tekets nya roll. Vi har valt att inte problematisera de eventuella spänningar som kan uppstå när nya verksamheter ska integreras i en befintlig organisation. Grunden för vårt uppdrag måste ständigt omförhandlas, så är det och så måste det vara. För varje ny verksamhet som inlemmas ruckas och utmanas den ständiga

strävan efter att definiera var gränserna för den egna verksam-heten går. För att begripliggöra uppdraget krävs en ständig dialog både inom och utanför den egna organisationen. Det handlar om att leda i ständig förändring, men när denna ständiga förändring även leder till en möjlighet att få bidra till universitetets identitet och profilering är det bara lustfyllt.

Det kulturella universitetet

• https://lnu.se/mot-linneuniversitetet/om-linneuniversitetet/ vision-och-vardegrund/det-kulturella-universitetet

Forskarnas galleri – bibliotekarien som

utställningskurator

Lotti Dorthé och Annsofie Olsson

Mitt i Malmö ligger Malmö universitet, mitt i Malmö uni-versitet ligger uniuni-versitetsbiblioteket och mitt i biblioteket ligger Forskarnas galleri. Forskarnas galleri är en plats för tvärvetenskaplig samverkan där universitetets forskning gestaltas i form av utställningar. Det är en samproduktion mellan bibliotekarier och universitetets forskare.

Att synliggöra forskning och göra den tillgänglig

Traditionellt publiceras forskning i artiklar, avhandlingar och böcker, ofta med ett språk som kan upplevas som ogenomträng-ligt för någon som inte är insatt. När vi som medborgare tar del av forskningsresultat sker det ofta i komprimerad form via dags-press, tv eller radio. Det framgår inte alltid tydligt att de presen-terade resultaten är en del av ett gigantiskt pussel av upptäckter och att slutsatser sällan kan dras av enskilda forskningsresultat. I dagens samhälle, då nyheter och fakta ibland är reducerade och vinklade, är det viktigt att ha medie- och informationskunnighet (MIK), det vill säga förmåga att hantera, värdera och analysera det informationsflöde som förekommer i nyhetsförmedlingen. Samtidigt finns det ett krav på att universitetets forskning kom-municeras till det omgivande samhället. Agnes Wold beskriver problematiken i en krönika om universitetets fjärde uppgift:

Forskningsinformationen till allmänheten borde kunna förbättras. Mitt förslag är att universitetens reklam för den egna forskningen borde ransoneras en smula. I stället kan de få en fjärde uppgift: att folkbilda om hur forskning går till och vilka slutsatser man (inte) kan dra utifrån enskilda studier. Det är kanske svårare. Men nyttigare för allmänhet och samhälle. (Wold 2017)

Utställningsgruppen bakom Forskarnas galleri ville göra univer-sitetets forskning tillgänglig och synlig genom utställningar på biblioteket, och tog fasta på universitetets fjärde uppgift så som Wold beskriver den. Vi ville också visa själva forskningsproces-sen, dess komplexitet och plats i ett större sammanhang. Därför sökte och fick vi 2016 projektmedel från Riksbankens jubileums-fond för detta. Vi hade tidigare gjort en del utställningar i mindre

skala men inte med en systematisk ansats. Bidraget från fonden blev startskottet för Forskarnas galleri. Nu kunde vi fokusera, fördjupa oss och skapa en tydlig inriktning.

Forskarnas galleri – från projekt till ordinarie verksamhet

Under projekttiden (2016–2017) producerade vi utställningar, utvecklade en modell i fem steg för utställningsproduktion på bibliotek och tog fram en mall för hur ett konstnärligt verk kan dokumenteras i universitetets öppna digitala arkiv. Projektet avslutades med en workshop för kommunikatörer och biblioteka-rier vid svenska lärosäten för att sprida vad vi lärt oss och för att inspirera till liknande verksamhet vid andra bibliotek. Deltagar-na på workshoppen fick träffa forskare, arbeta tillsammans och sedan presentera en idé. Denna workshop har sedan upprepats i komprimerad version vid andra lärosäten.

Forskarnas galleri är sedan 2017 ordinarie verksamhet på Malmö universitetsbibliotek. Under projekttiden arbetade två kuratorer vardera 25 procent med utställningsverksamheten, och denna tid minskades till vardera 10 procent i ordinarie verksamhet. Fram till våren 2020 samarbetade vi med cirka 40 forskare och vi producerar i dagsläget två utställningar om året. Vi har sökt och fått externa medel ytterligare två gånger.

