Norska regeringen vädjar igen om ett svenskt agerande

Vad gav Sverige för svar till den norska regeringen på den andra hänvändelsen till den svenska? Hur reagerade den norska och på vilket sätt ansåg den norska att den svenska hade fel?

Under mars månad var förbindelserna mellan den svenska och den norska regeringen relativt lugna och goda samtidigt som oroande rapporter fortlöpande kom från olika utländska beskickningar angående situationen i Norge. Så även från Londonregeringen, men denna såg inte just vid den tidpunkten behovet av att framställa om ett svenskt ingripande. I början av april så beslöt dock den norska regeringen att den eskalerade förödelsen i Nordnorge som inte hade blivit fullt så allvarlig som man fruktat men att det ändå motiverades att den återigen kontakta den svenska regeringen. Det hade nu kommit till den punkt där fortsatt ödeläggelse tillsammans med Terbovens hot om kommande allmän förstörelse vid ett krigsslut och önskade därför att den svenska regeringen skulle agera. I en aide-mémoire den 12 april till den svenska regeringen som skriftligen överlämnades till Beck-Friis i London, hävdade den norska regeringen att utvecklingen i Norge nu hade blivit så allvarlig att den norska regeringen måste vädja till Sverige. Enligt de allierade rådde det inte några tvivel om att Tyskland snart var besegrat men att detta inte nödvändigtvis skulle innebära att de tyska trupperna i Norge skulle lägga ner sina vapen. Den norska regeringen ansåg att de tyska trupperna, som utgjorde cirka 12–13 divisioner, skulle motsätta sig en kapitulation i Norge. För säkerhets skull uppmanades därför den svenska regeringen till militära förberedelser samt en mobilisering inför en möjlig kommande svensk intervenering i Norge.

Det är ”nødvendigt for å spare det norske folk for lidelser som skulle kaste langvarige mørke skygger over hele Norden.”100 Om behovet ansågs föreligga menade den norska regeringen att en

intervenering skulle vara möjlig med hjälp av dessa förberedelser och kunna företas av Sverige direkt efter att det allierade överkommandot förklarat Tyskland som besegrat. En allmän svensk mobilisering skulle dessutom kunna utgöra en hotbild mot de förlagda tyska trupperna i Norge om ett möjligt kommande svenskt ingripande och därigenom motivera en nedläggning av vapnen. Den norska regeringen ville därför att den svenska regeringen klargjorde,

at det hos tyskerne i Norge ikke etterlates noen tvil om at deras stilling vil bli uholdbar etter sammanbruddet i Tyskland og at de også eventuelt vil bli angrepet fra Sverige hvis de ikke ger opp.101

I skrivelsen framgår det att den norska regeringen känner till att svenska myndigheter har gjort både militära och andra förberedelser inför en eventuell intervenering och nu önskat den norska regeringen att Sverige så snart som möjligt skulle mobilisera och ställa sig i full beredskap. Samma dag hade Beck-Friis redan telegraferat till svenska UD att situationen var så allvarlig i Norge att inom loppet av dagar kan en hänvändelse komma från den norska regeringen.102 Två dagar senare, den 14 april, skriver Lie i sina egna noteringar att den svenska ministern Beck-Friis hade sökt upp honom med ett viktigt meddelande angående hänvändelsen. Svaret angående den norska framställningen skulle komma så snart den svenska utrikesnämnden behandlat frågan.103

Hos den svenska regeringen var reaktionen att den norsks anmodan var otaktisk och att det svenska huvudintresset var att de tyska trupperna i Norge skulle upphöra med ockupationen med minsta möjliga blodsutgjutelse. De svenska myndigheterna hade erhållit information från den norska motståndsrörelsen om ett möjligt och troligt oblodigt slut på ockupationen. Motståndsrörelsen ansåg dessutom att en svensk mobilisering eller ett hot om intervenering skulle kunna ge motsatt verkan och äventyra ett fredligt slut på ockupationen. Lie beklagade och menade,

at den svenske regjeringen påberopte seg informasjoner fra Norge og den norske hjemmefront […] norske regjeringen henvendelse skjedde i full forståelse med representanter for

hjemmefronten som for tiden befant seg i London.104

Den svenska regeringen negativa svar att den ville gå fram försiktigt irriterade Londonregeringen av främst två anledningar, dels att man i Sverige hos regeringen och försvarsstaben ansåg sig ha bättre kunskap över situationen i Norge och de tyska trupperna, och dels åsikten att ett svenskt hot skulle negativt påverka de tyska trupperna. Den svenska regeringen ansåg risken med en mobilisering snarare skulle öka den tyska viljan att fortsätta kämpa efter en generellt kapitulation i Europa. Den svenska inställningen till intervention var långt mera negativ än vad den norska regeringen fått intryck av. Dessutom blev det brittiska UD mycket irriterade över den norska regeringens framställningen till Sverige som de inte hade någon förkunskap om.105 Den norska legationen i Stockholm rapporterar hem till Londonregeringen den 14 april att i Sverige anses att den norska framställningen med full öppen mobilisering är dålig och därför kommer den troligen att avslås. Detta därför att Sverige har upplysningar från både norskt och tyskt håll om att en

