utländsk bakgrund
I slutet av 2020 var totalt 8 procent av Finlands befolkning personer med utländsk bakgrund (personens båda föräldrar eller den enda kända föräldern var födda/född i utlandet). Andelen personer med utländsk bakgrund i första generationens, dvs. per-soner med utländsk bakgrund födda i utlandet, var 83 procent av alla med utländsk bakgrund. Andelen i Finland födda, dvs. personer med utländsk bakgrund i andra ge-nerationen, var 17 procent (födda av finländska föräldrar, som är födda i utlandet). Av personerna med utländsk bakgrund kom den största gruppen från bakgrundslandet Sovjetunionen eller Ryssland (20,4 %) och Estland (11,4 %), Irak (5,7 %) och Somalia (5,1
%). Av andelen med utländsk bakgrund i första generationen utgjorde personer med europeisk bakgrund över hälften (53 %), andelen med asiatisk bakgrund 30 procent och med afrikansk bakgrund 11 procent. Av personer med utländsk bakgrund födda i Finland utgjorde andelen personer med europeisk bakgrund 46 procent, andelen med asiatisk bakgrund 28 procent och med afrikansk bakgrund 22 procent. Andelen personer med afrikansk bakgrund av invånare med utländsk bakgrund i andra generationen är den dubbla. (FOS 2021a.)
Resurserna avseende hälsa och välfärd bland personer som har flyttat till Finland från utlandet varierar enligt orsaken till flytten, ålder vid flytten och hur lång tid personen har bott i landet. Bland ofrivilliga migranter är levnadsförhållandena i ur-sprungslandet (krig, väpnad konflikt, förföljelse) eller under resan (brist på säkra rese-förhållanden) sämre än bland dem som har migrerat frivilligt, vilket medför att de är i en sårbar ställning i fråga om hälsa och välfärd. Ju yngre man är när man immigrerar, desto lättare är det att anpassa sig, lära sig språket, utbilda sig och senare som ung vux-en hitta ett arbete (t.ex. Malin 2011). Ju längre migrantvux-en har bott i det nya hemlandet, desto längre har hen kunnat leva i en relativt trygg miljö, så att de primära behoven har blivit tillgodosedda, barnen har gått i skola och lärt sig landets språk, föräldrarna har fått sysselsättning och hälsan har kunnat upprätthållas i hälso- och sjukvården.
Dessa samhällsstrukturella faktorer för välfärd har i princip kunnat inverka positivt på välbefinnandet hos invånare födda här, med utländsk bakgrund i andra generationen.
Med tiden har migranten skaffat sig kunnande om livet i det nya hemlandet.
2020), vilka är goda livsfaktorer också ur synvinkeln för hälsa och välfärd (”frisk mig-rant”-fenomenet, healthy migrant effect; McDonald & Kennedy 2004). Sysselsättningen bland dem är emellertid lägre än hos majoritetsbefolkningen, vilket framträder i form av knappa materiella levnadsförhållanden och fattigdom bland barnfamiljer (Kääri-lä m.fl. 2020, 26, 35–36). Den (Kääri-lägre sysselsättningen och högre graden av arbetslöshet beror på brist på yrkesutbildning eller högre utbildning och bristande språkkunskap (Nieminen 2015). Sysselsättningen bland utbildade minskas av bristande kunskaper i finska eller svenska och diskriminering (Ahmed 2019). Arbetslöshet inverkar ofta skad-ligt på sociala relationer, hälsa och välfärd, i synnerhet när den är långvarig. Det är inte fråga om enbart ekonomisk knapphet, trots att arbetslösheten har en klar inverkan på utkomsten och om den är långvarig ökar risken för fattigdom (Karvonen m.fl. 2019, 50–51). Arbetslöshet försvagar också hälsan och det upplevda välbefinnandet. Svag sysselsättning avspeglar sig på invandrarnas inkomster, vilka i genomsnitt är lägre än bland infödda finländare (i alla nordiska länder Dunlavy m.fl. 2020b; i Helsingfors Saukkonen 2016; Kääriälä m.fl. 2020, 33–38). De lägre inkomsterna visar sig i form av barnfamiljsfattigdom, sämre levnadsförhållanden, eventuellt förmågan att klara stress eller psykisk belastning i vardagen och till och med i form av insjuknanden och hälso-problem i högre grad än bland infödda finländare.