Vår ambition med Forskarnas galleri är att universitetets vetenskapliga arbete ska nå ut till en bred publik på ett lättill-gängligt och tilltalande sätt. Vi gestaltar forskningen, sätter den i en samhällelig kontext och erbjuder besökare en upplevelse med kunskapsinhämtning, lustlärande och interaktion

Forskningskommunikation genom utställningar

En öppen och aktiv dialog mellan universitet och samhälle bidrar till att forskningsresultat sprids och kan användas. En sådan dialog kan dessutom ge nya perspektiv och infallsvinklar för den pågående forskningen och inspirera nya målgrupper att söka till högre utbildning. I dag ökar också förväntningarna på forskare att kommunicera med allmänhet och relevanta intres-senter utanför akademin, den så kallade tredje uppgiften. Det kan göras på många sätt och ett skifte har skett från förmedling av vetenskapliga upptäckter till att allmänheten har ett mer aktivt engagemang i processen (Bucchi & Trench 2014).

med bibliotek. Bibliotek och museer har ett gemensamt ursprung, och i dag är båda platser där objekt och material samlas in, lagras, hämtas och undersöks. Det finns naturligtvis mer erfarenhet och vana av att producera utställningar på museer, men vi tror att utställningar som är skapade av bibliotekarier på ett bibliotek också har en relevans. Vi kanske kan nå personer som annars aldrig brukar besöka museer och sänka trösklarna till forskning-en gforskning-enom att göra dforskning-en upplevelsebar (Fouracre 2015).

När vi hämtat inspiration för vårt arbete är det främst mot museer våra blickar har riktats. Man skulle kunna jämföra Fors-karnas galleri med den verksamhet som bedrivs på ”Skissernas museum” i Lund där man ställer ut förlagor till kända konstverk och visar tillblivelseprocessen av ett verk. På liknande sätt erbjuder vi en inblick i forskningen innan den blivit en avhand-ling eller presenterat några resultat. Att producera utställningar skulle också kunna jämföras med processen att skriva en veten-skaplig artikel. Medan författare använder ord för att bygga sina argument måste utställare hitta det rätta fysiska uttrycket för att bygga upp narrativet.

Forskningskommunikation genom utställningar skapar möj-ligheter att tala till en bredare publik på ett nytt språk. Utställ-ningarna uppmuntrar till en tvärvetenskaplig dialog med kolle-gor inom akademin och stimulerar nytt tänkande som främjar kunskapsutvecklingen. De breddar dessutom synen på vad som är en informationskälla. (Bowen & Roberts 1993)

Forskare och bibliotekarier i samverkan

Genom arbetet med Forskarnas galleri har vi blivit medvetna om bibliotekariens unika roll när det gäller att samverka med forskare och bidra till att forskningen kommuniceras med det omgivande samhället. Inledningsvis fick vi ta kontakt med forskarna för att initiera samarbete, men nu har vi kommit till en punkt där även forskare kontaktar oss. Det har gjort att vi utökat ytan för utställningar och därmed skapat ytterligare en plats för att kunna möta efterfrågan.

Vårterminen 2020 genomförde vi en kort enkätundersökning för att undersöka vad forskarna tyckte om att samarbeta på detta sätt och om det gett dem något mervärde. Svarsfrekvensen var 65 procent och det var tydligt att samarbetet med oss bibliotekarier varit uppskattat, givande och utmanande. En forskare uttryckte

att samverkan med biblioteket hjälpte henne att sammanfatta forskningen på ett sätt som är lätt att förstå för allmänheten. En annan sa att det hjälpte honom att förenkla sin kommunikation och därmed se saken från en ny vinkel. Någon tyckte att det är lätt att fastna i samma typ av kommunikation och att utställning som form öppnar för möjligheter att nå andra och fler grupper än vanligt medan flera forskare uttryckte att de såg på sin egen forskning med nya ögon och fick nya idéer. En av forskarna sammanfattade samarbetet så här:

Att utställningen gjordes av personal på biblioteket och att den visa-des där är viktigt. På biblioteket når man ut till studenter. Dessutom är det lätt att samarbeta med bibliotekarier, som är ”på samma våglängd” som forskarna. Att man kan registrera utställningen som en publikation är bra. Det vore kul om man framöver kunde bygga utställningarna på ett sådant sätt att de kan skickas ut på turné.

