3. Normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden 18
3.9. Remissyttranden 34
Enligt Försäkringskassan själva finns det, till följd av en bristfällig analys i utredningen, en risk att förslaget kan bidra till att den problematik som redogjorts för blir än mer omfattande.150 Försäkringskassan är dock av uppfattningen att en tydligare lagstiftning skulle bidra till att upprätthålla och stärka rättssäkerheten inom sjukförsäkringen. Om det vore möjligt att uppställa vissa minimikrav avseende fysiska och mentala förmågor som är rimliga att begära av den försäkrade för att kunna hänvisa personen till ett normalt förekommande arbete, skulle förutsebarheten samt likformigheten i hur man tillämpar lagen kunna 145 SOU 2020:6 s.161 f. 146 Ibid, s. 162. 147 Ibid, s. 163. 148 Ibid, s. 165. 149 Ibid, s. 160.
150 Försäkringskassan yttrande 2020-04-27, En begriplig och trygg sjukförsäkring med plats för rehabilitering
35 upprätthållas på ett lättare sätt. Det är vidare även av vikt också för att bibehålla legitimiteten för socialförsäkringen men även för myndigheten.151
Myndigheten talar här i termer av formell rättssäkerhet. Ju tydligare den bestämmelse de har att tillämpa är, desto bättre förutsättningar finns det för att kunna garantera både förutsägbara och likformiga beslut till de försäkrade.
Vad som vidare konstateras av Försäkringskassan är att utredningen inte ger någon konkret beskrivning av hur förslaget ska tillämpas rent praktiskt i handläggningen.152 Att det även efter en lagändring enbart är medicinska faktorer som ska beaktas vid bedömningen av arbetsförmågan anser Försäkringskassan inte är en realistisk utgångspunkt. Myndigheten ska då vid beslut om avslag ange en viss yrkesgrupp där den försäkrade bedöms ha en arbetsförmåga, men vid uteslutande av faktorer som t.ex. hänsyn till utbildning så kommer den försäkrade många gånger rent faktiskt inte kunna försörja sig i den angivna yrkesgruppen ändå. Fortsatta problem med att motivera besluten och få dem att framstå som rimliga och förståeliga för den försäkrade kommer att föreligga.153 Förutsägbarheten i besluten kommer
inte att bli bättre, då det fortsatt inte i lagtext kommer att vara reglerat vad arbetsförmågan bedöms gentemot. Det kommer i sin tur att medföra att varje handläggare själva sätter ramen för prövningen. Den försäkrade kommer först vid beslut att få ta del av sina förutsättningar för rätt till ersättning.154
3.9.2. LO-TCO Rättsskydd AB
LO-TCO Rättsskydd AB anser att det förslag som har framhållits i utredningen skulle bidra till att öka rättssäkerheten. De anser att förutsägbarheten till att den försäkrade får en rättvis prövning av sin arbetsförmåga efter 180 dagar med sjukpenning skulle förbättras.155 Instansen menar på att en ordning så som det presenterats i utredningen, skulle medföra att den försäkrade skulle kunna förstå och ta del av myndighetens bedömning på ett helt annat sätt. Vilket är en viktig aspekt sett till rättssäkerheten. Att det skulle ställas ett större krav på myndigheten att motivera sina beslut mer utförligt framhäver instansen är en förutsättning i det fall att den försäkrade begär omprövning av beslutet hos myndigheten eller överklagar det till domstol. De menar på att den nuvarande lagstiftningen visserligen slår fast faktorer som ska ligga till grund för bedömningen, men att tolkning av reglerna har företagits på sådant vis att det inte erfordras att myndigheten i någon vidare mån behöver ge någon förklaring till hur slutsatsen om arbetsförmåga har nåtts.156
LO-TCO Rättsskydd AB lyfter fram att en central svårighet med dagens ordning torde vara att det är nästintill en omöjlighet för den försäkrade att veta vad det är som behöver
151 Försäkringskassans yttrande 2020-04-27, s. 2. 152 Ibid, s. 3.
153 Ibid, s. 3 f. 154 Ibid, s. 4.
155 LO-TCO Rättsskydd AB yttrande 2020-05-06, LO-TCO Rättsskydd AB:s yttrande över delbetänkandet En
begriplig och trygg sjukförsäkring med plats för rehabilitering (SOU 2020:6), s. 1.
