Maktbalans i disharmoni

Kännetecknande för elev-lärarrelationer med bristande respekt är att eleverna beskriver en disharmoni i maktbalansen mellan elever och lärare. Gemensamt för de empiriska exempel som skildras är att läraren markerat sin överordnade position. Grupp 1M skildrar detta på ett sätt som är representativt för detta. De förklarar att de inte kan framföra synpunkter till läraren Sofia eftersom ”det går ju inte att prata med henne” och hon ”tål ju inte kritik”. Vid en diskussion om vad de ska göra en lektions sista fem minuter menar de att Sofia frågade dem ”Vem är det som är lärare här?” (1M). När läraren ställer frågan markerar hon sin överordnade position och att det är hon som bestämmer vad eleverna ska ägna sig åt de sista fem minuterna på lektionen. De beskriver vidare Sofia som lättstött och att hon

ofta berättar om vad eleverna gjort för Kristin, deras mentor. Enligt eleverna är mentorns uppgift vid dessa tillfällen att ta upp det som hänt med eleverna.

Även Boel i grupp 12M berättar om en situation då hennes lärare IngaBritt använt sin överordnade position på ett sätt som Boel menar är bristande respekt. Hon berättar om ett tillfälle då läraren ringde hem till henne på kvällen med syftet att få Boel att be om ursäkt. Utdraget visar att Boel tar upp maktkampen med IngaBritt och lyckas undvika att be om ursäkt för något hon inte anser sig skyldig till:

Boel: Ja…jag blev så här illa behandlad, tyckte jag. Av våran mentor IngaBritt. Så här för jag tycker att det är skämmigt att man skäller ut någon, så att man pekar ut någon inför en hel klass. Och typ så här…lärare…vissa lärare erkänner ju att dom gör fel, men typ IngaBritt, våran mentor, hon kan verkligen inte erkänna att hon har gjort fel, så här. Utan det var…hon skällde ut…det var jag och en killkompis som heter Leonard. Vi känner varandra ganska bra. Vi har gått tillsammans så här på dagis och så också. Ja och så här grundskola.

Susanne: Mm.

Boel: Och då typ räckte vi båda upp handen. Och jag är inte så bra på att räcka upp handen, utan jag säger för det mesta, så här. Ganska mycket rakt ut. Men jag räckte upp handen och gjorde som det skulle vara. Jag satt inte och pratade utan jag satt tyst och räckte upp handen, så sa hon typ ”Ja, Boel var så god” typ. Så sa jag det jag hade och säga, så avbröt Leonard mitt i en mening och jag sa ”Men hallå, IngaBritt! Det var liksom min tur”. Ja, men då sa IngaBritt ”Ja, men Boel bara pratar rakt ut. Hon har ingen respekt för någon annan” så här. Och skällde ut mig, peka ut mig, att jag hade noll respekt och att det enda jag gjorde var att prata rakt ut, så här. Och det var typ…så tyckte jag att jag blev illa behandlad. Och det typ…och sen när hon ringde till mig på kvällen för att be om ursäkt. Eller hon skulle be om ursäkt, men hon kunde verkligen inte säga det. Det var mer att hon skulle säga att det var jag som hade gjort fel. Men det var det inte. För det var hon som hade stått och pekat ut mig inför hela klassen. Typ sagt ”Boel gör fel. Det enda hon gör är så och så och så. Hon har inte respekt för någon annan. Hon pratar rakt ut” liksom. Och då så sa ju jag, då satt jag så här ”Och nej, men så var det ju inte”. Och hon sa ju hela tiden ”Jo, men…” och typ skulle börja om, få mig att säga ”Ok, jag gjorde fel” så här. Men det tycker jag är så läraraktigt. Att dom kan inte erkänna

”Ok, jag gjorde fel. Ursäkta mig.” Utan det ska alltid vara ”Jag är lärare, jag är äldst, jag vet bäst”. (Grupp 12M)

Enligt Boels berättelse räckte hon upp handen när hon ville ha ordet. Boel medger att räcka upp handen inte är hennes starka sida, vilket IngaBritt verkade ta fasta på när Boel protesterar mot att bli avbruten av kamraten Leonard. Enligt Boels beskrivning upplever hon att IngaBritt ”hänger ut” henne inför alla klasskamrater och blottar hennes sämre sidor inför dem. Senare, på kvällen, när IngaBritt ringde hem, lyckas Boel undgå att be om ursäkt för något hon inte gjort. I den situationen beskriver Boel att hon utmanade IngaBritt i den överordnande positionen då hennes anklagelse saknade saklig grund.

