Gränser och tålamod i vänskapsrelationer

Eleverna berättar om vad en vänskapsrelation ska tåla och vad som bryter den, dvs.

var gränserna går. De mest återkommande brotten för en vänskapsrelation är svek, att sprida falska rykten och att skvallra. Det sistnämnda kan också benämnas som att inte vara sig själv eftersom eleverna menar att de inte vet vem personen är bakom ett fasadliknande dubbelspel. Eleverna berättar också att vänskapsrelationer utsätts för prövningar av olika slag och de pekar på tålamod och överseende med vänner.

Det finns tydligare inslag av närhet i självvalda vänskapsrelationer i jämförelse med relationer som eleverna inte själva valt, t.ex. relationer till skolkamrater som man inte har utvecklat någon närmare kontakt med. Ändå bör det finnas en viss distans i vänskapsrelationer när de ber om det. Detta framhåller eleverna i grupp 19L som säger att vänner ska acceptera ett nej utan vidare förklaringar när och om de säger

det. Citatet nedan skildrar deras syn på att integritet bör respekteras när de ber om det:

Birk: Det kan vara jobbigt ifall man måste ha ett skäl ifall man inte vill vara med någon.

Bahar: Jaaa.

Birk: Det tycker jag är jättejobbigt.

Bahar: Ja, vissa kompisar kan ställa frågor varför och ibland kanske man inte vill säga varför.

Birgitta: Så säger man…

Birk: Man kanske bara vill ta det lugnt, inte orkar vara med folk.

Birgitta: Så säger man ”Därför” och så säger dom ”Därför är inget svar”.

Bahar: Det kan vara lite jobbigt för att man måste inte vara så frågvis. Ibland kan man ha skäl som man inte vill berätta.

Susanne: Mm.

Bahar: Då tycker jag att kompisar ska ta ett nej bara och…

Birgitta: Förstå det.

Bahar: Ja och förstå det. (Grupp 19L)

Vänner ska kunna ”ta” ett nej om att inte umgås utan att man behöver förklara varför. Birk i gruppen resonerar vidare om att ”en kompis behöver ju inte berätta allt för sina vänner” och ”en del måste man ju ha själv”. Berit förklarar också att riktiga vänner inte ska argumentera om sin väns personlighet utan acceptera ”ja, hon är sån”. Eleverna pekar också på att det kan finnas omständigheter kring en persons agerande som de som vänner inte känner till och därför bör de ”backa”

när vännen sätter upp en gräns genom att säga nej.

Några grupper (1M, 7M) berättar också att goda vänner ska ha så mycket tillit till varandra att de ska kunna berätta saker i förtroende och att förtroendet ska bestå även när vänskapen inte längre gör det. I citatet nedan berättar eleverna i grupp 1M om saken:

Annika: Men man måste ju kunna lita så pass mycket på en kompis så att även om man blir ovän sen med den, så ska inte den berätta hemligheterna.

Anette: Nej, precis.

Annika: För då kan det ju komma ut massa.

Alina: Även om man är så här jätteförbannad på den så ska man inte berätta hemligheter.

Anette: Även om man inte är kompis med den längre så ska den inte säga. För att det blir liksom inte bättre för någon, typ. (Grupp 1M)

Eleverna pekar på att tilliten till och respekten för varandra i en vänskapsrelation ska bestå även om den övergår i ovänskap. Förtroenden om känsliga frågor, dvs.

”hemligheter” ska inte föras vidare även om vänskapen inte består. En vänskapsrelation ska också tåla vad man kan kalla för ”situationsbetingad kaxighet”

(9M, 12M, 20L). Eleverna ska kunna ”kaxa” mot varandra, dvs. skämta relativt grovt med varandra beroende på vilken situation de befinner sig i. Birgit i grupp 9M förklarar att ”även om jag inte tycker att Beate är en horunge, så säger jag det på skämt”, varvid Beate fyller i ”och det syns på henne när hon inte menar det”.

Birgit förklarar också att ”det beror på vilket sammanhang det är i”. Eleverna i grupp 20L beskriver att de kan ”gå i pakter” med varandra då de spelar ett spel som på ytan ser ut att vara emot varandra, trots att de i grunden inte är det. Ett liknande spel beskriver Björn i grupp 12M att han kan göra:

Björn: Men om man är två personer hemma i sitt rum, då är det inte vanligt att man börjar bråka.

Susanne: Nej.

Björn: Men om det står 10 personer runt, då kanske ”Ja, ville du något eller?” (med kaxig ton), så. Men så är man ju aldrig när man är själv [med en kompis].

Boel: Nej. Eller hur? Men om man typ om man säger…

Bertram säger något ohörbart.

Boel: Va?

Bertram: Gör tjejer så?

Boel: Nej.

Susanne: Men du (Björn) kan säga så till någon du egentligen gillar?

Björn: Vad?

Susanne: ”Ja, men ville du något, eller?” (med kaxig ton) så här…

Björn: Ja.