101 Norges forhold III, ss. 311–312; Förhandlingarna s. 14.

102 Chiffertelegram från Beck-Friis den 12 april. 230083, F3, PT London vol. 1, RA/A.

103 Norges forhold III, s. 312. Strängt förtroligt noterat av Lie den 14 april.

104 Norges forhold III, ss. 312–313.

svensk mobilisering skulle kunna förhindra att Wehrmacht ger upp.106 Samtidigt sänder Günther ett telegram till Beck-Friis med sin övertygelse om att en mobilisering vore mycket oklok och att samstämmiga uppgifter från Norge anser att en mobilisering skulle vara synnerligen provocerande för de tyska styrkorna.107

Den norska diplomaten Esmarch108 skriver den 14 april till det till svenska UD att den svenska uppfattningen om den norska opinionen inte är helt riktig. Det svenska antagandet att det norska folket skulle vara negativ till en svensk intervention är synnerligen osäker eftersom det inte föreligger en samlad och gemensam hållning hos det norska folket. Det är troligt menade han, att den svenska bromspolitiken och oviljan i fråga om intervention är främst bunden i viljan att ha den norska folkopinionen under kontroll, och dessutom att man från svenskt håll inte vill bli tvingad att agera utan vill själv välja tidpunkt.109 Dagen efter sänder Esmarch information hem till sin regering i London att Greve Bernadotte i sina förhandlingar med Himmler angående de vita bussarna på svenskt initiativ även har tagit upp frågan om de tyska trupperna i Norge. Himmler skall därvid ha gett honom sin uppfattning att den tyska krigsmakten i Norge inte kommer att kämpa efter ett nederlag.110

Den 16 april får Beck-Friis instruktioner tillsammans med det svenska definitiva svaret på den norska framställan och skall framföra dem skriftligen. I detta svar vill den svenska regeringen till den norska regeringen och den tillförordnade utrikesministern Terje Wold framhålla att den svenska regeringen förstår den norska oron men att den svenska regeringen finner det mera troligt att en intervention inte kommer att bli nödvändig. Den svenska regeringens uppfattning är att den norska frågan kommer att lösas efter det tyska nederlaget utan att något våld kommer att behöva tillgripas. Detta menade Beck-Friis även måste ligga i det norska intresset för att undvika ett uppblossat krig i Norge. Därför vore det oklokt att vid denna tidpunkt utföra några åtgärder som skulle kunna ge tyskarna uppfattningen om ett kommande svenskt anfall111 Beck-Friis fick därvid också instruktioner att muntligen framföra att genom svenska UD i Stockholms kontakter med välinformerade kretsar i Norge har erhållit pålitlig information att Wehrmacht i Norge vill lägga ner vapnen men att Terboven med flera nazister anser att kriget i Norge skall fortsätta även efter den tyska kapitulationen.

Besvikelsen blev total i den norska regeringen och Lie tog personligen mycket illa vid sig.112

Han insisterade på att den norska regeringen i London hade betydligt större och bättre information över läget i Norge än vad den svenska regeringen möjligen kunde ha. Han litade inte på att den tyske befälhavaren Böhme i Norge och den tyska amiralen Calliax skulle sträva efter en

106 Norges forhold III, s. 314.

107 Chiffertelegram från Günther till Beck-Friis den 14 april, 230083, F3 PT London vol. 1, RA/A.

108 Esmarch, August, var norsk diplomat verksam vid flertalet ambassader och under kriget minister på Island.

109 Norges forhold III, s. 315.

110 Norges forhold III, s. 316; Bernadotte 1945, ss. 110 ff.

111 Norges forhold III, s. 316; Förhandlingarna s. 18.

fredlig lösning. Inte heller litade Lie på de förhandlingar som Folke Bernadotte förde med Himmler i Tyskland.113 Den 17 april fick Beck-Friis uppdrag att meddela den norska regeringen att den svenska regeringens åsikt var,

• De tyska trupperna i Norge var avskurna från hemlandet och hade knappast något annat alternativ än att ge upp.

• Att om de angrips eller utsätts för ett sådant hot, kan en situation lätt uppstå som kan leda till ett krig i Norge.

