Himmler, Schellenberg, tyskt bål och krigets avslutning i Norden

Varför ville Himmler sluta kriget, varför var Schellenberg så medgörlig och blev det något svenskt agerande över huvud taget?

2.6.1 Greve Folke Bernadotte har samtal med Himmler.

Situationen för de nordiska politiska fångarna som förts till Tyskland var mycket svår. Regeringen gav därför den nytillträdde vice ordföranden i svenska röda korset, Greve Folke Bernadotte i uppdrag att göra vad han kunde för att föra dessa fångar tillbaka till sina hemländer. Under hösten 1943 och 1944 lyckades han genomföra fångutväxlingar för runt 10 000 av främst danska och norska fångar så att dessa kunde resa hem via Sverige. Den 19 februari 1945 sökte Folke Bernadotte upp och lyckades att få träffa Himmler och lyckades att övertala honom att få sammanföra att de kvarvarande utspridda nordiska fångarna till ett enda läger. Med hjälp av sin personal och de 75 vitmålade bussarna kunde han och hans medhjälpare samla upp dem i ett läger utanför Hamburg. Under våren träffade Bernadotte Himmler ett flertal gånger och tog då även upp frågan om Norge i sina samtal. Vid dessa samtal och förhandlingar arbetade Bernadotte tillsammans med chefen för tyska underrättelsetjänsten Schellenberg.193

Den 2 april förde Bernadotte samtal med Himmler i Hohen-Lüchen där de även diskuterade krigsslutet. Där säger Himmler ”jag är villig att göra allt för det tyska folket [---] jag har svurit Führen trohet och den är jag bunden av”.194 Enligt Schellenberg var Himmler i en mycket svår sits eftersom han dels ville rädda Tyskland från ett totalt kaos och dels var bunden av sin trohet mot Hitler. Kaltenbrunner (chefen för den tyska säkerhetspolisen) ogillade och motarbetade de överenskommelser som Himmler och Bernadotte kom fram till och försökte hela tiden att sätta käppar i hjulet.195 Den 23 april meddelade Himmler genom Schellenberg att det var slut med Hitler, han skulle endast kunna leva några dagar till. Himmler ville sammanträffa med Eisenhower för att diskutera en kapitulation och bad om hjälp av Bernadottes. Denne svarade Himmler att han borde ställa frågan till den svenska regeringen men att Tyskland samtidigt också måste kapitulera i Danmark och Norge.196 Den 24 april kom beskedet från de allierade att de vägrade att acceptera en kapitulation på annat sätt än en samtidigt kapitulation på samtliga fronter. Bernadotte flyger till Odense och samtalar med Schellenberg som först blir väldigt

193 Schellenberg stod Himmler mycket när. Han dömdes 1948 till 6 års fängelse men frigavs efter något är på grund av allvarlig sjukdom och avled 1952. Schellenberg gjorde betydande insatser för att hjälpa olika svenska personer under slutet på kriget liksom Felix Kersten.

194 Bernadotte 1945, s. 92.

195 Bernadotte 1945, s. 96.

nedstämd men säger sedan att det ändå kan finns en väg för att det inte ska bli en krigsskådeplats i Danmark och Norge.197

Den 28 april var det tänkt att Himmler skulle förhandla om en kapitulation med Bernadotte i de nordiska länderna men Hitler hade ändrat sig. Det var inte längre Himmler som skulle efterträda Hitler utan det var Storamiral Dönitz. Efter den första besvikelsen så förstod Folke Bernadotte att detta ändå var bra för de allierade skulle aldrig gå med på att förhandla om en kapitulation med Himmler. Denne blev mycket starkt upprörd och besviken över att ha blivit förbigången men sa ändå att han var villig att låta de tyska trupperna kapitulera.198 Eftersom först Himmler och sedan Dönitz tillsammans med den tyska ledningen var villig att diskutera en internering i Sverige av de tyska trupperna som befanns sig i Norge. Det svenska utrikesdepartementet utarbetade den 29 april ett utkast till en överenskommelse med den tyska ledningen om en internering. Efter det att order om upphörande av ockupationen i Norge givits förklarar de svenska myndigheterna att den tyska krigsmakten i Norge samt den tyska polismyndigheten och därtill knuten personal, får inkomma till svenskt territorium för att nedlägga vapen och interneras.199 Utkastet till den svensk-tyska överenskommelsen rörande Norge kom till regeringen från UD den 2 maj, den hade kvällen dessförinnan dragits för statsministern.200

Slutsats: Det ät svårt att förstå varför Himmler blev medgörlig. Kanske hade hans relation till Karsten som spelade in. Kanske var det för att ge en mera positiv bild av sig själv inför en kommande vedergällning mot för detta nazistledare eller var det omsorg om det tyska folket och tyska samhället. Schellenberg såg sig själv i en framtid i Sverige där han skulle praktisera juridik och ville öka sina chanser på att väl mottagen. Han hade ett gott förhållande till ett flertal svenskar som Bernadotte och Boheman och varit behjälplig till svenska som befanns i trångmål i Tyskland under flera år.