Boel: Ja…när man (ohörbart) kaxar för att visa vad tuff man är liksom. (Grupp 12M)

Björn (12M) menar att det beror på situationen om han börjar kaxa med kamrat.

Är han hemma med en kamrat på sitt rum gör han det inte, men om 10 personer står runt honom och hans kamrat kan kaxigheten komma. På Bertrams fråga om tjejer gör så medger Boel att de inte gör det, men hennes slutkommentar visar att hon ändå förstår att Björn kan göra det.

Jag bad eleverna att berätta om gränserna för vänskap, vad man absolut inte får göra mot en kompis. Återkommande i deras svar är att gränserna går vid att bryta förtroenden och avslöja hemligheter, sprida rykten och att skvallra. Allt detta hänger samman med att vara sig själv, vilket eleverna också betonar som viktigt i en vänskap. Någon som bryter ett förtroende eller sprider rykten, visar när det hela uppdagas att den som man trodde var en vän, inte var det. Därigenom förändras synen på vem personen är. Därför är det viktigt att vara ärlig med sin vän eftersom

man då också är sig själv. Eleverna i grupp 14L har erfarenheter av en skolkamrat som de menar skvallrar, vilket är skälet till att de inte kan lita på henne. Deras tillit till skolkamraten är borta eftersom de inte vet vad hon egentligen tänker om dem. I citatet nedan förklarar de sambandet:

Cornelia: Det känns ju väldigt dumt för man vet ju inte…dom kanske står där borta och ena stunden kommer dom och kramar en, men man vet inte vad dom stod och pratade om där borta.

Susanne: Har ni provat att fråga om sånt då liksom, ”Men varför får jag en kram? Det är något som inte stämmer”.

Cornelia: Det har inte jag, men alltså jag sa det att jag, att jag hade fått hört det. Jag sa det till våran fröken.

”Ja, men du ska inte lita på dom andra”. Men jag litar ju mer på dom än på henne eftersom hon har gjort som hon har gjort. Hon har gjort detsamma. Hon har stått och pratat skit om en när jag stod precis bredvid, och sen direkt efter har hon gått och kramat henne. Man liksom bara ”ja, men hon är helt puckad i huvudet” och sen efter två minuter så går hon och kramar, bara ”Heeeej!”

Susanne: Mm.

Cornelia: Och då vet man ju inte…

Carmen: Man vet inte hur hon känner.

Cornelia: …henne ska man kanske inte lita på, utan då litar man ju mer på dom personerna som hon inte har snackat skit om och gått och kramat om.

/…/

Carmen: Och man vet ju inte om alla är sig själv hela tiden, också.

Susanne: Mm. Hur menar du då?

Carmen: Typ som hon (Cornelia) sa. Att det finns en som…ja…som går runt och snackar skit och sen går hon och kramar en, och sånt där. Hon är inte direkt sig själv, om man säger så.

Cornelia: Hon kanske är sig själv när hon snackar skit, för hon kanske gillar att göra det. Och sen när hon går och kramar så kanske hon fjäskar för… (Grupp 14L)

I mitten av citatet beskriver Cornelia att hon stått vid sidan om när skolkamraten först pratat illa om en annan skolkamrat och sedan gått fram till personen och kramat om honom eller henne. Carmen och Cornelia menar att det då är svårt att veta hur skolkamraten i grunden känner för den personen som hon ena stunden pratat illa om och i nästa stund kramat om. Beteendet ger dubbeltydiga signaler. I slutet av citatet, som är från en stund senare under intervjun när vi samtalar om att vara sig själv, kommer eleverna att tänka på samma skolkamrat som de inte litar på.

De resonerar om huruvida hennes dubbeltydiga beteende speglar vem hon i grunden är, vilket kanske kvarstår som en gåta för eleverna. Ayisha i grupp 17L har också erfarenheter av skvaller då hon själv stått för det tidigare. Hon ser tillbaka på sin erfarenhet och säger ”aldrig att jag gör om det!”. Hon säger också att skvallret

”gjorde att vi blev ovänner och bråkade väldigt mycket och så”.

Det finns också annat än skvaller som bryter de respektfulla elev-elevrelationerna.

Några grupper (4M, 14L, 19L) relaterar tydligt skvallret till behovet av att vara sig själv, som beskrevs i kapitel 5 om respekt i relationer till skolkamrater. Beatrice (4M) resonerar utifrån ett fiktivt fall och förklarar ”ja, typ med mig är hon jättesnäll” och så säger dom (syftar på Betou och Barash som också ingår i gruppen) att ”ja, med mig är hon jättetaski…eller kaxig. Då blir det ju mer att man funderar vad det är för person egentligen”.

Eleverna talar också om svek, att säga sådant som sårar även om det är sant och att dra upp känsliga ämnen, som gränser för vänskap. Några grupper (3M, 10M) talar också om fysiskt våld som en gräns för vänskap. Det genererar heller inte respekt menar Ebba: ”Man får ju ingen respekt för såna som slår en eller säger emot allt vad man säger eller tjafsar” (11M).