Sveriges riksdag debatterar

Fanns det någon ansatts i riksdagens debatt att hjälpa norrmännen eller tänkte man lämna dem åt sitt eget öde?

118 Norges forhold III, s. 319.

Bohemen infann sig inför regeringens beredning den 13 april och uppläste då ett memorandum med kommentarer från norska regeringen i London. Svårigheterna i Norge gör att militär intervention av ena eller andra slaget måste styrkas av den norska regeringen d.v.s. att den norska regeringen både önskar och godkänner ett svenskt ingripande på norsk mark.120 Den 14 april, dagen efter, kom den danska ministern upp till Statsminister Hansson tillsammans med en representant från den danska Hemmafronten och lämnade en hänvändelse som liknande den norska. I denna hänvändelse önskade även danskarna att den svenska regeringen redan nu skulle vidtaga förberedelser och steg för ett snabbt ingripande i Danmark.121

Under april fortsatte försvarsstaben i detalj att planera ett eventuellt kommande ingripande i både Danmark och Norge. Försvarsdepartementet godkände en begäran av armén om extra tillskott av pengar för att göra beställningar av ingenjörsmateriel som kunde behövdas vid den eventuella interveneringen av Norge, ”för anskaffning av viss ingenjörsmateriel ett belopp av högst etthundratjugo tusen kronor samt för försvarsstaben anskaffning av kartor över Norge och den norska terrängen ett belopp av högst etthundranittio tusen kronor”.122

På grund av den andra hänvändelsen och den rådande situationen i Norge med de norska farhågorna inför krigsslutet höll den svenska riksdagen den 27 april 1945 ett extra riksdagsmöte i bägge kamrarna. Första kammaren inledde med att Günther sammanfattade situationen med olika memorandum som föredrogs tillsammans med den norska inställningen att tiden för en svensk intervention närmar sig då ett tyskt sammanbrott är mycket närstående. Tidpunkten för en intervenering borde därför enligt hänvändelsen ske omedelbart efter att det allierades överkommandot hade förklarat Tyskland besegrat.123 Det innebär innebar enligt den norska regeringen att det svenska snarast borde utlysa en full militär mobilisering.124 Efter Günther hade haft sitt anförande tog Ohlin vid och hade ett längre framställningen om det svenska handelsläget. Sedan tog Undén till orda avseende den norska frågan och ansåg att ”Den skriftväxling, som där har skett mellan de svenska och norska regeringarna är enligt min mening ganska beklaglig”.125 Ingen har glädje menade Undén, av en halvofficiell diskussion eller dispyt som äger rum genom tidningar eller officiösa uttalanden. Undén menade att han hade svårt att förstå den norska begäran om en svensk mobilisering och frågade sig vilket syfte denna begäran egentligen hade. Det hade varit bättre ansåg Undén att de skickat en person till Stockholm för att diskutera frågan ”under muntliga och förtroliga överläggningar”.126 Undén sade också att om nu saken kom till sin spets så fick man helt enkelt säga till norrmännen att det svenska folket inte var

120 Dagboksanteckning av Domö 13 april 1945. Domös arkiv vol. 1. RA/M.

121 Riksdagens hemliga, ss. 633ff. Liksom för Norge fanns mycket detaljerade och klara planer för ett svenskt ingripande även i Danmark där även en stor mängd fiskebåtar och fartyg var tingade inför överfarten till Danmark.

122 Försvarsärendena 20 april 1945, Försvarsdepartementet, hemliga arkivet 02/A1 vol. 9, RA/M.

123 Riksdagens hemliga, s. 323.

124 Riksdagens hemliga, ss. 322 ff.

125 Riksdagens hemliga, s. 341.

beredd på en krigshandling i krigets slutskede. Undén slutade sitt anförande med att framställa förslaget att den svenska regeringen inbjöd några medlemmar från den norska regeringen att komma till Stockholm för att slå sig ner där under krigets slutskede. Då skulle en fortlöpande kontakt mellan regeringarna kunna komma att upprätthållas.127 Herr Ström hoppades att den knipa Sverige nu var i skulle avlöpa smärtfritt och att något större övervåld emot de norska eller danska folken inte skulle komma att ske. Samtidigt varnade Ström för tyska illdåd liknande det som skedde när tyska soldater försökte dränka 18 000 bönder med familjer då de tyska trupperna var i ett trängt läge i Holland. Han väckte därefter frågan om regeringen kunde tänka sig att de tyska trupperna i Norge kunde interneras i Sverige vid krigsslutet. Detta skulle vara mycket bättre än att riskera förstörelse och blodsutgjutelse och dessutom skulle Norge bli fritt.128 Herr Branting sade sig förstå den norska upprördheten och besvikelsen och att det mellan regeringarna fanns helt olika uppfattningar över situationen och stämningen hos den tyska krigsmakten i Norge. Den svenska regeringen borde vara mer positiv emot den norska i sina kontakter men i det läge som nu råder bör Sverige inta en avvaktande hållning.129 Den andre vice talmannen menade att den svenska avvaktande hållningen har stöd hos den svenska befolkningen som inte hade någon aktivt uttalad opinion i frågan. Även om de norrmän som fanns i Stockholm kände en upprördhet så trodde han inte att det var på samma sätt hemma i Norge.130 Många utav talarna som förste vice talmannen, Herrarna Branting, Pauli tillsammans med flera andra talade om tidsmässiga och övriga besvärligheter med en mobilisering, det beklagliga med den norska förbittring som skett och att regeringens försiktiga väg var den rätta.131 Första kammaren ger en mycket samstämmig uppfattning om att ett förhastat ingripande eller en mobilisering kunde ställa till en misstänksamhet hos den tyska krigsmakten som var förlagd i Norge och hindra möjligheten till ett fredligt slut. Okunskapen om Sveriges kommande handlingar är till gagn för alla inblandade och detta är den väg som regeringen bör gå.