Nya roller och uppgifter för bibliotekarier att utforska

En kurator är en person som anordnar utställningar; en ut-ställningskommissarie. Kuratorns roll är vanligen att skapa en utställning med ett visst tema och att välja ut konstnärer (i vårt fall forskare) till denna (Nationalencyklopedin 2020). Mattias Bäckström beskriver det kuratoriella som ett undersökande och medvetet arbete där processerna i utställningsbyggande studeras (Bäckström 2016). Att kuratera innebär att göra medvetna val. Det inbegriper överväganden om utställningens vinkel och vilket tematiskt sammanhang som ska belysas och tydliggöras. Utställ-ningen ska vara tydlig och ha ett uppenbart syfte (Caft 2013).

Utställningskurator är delvis en ny roll för bibliotekarier att utforska och erövra. Vi har jämfört det med hur bibliotekarier antagit en pedagogisk roll som numer är självklar i ett högskole- bibliotek. När projektet Forskarnas galleri var i sin linda fundera-de vi på vilka kompetenser som vi ansåg att en kurator behövfundera-de för att kunna genomföra utställningar hos oss. Vi ansåg att kurator-rollen skulle besättas av någon som var nyfiken, erfaren och van vid projektarbete. Bibliotekets ledning tyckte också att det var en fördel att känna till akademin, och att redan knutna kontakter med forskare var en merit. Därför valde biblioteket att kompe-tensutveckla två redan anställda bibliotekarier som passade för uppdraget, och tid avsattes i tjänsterna för att agera kuratorer på

visstid. För att göra utställningar krävs dock flera personer, så ett kollegialt förhållningssätt till utställningsprocessen antogs och en arbetsgrupp skapades, men det övergripande ansvaret ligger på kuratorerna. (Dutka, Hayes & Parnell 2002)

Arbetsgruppen för Forskarnas galleri består i dagsläget av fem personer: en grafisk formgivare, en bibliotekarie som är speciellt inriktad på kommunikation, en bibliotekarie med kunskaper om medier och samlingar, och två kuratorer. Utställningarna ljussätts dessutom av en kollega som har specialkunskaper inom detta område.

Många i personalgruppen på Malmö universitetsbibliotek har dubbla examina eller har kunskaper och erfarenheter av andra yrken som kommit till användning på ett sätt som vi inte kunnat förutse. Några exempel är journalist, arkitekt, teaterproducent, scenograf, kulturproducent, översättare och festivalarrangör. Det gör att många i personalgruppen kan involveras i arbetet, vilket leder till delaktighet och samhörighet. Man får utlopp för kreativa sidor och kompetenser som kanske inte annars används i det traditionella arbetet på ett universitetsbibliotek. Utställ-ningsgruppen gör många studiebesök och förvärvar ny kunskap längs vägen. Precis som Swanick et al. tror vi att en bibliotekaries traditionella färdigheter förändras och måste kunna anpassas. Om bibliotekarier får utrymme och tid kommer utställningar att bredda kompetenser, frigöra dolda talanger och ge drivkraft för nya samarbeten på campus (Swanick, Rankin & Reinhart 2015).

En bok som vi inspirerats av i vårt arbete är ”Att bygga innehåll med utställningar” av Mattias Bäckström. Bäckström beskriver utställningsproduktionen som ett undersökande forskningsarbe-te i grupp. Arbetsformen i Forskarnas galleri är reflekforskningsarbe-terande och inspirerad av aktionsforskning. Vi läser, diskuterar och utvär-derar, vilket har gett processen ett djup och en medvetenhet. Att bygga utställningar är ett samspel mellan vetenskaplig och prak-tisk kunskap. I utställningsproduktion möts olika kompetenser och erfarenheter i en gränsöverskridande inlärning. Syftet är att utforska ett annat slags kunskapsinnehåll än det som produce-ras i rent akademiska, konstnärliga eller museala sammanhang (Bäckström 2016).

Flera artiklar och böcker i ämnet uttrycker att bra utställningar skapar gott renommé åt biblioteket och leder till vidare samarbeten mellan fakulteter, studenter, administrativ personal och ibland

även allmänheten (Jones-Edman, Lewis & Worrell-Johnson 2019). Litteraturen som finns i ämnet fokuserar dock oftast på akade-miska biblioteks exponering av sina specialsamlingar. Vi har inte hittat någon studie där universitetsbibliotek ställer ut själva forsk-ningen på det sätt som vi gör i Forskarnas galleri.

Så vad innebär det då att vara kurator i Forskarnas galleri? Vi har valt att ha två kuratorer som delar på ansvaret. Det gör att kunskapsdelningen underlättas och sårbarheten minskas. Sam-talen och intervjuerna med forskarna blir mer levande, avslapp-nade och informella när vi är två. Vi kompletterar varandra och samarbetet med forskarna blir mer dynamiskt.

