HFD 2018 ref 51 I och II 28

RegR:s avgörande från år 2008 verkade under cirka tio års tid ensamt som vägledande i fråga om innebörden av normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Även om 2008-års fall fortfarande idag tjänar som vägledning i frågan så kom det ytterligare ett avgörande i samma fråga från HFD år 2018.135 _{Med hänvisning till att avgörandet syftade till att klargöra}

innebörden av begreppet normalt förekommande arbete, bedöms en redogörelse för de faktiska omständigheterna i målet vara av betydelse.

3.6.1. De faktiska omständigheterna

Bakgrunden till målet var den att en kvinna (I.V.) led av en artrossjukdom. Av de läkarintyg som lämnats in till Försäkringskassan framgick det att I.V:s ytterleder på alla fingrar var förhårdnade och att flertalet av hennes fingrar var i en böjd ställning. Vidare framgick det att

132 _{Försäkringskassan, Kunskapsunderlag: “Beskrivningar av krav på medicinskt relaterade förmågor i normalt}

förekommande arbeten på arbetsmarknaden, 2013, s. 6.

133 _{Inspektionen för socialförsäkringen, Aktivitetsförmågeutredningar (AFU), rapport, 2015:8, s. 73.} 134 _{Försäkringskassan analys och prognos, Aktivitetsförmågeutredning (AFU), Tillämpning, upplevelser och}

utfall, Socialförsäkringsrapport, 2017:15, s. 39.

29 hon hade nedsatt kraft i sina händer och därmed nedsatt funktionsförmåga när det gällde t.ex. greppförmåga. Hon hade problem med finmotoriken samt moment som innebär vridande. På grund av sin artrossjukdom hade hon svårt att utföra statiskt arbete, kontorsarbete samt arbete som innebär lyft. Hennes ständiga värk medförde en störd nattsömn vilket i sin tur bidrog till en sekundär trötthet.

I.V. hade, vid tiden, en heltidsanställning i en livsmedelsaffär där hon arbetade som affärsbiträde samt charkuteriansvarig. Hennes arbetsuppgifter hade sedan tidigare, i den mån det varit möjligt, anpassats efter hennes besvär. Efter att ha varit sjukskriven på heltid under en period började hon trappa upp arbetstiden och kom efter ett tag att arbeta halvtid. I.V. ansökte fortsatt, efter 180 dagar med sjukpenning, om halv sjukpenning vilket innebar att arbetsförmågan skulle komma att prövas mot normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. I.V. fick avslag på sin ansökan hos Försäkringskassan. Avslaget motiverades utifrån att de underlag i form av läkarintyg som ingivits till myndigheten inte talade för att hon inte skulle ha en arbetsförmåga i förhållande till ett arbete som var fysiskt lättare, rörligt, inte ställde höga krav på finmotorik och styrka i händerna. Ett sådant arbete skulle även vara ett sådant som inte skulle belasta hennes fingerleder på samma sätt som ordinarie arbete. Försäkringskassans bedömning var således att ett sådant arbete var att bedöma som ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.

Det andra fallet rörde en man, P.A. P.A. hade ett s.k. nystartsjobb, som han arbetade en fjärdedel av en heltidstjänst i. Bortsett från arbete på tjugofem procent var P.A. arbetslös på resterande del. Arbetet var på ett bilföretag och P.A:s arbetsuppgifter innefattade bl.a. datorarbete, svara i telefon samt lagerarbete. P.A. hade ansökt om tre fjärdedels sjukpenning från Försäkringskassan. Eftersom han var arbetslös på den delen han ansökte om sjukpenning så skulle hans arbetsförmåga bedömas i förhållande till ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Av de läkarintyg som P.A. lämnat in till Försäkringskassan för att styrka nedsatt arbetsförmåga framgick det att han var gravt överviktig och att han till följd av det led av kraftig artros i sina knän. Han led även av diabetes och högt blodtryck som bedömdes svårbehandlat. Läkarintygen framhöll att hans artros gjorde att det blev svårt för honom att gå på grund av smärta i knäna.

