Efter ett tag verkar de starka känslorna i gruppen lugna ner sig och stäm-ningen i gruppen kommer att präglas av öppenhet och en tillåtande hållning. En analytiker beskriver det som att så länge man kan hitta till det psykoana-lytiska i gruppen finns inget rätt och fel, man får arbeta med det man har så gott man kan, så länge man har en psykoanalytisk hållning kan man förstå det som sker på olika sätt. Här har betydelsen av frågor om frekvens och vem man riktar sig mot börjat ge efter till förmån för den psykoanalytiska blicken, där man som psykoanalytiker är intresserad av vad som händer i rummet, och inte bryr sig så mycket om rätt och fel.
Under denna period genomför Björn Salomonsson, som var en del av gruppen, på KI en randomiserad studie på metoden spädbarnsanalys i syfte att bedöma dess effekt. Under forskningsperioden väljer Björn Salomonsson att inte delta i gruppens arbete av forskningsmässiga skäl. Via Björn Salo-monsson kommer 40 mamma-barn- par för att få behandling med spädbarns-analys, och detta innebär att gruppen under en period får många fall att ar-beta med.
Björn Salomonssons forskningsprojekt innebär att gruppen får rätt många fall att arbeta med och att de har någon att tala med om hur de arbetar, ef-tersom Salomonsson intervjuar dem i samband med varje fall de arbetar med. Man kommer fram till att alla jobbar lite olika. Salomonssons forsk-ning bekräftar det flera av dem redan känt på sig: att det finns en grupp mammor som inte klarar av att man fokuserar så mycket på barnet. Det finns också en grupp mammor som verkar behöva mer stöttande än psykoanalytisk behandling.
I fas 3 verkar det som om hela gruppen handleder fallen gemensamt, det finns officiella ledare, som leder gruppen och har den rätta bakgrunden med tanke på föreningens krav på ledning för en utbildning, men inofficiellt finns det ingen lika självklar ledare som Johan Norman en gång var.
Från instängt till högt i tak
Fas två övergår småningom i en friare stämning än tidigare. A beskriver det så här ”Jag tycker folk har blivit mycket mera avslappnade, det jag kallar den religiösa hållningen håller på att vittra bort.” (A2) Det är tydligt att peri-oden med hätskt renlärighetstänk småningom ebbar ut, alla berättelser vittnar om att det har övergått i något annat, en mera tolerant stämning, med högre i tak än tidigare. Man tillåter sig att släppa fixeringen vid att det måste vara som Johan Norman sade till förmån för inställningen att man är olika, och det får man vara. Det är också så att deltagarna i gruppen känner varandra väldigt väl efter att ha arbetat så många år tillsammans. F beskriver hur väl man känner varandra i gruppen idag: man vet vilken typ av kommentarer
Fas 3 – Högt i tak
Efter ett tag verkar de starka känslorna i gruppen lugna ner sig och stäm-ningen i gruppen kommer att präglas av öppenhet och en tillåtande hållning. En analytiker beskriver det som att så länge man kan hitta till det psykoana-lytiska i gruppen finns inget rätt och fel, man får arbeta med det man har så gott man kan, så länge man har en psykoanalytisk hållning kan man förstå det som sker på olika sätt. Här har betydelsen av frågor om frekvens och vem man riktar sig mot börjat ge efter till förmån för den psykoanalytiska blicken, där man som psykoanalytiker är intresserad av vad som händer i rummet, och inte bryr sig så mycket om rätt och fel.
Under denna period genomför Björn Salomonsson, som var en del av gruppen, på KI en randomiserad studie på metoden spädbarnsanalys i syfte att bedöma dess effekt. Under forskningsperioden väljer Björn Salomonsson att inte delta i gruppens arbete av forskningsmässiga skäl. Via Björn Salo-monsson kommer 40 mamma-barn- par för att få behandling med spädbarns-analys, och detta innebär att gruppen under en period får många fall att ar-beta med.
Björn Salomonssons forskningsprojekt innebär att gruppen får rätt många fall att arbeta med och att de har någon att tala med om hur de arbetar, ef-tersom Salomonsson intervjuar dem i samband med varje fall de arbetar med. Man kommer fram till att alla jobbar lite olika. Salomonssons forsk-ning bekräftar det flera av dem redan känt på sig: att det finns en grupp mammor som inte klarar av att man fokuserar så mycket på barnet. Det finns också en grupp mammor som verkar behöva mer stöttande än psykoanalytisk behandling.
I fas 3 verkar det som om hela gruppen handleder fallen gemensamt, det finns officiella ledare, som leder gruppen och har den rätta bakgrunden med tanke på föreningens krav på ledning för en utbildning, men inofficiellt finns det ingen lika självklar ledare som Johan Norman en gång var.