I rollen som kurator ansvarar vi för innehållet i utställning-arna och för att det som kommuniceras är tankeväckande och angeläget. Vi skannar universitetets forskning och relaterar till aktuella diskussioner i samhället. I val av tema antar vi ett besökarperspektiv men lägger också stor vikt vid vad vi själva blir nyfikna på. Om vi är engagerade tror vi att det även angår besökare. Vi är övertygade om att man kan göra en utställning om vilket projekt som helst, det viktiga är hur man gör den. Arbetet med att producera utställningar är professionsöverskridande och innebär att man måste klara av att göra många saker samtidigt. Det är tvära kast mellan att göra ritningar, såga, designa och skriva texter i en kreativ process, men det kräver också mycket administration och systematik.

Var och en av deltagarna i den utställningsspecifika forsknings-processen måste ikläda sig både rollen som expert och lärare och rollen som novis och elev – både vara kunnig och villig att lära ut och vara okunnig och villig att lära sig och därigenom vara med om att framställa allmänkunskap som är specifik för gruppen, en gemen-sam bildning. Resultatet av denna forskningsprocess blir ny och utställningsspecifik kunskap där expertkunskap, nybörjarundran och gruppspecifik allmänkunskap integreras. (Bäckström 2016, s. 21)

I arbetet med att skapa och producera utställningar är det många nya kunskaper som krävs för en bibliotekarie. Det har dock varit tydligt i mötet med forskare att även tidigare förvärvade kun-skaper från bibliotekarieprofessionen varit ovärderliga. En sak som vi särskilt tagit med oss är referensintervjun. Den har vi stor erfarenhet av både i de möten som sker i bibliotekets informa-tionsdisk och vid handledningstillfällen. En liknande

intervju-teknik gör att vi kommer fram till kärnan i forskningen. Arbetet har också inneburit att skriva stipendieansökningar, artiklar, konferensbidrag och andra texter. Sådana arbetsuppgifter är vanliga för forskare men nya för oss. Det har gjort att vi fått större förståelse för och inblick i forskares vardag.

Biblioteket – ett möjlighetsrum

Universitetets olika rum erbjuder möten mellan vetenskap och det omgivande samhället. Biblioteket är öppet för alla, vilket betyder att många studenter från andra lärosäten, invånare i Malmö stad, gymnasieelever, företagare och andra grupper ofta utnyttjar denna möjlighet. Därför är biblioteket en utmärkt och trovärdig plats för tvärvetenskaplig samverkan mellan fakulte-ter, studenfakulte-ter, lärare, forskare och samhälle. Eftersom det spelar roll hur den fysiska miljön ser ut och att den signalerar att alla är välkomna till biblioteket (Davies & Horst 2016) vill vi att utställ-ningarna ska vara öppna i sitt uttryck och signalera samma sak. Man ska kunna ta dem till sig utan förkunskaper. Det ska vara lätt och lustfyllt att ta del av forskningen. Blir man intresserad så finns det tillfällen för fördjupning. Biblioteket är ett möjlig-hetsrum som erbjuder besökare att göra oväntade upptäckter och bli positivt överraskade. Ett planerat biblioteksbesök kan leda till en oplanerad utställningsupplevelse (Björneborn 2017). Vår ambition är att man i framtiden ska välja att besöka biblioteket även för att enbart se en utställning.

Vi arbetar mycket med den rumsliga upplevelsen där vi ska-par möjligheter att lära på ett informellt sätt (Serrell 2006). I Forskarnas galleri ska man få en annorlunda känsla än i resten av biblioteket. Man ska känna att man befinner sig i ett nytt sam-manhang och man ska inte behöva läsa texter för att förstå vad utställningen handlar om. Serrell kallar detta att man ska förstå ”the big idea”. Besökare ska alltså direkt få en övergripande bild av vad utställningen handlar om, och tankarna bakom ska kom-municeras på ett tydligt sätt och sätta ämnet i ett sammanhang. Det är en utmaning att gestalta den så traditionellt texttunga forskningen på ett sätt som kommunicerar direkt och intuitivt med besökaren. Genom det täta samarbetet inom utställnings-gruppen uppnår vi detta.

Forskarnas galleri ligger centralt i biblioteket nära café och informationsdisk och i en passage där många rör sig.

Utställning-en ska sätta igång besökarUtställning-ens tankar och forskningUtställning-en ska omge besökaren på ett visuellt plan. Rummet har fyra öppna ingångar vilket möjliggör en expansion ut i biblioteksrummet. I utställ-ningarna använder vi detta i gestaltningen, till exempel genom att projicera filmer på utställningsrummets yttre väggar eller låta text rinna ut på golvet.