De finländska arbetsmarknaderna är hierarkiskt och vertikalt indelade enligt kön och arbetstagarens etniska bakgrund och härkomst. Kvinnor utbildar sig i allmänhet inom hälso- och sjukvården samt social- och utbildningssektorn, medan män främst utbildar sig inom teknik- och byggbranschen. Det att arbetsmarknaden är vertikalt indelad enligt arbetstagarens etniska bakgrund innebär att många invandrare arbetar på lägre nivåer av den socioekonomiska hierarkin, med arbeten som är sämre betalda och mindre prestigefyllda (t.ex. Toivanen & Väänänen 2013). Också tidsbegränsade arbetsavtal är vanligare bland personer med invandrarbakgrund (Forsander 2007;
Sutela 2005; Toivanen m.fl. 2013, 3). Invandrares arbeten är oftare ströjobb, deltidsar-bete och skiftardeltidsar-bete jämfört med finländares ardeltidsar-beten (Sutela 2015). Invandrare har också arbetsuppgifter som inte motsvarar deras utbildning, är undersysselsatta, ar-betar som uthyrd arbetskraft, är visstidsanställda och arar-betar under atypiska tider oftare än majoritetsbefolkningen (Sutela 2015, 2016). Undersysselsättning visar brist på arbete. Det var enligt undersökningen ”Arbete och välfärd hos personer med ut-ländsk härkomst” vanligast bland personer från de ursprungsländer hos vilka även sysselsättningsgraden är lägst, dvs. personer från Mellanöstern och Nordafrika och personer med flyktingbakgrund (Undersökningen om arbete och välfärd hos personer av utländsk härkomst, UTH-undersökningen, Sutela 2016). Eftersom arbetsmöjlig-heterna är särskilt små för outbildade, är många arbetslösa invandrare tvungna att bli företagare. Invandrare är aktiva inom företagande (Sutela 2015). Sysselsättnings-graden bland invånare med utländsk bakgrund i första generationen förbättras ju längre personen bor i landet (Larja & Sutela 2015), men även andelen företagare av alla sysselsatta personer med utländsk bakgrund ökar (Sutela 2015). Dessutom sysselsätts
kvinnor med utländsk bakgrund avsevärt sämre än kvinnor i majoritetsbefolkningen (Larja & Sutela 2015).
Om en persons sociala ställning försämras i det nya hemlandet jämfört med i ur-sprungslandet, kan det vara en riskfaktor för personens välbefinnande. Den socioeko-nomiska ställningen kan sjunka t.ex. på grund av att den utbildning som personen skaffat i ursprungslandet inte är tillämplig på Finlands arbetsmarknad, eller på grund av att en vuxen invandrare lär sig finska eller svenska långsamt, varvid kunnandet kan bli föråldrat. Så kan ofta vara fallet exempelvis för personer av rysk härkomst, vilka i allmänhet har högskoleexamen från sitt ursprungsland. Dessutom kan den sociala ställningen försämras på grund av diskriminering på den finska arbetsmarknaden (Ahmed 2019).
Sysselsättningen bland personer av utländsk härkomst i västvärlden är resultatet av två gallringsprocesser: för det första klarar endast de friskaste av att emigrera eller fly sitt land (fenomenet frisk migrant, McDonald & Kennedy 2004) och för det andra väl-jer arbetsgivaren ut endast de duktigaste bland de friskaste arbetstagarna (fenomenet frisk arbetstagare, healthy worker effect; McMichael 1974). Beklagligt snabbt kan en frisk arbetstagare med invandrarbakgrund, när tiden i landet och arbetsåren går, bli en sjuk, utmattad arbetstagare (fenomenet utmattad migrant, exhausted migrant effect; Bollini
& Siem 1995) som har utfört ”3D arbete” – smutsigt, farligt och förnedrande arbete (dirty, demeaning, dangerous) (Ahonen m.fl. 2007; Agudelo-Suarez m.fl. 2011), som majoritets-befolkningen inte vill utföra. Hälsan hos en vuxen invandrare med flyktingbakgrund kan belastas av flera faktorer: oro över närstående i ursprungslandet, många förluster i migrationsprocessen, oro över barnens liv och framtid i det nya hemlandet, oro för hur man ska klara sig i arbetet under dåliga arbetsförhållanden, ekonomiska bekymmer för hur man ska klara sig med låg lön osv. Det kan finnas många stressfaktorer samtidigt.