• Den svenska regeringen följer läget mycket noga och avvaktar händelseutvecklingen.114

Wold och den norska London regeringen hade svårt att tro på uttalandet som Beck-Friis hade gjort om att den svenska regeringen fått av muntliga, och som den ansåg vara tillförlitliga, källor i Norge att Wehrmacht kommer att lägga ner sina vapen. Dock är det troligt att SS och Terboven kommer komma att göra motstånd efter ett tyskt sammanbrott.115 Den svenska regeringen tror felaktigt att ett svenskt angrepp på Norge skulle kunna medföra att alla de tyska förlagda trupperna i Norge skulle förenas i en gemensam stridsvilja och motsätta sig en svensk intervention. I Norge råder stor osäkerhet över krigsslutet med olika rykten med en rad olika scenarier vad som skulle kunna ske vid den kommande tyska kapitulationen. Den 18 april meddelar den norska delegationen i Sverige till London att en tysk officer som tidigare var i Oberkommando (dvs.Terboven) och som nu är rikskommissarie, har sammankallat general Böhme, Amiral Ciliax och andra chefer inom Wehrmacht. Där skulle han framlagt en plan om att Hitler, Himmler, Goebbels och andra ledande tyskar skulle komma och uppehålla sig Norge och därifrån leda kampen. Han ville veta hur de tyska truppernas lojalitet var mot de nazistiska ledarna inför ett kommande sammanbrott. Både Böhme och Ciliax sade sig inte kunde garantera något och att de uppmanade Terboven att istället bidra till en evakuering av de tyska trupperna. Terboven svarade att efter order från Führen själv krävde han av alla att skulle slåss till sista man. Den norska legationen i Stockholm tror att det tyska Oberkommando avser att avsluta kriget och en ny tysk regerings tar över efter kapitulationen. Denna nya regering skulle komma att vara utan de tidigare nazistiska ledarna och bestå av en ren civil administration vilket skulle ge helt andra förutsättningar inför framtiden. Därför skulle Norge hålla sig ”øskjult noen dager mens Wehrmacht og SS gjør opp sitt mellonvaerende.”116 Legationsrådet Aass117 ansåg därför att det vore klokt ge den tyska militären en liten tidsfrist för att själva samla sig till ett gemensamt handlande och att en för tidigt aktion från norsk eller svensk sida skulle kunna få motsatt effekt.

113 Förhandlingarna, ss. 18–19.

114 Chiffertelegram till Beck-Friis den 17 april, samma kväll sänder Beck-Friis telegram tillbaka att det är överlämnat. HP01/An, vol. 116–118, RA/M.

115 Terboven var en utpräglad nazist och den tyske rikskommissarien i Norge, dvs. chef för all civil administration i landet. Han kom senare att begå självmord genom att spränga sig själv i luften med 20 kilo dynamit i enlighet med Hitlers devis att antigen segra eller utplånas helt.

116 Norges forhold III, ss. 318–320.

Aass har också från pålitliga källor i Norge fått upplysningar att de tyska soldaterna tror att de vid en ”overgivelse” kommer att utlämnas till ryssarna och till tvångsarbete. De tyska officerarna kommer troligtvis att bli utlämnade till de västliga allierade, men de vill veta i god tid vad som händer de övriga tyska soldaterna.118 Helt klart är att tyskarna är livrädda för att falla i ryssarnas händer och bli utsatta för ryska hämndaktioner och troddes därför vilja ge upp till de allierade i stället.

Situationen var fortfarande osäker under april om vad som kommer att hända i Norge och den tillförordnade utrikesministern Wold sänder den 23 april en aide-mémoire genom Beck-Friis att det är en allvarlig situation som man står inför i Norge då den svenska regeringen inte vill företa sig något och som dessutom menar att den tyska-norska frågan kan lösas utan väpnat ingripande. Den norska regeringen anser att man inte kan förutsäga vad tyskarna kommer att göra, men att den norska regeringen önskar att tyskarna gör som den svenska regeringen tror, men den delar inte den svenska optimismen. Genom den norska regeringens kunskap om förhållandet i Norge, som de anser sig ha bättre överblick över än den svenska, kan man räkna med att tyskarna inte kommer att överlämna sig frivilligt. Den svenska regeringens åsikt att det är oklokt att mobilisera för att den skull kunna skapa en ökad motståndsvilja hos tyskarna delade inte heller den norska regeringen enligt Wold. Inte heller andra svenska synliga militära förberedelser skulle kunna att öka viljan hos tyskarna att inte ge sig utan kamp. Den norska regeringen förstår att den svenska inte för närvarande vill binda sig till sin framtida hållning. Den norska regeringen har dock den bestämda uppfattningen att när tidpunkten väl kommer och det blir nödvändigt med ett ingripande, så råder inget tvivel om att Sverige kommer att vara beredd och ha vilja att företa en väpnat intervention i Norge.119

Slutsats: Den norska regeringen blev väldigt upprörd över att den svenska inte ville agera. Lie blev väldigt ledsen och kunde inte förstå varför den svenska var så ovillig, än en gång övergiven av den svenska. Hur kunde de i Sverige ha bättre kunskap om situationen än de själva och varför trodde man i Sverige att man bättre än dem kunde förstå hur de tyska styrkornana skulle reagera på en mobilisering. Här kärnan i motsättningen mellan regeringen, det var norrmännen själva som hade levt med tyskarna som ockuperat deras land de borde vara de som bäst kunde förstå hur de skulle reagera på en mobilisering.