2.6.2 Givande möte på Reisen.

På kvällen den 2 maj i Stockholm berättar Ehrensvärd i dagbok så gick von Watzdorfs middag av stapeln på restaurang Reisen i Stockholm. Närvarande var förutom värden även Jacob Wallenberg, Ehrensvärd och Boheman, von Uthman, legationsrådet Dankwort samt Överste Hörst, chefen för underrättelsesektionen vid Böhmes stab. Han hade samma dag kommit från Norge på begäran av den tyske militärattachén. Middagen var stel, och vid kaffet kom meddelandet om att Berlin hade fallit.

197 Bernadotte 1945, s. 122; Kersten 2016, ss. 297–299, 300–302.

198 Bernadotte 1945, sid. 124.

199 Bernadotte 1945, s. 124; Ehrensvärds arkiv 30 april 1945, F2, vol. 4, RA/M.

Vi bröt upp efter kaffet och förflyttade vi oss till von Watzdorfs våning där en alldeles utmärkt tyskt bål väntade och stelheten upplöstes snart och vi började diskutera det norska problemet. Jag och Wallenberg framhöll med eftertryck, att för de alla inblandade parterna nödvändigheten av en fredlig avveckling och eventuellt vore det möjligt med internering i Sverige. Det framgick snart att det var otänkbart för de tyska officerarna att få Böhme att gå emot Dönitz och till förhandlingar. Visserligen hade deras trohetsed till Hitler inte nu övergått till Dönitz, men Böhme var en svag ledare och hade valts därför, Falkenhorst eller Reindulic hade aldrig tagit order från Dönitz. De nazistiska ledarna ville helt enkelt inte ha en tysk framtid, menade de deltagande officerarna i samtalet, det tyska folket skulle se att utan dem gick det år helvete.201

Ehrensvärd sa att statsministern den första maj hade sagt att det teddes orimligt med en fortsatt strid i Norge men ”om ett sådant läge skulle inträffa, så borde man från tyskt sida räkna med att Sverige gärna, med eller utan allierad påtryckning, slog in den svaga tyska östra flanken i Norge”.202

Von Uthman kom med en bra idé, den starke mannen i Norge var generalmajor Hölter – en utpräglad nazist som tidigare hade haft Köningsegg under sig. Denne tjänstgjorde nu i den tyska legationen i Stockholm och som Hölter ännu sätter stort värde på. Uthman ville skicka honom till Hölter tillsammans med Hörst. De framhöll svårigheter med att få dokument för resan men Ehrensvärd och Boheman sade sig försöka ordna med saken. Under samtalet var irritationen mot Terboven mycket påtaglig.203 Hörst och Köningsegg kunde resa dagen efter den 3 maj till Norge med detta meddelandet då Boheman ordnat nödvändiga dokument. Från de deltagande tyskarnas sida önskade man att Sverige skulle vara beredd på att förbereda för internering av den tyska krigsmakten i Sverige.

Slutsats: Denna kommentar om att Sverige inte skulle tveka att anfalla ter sig något häpnadsväckande, är den sann? Man kan inte se någon vilja att ingripa i Norge vid riksdagsförhandlingarna den 27 april men samtidigt som regeringen ändå hade följt den militära planeringen och även tillskjutet ekonomiska medel för ett ingripande.

2.6.3 Upplösning – kapitulation i Norge

Dagen efter den 4 maj rapporterar Schellenberg att de tyska trupperna i Danmark, Holland och norra Tyskland hade kapitulerat och att han erhållit en fullmakt av Dönitz att förhandla med den svenska regeringen om en kapitulation i Norge med internering i Sverige. Fullmakten var utställd och gav Schellenberg ”..mit der KGL Schwedischen Regierung Verhandlungen über alle Fragen”.204

Den 5 maj anlände Schellenberg till Bromma och begav sig därefter genast till Folke Bernadottes hem för diskussioner. Han hade varit i det tyska högkvarteret och träffat Himmler

201 Dagboksanteckning den 2 maj 1945. Ehrensvärds arkiv F2, vol 4, RA/M.

202 Dagboksanteckning den 2 maj 1945. Gärna understruket i dagboken. Ehrensvärds arkiv /2 vol 4, RA/M.

203 Dagboksanteckning den 2 maj 1945. Ehrensvärds arkiv /2 volm 4, RA/M.

och Schwein-Krosigk. De hade tillsammans med honom delat uppfattningen om nödvändigheten av en snabb kapitulation i Norge. Därefter hade det följt en fyra timmar lång konferens under natten med delar av den tyska regeringen med Dönitz och de militära cheferna som tidvis hade varit mycket häftig. En fullmakt hade utverkats för Schellenberg att med den svenska regeringen förhandla samtliga frågor som rör ockupationen i Norge och telegram hade skickats till general Böhme i Norge att inte längre företa några krigshandlingar.205 Samtidigt hade även Schellenberg erhållit en generell muntlig fullmakt av Dönitz att med de allierade förhandla om en allmän tysk kapitulation. Samtidigt framkom det att Dönitz även på andra vägar sökte kontakt med Eisenhower och hans stab.206