Samhälleliga institutionella faktorer kan (ofrivilligt) orsaka skillnader i välfärd mellan språkgrupperna tex. genom utbildningssystemen (Karvonen 2019b). Man borde säkra för barn som kommer från olika utgångslägen jämlika möjligheter för inlärning och utveckling. Dessa faktorer gynnar mera familjer med barn och ungdomar som kommer från medelklassförhållanden. Utbildningsstigarna för unga personer med utländsk bakgrund, såväl för i utlandet som i Finland födda är ofta styckvisa, och kun-nandet är svagare än hos majoritetsbefolkningen. Ungdomar med utländsk bakgrund fortsätter mera sällan studier på andra stadiet än ungdomar med finländsk bakgrund.
Vidare avbryter ungdomar med utländsk bakgrund studierna oftare och utbildar sig mera sällan i akademiska yrken än ungdomar med finländsk bakgrund. (Portin m.fl.
2017; Kalalahti m.fl. 2017a-b; Kääriälä m.fl. 2020, 48–50.) Resultaten är likartade, obero-ende av om ungdomen flyttat som minderårig till Finland eller fötts i Finland (Malin
& Kilpi-Jakonen 2020).
Hälsan och välbefinnandet hos befolkningen med utländsk bakgrund kan i det nya
vandringsprocessen och olika familjemedlemmars integrering i olika takt, splittrade familjerelationer och nätverk av familjerelationer, bristande språkkunskap, upplevd diskriminering, sysselsättningssvårigheter och lägre social ställning än den övriga be-folkningen (WHO 2017; WHO 2008). Till exempel bland män med kurdisk bakgrund som flyttat till Finland från Irak och Iran hade till och med en tredjedel erfarenheter av tortyr (Garoff m.fl. 2021). Skillnader i hälsa och välfärd enligt etnisk bakgrund eller härkomst har i tidigare undersökningar konstaterats bland annat i fråga om mental hälsa, infektions-sjukdomar, fysisk funktionsförmåga, vissa levnadssätt och riskfaktorer för livsstilssjukdo-mar, reproduktiv hälsa samt i socialt välbefinnande (Castaneda 2019). Hos personer från Mellanöstern och Nordafrika var psykiska symptom och psykisk belastning vanligare än bland befolkningen i genomsnitt (Rask m.fl. 2016b; Castaneda m.fl. 2015a). Deras symptom kunde hänföras till ringa utbildning, arbetslöshet, utkomstproblem, hög ålder och svaga kunskaper i finska eller svenska. Också erfarenheter av sämre livskvalitet och lägre grad av delaktighet var vanligare bland dessa grupper jämfört med hela befolkningen (Cas-taneda m.fl. 2012; Cas(Cas-taneda m.fl. 2015a; Nieminen m.fl. 2015). Den högre prevalensen av psykiska symptom visar sig emellertid inte i användningen av mentalvårdstjänster, utan personer av utländsk härkomst använder/får litet av de tjänster de behöver (Koponen m.fl. 2016; Castaneda m.fl. 2020; Kieseppä m.fl. 2020; Cilenti m.fl. 2021).
Många problem rörande välbefinnandet hopar sig ofta bland personer som flyttat från Mellanöstern och Nordafrika enligt befolkningsundersökningar gjorda på 2010-ta-let (UTH-undersökningen 2014, Koponen m.fl. 2015; Castaneda m.fl. 2015a). Upplevelser av diskriminering är också allmänna och varierar mellan olika grupper enligt härkomst och yttre olikheter (Undersökningen Invandrarnas hälsa och välbefinnande 2010, av personer med somalisk bakgrund 29 %, av kurder och personer med rysk bakgrund 35
%, Rask m.fl. 2018; Castaneda m.fl. 2015b). Personer som hade upplevt diskriminering rapporterade oftare än andra att de upplevde sin hälsa som svag, hade långtidssjuk-domar och sämre mental hälsa (Rask m.fl. 2018). Personer med flyktingbakgrund hade mera brister i välbefinnandet och erfarenheter av otrygghet än övriga personer med utländsk bakgrund, och de upplevde mer ensamhet och hade färre finländska vänner jämfört med personer som flyttat av andra orsaker (Castaneda m.fl. 2015a). Vissa kultu-rella traditioner är i direkt relation till problem med hälsa och välbefinnande, såsom kvinnlig könsstympning som utförs i vissa ursprungsländer (FGM/C) (FOS 2012) och våld i anknytning till upprätthållande av släktens heder. Också vissa livsstilssjukdomar och riskfaktorer i anknytning till dessa, såsom fetma (Nieminen m.fl. 2015; Laatikainen m.fl.