Ytterligare ett exempel på bristande respekt i relation till lärare ger grupp 5M.

Dorotea berättar om hur det var på deras förra skola. Hon menar att ”förra året då hade jag en lärare. Jag bråkade med honom varje dag i princip. Han och jag, vi kom inte ett dugg överens”. Ett längre utdrag ur intervjun skildrar hur gruppen ser på det som hänt:

Dorotea: Alltså, jag blev jättesur på honom flera gånger, för det känns ju som bara jag fick skulden för allting som vi hade gjort, liksom.

Denise: Det var liksom att läraren höll på den…på den…

Dorotea: På den personen som var emot mig.

Denise: Ja och alla andra…

Dagmar: Han var typ…

Denise: …var emot Dorotea.

Dagmar: Han var typ…han tyckte det var bra när Dorotea typ blev ledsen, för att kunna skylla på någon.

Nä men typ, ja…

Dorotea: Det kändes så.

Dagmar: Ja, det kändes nästan så.

Dorotea: För att så fort det var någonting som hade hänt mig, då var det liksom ”Ja, då var det ditt eget fel”

typ.

Denise: Ja och alla kompisar, alla i hela klassen var på Doroteas sida fastän den hon hade bråkat med var med läraren. På samma sida.

Dagmar: Det var läraren mot eleverna.

/…/

Denise: Och då fick vi sitta, nästan en gång i veckan liksom försöka…

Dagmar: Ja, och då tog ju han upp det inför klassen.

Dorotea: Ja, och det var det jobbigaste jag tycker ”Men måste vi ta upp det här i klassen nu?”. Han bara ”Ja, men det är bra att alla får reda på vad som har hänt” (med förställd, mörk röst). Jag bara ”Ja, men jag vill inte det” för…

Denise: För alla hade ju redan fått veta vad som hade hänt, men…sitta inför en hel klass så…

Dorotea: Ja, och jag hade liksom, när han tog upp det jag blev helt gråtfärdig så jag satt så här (visar med nerböjt huvud och händerna som skymmer ansiktet) hela tiden…

Susanne: Jag förstår…

Dorotea: Och till slut så började han fråga mig massor av saker inför hela klassen, så då tappade jag taget och gick därifrån. Och då var jag jättesur på han. Och så här gick jag till maten före han och då kom jag, då satte jag mig vid maten så här. Och så kom, också visste han att jag var sur på han, för att annars skulle jag inte ha gått därifrån. Då kom han och satte sig framför mig och…

Denise: Drog liksom i…

Dorotea: Ja och så bara tittar han och kollade så här på mig, bara. och jag ”Vad vill…” och så kollade jag på honom och så bara sköv jag iväg tallriken och så gick jag iväg på toaletten.

Susanne: Mm.

Dorotea: Ja och så, sen så vad heter det, kom mina kompisar för dom såg ju att jag blev sur.

Susanne: Mm.

Dorotea: Så jag gick iväg. Och det…ja ”Kom och sätt dig vid vårt bord” [sa någon kompis]. Så när jag kom tillbaka till maten, tog jag bara min tallrik och jag kollade inte på honom. Så gick jag och satte mig vid ett annat bord. (Grupp 5M)

Eleverna beskriver att konflikten mellan Dorotea och läraren pågick under en längre tid och i deras berättelse finns glimtar från särskilda tillfällen. De beskriver hur läraren förföljde Dorotea från klassrummet till matsalen för att fortsätta diskussionen med henne. Gruppen beskriver att de som vänner stöttade henne så gott de kunde i hennes utsatta situation. Eleverna berättar vidare att Dorotea försökte byta klass men stoppades av samma lärare. Hon beskriver att hon klarade av dagarna då hon fick många kamrater och att hon vände sig till en stödlärare som fanns med i klassrummet ibland. Hon säger också att ”jag försökte inte att bry mig och/…/så skulle jag försöka hålla mig lugn och inte göra/…/ fråga någonting och så där. Så min mamma, hon sa det ’Du får försöka, men blir det för jobbigt så får du ju ringa’ ”. Dorotea förklarar dessutom att ”om det hände något nytt så blev det väl oftast att jag bara gick därifrån. För att jag orkade inte bråka så där”. Trots konflikten med läraren menar Dorotea att ”…han var ju inte dålig som lärare på ett sätt. Han lärde ju ut bra”.