P.A. fick avslag på sin ansökan om sjukpenning. Försäkringskassan framhöll att det saknades uppgifter i de läkarintyg som ingivits som talade för att P.A. skulle sakna en arbetsförmåga i ett fysiskt lätt arbete där han skulle ha möjlighet att sitta ner mestadels av tiden samt med möjlighet att kunna ställa sig upp och därmed kunna röra sig. Försäkringskassan gjorde bedömningen att ett sådant arbete bedömdes utgöra ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.

3.6.2. HFD:s bedömning

Domstolen redogör för samma utgångspunkter vad avser prövningen, innebörden av vad som bedöms utgöra ett normalt förekommande arbete samt hur prövningen ska göras i det enskilda fallet, och därmed är domstolens resonemang gällande för båda de ovan redogjorda fallen.

30 Efter en genomgång av förarbeten och praxis uttalar domstolen att det av dessa rättskällor går att dra slutsatser kring vad som inryms i begreppet. Ett normalt förekommande arbete utgörs av ett vanligt arbete som den försäkrade, oaktat sjukdom, ska kunna utföra med endast ringa anpassning eller ingen anpassning alls. Subventionerade anställningar bedöms inte ingå i begreppet och det är den nationella arbetsmarknaden som ska beaktas.

Lagstiftningen tillåter enbart att medicinska faktorer spelar in när bedömningen av arbetsförmågan görs. Domstolen menar i detta avseende på att det således vore nästintill meningslöst att bedömningen av arbetsförmågan ska företas gentemot konkret angivna arbeten när inga faktorer förutom medicinska sådana får beaktas vid prövningen. Resonemanget talar således, enligt domstolen, för att det enligt nu gällande regelverk inte ska göras en prövning gentemot ett visst yrkesområde eller en viss typ av arbete utan att det snarare rör sig om en mer abstrakt eller rentav hypotetisk prövning.

Avslutningsvis menar domstolen på att Försäkringskassan inte i sina beslut behöver hänvisa till ett konkret typ av arbete när sjukpenning inte beviljas. Domstolen framhåller dock vikten av att den prövning som ändå görs, i viss mån måste vara verklighetsförankrad. Prövningen som görs måste ta sin utgångspunkt från de förhållanden som råder på arbetsmarknaden och vetskapen om att dessa kommer att variera allt eftersom. Den arbetsförmåga som den försäkrade bedöms ha måste kunna motsvara vad en arbetsgivare på arbetsmarknaden kan förvänta sig vad gäller personens arbetsprestation men även arbetstakt.

Domstolen för resonemang kring det faktum att det vore i princip bli betydelselöst att behöva peka på ett konkret arbete vid bedömning av arbetsförmågan när enbart medicinska faktorer får tillmätas betydelse. Resonemanget torde grunda sig i det faktum att det visserligen skulle bidra till ett mer förståeligt beslut för den försäkrade, men rimligheten sett ur ett rättssäkerhetsperspektiv tenderar att gå förlorad oavsett om den försäkrade hänvisas till hela arbetsmarknaden eller till ett konkret arbete som personen reellt sett inte har en möjlighet att få ändå. Domstolen verkar således vara inne på någon form av materiell rättssäkerhet i form av rimligheten i besluten och förutsättningar för densamma.

I I.V:s fall gjorde domstolen bedömningen att de flesta arbeten torde kräva användning av händerna. Med hänvisning till graden av den försäkrades besvär gjorde domstolen bedömningen att I.V. svårligen skulle klara av ett annat arbete i högre omfattning utan ringa eller inga anpassningar alls. Hon bedömdes inte heller kunna utföra arbete i högre omfattning i normal arbetstakt. I.V. bedömdes därmed inte ha en arbetsförmåga i förhållande till ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.

När det gäller P.A. framhåller domstolen visserligen att hans sjukdomsbild är komplex, men den huvudsakliga problematiken tycks grunda sig i att han har svårt med sin rörlighet vilket påverkar hans arbetsförmåga. Det finns inga uppgifter som tydligt styrker att P.A. inte skulle kunna utföra ett stillasittande arbete. Enligt HFD är ett sådant arbete att bedöma som normalt förekommande på arbetsmarknaden.

31