Att gestalta och göra forskning upplevelsebar

Bibliotekets grafiska formgivare och kommunikatör bygger en modell i mindre skala av utställningen för att testa idéer och få en känsla av hur den kan komma att se ut. Modellen är ett bra redskap att ha med sig i mötet med forskare för att visualisera utställningen. Här finns det även tillfälle att göra redigering-ar. Understryker formgivningen innehållet? Gör designen oss medvetna om huvudtemat i utställningen? Eftersom den grafiska designen hänger så tätt samman med kommunikationen, och är avgörande för hur utställningen utformas, sprids och tas emot, är det av största vikt att dessa kunskaper finns inom gruppen. Man skulle kunna anlita någon för detta arbete, men gruppens gemensamma bildning skulle gå förlorad om formgivare och kommunikatör inte deltog i hela den kreativa processen. Idéer omsätts på ett tydligt sätt i formgivningen med dessa kompeten-ser i arbetsgruppen.

En traditionell uppgift för bibliotekarier är att förvärva. I Forskarnas galleri utvecklas även den uppgiften och sätts i ett nytt sammanhang. Utställningarna genererar en uppbyggnad av bibliotekets boksamlingar, ett slags kontextuellt förvärv, efter-som biblioteket kompletteras med ny relevant litteratur för varje produktion. Vi vill lyfta fram boken som artefakt och utställ-ningsobjekt. Boken kan illustrera, kommentera och fördjupa det forskningsfält som kommuniceras, men har inte huvud- rollen. Det är inte ovanligt att utställningar på ett bibliotek en-bart består av böcker på display utifrån ett tema, ofta med syfte att synliggöra själva boken och öka utlåningsstatistiken. Vi har gjort litteraturlistor till alla utställningar och på så vis skapat lästips över aktuella böcker i ämnet. Besökare kan även låna böcker mitt under pågående utställning för att främja lusten till kunskapsinhämtning. Vårt mål är vidare än verksamheten som ryms på ett bibliotek, vi vill visa vilken forskning som pågår på Malmö universitet.

Tillsammans med forskare utvecklar vi i utställningsgruppen idéer och narrativ, testar och förkastar och ringar sakta in vad vi vill kommunicera och vilka interaktiva moment utställning-en ska innehålla. Vi kokar ner det cutställning-entrala temat och gör det så tydligt som möjligt. Vi presenterar gärna metoder, svårigheter och frågeställningar för att väcka besökarnas intresse för forsk-ningsprocessen. Alla i utställningsgruppen är involverade i det kreativa arbetet, men i olika hög grad vid olika faser. Ett välfung-erande samspel mellan oss är en förutsättning. Det betyder att den interna kommunikationen inom gruppen är viktig. Vi har täta möten och dokumenterar vårt arbete digitalt så att alla kan ta del av informationen. Vi har en ateljé i biblioteket för att vi ska kunna arbeta kreativt. Här försiggår inte bara kritiskt reflekte-rande läsning och diskussioner, utan även praktiskt byggande där allt från instuderingsmaterial och utställningsböcker till borrmaskin och tygprover samlas. Ateljén har karaktären av ett ordnat kaos där tankar och idéer får ta plats på väggar och skärmar.

I mötet med forskare litar vi på vår egen magkänsla och stannar upp vid det som vi blir intresserade av (Serrell 2006). Ef-tersom vi oftast har begränsade förkunskaper inom det aktuella området måste forskaren förenkla och förklara på ett sätt så att vi förstår. Vad av det som forskarna säger kan vara spännande att lyfta fram? Vilka saker får oss att reagera och vilja veta mer? Vilket av det som forskarna berättar ger oss visuella impulser och idéer i rummet?

I detta sammanhang tror vi att det är en fördel att vi inte har djupare kunskap om forskarnas ämne. Vi tolkar och filtrerar forskningen och gör den upplevelsebar och förståelig för besök- are. Genom att vi vågar ställa frågor som blottar vår okunskap inom ämnet tvingas forskaren att förklara på ett lättbegripligt sätt. Det är en bra övning för forskaren i att förklara sig populär-vetenskapligt.

En femstegsmodell

För att förmedla hur processen i arbetet med Forskarnas galleri ser ut, har vi gjort en femstegsmodell som finns tillgänglig på nätet (Att producera utställning 2017). Denna modell används som ett stöd, även om vi inte följer den bokstavligt vid varje produktion. Vi använder den också då vi möter forskarna för att