Hemmafronten insåg var det viktigt att behålla lugnet vid den tyska kapitulationen och under avrustningen av de tyska trupperna i Norge. Därför publicerade Hemmafronten förhållningsorder efter Hitlers självmord den 30 april att befolkningen skulle undvika folksamlingar, inte uppträda provocerande emot tyska soldater, stoppa alla förekommande rykten och följa direktiv ifrån London och från Hemmafronten.207

Skillnaden mot den danska Rikskommissarien var att den danska varit underställd det tyska utrikesdepartementet och agerade hela tiden efter deras order medan Terboven i Norge var direkt underställd Hitler. Detta gjorde att Terboven som var utpräglade nazist hela tiden hade haft fullt stöd från Hitler för sitt agerande. Falkenhorst hade under sin tid i ledningen förstått den svenska hållningen mot den norska regimen och hade kraften att gå emot Terboven vilket inte Böhme tordes. Falkenhorst hade kunnat agerat pragmatiskt, både i Norge och mot svensk militär även i frågor som han inte hade haft stöd hos det tyska överkommandot.208 På omvägar kom en rapport till UD i Sverige den 6 maj 1945 med general Hölters uppfattning över läget i Norge. Han ansåg att det rådde en militär diktatur under general Böhme där Terboven var avsatt som Rikskommissarie eftersom det inte ansåg längre existerade något tyskt rike. Den tyska ledningen i Norge betraktade vid den tidpunkten kriget som avslutat och kommer därför inte att företa några krigshandlingar om de inte blir attackerade. I det fallet kommer tyskarna dock att försvara sig. Läget är inte akut enligt Hölter utan tiden kan komma att ge en gynnsammare uppgörelse än för närvarande. Det tyska kommandot i Norge propagerar starkt bland de tyska trupperna att ingen skall göra några separata kapitulationer eftersom det då inte finns garantier för att tyskar soldater inte blir krigsfångar i Ryssland.209

Böhme avvisade helt förslaget från Schellenberg att träffas för att diskutera situationen och sade sig inte vara villig att kapitulera utan en direkt order från Dönitz, han var inte villig att ta

205 Strängt hemligt PM den 5 maj 1945. HP01 An vol. 124–125, RA/M; Karsten 2005, ss. 308–310.

206 Strängt hemligt PM ss. 3–4, UD den 5 maj. HP01 An vol. 124–125, RA/M.

207 Oldenburg 2008, ss. 432-433.

208 Uthmann 2015, ss. 27-28.

denna order genom Schellenberg.210 Därefter kom ett meddelade att kontakt hade upprättats mellan den tyska regeringen och Eisenhower och att de även skulle behandla frågan om Norge. Den 7 maj så rapporterade C-byrån till UD att Böhme vägrade att kapitulera men att det hade rapporterats i engelsk radio att tyskarna i Norge hade kapitulerat. Ehrensvärd ringde till UD klockan 15 men varken de eller försvarsstaben visste något om hur läget var. Vid de sista nyheterna för dagen så upplästes att Böhme nu hade gått med på att kapitulera eftersom det sent på kvällen erhållits ett telegram från det tyska överkommandot med order att lägga ner vapnen. Harry Söderman som hade organiserat och lett utbildningen av de norska polistrupperna i Sverige, hade insett att situationen i Oslo medförde att vad som helst kunde hända. Han hade därför beslutat sig för att agera och hade kunnat ta sig in i Oslo där han helt enkelt med stor fräckhet lyckats förklara för de tyska myndigheterna att Oslo nu var fritt och därefter förklarat sig ta över polisbefälet i Oslo eftersom Hemmafrontens ledning ännu inte hade kommit fram.211

Nästa dag telegraferade Fältmarskalk Keitel till Böhme stab i Norge om hur kapitulationen praktiskt skulle gå till med förbud att interneras i Sverige.212 Under de närmaste dagarna väntade UD, försvarsstaben och regeringen i Sverige på vad som skulle komma att hända. Den 11 maj så meddelade Malcolm Murrey att det inte skulle bli någon internering av tyska soldater i Sverige utan den svenska militärens uppgift var att stänga gränsen mot Norge och hålla den spärrad.213

Slutsats: Det blev aldrig eller behövdes aldrig någon intervenering i Norge av tyska trupper. Osäkerheten är stor om vad som hade hänt om Sverige hade mobiliserat sin armé men lyckligtvis gjordes inte detta och Sverige kunde stå vid sidan om kriget ända in till sista dagen utan att behöva agera på något sätt. Sverige spelade aldrig någon roll utan de allierade och Eisenhower införlivade också Norge i sina förhandlingar med Dönitz och de tyska trupperna i Norge var kloka nog att lägga ner sina vapen på Dönitz order och kriget kunde avslutas i Norden.

210 Leifland 1992, s. 141.

211 Oldenburg 2008, s. 435.

212 Leifland 1992, ss. 141 ff.

3

Resultat och avslutning