Godkännande för F-skatt

Vem som ska betala preliminär skatt och socialavgifter är som ovan framgår knutet till godkännande och åberopandet av ett godkännande för F-skatt. Bestämmelserna om godkännande för F-skatt finns i 9 kap. skatteförfarandelagen.

Skatteverket ska efter ansökan, under vissa förutsättningar, god-känna den som uppger sig bedriva eller ha för avsikt att bedriva när-ingsverksamhet i Sverige för F-skatt (9 kap. 1 § första stycket SFL).

Detta gäller oavsett om en person är skattskyldig i Sverige eller inte.

Vad som avses med näringsverksamhet framgår av hänvisningar till 13 kap. IL i 3 kap. 14 § SFL. Enligt 13 kap. 1 § IL avses med närings-verksamhet förvärvsnärings-verksamhet som bedrivs yrkesmässigt och själv-ständigt. I det följande behandlas de tre näringskriterierna.

Förvärvsverksamhet

Med uttrycket förvärvsverksamhet menas att syftet ska vara att verk-samheten ska ge ett ekonomiskt utbyte, vilket brukar översättas med att verksamheten ska bedrivas med ett vinstsyfte. Att syftet ska vara inställt på vinst är inte detsamma som att verksamheten varje år måste generera ett ekonomiskt överskott. Om så vore fallet skulle nämligen bl.a. nystartade företag ha svårt att kvalificera sig. Detta näringskriterium avgränsar verksamheten mot hobbyverksamhet och rent ideell verksamhet, men kan också avgränsa mot kapital.

Yrkesmässigt

Att verksamheten ska vara yrkesmässig innebär att den ska drivas regelbundet, varaktigt och ha en viss omfattning. Syftet med detta näringskriterium är främst att skilja ut inkomster av kapital från inkomster av näringsverksamhet.

Självständigt

Slutligen finns ett krav på självständighet. Kravet avgränsar mot inkomstslaget tjänst och innebär att verksamheten inte får bedrivas som en anställning. För näringsverksamhet fordras alltså att verk-samheten bedrivs varaktigt, självständigt och med ett vinstsyfte. Det är främst rättspraxis som närmare anger var gränsen mellan inkomstslagen näringsverksamhet och tjänst ska dras (se t.ex.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande RÅ84 1:47, RÅ84 1:56, RÅ85 1:37, RÅ 1986 ref. 8 och RÅ 2001 ref. 25).

Som framgår i avsnitt 3.2.4 gäller ett nytt andra stycke i 13 kap.

1 § IL sedan den 1 januari 2009 som reglerar när en uppdragstagare ska anses bedriva verksamheten självständigt. Stycket infördes för att underlätta för personer att bli godkända för F-skatt och därmed göra det lättare att starta en näringsverksamhet. Bl.a. lagrådet ifrågasatte om förslaget inte var en kodifiering av praxis snarare än att skänka en ny innebörd åt begreppet näringsverksamhet. Regeringen ansåg dock att det var nödvändigt att lagfästa det nya förslaget och att det skulle leda till att fler personer skulle anses bedriva näringsverksam-het. I författningskommentaren till bestämmelsen i propositionen 2008/09:62 F-skatt åt fler (prop. 2008/09:62)s. 33 f. uttalas följande.

Jämfört med tidigare prövning avses även fortsättningsvis att en helhets-bedömning ska göras utifrån ett antal kriterier. Det nya är att tre krite-rier lyfts fram och ges ökad betydelse. Dessa tre kritekrite-rier är inbördes likvärdiga.

En viktig omständighet för bedömningen av om självständighets-rekvisitet är uppfyllt avses således vara vad en uppdragsgivare och en uppdragstagare har avtalat. Detta innebär närmare att parternas avsikt att ingå ett uppdragsavtal och de villkor som styr uppdraget avses få ökad betydelse vid bedömningen. Sådana villkor kan vara fördelning av ansvar och risk, liksom rätt att anta andra uppdrag parallellt eller rätt att tacka nej till fler uppdrag från uppdragsgivaren. Om uppdragstagarens beroende till uppdragsgivaren respektive inordnande i dennes verksam-het är stor kan det dock medföra att partsviljan inte får genomslag. Vid denna bedömning avses att villkoren för uppdragsgivarens ordinarie anställda ska beaktas.

I ett uppdrags natur ligger att uppdragsgivaren bestämmer ramen för vad som ska utföras. Det ankommer dock i regel på uppdragstagaren att bestämma hur arbetet ska utföras. Var och när uppdraget ska utföras kan vara beroende av verksamhetens natur och omständigheterna.