36 kompletteras i ärendet för att hen ska kunna få ersättning. Problematiken grundar sig i det faktum att Försäkringskassan och inte heller domstol har ett krav på sig att uppge typen av arbete som den försäkrade fått sin arbetsförmåga bedömd emot. Instansen tror även att den lagreglerade skyldigheten skulle bidra till mer utförliga motiveringar från domstolen, vilket skulle gå i linje med de krav som uppställs i förvaltningsprocesslagen.157
Instansen bedöms således anse att en lagändring skulle medföra en ökad formell rättvisa. Sett till en rättssäkerhetsaspekt är det av betydelse att inte enbart tala i termer av etisk rättvisa utan också ha i åtanke att själva lagregleringen som sådan bygger på ett rättvisetänk. I det här fallet på sådant vis att den försäkrade kan begära omprövning hos myndigheten eller överklaga beslut till domstol och faktiskt förstå resonemangen som har föranlett beslutet. I annat fall torde det bli en illusorisk rättighet, då det svårligen går att ifrågasätta eller styrka något som personen inte vet vad det är för något.
Avslutningsvis framhåller instansen att förslaget som presenteras i utredningen svårligen kommer att åtgärda alla problem som återfinns i sjukförsäkringen. Att den försäkrade kanske saknar utbildning för yrkesgruppen och därmed förutsättningar för att kunna få ett visst arbete bedömer remissinstansen som problematiskt, de anser att sjukförsäkringen inte bör begära omställning när det rent faktiskt inte är möjligt för den försäkrade.158
3.9.3. Inspektionen för socialförsäkringen
ISF delar utredningens förslag om att bedömningen av sjukpenning efter 180 dagar borde göras mot ett angivet arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.159 De poängterar dock att det kan vara av värde att, i förarbetena, utveckla att bedömningen av arbetsförmågan i förhållande till normalt förekommande arbete kommer att företas i förhållande till en viss yrkesgrupp i enlighet med SSYK. ISF framhåller även en önskan om att det också behöver bli tydligare i själva lagtexten. ISF anser att genom att införa ordet
angivet i lagtexten så finns det en risk att det av de försäkrade kommer att tolkas som att ett
visst konkret arbete kommer att framgå i ett avslagsbeslut. En bättre lösning vore, enligt ISF, att lägga till i lagtexten att bedömningen avser en angiven yrkesgrupp som har bedömts utgöra ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.160
ISF uttalar att även om utredningens förslag syftar till en mer konkretiserad bedömning så kommer den ändock att förbli teoretisk. Detta eftersom den försäkrade, enligt remissinstansen, ofta saknar erfarenhet i förhållande till den yrkesgrupp om vilken de kan komma att få sin arbetsförmåga bedömd gentemot.161 Ett avslagsbeslut kan för den försäkrade framstå som orimligt också utifrån den aspekten att det enbart är medicinska faktorer som får spela in vid bedömningen av arbetsförmågan. Bara för att det rör sig om en
157 LO-TCO Rättsskydd AB:s yttrande 2020-05-06, s. 6. 158 Ibid, s. 7 f.
159 Inspektionen för socialförsäkringen yttrande 2020-05-06, En begriplig och trygg sjukförsäkring med plats för
rehabilitering (SOU 2020:6), s. 1.
160 Ibid, s. 2. 161 Ibid, s. 3.
37 rimlig yrkesgrupp som den försäkrade rent medicinskt bedömts ha en arbetsförmåga i förhållande till, kan det inte enbart utifrån den aspekten bedömas öka förståelsen för besluten. Rimligheten tenderar att gå förlorad om det förefaller på så sätt att personen rent faktiskt på grund av t.ex. avsaknad av relevant utbildning faktiskt inte kan få ett sådant arbete som faller inom den utpekade yrkesgruppen. För att upprätthålla rättssäkerheten bedömer dock instansen att det enbart får vara medicinska faktorer som spelar in vid bedömningen.162 De framhåller avslutningsvis att förutsebarheten i rättstillämpningen kan komma att bli bättre i och med utredningens förslag. Det bör dock tas i beaktande att det per automatik inte innebär att förtroendet för försäkringen, myndigheten eller domstolarna i sin tur kommer att förbättras.163
Instansens resonemang talar för att de ser att den formella rättssäkerheten kan komma att öka i och med att förutsebarheten skulle förbättras om lagen och dess förarbeten förtydligades. Att utredningen instämmer i det faktum att det fortsatt bara ska få tas hänsyn till medicinska faktorer vid bedömningen av rätten till sjukpenning sett i förhållande till att besluten fortsatt kan upplevas som orimliga för den försäkrade talar för att de gör någon form av avvägning mellan formell och materiell rättssäkerhet. Deras slutsats får till trots bedömas landa i det faktum att det, för att upprätthålla den formella rättssäkerheten, är av största vikt att det fortsatt bara får vara medicinska faktorer som spelar in vid bedömning.