Socioekonomiska hälsoskillnader mellan befolkningsgrupper framträder överallt i värl-den och har visat sig vara väldigt seglivade (Lahelma 2017). Hälsoskillnader avspeglar värl-den hierarkiska strukturen i hela samhället och dess olika områden, varvid de förekommer i alla dimensioner av den sociala ställningen (Lahelma m.fl. 2007). Genom socialpoli-tik och samhällspraxis borde man systematiskt ingripa i de strukturella faktorer som ligger bakom ojämlikhet avseende hälsa och välfärd, såsom effekterna av fattigdom, arbets- och levnadsförhållanden, utbildningssystem, sysselsättningsåtgärder, boende och service samt ohälsosamma levnadssätt (Prättälä m.fl. 2007). Målet med statsrådets folkhälsoprogram Hälsa 2015 var att i Finland minska skillnaderna i dödlighet med en femtedel fram till utgången av år 2015, men faktum är att skillnaderna ökade under perioden (Rotko m.fl. 2011; Lahelma 2017).
Hälsoskillnader mellan olika befolkningsgrupper påverkas av ojämlika sociala strukturer och processer, vilka blir synliga genom människornas sociala ställning som helhet. Processer som skapar ojämlikhet syns i form av ojämn fördelning av makt, sta-tus, förmögenhet och andra resurser i samhället (Allardt 1983; Lahelma m.fl. 2007). På de objektiva och subjektivt upplevda omständigheterna avseende hälsa och välfärd inverkar bland annat det om ett barn som fötts är flicka eller pojke, var i Finland eller världen barnet råkar födas, i hurdan familj det föds; hur mamman, pappan och när-stående mår; hurdana de materiella och sociala levnadsförhållandena under barndo-men är (Rotko m.fl. 2011; Kestilä & Rahkonen 2014; Kääriälä m.fl. 2020), det sociala stöd barnet och den unga får (Haukkala 2014), den ungas utbildningsmöjligheter och hur hen klarar utbildningen, sysselsättning och arbetsförhållanden (Lahelma m.fl. 2007;
Martikainen & Mäki 2014). Också användningen av hälso- och sjukvårdstjänster och socialvårdstjänster samt tjänsternas och vårdens kvalitet varierar beroende på indivi-dens socioekonomiska ställning, vilket medför att deras tillgänglighet och funktion är av betydelse för upprätthållandet av hälsa och botandet av sjukdomar (Manderbacka m.fl. 2007, 2017). Dessa samma sociala mekanismer påverkar livet även för personer med utländsk bakgrund.
Hos personer med finländsk bakgrund (båda föräldrarna födda i Finland och mo-dersmålet finska, svenska eller samiska) framgår hälsoskillnader enligt utbildnings-nivå, yrkesställning och inkomst av upplevd hälsa (Rahkonen m.fl. 2007), prevalens (Koskinen m.fl. 2007) och dödlighet (Valkonen 2007; Valkonen m.fl. 2007; Rotko m.fl.
2011, 13). Utbildning ger kunskaper och färdigheter, medan yrkesställningen
avspeg-lar arbetsförhållanden. Inkomsterna bestämmer hurdana de materiella villkoren och konsumtionsförmågan är. (Lahelma m.fl. 2007).