Från instängt till högt i tak
Fas två övergår småningom i en friare stämning än tidigare. A beskriver det så här ”Jag tycker folk har blivit mycket mera avslappnade, det jag kallar den religiösa hållningen håller på att vittra bort.” (A2) Det är tydligt att peri-oden med hätskt renlärighetstänk småningom ebbar ut, alla berättelser vittnar om att det har övergått i något annat, en mera tolerant stämning, med högre i tak än tidigare. Man tillåter sig att släppa fixeringen vid att det måste vara som Johan Norman sade till förmån för inställningen att man är olika, och det får man vara. Det är också så att deltagarna i gruppen känner varandra väldigt väl efter att ha arbetat så många år tillsammans. F beskriver hur väl man känner varandra i gruppen idag: man vet vilken typ av kommentarer
folk kommer med. Men ingen av dem är väldigt kritisk, man vet att man arbetar på olika sätt och verkar respektera det.
G2: Det är nog samma metod idag, tror jag, [som på Johan Normans tid] fast vi har tillåtit oss att bli lite mer flexibla inom ramarna. Han var ju den person han är, och vi är ju inte som han, vi är ju alla individer, var och en jobbar ju utifrån sig. Vi kan inte göra som han gjorde, vi måste ju lita på vad vi har inom oss, och de erfarenheter vi har.
Diskussionerna har varit laddade, men man har enats kring nya lösningar som ändå har kvar något av det ursprungliga tänket. Barnet är fortfarande i centrum, även om man tillåter sig att arbeta mer med mammorna än tidigare.
G2: Det tror jag hade med Johan Norman att göra. I grund och botten för det var ju hans metod och hans sätt att arbeta på och det som var unikt för den här metoden. Sen har vi väl modifierat det där allihop. Vi har pratat mycket om det. För sen dog ju han. Det blev så laddat också att gå in och ändra i hans me-tod. Men jag tror att vi, vi har haft många diskussioner kring det där, och det har kommit upp i handledningen också, och det känns som att det är högre i tak och man kan också prata med mammorna när det behövs. /…/Det känns som att man pratar lite med mamman genom barnet också eller med båda två, och att man inbegriper barnet i språket. Nu ska du och jag fråga mamma om det här och nu ska vi höra vad mamma tycker om det här. För det är också be-tydelsefullt för mamma att känna att man också vänder sig till barnet och att barnet är med och lyssnar. Det är betydelsefullt för det som sker i hennes inre att barnet också ingår. Det är väldigt genialt i metoden, att det blir på den ni-vån.
I: Tycker du att diskussionerna kring det här har varit laddade?
G2: Ja, det har varit rätt så laddat, för vissa har varit mera, velat hålla fast vid att det måste ske genom barnet. Det har funnits olika åsikter runt det där. Men jag tycker att vi har enats ganska bra runt att man kan luckra upp det där lite grann. Men ändå behålla metoden inom sig, att inte tappa hela fokusen på barnet.
I citatet ovan blir det tydligt att seminariegruppen tillsammans reflekterat mycket över situationen och att man tycks ha funnit en lösning som känns tillfredsställande. Denna lösning innebär att man accepterat att det finns olikheter, samtidigt som man uttalat att barnet på något sätt ska vara centralt i behandlingen, men att fokus på enbart barnet kan luckras upp. Enligt G har diskussionerna varit laddade, men man har ”enats ganska bra” runt en ny hållning. På sätt och vis kan man säga att man har lyckats hitta lösningar där man kan inkludera Johan Norman trots att man ändrar i hans metod. Man säger: han hann inte till den här delen av metodutvecklingen, eller: han gjorde nog så här egentligen, han bara fokuserade på något annat.
E2: Det är ett arbete kring hur slags bokstavstrogen man ska vara kring det Johan förde fram. Vår gemensamma kunskapsmassa innefattar ju mammorna mycket mer än förut. Det var ju inte så från början, som om Johan med sin
folk kommer med. Men ingen av dem är väldigt kritisk, man vet att man arbetar på olika sätt och verkar respektera det.
G2: Det är nog samma metod idag, tror jag, [som på Johan Normans tid] fast vi har tillåtit oss att bli lite mer flexibla inom ramarna. Han var ju den person han är, och vi är ju inte som han, vi är ju alla individer, var och en jobbar ju utifrån sig. Vi kan inte göra som han gjorde, vi måste ju lita på vad vi har inom oss, och de erfarenheter vi har.
Diskussionerna har varit laddade, men man har enats kring nya lösningar som ändå har kvar något av det ursprungliga tänket. Barnet är fortfarande i centrum, även om man tillåter sig att arbeta mer med mammorna än tidigare.