En verksamhet som bygger på att man hyr ut sig själv för längre upp-drag i syfte att endast ersätta ordinarie anställda kan normalt inte utföras självständigt. Avgörande för bedömningen är om arbetsuppgifterna är

specifika och avgränsade till sin natur eller om arbetsinsatserna endast gäller arbetsuppgifter allt eftersom de uppkommer.

En verksamhet som innefattar att man hyr ut sig själv för kortare upp-drag till olika uppupp-dragsgivare kan dock komma att bedömas annorlunda.

Det kan vara fråga om att ersätta ordinarie anställda till följd av tillfälligt behov av arbetskraft till exempel på grund av sjukfrånvaro eller att rycka in vid arbetstoppar. Det kan i sådana fall förekomma att tjänsterna till-handahålls under sådana former och villkor att det är fråga om självstän-dig verksamhet.

Omständigheterna, ”i vilken omfattning uppdragstagaren är bero-ende av uppdragsgivaren och i vilken omfattning uppdragstagaren är inordnad i dennes verksamhet” tar sikte på relationen mellan uppdrags-tagaren och uppdragsgivaren och hur arbetet bedrivs. Sådana om-ständigheter som kan påverka bedömningen av om uppdragstagaren är beroende av uppdragsgivaren är t.ex. uppdragstagarens avsikt med verk-samheten, om uppdragstagaren står under uppdragsgivarens arbets-ledning, uppdragstagarens rätt att anlita medhjälpare, möjlighet att anta andra uppdrag och att tacka nej till erbjudna uppdrag, uppdragstagarens rätt att låta någon annan utföra arbetet men också antalet uppdrags-givare. Uppdragstagarens avsikt att bedriva näringsverksamhet kan bl.a.

framgå genom att uppdragstagaren agerar som en företagare. Om uppdragstagaren t.ex. har inregistrerat en firma och gjort de anmälningar som krävs av företagare i skatte- och avgiftshänseende, är det omstän-digheter som kan tala för att uppdragstagaren ser sig som näringsidkare.

Å andra sidan kan inte det motsatta förhållandet tas till intäkt för att näringsverksamhet inte avses bedrivas.

Omständigheter som kan påverka bedömningen av om uppdragstaga-ren är inordnad i uppdragsgivauppdragstaga-rens verksamhet är om verksamheten ut-förs i uppdragsgivarens lokaler och med dennes verktyg, ansvarsfördel-ning mellan parterna, ekonomiskt risktagande, om verksamheten avser utförande av ålagda arbetsuppgifter efter hand och om arbetsuppgifterna ingår i uppdragsgivarens ordinarie verksamhet samt uppdragets varakt-ighet.

Skatteverkets ställningstagande

Skatteverket har i ett rättsligt ställningstagande den 11 december 2008 om Utfärdande av F-skattsedel efter ändrat näringsbegrepp (dnr 131 751308-08/111) uttalat att i och med att relationen mellan uppdrags-tagaren och uppdragsgivaren och deras gemensamma avsikt lyfts fram minskar betydelsen av kravet på flera uppdragsgivare. Skatteverket nämner i ställningstagandet några kategorier som kan anses bedriva näringsverksamhet.

• Uthyrning av arbetskraft i fall någon hyr ut sig själv eller hyrs ut via ett bemanningsföretag för kortare uppdrag (kortare än två mån-ader) till flera olika uppdragsgivare i syfte att ersätta ordinarie an-ställda.

• Försäljningsverksamhet då säljare som arbetar på provisionsbasis och som har sitt tjänsteställe i bostaden eller i en egen lokal om han eller hon inte är inordnad i en uppdragsgivares verksamhet.

• Verksamhet som dagbarnvårdare som tar hand om tre eller fler barn förutom sina egna.

• Konsultverksamhet, t.ex. inom ekonomi eller IT, där den sökande påbörjar sin näringsverksamhet med bara enstaka kunder och där den tidigare arbetsgivaren är en av uppdragsgivarna.

Även arbete som styrelseledamot för ett bolag som inte ägs av per-sonen själv eller någon närstående om det finns minst tre sådana fort-löpande uppdrag bedömdes i ställningstagandet uppfylla kriterierna för näringsverksamhet. Med anledning av Högsta förvaltningsdom-stolens avgörande HFD 2017 ref. 41 har Skatteverket emellertid ändrat sitt ställningstagande i denna del, se Skatteverkets kommentar HFD, mål nr 278–17, Beskattning av styrelsearvode (dnr 202 278405-17/111).