Skillnader i hälsa och välfärd orsakas av yttre förhållanden livet, sociala faktorer som inverkar på hälsan från barndom till vuxen ålder, varför i synnerhet levnadsför-hållanden i barndomen är viktiga för hälsan i vuxen ålder. Faktorer gällande levnads-förhållanden i barn- och ungdomen förklarar en betydande andel av de socioekono-miska hälsoskillnaderna bland vuxna (Kestilä 2008; Kestilä & Rahkonen 2014). Om ett barn under lång tid utsätts för belastande och svåra upplevelser, kan de direkt påverka barnets tillväxt och utveckling exempelvis genom upplevd stress (Rotko m.fl. 2011). Ett barns välbefinnande är beroende av föräldrarnas välbefinnande, eftersom barnet inte klarar sig i livet utan vuxnas fortgående och tillräckligt goda omsorg. Levnadsförhål-landen, människorelationer och upplevelser under barn- och ungdomen påverkar den ungas utbildning, sysselsättning, levnadsvanor och hälsa. Senare stöder människo-relationer – kamrater, vänner, bekanta, partner och arbetskamrater – den unga och vuxna personens hälsa och välbefinnande, eftersom individen i dessa relationer ger och tar emot socialt stöd i olika former (t.ex. mentalt stöd, råd, information, materiell hjälp) (Haukkala 2014). I en mänsklig gemenskap kan individen uppleva en känsla av tillhörighet, vilket ger livet mening. I vuxen ålder skyddar familj och en parrelation också hälsan och ökar individens välbefinnande (Joutsenniemi 2014; Haukkala 2014).
Barndomsfamiljen har stor betydelse också för barnets utbildningskarriär och soci-oekonomiska position i vuxen ålder, eftersom barn till utbildade föräldrar ofta också själva utbildar sig och på så vis uppnår en god socioekonomisk ställning (Rotko m.fl.
2011, 31; Teräs & Kilpi-Jakonen 2013).
I figur 1 presenteras en sammanfattning av hur samhälleliga och individuella faktorer och processer påverkar uppkomsten och upprätthållandet av skillnader i hälsa och välfärd. I modellen finns samhällsstrukturella faktorer, individens sociala ställning samt förmedlande faktorer som påverkar levnadsförhållande och levnads-sätt, vilkas samverkan leder till skillnaderna i hälsa och välfärd mellan befolknings-grupperna. Till detta tillägger jag materiella och sociala levnadsförhållanden i an-knytning till boendeområdet samt hälsan och välfärden hos individens närstående och medlemmar i hushållet, eftersom hälsa och välfärd är en process som kumuleras under livsloppet.
Faktorer i
Figur 1. Bakgrundsfaktorer till skillnader i hälsa och välfärd (modifierad Rotko m.fl. 2011, 16).
2.1. Hälsoskillnader enligt geografiskt läge och språkgrupper
Objektiva skillnader i hälsa och välfärd framträder också geografiskt, eftersom den åldersstandardiserade hälsan är bättre hos dem som bor i Västra Finland och Södra Finland (Karvonen 2019) och framför allt är dödligheten lägre än hos dem som bor i Östra Finland och Norra Finland (Saarela & Finnäs 2006, 2011). Hälsan och välfärden hos Österbottens svenskspråkiga befolkning är bättre än hos den finskspråkiga befolk-ningen i samma områden (Hyyppä & Mäki 2001a-b, 2003; Saarela & Finnäs 2003a, 2006;
Suominen 2014). I synnerhet finlandssvenska män har nytta av den hälsofördel som minoritetsställningen medför, vilken inte fullständigt verkar kunna förklaras med exempelvis hälsobeteende eller socioekonomisk ställning (Suominen 2014). Bland per-soner som flyttat till Österbotten från andra områden var hälsan i genomsnitt sämre än bland infödda svenskspråkiga invånare (Saarela & Finnäs 2006), vilket delvis kan ha berott på att de inflyttade är mindre integrerade i gemenskapen. En tidigare under-sökning har visat att i hela landet har svenskspråkiga färre skilsmässor, bättre hälsa, längre livslängd, mindre arbetslöshet och högre utbildningsnivå (Finnäs 1986; Saarela
& Finnäs 2003; Saarela & Finnäs 2014; Saarela m.fl. 2016) än finskspråkiga finländare.
Andelen arbetslösa och förtidspensionerade är också mindre bland finlandssvenskarna.