G2: Det tror jag hade med Johan Norman att göra. I grund och botten för det var ju hans metod och hans sätt att arbeta på och det som var unikt för den här metoden. Sen har vi väl modifierat det där allihop. Vi har pratat mycket om det. För sen dog ju han. Det blev så laddat också att gå in och ändra i hans me-tod. Men jag tror att vi, vi har haft många diskussioner kring det där, och det har kommit upp i handledningen också, och det känns som att det är högre i tak och man kan också prata med mammorna när det behövs. /…/Det känns som att man pratar lite med mamman genom barnet också eller med båda två, och att man inbegriper barnet i språket. Nu ska du och jag fråga mamma om det här och nu ska vi höra vad mamma tycker om det här. För det är också be-tydelsefullt för mamma att känna att man också vänder sig till barnet och att barnet är med och lyssnar. Det är betydelsefullt för det som sker i hennes inre att barnet också ingår. Det är väldigt genialt i metoden, att det blir på den ni-vån.
I: Tycker du att diskussionerna kring det här har varit laddade?
G2: Ja, det har varit rätt så laddat, för vissa har varit mera, velat hålla fast vid att det måste ske genom barnet. Det har funnits olika åsikter runt det där. Men jag tycker att vi har enats ganska bra runt att man kan luckra upp det där lite grann. Men ändå behålla metoden inom sig, att inte tappa hela fokusen på barnet.
I citatet ovan blir det tydligt att seminariegruppen tillsammans reflekterat mycket över situationen och att man tycks ha funnit en lösning som känns tillfredsställande. Denna lösning innebär att man accepterat att det finns olikheter, samtidigt som man uttalat att barnet på något sätt ska vara centralt i behandlingen, men att fokus på enbart barnet kan luckras upp. Enligt G har diskussionerna varit laddade, men man har ”enats ganska bra” runt en ny hållning. På sätt och vis kan man säga att man har lyckats hitta lösningar där man kan inkludera Johan Norman trots att man ändrar i hans metod. Man säger: han hann inte till den här delen av metodutvecklingen, eller: han gjorde nog så här egentligen, han bara fokuserade på något annat.
E2: Det är ett arbete kring hur slags bokstavstrogen man ska vara kring det Johan förde fram. Vår gemensamma kunskapsmassa innefattar ju mammorna mycket mer än förut. Det var ju inte så från början, som om Johan med sin
pondus och sin oerhörda kliniska erfarenhet, liksom skötte mammorna lite automatiskt på något vis. Jag vet inte hur han gjorde, medan vi då utvecklat det [mer medvetet].
Här indikerar E, liksom flera andra gör, att Johan Norman tog hand om mammorna automatiskt. Så att man nu fokuserar mera på mammorna inne-bär att man innefattar mammorna på en medveten, problematiserande nivå och utvecklar något som Johan Norman gjorde automatiskt utan att lyfta det i utbildningssituationen.
H2: Ja, då upplevde jag mycket starkare känslor kring hur man jobbade, om man jobbade nära Johans metod eller hur mycket man gick ifrån och sådär. Nu är det ingen som riktigt bryr sig längre, nu är det högt i tak och nu lutar man sig tillbaka mot att det ska vara ett psykoanalytiskt tänkande kring vad som händer i rummet, och vad som händer i relationerna.
Det som man istället lyfter fram är hur man ska kunna bevara det psykoana-lytiska tänkandet trots att man inte följer formen såsom det var tänkt. Det kan alltså vara psykoanalys ändå, trots att man arbetar mindre frekvent. B anser nu att gruppen har en demokratisk fördelning, folk vågar säga vad de tycker, något som bekräftas av de andra intervjuerna. Det sker ett arbete kring hur man ska arbeta, men var och en kan tillåta sig att utveckla metoden på sitt eget sätt.
G2: Vi utgår från att vi är olika för vi är olika allihopa. Var och en har lite nå-gon specialitet, något speciellt sätt att vara på. Samtidigt känns det som att vi har någonting gemensamt också. Vi har klart något gemensamt men sen lite individuellt utformat också. Utifrån vilka erfarenheter man har och hur man känner själv. Man måste ju jobba på det sätt som man känner sig trygg med och som man känner att man klarar av att handskas med. Man utgår från sina egna tillkortakommanden och försvar och styrkor.
Det verkar som om kommunikationen under seminarierna under denna pe-riod blir betydligt mera symmetriska än vad de varit tidigare. En lyssnande inställning, och acceptans av både egna och andras uttalanden dominerar, till skillnad från de tidigare beskrivningarna.