Samtidigt med första kammaren sammanträdde också andra kammaren där Statsminister Hansson framlade en sammanfattning inför kammaren som i stort sett liknade den som Günther gjort i den första kammaren. Han förklarade att det kommande tyska sammanbrottet inte nödvändigtvis skulle innebära att de tyska trupperna i Norge och eventuellt även kvarvarande trupper i andra nordiska länder inte skulle fortsätta att kämpa. Regeringen har åsikten, sade Hansson i andra kammaren, att en mobilisering inte skulle medverka till ett fredligt slut. Risken var för stor att en mobilisering skulle få motsatt effekt på den tyska krigsmakten.132 Liksom i den första kammaren redogjordes det sedan om det handelspolitiska läget, här av statsrådet Gjöres. Efter detta tog herr Vougt till orda och beklagar sig på avsaknaden av information från 127 Riksdagens hemliga, s. 341. 128 Riksdagens hemliga, ss. 344–345. 129 Riksdagens hemliga, s. 348. 130 Riksdagens hemliga s. 350. 131 Riksdagens hemliga, ss. 350 ff. 132 Riksdagens hemliga, s. 632.

regeringen ”det är en gammal underlåtelsesynd som växt sig fast under kriget”.133 Han sade sig dock stödja regeringens bedömning och ansåg att risken att tyskarna skulle starta ett spontant förstörande i Danmark och Norge för mycket liten.134 Skoglund i Doverstorp framförde åsikten att det är naturligt att man i Sverige av geografiska skäl har en bättre information än regeringen i London. Dessutom delade Skoglund helt regeringens åsikt om en avvaktande hållning men efterlyste ändå att regeringen höll riksdagen kontinuerligt informerad framöver.135 Även i den andra kammaren var enigheten stor över att inte handla förhastat, hålla huvudet kallt och att en mobilisering skulle kunna få motsatt effekt. Dock hade kommunisten Hagberg i Luleå motsatt åsikt och menar att regeringens inställning är ohållbar och att det är en illusion att de tyska trupperna frivilligt skulle lägga ner vapnen.136

Att man inte fört personliga kontakter broderfolk emellan ansåg Undén var märkligt och många andra ledamöter höll med honom. Därför kom regeringen den 3 maj att framföra en inbjudan till den norska regeringen genom Beck-Friis att det vore bättre att Londonregeringen sände en representant till Stockholm för att diskutera den norska frågan. Det är inte lämpligt att diskutera denna viktiga fråga genom olika aktstycken utan man borde istället träffas personligen.137

Slutsats: Även riksdagen hade tveksamheter att agera. En mobilisering skulle kunna inverka negativt på de tyska trupperna i Norge och vara farlig för Sverige vid krigsslutet. Man kan även se i riksdagen röster om att lämna Norge åt sitt eget öde och inte göra något, vilket stödjer mitt antagande att landet skulle hållas utanför kriget till varje pris, måhända även om priset var Norge. Speciellt i den första kammaren fanns en motvilja till att agera och även för att lämna Norge till sitt eget öde. Inte heller riksdagen vill mobilisera den svenska krigsmakten utan vill avvakta utvecklingen och förhoppningarna om ett fredligt slut. Man måste nog också ta själva kostnadsaspekten med i beräkningen av en mobilisering men någon information om denna har jag inte hittat i mina källor. Vid denna tid måste oron för Tyskland 100 procent vara borta när det gäller landets säkerhet om man bortser risken att den tyska armen som är förlagd i Norge skulle anfalla Sverige vilket måste anses vara närmast obefintlig. Men ändå ansåg regeringen att det var viktigt att informera riksdagen och inhämta riksdagens politikers åsikter, dvs inhämta riksdagens politiska stöd. 133 Riksdagens hemliga, s. 649. 134 Riksdagens hemliga, s. 649. 135 Riksdagens hemliga, s. 653. 136 Riksdagens hemliga, ss. 659 ff.

2.3 Svensk information om situationen i Norge