Skillnaderna i dödlighet, arbetslöshetsrisk och i viss mån också upplevd hälsa berör i synnerhet män och är inte drastiska (Suominen 2014). I undersökningen Hälsa 2000 rapporterade svenskspråkiga kvinnor större förekomst av problem i anknytning till den psykiska hälsan än finskspråkiga kvinnor (Nyqvist m.fl. 2008). I samma befolkning-sundersökning observerades att svenskspråkiga i hela landet deltog i sociala aktivite-ter oftare än finskspråkiga. Finskspråkiga upplevde oftare nervositet och ångest och använde mera alkohol än svenskspråkiga. Språkgrupperna skiljde sig från varandra i synnerhet i fråga om överkonsumtion av alkohol. (Toffol m.fl. 2015.)
Också finlandssvenska barn och ungas hälsa och välfärd är bättre än de finsk-språkigas. Svenskspråkiga elever i klass 8 och 9 hade upplevt mindre mobbning än finskspråkiga (Saarela & Finnäs 2003a) och deras upplevda hälsa var bättre (Suominen m.fl. 2000). I en gymnasieundersökning i Nyland och Österbotten framkom skillnader mellan språkgrupperna i fråga om förekomst av depression endast i Nyland, där med-elsvår eller svår depression var vanligare bland elever i finskspråkiga gymnasier än bland elever i svenskspråkiga gymnasier (Kangas m.fl. 2017). Självmord har varit två gånger vanligare bland finskspråkiga än bland svenskspråkiga 15–30-åriga invånare i Österbottens och Nylands kustregion (Saarela & Finnäs 2008). Det är anmärkningsvärt att finlandssvenskarnas hälsoindikatorer är konsekvent bättre än de finskspråkigas, bland personer som bor inom samma områden, och de facto har inga motstridiga forskningsresultat publicerats (Suominen 2014).
En del av dessa hälsoskillnader mellan språkgrupperna kan förklaras med den svenskspråkiga befolkningens bättre socioekonomiska ställning och högre utbild-ningsnivå (Saarela & Finnäs 2003b; Saarela 2006) samt med rötter på boningsorten i flera generationer, vilket innebär mottaget och givet socialt stöd i den lokala gemenskapen, positiv social delaktighet (Hyyppä & Mäki 2001a-b, 2003). Den ekonomiska levnadsstan-darden och förmögenheten var högre bland invånare som hade bott flera generationer i Österbotten än bland de inflyttade (Saarela 2006). Både i Nyland och i Österbotten har de svenskspråkiga invånarna oftare än de finskspråkiga fötts i det område där de bor (Saarela & Finnäs 2006, Saarela 2006).
Österbotten skiljer sig från andra landskap också i det avseendet att landskapet har lockat utländsk befolkning i rätt hög grad, så att av dess befolkning var 7,8 procent av utländsk bakgrund, vilket är den tredje största andelen invånare med utländsk bakgrund i Finland efter Nyland och Egentliga Finland (figur 2). En undersökning har gjorts om sysselsättningen och integrationen av personer med utländsk bakgrund i Närpes i Österbotten (Mattila & Björklund 2013). För tio år sedan var 85 procent av När-pes befolkning svenskspråkiga och 9 procent hade ett främmande språk som moders-mål, medan de resterande hade finska som modersmål. Invandringen i Närpes, som i huvudsak är arbetskraftsinvandring, har en över tjugo år lång historia. Närpes har haft nytta av immigration och inhemsk migration på många olika sätt och personer som har flyttat dit har också troget stannat kvar i kommunen. Det talas om Närpes modell (ovan nämnda verk).
Andelen befolkning med utländsk bakgrund varierar avsevärt mellan olika områ-den (figur 2). I alla landskap har andelen befolkning med utländsk bakgrund ökat från år 2015 till år 2020. Andelen personer med utländsk härkomst var högst på Åland (16,7
% varav en stor del med svensk bakgrund), och nästhögst i Nyland (14,9 %). Lägst andel invånare med utländsk härkomst fanns i Södra Österbotten (2,5 %). Av alla personer med utländsk bakgrund bodde hälften i huvudstadsregionen. En kommunvis granskning
16.7
Figur 2. Andelen personer med utländsk bakgrund av befolkningen i landskapen 2015 och 2020 (%) (FOS 2021b).