F2: Småningom började man ju känna igen att jag kommer med de här kom-mentarerna och någon annan kommer med de och de komkom-mentarerna, men det var inte något som kändes som väldigt negativt kritiskt. Vi har våra olikheter. Att man är oense om viktiga frågor i en så här sammansvetsad grupp är na-turligt. Men det är intressant att se hur man förhåller sig till olikheterna. Gruppen har nu kommit dithän att man konstaterat att man arbetar olika och man accepterar detta. E indikerar att gruppen är trygg, man kan säga vad man tycker och tänker i den här gruppen.
pondus och sin oerhörda kliniska erfarenhet, liksom skötte mammorna lite automatiskt på något vis. Jag vet inte hur han gjorde, medan vi då utvecklat det [mer medvetet].
Här indikerar E, liksom flera andra gör, att Johan Norman tog hand om mammorna automatiskt. Så att man nu fokuserar mera på mammorna inne-bär att man innefattar mammorna på en medveten, problematiserande nivå och utvecklar något som Johan Norman gjorde automatiskt utan att lyfta det i utbildningssituationen.
H2: Ja, då upplevde jag mycket starkare känslor kring hur man jobbade, om man jobbade nära Johans metod eller hur mycket man gick ifrån och sådär. Nu är det ingen som riktigt bryr sig längre, nu är det högt i tak och nu lutar man sig tillbaka mot att det ska vara ett psykoanalytiskt tänkande kring vad som händer i rummet, och vad som händer i relationerna.
Det som man istället lyfter fram är hur man ska kunna bevara det psykoana-lytiska tänkandet trots att man inte följer formen såsom det var tänkt. Det kan alltså vara psykoanalys ändå, trots att man arbetar mindre frekvent. B anser nu att gruppen har en demokratisk fördelning, folk vågar säga vad de tycker, något som bekräftas av de andra intervjuerna. Det sker ett arbete kring hur man ska arbeta, men var och en kan tillåta sig att utveckla metoden på sitt eget sätt.
G2: Vi utgår från att vi är olika för vi är olika allihopa. Var och en har lite nå-gon specialitet, något speciellt sätt att vara på. Samtidigt känns det som att vi har någonting gemensamt också. Vi har klart något gemensamt men sen lite individuellt utformat också. Utifrån vilka erfarenheter man har och hur man känner själv. Man måste ju jobba på det sätt som man känner sig trygg med och som man känner att man klarar av att handskas med. Man utgår från sina egna tillkortakommanden och försvar och styrkor.
Det verkar som om kommunikationen under seminarierna under denna pe-riod blir betydligt mera symmetriska än vad de varit tidigare. En lyssnande inställning, och acceptans av både egna och andras uttalanden dominerar, till skillnad från de tidigare beskrivningarna.
F2: Småningom började man ju känna igen att jag kommer med de här kom-mentarerna och någon annan kommer med de och de komkom-mentarerna, men det var inte något som kändes som väldigt negativt kritiskt. Vi har våra olikheter. Att man är oense om viktiga frågor i en så här sammansvetsad grupp är na-turligt. Men det är intressant att se hur man förhåller sig till olikheterna. Gruppen har nu kommit dithän att man konstaterat att man arbetar olika och man accepterar detta. E indikerar att gruppen är trygg, man kan säga vad man tycker och tänker i den här gruppen.
Frågan om hur mycket man ska tillåta sig att stötta mamman är något som man i samband med Björn Salomonssons forskning kunde artikulera, först i enskilda intervjuer med Björn Salomonsson, och sedan diskutera tillsam-mans med gruppen i seminariet. När resultaten kom från Björn Salomons-sons studie bekräftades det att en grupp mammor saknat ett mera stöttande förhållningssätt. Den här frågan har kommit så långt att man kan diskutera det öppet utan att genast mötas av ett traditionellt sätt att se på saken ur ett psykoanalytiskt förhållningssätt och inställningen att så där ska vi inte göra, att stötta är mera terapi, inte analys, och det ska man inte hålla på med här. De förekommer fortfarande argument mot att vara stöttande, men samtidigt poängterar flera att det viktiga inte är hur man gör i stunden, det viktigaste är att man kan tänka och reflektera kring det som sker.
Men även om man accepterar att man tycker olika och arbetar på olika sätt, kan det vara tungt att acceptera att man är ensam i sin åsikt:
E2: Då sitter jag ”på pottan” ibland, alla är vi på olika sätt, och jag tror inte att jag är ensam om det, att känna att jag ”sitter på pottan” ibland. Och det har vi pratat om tidigare… Och så drar jag [fall] ibland. Då när jag känner att jag är ensam [i mitt sätt att tänka] och det är en kamp kring att /…/ stanna kvar i det jag tycker och stanna kvar i att alla inte tycker så, kommer aldrig att tycka så. Jag får väl fundera över det, med den här ensamheten. Och så andra gånger är det inte alls så.
Att känna att man sitter på pottan, det tolkar jag som att skämmas över nå-got, känna sig utsatt. E verkar säga att ibland är man ensam med sin åsikt