2016) och svårigheter i anknytning till den fysiska funktionsförmågan (Nieminen m.fl.
2015; Rask m.fl. 2016c) var vanligare bland personer med utländsk bakgrund. Dessut-om är tillgången till och användningen av många hälso- och sjukvårdstjänster, såsDessut-om hälsogranskning, screening och rehabilitering, ovanligare än bland befolkningen i genomsnitt (Koponen m.fl. 2016). Å andra sidan var människor i nästan alla härkomst-grupper oftare nöjda med sina människorelationer och litade mer på myndigheterna och servicesystemet jämfört med hela befolkningen. (Castaneda & Kauppinen 2015).
3.1. Att bilda ett hem och välja boningsort
Utifrån vilka grunder väljer en individ med familj sin boningsort? Enligt undersökning-ar överväger en individ, i den mån hen eller hushållet hundersökning-ar möjlighet att välja boningsort, bland annat familjemedlemmarnas utbildnings- och sysselsättningsmöjligheter, boy-ta, boendekostnader och förbindelser samt tjänster. Vid valet av den plats man ska bo handlar det inte enbart om val av en viss typ av bostad – samtidigt väljer man också en viss boendemiljö med invånare, delvis också livsstil (Kytö m.fl. 2006; Ilmarinen m.fl.
2019). Till denna livsstil hör sociala faktorer i gemenskapen, såsom öppenhet, vänlighet, omsorg och aktivt deltagande på fritiden i olika hobbyaktiviteter och i religiös verk-samhet. Från undersökningar avseende inre omflyttning bland personer med utländsk bakgrund känner man till att de med tiden mer och mer flyttar från placeringsorter runtom i landet till landets södra delar och stora städer, där de etniska gemenskaperna är större, studie- och arbetsutbudet är större och möjligheterna att utöva den egna reli-gionen är bättre (Juntunen & Aloulou 2019). Vi vet också utifrån tidigare forskning att invandrare som kommer från länder utanför Europa med avsevärt större sannolikhet bor i städer jämfört med infödda finländare (Juopperi 2019). Boendeformerna skiljer sig också åt enligt invånarens härkomst. Invandrare är i Finland överrepresenterade i hyresboende och subventionerade bostäder och underrepresenterade i ägarboende (Andersen m.fl. 2013).
Personer med flyktingbakgrund uppgav att de hade ”valt” Finland som bosätt-ningsland eftersom landet är socialt och politiskt lugnt och tryggt, med offentligt skolsystem av hög kvalitet (Juntunen & Aloulou 2019, 55). Många med flyktingbakgrund är traumatiserade av upplevt våld i hemlandet eller under flykten, och därför är förut-sägbarhet och trygghet i det nya hemlandet viktiga för dem (ovan nämnda verk). Att bilda ett hem och välja bosättningsort är betydelsefulla händelser för alla människor.
I synnerhet hemmet förknippas med många positiva känslor och betydelser när det är eget. Det borde vara en trygg och intim plats, med tonvikt på familje- och privatliv.
Personer med flyktingbakgrund som är ofrivilliga migranter är när de anländer till landet ofta ekonomiskt beroende av socialbidrag och informationsmässigt beroende av socialmyndigheterna när det gäller hur bostadsmarknaderna i landet fungerar. Ofta placeras de efter mottagningscentren att bo i kommunala hyreslägenheter i närkom-munerna. Å andra sidan har denna unga befolkning breda informationsnätverk till sina landsmän och landskvinnor, samt till personer i Finland med flyktingbakgrund från grannländerna, genom vilka de får information (även felaktig information och rykten) om lokala bostads- och arbetsmarknader, och kan t.ex. hyra en lägenhet av en landsman och hitta en arbetsplats. I värsta fall kan en landsman också utnyttja en person som behöver bostad. Att hyra bostad på den fria marknaden kan vara svårt, om hyresvärden diskriminerar personer med utländsk bakgrund. Att bilda ett hem är mer än att enbart
orienterar man sig också mot sitt framtida liv (Juntunen & Aloulou 2019, 13–14, 54).
Hemmets placering i kommunen bestämmer också kvaliteten på service och skola samt i hur stor utsträckning nykomlingarna har möjlighet att vara i kontakt med personer med finländsk bakgrund. I stora städer är bostadsområdena segregerade enligt befolk-ningens socioekonomiska ställning och etnicitet (Vilkama 2010 Rasinkangas 2014).